Hvad ha vi uträttat (Eskimålif)
| ← Européer och infödda |
|
Slutord → |
FEMTONDE KAPITLET.
Hvad ha vi uträttat?
Afsikten med vår mission och vårt kulturarbete i Grönland var väl närmast den att själfva skörda ära af Gud och människor; äfven att gagna de infödda. Men hvad ha vi gjort?
Låt oss först ta den rent materiella sidan. Det borde ju på förhand kunna tänkas, att vi måste kunna skaffa detta på stenålderns stadium lefvande folk många saker till lättnad i deras hårda kamp för tillvaron. Men i själfva verket är detta långt ifrån händelsen. Det viktigaste, eskimåens vapen, ha vi i intet afseende kunnat förbättra. Visserligen ha vi skaffat honom järn, och det är nyttigt till harpunspetsar och knifvar, men dels hade han det äfven förut, dels kan han reda sig det förutan. Han försåg sina harpuner med spetsar af hårdt ben eller sten, sina knifvar gjorde han af samma ämne, och han fångade på den tiden fullt ut så mycket säl som nu.
Men våra skjutvapen ha väl varit ett stort framsteg för honom? De ha varit motsatsen. Med tillhjälp af studsaren blef han t. ex. satt i stånd till att anställa en förfärlig ödeläggelse på ren, endast för en liten tillfällig vinnings skull. Det gick så långt, att det på den smala remsan bart, sönderskuret land, som sträcker sig längs västkusten, nedlades minst sexton tusen djur hvarje år, och det var vanligen endast skinnet, som togs med, för att säljas till européerna, medan köttet låg kvar och ruttnade. Att detta snart ledde till renens utrotande, i det närmaste åtminstone, faller af sig själft, och jakten måste så godt som upphöra, emedan »renen hade lämnat kusten», som det uttolkades. Förr i tiden, då jakten bedrefs med båge och pil, slog den bra till, men nederlaget blef aldrig större än att rentillgången höll sig.
Icke heller för hafsjakten har studsaren varit fördelaktig. När det är mycket säl i en fjord, skrämmas de af skotten och sätta af till hafs, medan harpunfångarne däremot gå ljudlöst till väga. Vidare är det naturligtvis lättare att döda säl med skjutgevär än att fånga dem med harpuner, och därför har det ledt till detta senare fångstsätts förfall. Det är emellertid det viktigaste, ty medan skytten måste sitta hemma, då det är oroligt väder, kan harpunfångaren alltid fara ut och underhålla sin familj. Dessutom är harpunfångsten mera rationel, ty med harpunen får man i regeln det som såras, medan man med studsaren skadskjuter minst lika mycket som man dödar.
Icke heller har hagelbössan gjort någon nytta. I många distrikt har den frestat invånarne till att drifva mera på det lättare fågelskyttet än på sälfångsten, som likväl är och förblir det, hvarpå det eskimåiska samhällets tillvaro beror; ty sälen lämnar kött, den lämnar späck både till att äta och bränna, och den lämnar skinn till kajaker, båtar, tält, hus, kläder, stöflar o. s. v. — den kan icke ersättas. En annan olägenhet är den, att grönländarne med hagelbössans tillhjälp satts i stånd att så strängt hålla efter vissa fåglar t. ex. ejdern, att deras antal årligen minskas, och när detta snart blir kännbart, skall det bli en olycka, emedan fågelskyttet nu har blifvit en lifsfråga för många familjer. I Godthaab t. ex. lefva invånarne däraf större delen af vintern, och där är få, som kunna idka sälfångst. I äldre tider fångade eskimåen fåglar med sina kastpilar. Han kunde också den tiden nedlägga många, men hvad han sårade, det fick han; när han nu sänder sina hagelskott t. ex. in i ejdersvärmarna, kan man då räkna, huru många som fördärfvas utan att komma någon till godo?
