Erik Axel Karlfeldts dikter/Hösthorn/Stadens sångmö
| ← Vårskuggor |
|
Brusala → |
| Från Hösthorn (1927) |
STADENS SÅNGMÖ
Till Hjalmar Söderberg
Hon gick som främling i den nya staden,
ett Frankens barn, en vilsen Blanzeflor,
och nordan strök den vandrande balladen,
som smått bekant, på hennes gula hår.
Då kom en riddare, en skald i stål,
och lärde henne landets eget mål
vid kärlig lek, vid festens klang och prål.
Och hon gick ut i ängderna och förde
den svenska hagens frukt till stadens torg.
Bland krämarborden satt hon tyst och hörde
på lutans rika brus i kungens borg,
tills, liksom visans mö, med ens hon lät
sin ringhets mantel falla ner från knät
och steg dit upp i Vasaprinsens fjät.
Hon for en kröningsdag till karusellen
i höftbred ståt, i prunkande kaross.
Hon for till gudarnes balett om kvällen,
en stolt Bellona mellan röda bloss.
Förbi gick Stiernhielm, rak, med vaden spänd,
och Lucidor med huggaren vid länd
stod gnolande i gapet av en gränd.
Och hon sprack ut som Nordens unga Fröja
i blom och prakt vid instrumentens låt.
På malm och Djurgård glänste hennes slöja,
och vinden sköt lycksalig hennes båt.
Hon steg som Venus själv ur strömmens blå —
kläd henne hur du vill, kläd av, kläd på,
en kvinna är och blir dock rokoko.
Och hon smög ut i äventyr och fara,
som arsenik och oskuld falsk och vit,
en mystisk tjuserska, en Tintomara,
ett glitter av azur och lazulit.
En skumhylt man med dystra ögonbryn
såg henne skimra under regnbågsskyn,
en romantikens svala androgyn.
Och sent i seklets kväll på ”Aftonstjärnan”
en drömmare satt ensam och förstämd.
Då såg han henne skymta, skymningstärnan
som genom prosans gator irrar skrämd.
Han lyfte hastigt fönstrets draperi;
men som en nattblå hamn hon gled förbi,
en vägvill fläkt, en brusten melodi.