Erik Axel Karlfeldts dikter/Hösthorn/Vårskuggor
| ← Inför freden |
|
Stadens sångmö → |
| Från Hösthorn (1927) |
VÅRSKUGGOR
Lucidor. Fröding
I
Nu lägger marken av sin gråa vadmals pajrock,
och isen flottas bort från vill- vall- välvand sjö.
Nu drager skogen på sin lätta gröna majrock,
och Syrinx spelar gällt i strandens brutna rö
sitt gamla herdespel för sven och mö,
Var mig hälsad, broder Lorens,
där du utgår en av vårens
första lövsprångsdova kvällar,
skämtande bland raska sällar.
Nyss drog ett högsällt lik förnämligt genom staden.
I blossens sorgse sken brann ståten mörksamt grant.
Den torr-vig-skanklad död gick osedd i paraden,
och efterst följde du, hans klagande drabant,
och bar din krans av tårvätt amarant.
Slapp du fram till grevegriften?
Fick du presentera skriften
som du virvlat fram ur hjärnan
om den släckta Gyllenstjärnan?
Sist vid ett bröllopshus jag såg dig stå i hopen
och hålla med en dräng ett hemligt parlement.
Jag vet det gällde ju de yra lyckoropen
som skulle smugglas in, ett snyggt och borgat pränt,
allt vittert, lärt och värdigt en student.
Du är frisk och semper-lustig.
Fick du gåtan god och mustig,
så de kyska frustulammen
rodna lagom djupt av skammen?
Nu från ditt skatbos glugg är arbetsdagern sjunken.
Så tag av snillets lön en klingand karolin
och gå till Frants de Moy, till Duvan eller Munken
och skölj din lögnhals ren och håll din rätta min.
Bort pust, kom lust med must av öl och vin!
Du är stor och grov i truten,
bringan spänd och näven knuten,
krusar ingen man på gatan
men har billig skräck för Satan.
Dock, i en källarsal som på ett uselt gårkök
är människan en strunt och allt åt fanders vänt.
Men ett är ganska visst: då Phoebus tänt sitt vårkök,
blir ock poetens blod besynnerligen tänt.
Så tag i kväll ditt bästa instrument!
Bröllopslägrets skald och bårens,
öppna ligga alla vårens
gröna riken för de djärva
att bevandra och förvärva.
Du många maskers man, jag ser dig vanka åter
vid Nereus salta vik, där månen skiner in,
där under lönnars tält en blek herdinna gråter
och Liliamello går med Chloris hand i sin.
Beblomstra blomman min, blomstergudinn!
Vem var han som steg av färjan,
mörk som Charon, slog på värjan,
kaxig som en Alexander:
”Ave, Thanatophilander?”
II
Du vandrar tung i den berömda hatten,
som ståtar hög och svart och kväkarsträng.
Bredvid din väg drar strömmens jästa vatten
sin gula fåra genom sidlänt äng.
Lyssna! Sylfers flöjter dig följa.
Viskande ler dryaden.
Nymfens blick ur glittrande bölja
hälsar din gång ur staden.
Ty släckta altarens och vårars låga
och glömda gratiers anda har du ärvt,
och återglansen av en romersk toga
slår ut ifrån din kappas vita lärft.
Publius Pulcher, skynda att fylla
bägarn som skummig Tiber!
Nu är tid att svärmande hylla
skaldernas hulde Liber.
Men ej tavernens fröjd ditt hjärta lockar,
för dig är vinets pärlskum idel drägg,
och ingen myrten passar dessa lockar
som flyta samman med ditt siarskägg.
Borta är hon, guldårens musa.
Aldrig en marsvind banar
blåa vägar mer för det ljusa
sträcket av Delos svanar.
Nu som en ödmjuk fylgia vid din sida
går sval och kärlig Sveriges unga vår,
Av kungsängsliljor ville nejden vrida
din sångarkrans så vacker den förmår.
Valborgselden tändes på kullen,
tändes i himlens skyar.
Orrspel höres fjärnt över mullen,
dragspel från slättens byar.
Men jordens vår och all den vår du diktat
är dig en skugga blott, ett svek, ett skal;
och vad är klang och doft för den som stiktat
sin pilgrimsvandring åt den höga Gral?
Drycken, tung av livet och döden,
fåfängt du efterfikar.
Bräckt är kalken, spillda dess flöden,
allt är blott stänk och flikar.
Nu tystnar dagens sista milda väder
som sista tonen från en trött gitarr,
och som en sörjande i sörjekläder
du skrider långsamt under dystra barr.
Svarta liljor välla bland träden.
Höstliga fläktar driva.
Skogen vaggar kymriska kväden:
Nu är hon död, Osviva.