Erik Axel Karlfeldts dikter/Hösthorn/Eriksgata
| ← Aftonbön |
|
Den underbara kvarnen → |
| Från Hösthorn (1927) |
ERIKSGATA
Jag tar dig i ägo, du gamla skog,
och all din mystiska värld.
Jag hälsar dig, höjd över gångarens bog,
på denna min Eriksfärd.
Styv ståndar din man, min gamle kompan,
Förmår du än en galopp?
Sträck ut över gyllene hjortronplan
vårt fasta och tunga lopp.
Bocken står vid sin stugas vägg
i horniga hustrurs mitt:
”Den herrn är mogen, snart är hans skägg
så manligt och grått som mitt.”
Skogsfrun står vid sin fönsterglugg
i täraste hänggranshult,
och ögonen le under hårets rugg
så jordbrunt lidelsefullt.
”På hundra år en sporre ej blänkt
i denna min älskogs nejd,
där förr jag vilsna riddare skänkt
mina susande kamrars lejd.
Ni mänskor leva ert korta liv
och sörja att tiden går.
Hos mig finns ej tid. Kom in och förbliv!
Jag är ung, jag är tusen år.”
Björkarna stå i en gläntas drag
och kasta sitt kröningsmynt.
De läspa och lisma: ”Just i dag
din gyllene tid begynt.
Följ med, följ med, vi visa en stig
till vildmarkens hemliga slott.
Vi veta att tronen är ämnad åt dig,
och länge den tom har stått.”
Du gamla häxa Romantik!
Jag ler åt din dårande makt.
Jag ser en skymt av Opplimens vik
och gården som själv jag lagt.
Jag rider på dånande streck av malm,
på stigar som trampats av fä.
Jag far ej efter ärones palm
men gläds åt mitt kådiga trä.
Den stilla tjärn, av näckblad full,
dess glans i skugga och sol
är varken silver eller gull
men grön och blå vitriol.
Nu glesnar skogen och druvors glöd
slår upp som ett höstligt bål
Den långa åsen står kopparröd,
och himlen är blänkande stål
Det går ett bud i rönnarnas gränd,
där barnen vimla som mygg:
Se, Sångfar kommer, vördig och spänd,
på stora Svartens rygg.