Nej, vi kunna i sanning icke smickra oss med att ha gjort hans fångstmetoder fullkomligare, vi ha endast åstadkommit en oreda, hvars fördärfliga följder vi ännu ej kunna öfverskåda.
Men det värsta af allt är den obotliga skada vi gjort honom genom alla våra europeiska produkter. Vi ha lärt honom att få smak för kaffe, tobak, bröd, europeiska tyger och grannlåt, och han har sålt till oss sina nödvändiga sälskinn och sitt späck för att skaffa sig allt detta, som endast gaf honom ett ögonblicks tvifvelaktig njutning. Under tiden förföll hans kvinnobåt af brist på skinn, tältet likaså, ja, det hände till och med, att kajaken, villkoret för hans tillvaro, låg på land utan öfverdrag. Lamporna i huset måste ofta släckas om vintern, emedan späcket på hösten hade blifvit såldt till butiken. Själf gick han ofta om vinterdagarna klädd i dåliga europeiska trasor i stället för de präktiga, varma skinnkläder han förr hade. Han har blifvit fattigare och fattigare, de sköna sommarresorna ha till stor del måst inställas, då kvinnobåtar och tält äro borta, och hela året om måste han nu lefva i de trånga husen, där smittsamma sjukdomar trifvas och tära på samhället värre än någonsin. Som ett exempel på, i hvilken grad förfallet på sina ställen har inträdt, kan anföras, att vid ett ställe nära Godthaab funnos för några år sedan älfva kvinnobåtar[1], nu fanns där en, och den tillhörde missionären på stället[2].
Ser man på mantalslistorna från Grönland för de sista åren, kunde man känna sig tröstad. De inföddes antal på västkusten var t. ex. 1855 9,644, medan det 1889 var 10,177. Men man skall icke vyssa sitt samvete till ro med dessa vackra tal, de äro tyvärr hvitmenade grifter, och folkmängden under de mellanliggande åren skall visa, att det gått i hög grad upp och ner. År 1881 var det ännu ej mer än 9,701 och 1883 ej mer än 9,744 (alltså en tillväxt från 1855 af 100 individer); 1885 hade den emellertid stigit till 10,014 och 1884 till 10,221, men så aftog den åter 1889 till 10,177. Senare har jag inga upplysningar. Dessa siffror utvisa, att här ej råder sunda förhållanden; tillväxt och återgång strida redan om herraväldet. Glömmas bör heller icke, att då Hans Egede kom till landet, anslog han västkustens folkmängd till 30,000. Detta är väl för högt räknadt, men ändå — det är långt ner till 10,177, och detta har skett på halftannat århundrade.
Sjukligheten har under de senare åren utvecklat sig i oroande grad, och det är isynnerhet det grönländska samhällets kräftskada, lungsoten eller, rättare sagdt, tuberkulosen, som alltjämt griper omkring sig; det torde knappast finnas många exempel på samhällen, där ett proportionsvis så stort antal af invånarne äro angripne däraf. Om vi ha fört denna sjukdom till Grönland, är icke säkert, men det tycks sannolikt, i alla händelser ha vi, som flere gånger framhållits, på olika sätt haft ett afgörande inflytande på dess och andra smittsamma sjukdomars utbredande[3]. Tuberkulosen är nu så allmän, att det snart sagdt är lättare att få reda på, hvem som icke har den, än hvem som har den. Det är emellertid märkvärdigt, huru motståndskraftiga de infödda äro mot denna sjukdom. De kunna vid unga år vara så angripna, att de få stark blodspottning, men lefva ändå, tills de bli jämförelsevis gamla; jag har till och med sett duktiga fångare, som hade lungsot och som den ena dagen lågo och spottade blod och några dagar senare voro ute på fångst. Detta beror väl till en del på deras feta kost och isynnerhet späcket, som är ett förträffligt medel att stärka dem mot sjukdomen. Det visar sig också, att folket vid kolonierna, som alltså lefver mycket af europeisk kost, lättare dukar under för den. I regeln försvagas de emellertid öfverallt af sjukdomar och kunna göra föga nytta för sig; att det verkar förlamande på ett så litet samhälle, faller af sig själft. En farsot som t. ex. kopporna, hvilken vi naturligtvis också ha fört med oss och därigenom gjort ända på en stor del af befolkningen, är mycket att föredraga, ty den dödar sina offer genast, förtär icke som detta långsamt smygande gift[4].
