Européer och infödda (Eskimålif)
| ← Religiösa föreställningar |
|
Hvad ha vi uträttat? → |
FJORTONDE KAPITLET.
Européer och infödda.
Européernas uppförande gentemot grönländarne är i många hänseenden allenastående; dessa ha nämligen varit mildare behandlade än något annat naturfolk, som har varit utsatt för våra civilisationsförsök. Den danska regeringen förtjänar i sanning världens största erkännande för sitt uppträdande i detta afseende, och det vore endast önskligt, att andra stater ville följa det här gifna exemplet. Den har nämligen i sitt handlingssätt tagit en icke oväsentlig hänsyn till de inföddas verkliga bästa, och man känner väl knappast till något annat jaktfolk, som har kommit i så stark beröring med civilisation och kristendom och som har hållit sig så bra och så pass länge.
Det nit och den hänförelse för deras en gång valda uppgift, som dref vår landsman Hans Egede och de första missionärerna upp till detta den tiden föga kända land och som till och med förmådde dem att uthärda icke så få försakelser där uppe, bör också erkännas. Det skedde i god afsikt och de trodde sig därigenom befordra de inföddes timliga och andliga välfärd. När vi betrakta denna mission och jämföra hela behandlingen af Grönland med de civiliserade folkens uppträdande i liknande fall på andra håll, så komma vi alla till det faktum, att det genom det hela går en sällsynt anda af humanitet, och därpå kan den, som följer den grönländska styrelsens historia, fortfarande se nya och glädjande bevis.
Tyvärr ha emellertid de civiliserade människorna en böjelse för att se ner på naturfolket som en underlägsen ras.
Af detta skola vi också i den grönländska historien finna åtskilliga spår. Af hans egna skrifter kunna vi till och med se, att den entusiastiske och varmhjärtade Hans Egede själf hyste ej så litet förakt för de infödda, som han ansåg det vara sin kallelse att kristna, ja, han säger, att han ofta slog dem och lät hudstryka dem eller lät dem smaka daggen. En gång, då han af en liten gosse fick veta, att en angekok, Elik, skulle ha sagt, att det var en lätt sak att utrota de främmande, som hade kommit till deras land, drog han bort med sju väpnade män, öfverföll angekoken och förde honom till kolonien. Där »fick han några rapp af en dagg och blef satt i arresten». Om kvällen kommo angekokens söner och hörde om sin far och »fingo på begäran tillåtelse att flytta sina tält till kolonien». Efter några dagar fick fadern sin frihet och begaf sig bort. Efter en sådan behandling skulle man tro, att grönländarne måste hysa agg till främlingarne, men deras godmodighet och gästfrihet äro oförlikneliga. Ödet ställde så galet till, att vintern därefter blef Hans Egedes son Paul, som också hade varit med om detta våldsdåd, stormdrifven till ett ställe, där han oförmodadt fann angekoken Elik. Det var, säger han själf, just icke behagligt att finna honom bland så många främmande, men till sin förvåning blef den vilsekomne inbjuden af angekoken, som lade ett renskinn på sin egen brits åt honom att sitta på. Där måste Paul Egede stanna i tre dagar och roades på bästa sätt[1].
Hans Egede hade också en annan vana, som just icke vittnar om mycken hänsynsfullhet mot de infödda; han tog då och då barn till sig mot deras familjs önskan och behöll dem för att lära språket af dem. Därför gjorde de också en visa om honom: »Det har kommit en främmande man öfver det stora hafvet från öster, som stjäl gossar och ger dem tjock soppa med skinn på till föda (så kallade de gröt) och torkad jord från deras eget land (skeppsskorpor)». Då Paul Egede en gång erbjöd en mor en gåfva, för att hennes son skulle få stanna längre hos honom, svarade hon, att barn icke äro handelsvaror.
Trots den bästa vilja är det svårt för den civiliserade människan att frigöra sig från det inbitna föraktet för alla s. k. infödda. Huru svårt detta är, kunna vi ännu i dag finna bevis på, till och med i Grönland. Liksom det var Hans Egedes, så är det också fortfarande européernas enda bevekelsegrund till att de hålla kolonier i landet, att de skola vara de infödda till välsignelse; det är ju uteslutande för missionens och de inföddes skull handeln drifves. Detta har dock icke kunnat hindra, att det har blifvit ett stort missförhållande mellan dessas och de främmandes sociala ställning, i det de senare så väl af sig själfve som af de infödde anses som en högre ras och landets herrar, hvilka måste åtlydas, i stället för att de, om de verkligen vore där för de inföddas skull och icke för sin egen, närmast borde vara deras uppoffrande tjänare. Dels med dels mot sin egen vilja ha européerna själfva framkallat detta förhållande därigenom att de alltid behandlat de infödde som sina underlydande. Vi kommo ju till landet för att predika kristendom, men huru stämmer detta med vår kristna lära om frihet och jämlikhet?