Vi se alltså, att en ständigt fortsatt tillbakagång från äldre tiders välstånd och blomstring till delvis hopplöst armod och svaghet är resultatet af vårt inflytande på grönländarnes yttre villkor.
Många skola erkänna detta, men invända, att det egentligen var för att höja deras andliga nivå och kultur vi kommo dit upp, och det måste ske på bekostnad af det timliga välbefinnandet. Låt oss därför också se på denna sida af vår verksamhet. Många människor tro, att ett utveckladt kultursamhälle kan skapas till i ett slag af ett så svårhandterligt ämne som ett naturfolk. Det är emellertid ett enda stort misstag att tro, att den mänskliga naturen låter förändra sig efter enskilda individers godtycke. Den mänskliga naturen är visserligen föränderlig; men utvecklingen sker alltid långsamt liksom utvecklingen i hela naturen. Vi få därför icke inbilla oss, att det går an att, som vi ha gjort i Grönland och på andra ställen, löpa burdus på ett naturfolk med vår kultur och inplanta den hos dem. »Försök att passa in en hand med fem fingrar i en handske med fyra», säger Spencer, »och den svårigheten är slående lik svårigheten att tvinga ett inveckladt eller sammansatt begrepp in i en själ, som icke har en motsvarande sammansatt förmåga.»
Den enda förändring, som någorlunda hastigt kan frambringas hos ett naturfolk, är dess förfall och undergång. En sådan förändring inträder, så snart vi försöka bibringa ett folk på ett annat kulturstadium nya etiska begrepp. Detta är också just hvad vi ha uträttat hos eskimåerna. När vi t ex. med förakt för deras lagar och regler ha försökt inplanta hos dem våra egendomsbegrepp, hvilka onekligen passa för ett mera utveckladt, men mindre kristet samhälle än det eskimåiska, kunna vi då därigenom vänta att frambringa annat än oreda och fördärf? För deras ursprungliga socialistiska begrepp om egendom var hela samhället inrättadt, men med de nya och främmande är det nuvarande lifvet oförenligt, och så blir det oundvikligen tillbakagång. Men som det är med detta, så är det med alla andra begrepp, som vi vilja inplanta hos dem.
För att nämna ännu ett exempel, hvilken olycka ha vi icke dragit öfver dem med våra pengar! Förr hade de ingen anledning till att samla resultaten af sitt arbete på hög eller förvärfva sig rikedomar; ty deras arbetes produkter höllo sig icke obegränsadt länge, och det öfverflödiga gafs därför bort. Men så fingo de pengar; när de nu ha mer än ögonblicket kräfver, blir frestelsen att sälja det öfverflödiga till européerna i stället för att som förut ge det till sina behöfvande grannar dem ofta för stark; ty för de pengar de därigenom få, kunna de ju skaffa sig de mycket efterfikade europeiska varorna. Så uppryckes deras gamla uppoffrande kärlek till nästan mer och mer af oss kristna i stället för att utvecklas. Och pengarna fortsätta alltjämt sin undergräfvande verksamhet på det grönländska samhället. Deras begrepp om arf voro förr mycket sväfvande, i det, som sagdt, den dödes kläder och redskap fingo följa med honom i grafven. Genom pengarna ha däremot nu de efterlefvande kommit i tillfälle att sälja dem, och hvad de på det sättet få, tyckas de nu ej längre rodna öfver att ta i arf. Detta kan synas vara en fördel för dem, men äfven här är alltså deras uppfattning rubbad. De bli snikna och vinningslystna, hvilket de förr mest af allt afskydde; pengarna böja och trälbinda sinnena äfven där.