Som exempel på, hvad detta förhållande utvecklat sig till, kan nämnas, att det vid flera kolonier i södra Grönland är samtliga grönländare förbjudet att hålla hundar, emedan de få europeiska familjer, som bo där, önska att hålla sig med getter. Detta förbud är visserligen i flera fall beslutadt i föreståndarskapet; men det har där föreslagits af européerna själfva, och då grönländarne, som förut är nämndt, foga sig efter dessa, så var det icke svårt att få dem med om detta mot deras egen önskan, och jag har hört dem efteråt klaga bittert öfver, att de kunnat vara nog dumma att vara med om ett sådant förbud. Mest iögonfallande orättvist blir förhållandet på de boplatser, där de tyska missionärerna uppehålla sig och där det alltså, endast för att en europeisk familjs getter skola få gå i fred, utfärdas en ukas af de fromma herrarne, hvarigenom hela menigheten förbjudes att ha hundar.
Jag har talat med eljes mycket förståndiga och varmhjärtade personer där uppe, som funno det vara en alldeles naturlig sak, att då hundarne sprungo efter och skrämde bort getterna, så måste de förbjudas. Invände man, att då européerna voro få och grönländarne många, var det rimligare, att dessa förbjödo getter, då fick man endast ett skratt till svar. Att de själfva äro inflyttade i landet och att eskimåerna ha hållit hundar från urminnes tider, det talade ingen om. Icke heller tycks det anses för synnerligt orättvist, att getterna ofta ryckte lös torfven från taket och väggarna på de grönländska husen samt att de ibland kunde göra icke så liten skada på grönländarnes fisk, som hängde till torkning o. s. v.
Ett annat bevis på det olika sätt, hvarpå en europés och en infödds rättigheter betraktas, är ordnandet af bränvinsförsäljningen. Medan det, som förut är omtaladt, är förbjudet att sälja bränvin till landets egna barn, så tillåtes det européerna där uppe att dricka så mycket dem lyster. Detta är icke bra, ty det kan knappast annat än uppröra de infödda att ständigt se, att de själfva ej äro goda nog till att få hvad den eländigaste europé har rättighet till. Men ännu mera skadligt verkar denna ordning, då den har ledt till, att de grönländare, som gå i handelns eller européernas tjänst, dagligen få bränvin, samt att de andra kunna få det, om de vilja sälja något till européerna. Att detta lätt kan leda till de gröfsta missbruk, är tydligt och klart, och att det har gjort det, kan man vara öfvertygad om. Jag vill ej ens uppehålla mig vid de inkonsekvenser man råkat in i därigenom att det är tillåtet en och annan mera framstående infödd af blandad härkomst att få bestämda kvantiteter årligen införskrifna från Europa.
Att förbjuda bränvinsförsäljning i Grönland är naturligtvis alldeles nödvändigt, så framt ej de inföddas undergång skall i hög grad påskyndas. Men det enda riktiga och konsekventa är väl då, att detta förbud gäller så väl européer som infödda. Jag vet, att det af många förfäktas, att detta skulle vara en orättvis fordran gentemot européerna, som i all sin tid varit vana vid denna njutning, och jag inser mycket väl, att detta särskildt gäller för folk från Danmark, där ju bränvin användes vid de flesta mål, till och med bland arbetsklassen, och där det sålunda af många anses som en nödvändighetsvara. Men det oaktadt kan jag icke förstå annat än att det skulle ha varit det enda rätta och det fördelaktigaste för alla parter. Orättvis kan en sådan fordran icke kallas, ty när man vet det på förhand, står det ju hvar och en fritt att låta bli att resa till Grönland; jag är icke rädd för, att det ej ändå skulle bli tillräckligt många européer däruppe.
Men mina fordringar gå ännu längre; jag anser, att man icke allenast skulle förbjuda försäljning af bränvin, utan också af kaffe, tobak, té och de andra afgjordt skadliga eller värdelösa produkter, som vi ha påfört de infödda. De hade minsann ingen längtan därefter, det gick till och med åt lång tid för oss att lära dem njuta af dessa saker, ja, ostgrönländarne tycka ännu i dag icke om kaffe. På västkusten ha vi emellertid, som förut är omtaladt, haft en ohygglig framgång i denna sträfvan, och kaffet är ingen oväsentlig faktor i deras förfall. Men förbjöd man försäljning af kaffe till de infödda, skulle det naturligtvis också förbjudas att införa det till européerna. Detta skall mången kalla fanatism, men låt gå! Min åsikt är nu ändå den, att om det verkligen är för grönländarnes skull vi ha kommit till deras land och åtagit oss att uppfostra dem, så måste vi också visa detta i handling, vi få underkasta oss de små försakelser det måste ålägga oss. En sådan uppoffrande gärning kan icke utföras utan försakelser, Herrans apostlar ha alltid påstått, att de måste lida, och kunna vi det icke, äro vi knappast vuxna en sådan uppgift, ej heller äro vi den värdiga och böra då af hålla oss därifrån. Men ha vi icke kommit dit för grönländarnes skull, utan för vår egen, då blir det en helt annan sak, men då skola vi också nämna saken vid dess rätta namn och icke smycka oss med civilisationens och kristendomens.
- ↑ P. Egede, Eft. om Grønl., sid. 21 o. f.