Men låt oss se bort från detta; vårt egentliga mål skulle väl vara att höja dem, göra dem till bildade människor och ge dem flera andliga intressen. Äfven om vi verkligen kunde lyckas höja dem — än sedan? Måste det icke nödvändigt vara i hög grad ödesdigert att ge ett folk som det eskimåiska nya intressen, hvilka kunna draga dem bort från det, som för dem är det enda nödvändiga, att sörja för sig och sina familjer? Det framhålles som ett lysande resultat, att nu kunna de flesta infödda på västkusten både läsa och skrifva. Ja, tyvärr, till sin olycka kunna de det. Sådant läres nämligen icke gratis, och de måste sannerligen betala lärdomen dyrt. Det tycks själfklart, att en eskimå omöjligen kan offra tid på denna kunskap och samtidigt vara en lika god fångare som då han bara hade ett intresse och ingenting lärde utom att utveckla sig i kajakrodd och fångstskicklighet. Att färdigheten i kajakrodd aftagit, kunna vi också direkt sluta oss till af de många kajakolyckorna på senare tiden. Medan det förr, enligt Rink, endast var 15 à 20, som omkommo i kajak om året, så har det 1888 och 1890 årligen varit 31 kajakolyckor.
Vi ha från barndomen fått den satsen inpräntad, att kunskap är makt. Men den är falsk, ty hvarje kunskap är icke öfverallt makt. I det eskimåiska samhället är kunskap i sälfångst ett absolut villkor för samhällets bestånd, och därför är det den viktigaste vid ungdomens uppfostran; men i de europeiska samhällena är den af alls ingen betydelse. Detta medge alla, men däremot skola högst få erkänna giltigheten af den omvända slutsatsen, att den kunskap, som i de europeiska samhällena är nyttig och nödvändig, kan vara utan värde i det eskimåiska, och ändå är detta solklart. Det är just fallet med läs- och skriffärdigheten; hvad skall en eskimå med den? Sin fångsts hemligheter lär han sig icke på den vägen, men hvad lär han sig då? Jo, han kan genom de få böcker han kan få läsa, förvärfva sig kunskap om andra och bättre länder, om oupphinneliga förhållanden och fördelar, som han ej förr kände till, och sålunda insupa missnöje med sina egna villkor, hvilka förr voro de lyckligaste han kunde tänka sig. Och så kan han läsa i bibeln, men månne han förstår särdeles mycket däraf och månne den icke kunde vara honom lika nyttig, om den berättades för honom, liksom hans gamla sägner? Fördelen är i sanning så tvifvelaktig, att det ej kan vara någon tvekan om, att den är för dyrköpt. Vi måste nämligen komma väl ihåg, att det eskimåiska samhället lefver på randen af sin tillvaro; en samlad spänning af dess krafter är nödvändig för att det skall kunna upptaga kampen mot den hårda naturen; litet mera ballast, och det måste sjunka. Det är detta det redan gör, och då gagnar all världens visdom föga.
Tillbakagång och förfall i alla afseenden, det är alltså hvad européerna kunna se tillbaka på som resultatet af sin verksamhet i Grönland. Och det enda vederlag vi därför ha gifvit de infödda är kristendomen. I det hänseendet är där uppnådt ett vackert resultat, kristna äro nu, åtminstone till namnet, alla västkustens grönländare. Men den frågan synes mig då ligga nära: är icke denna kristendom också väl dyrköpt, och måste det icke framkalla tvifvel på dess välsignelse, då vi se, att den har kostat hela folkets välfärd?
Och hvad nu kristendomen själf angår, hvad bör man sätta högst, dess dogmer eller dess morallära? Det förefaller mig, som om till och med den bäste kristen måste medge, att det är den senare, som har bestående värde; ty af historien skall han kunna se, huru uppfattningen af dogmerna alltid har växlat och förändrat sig; och hvad värde har det då, att vi ha påfört eskimåen dessa, som han blott föga förstår? Vill någon på allvar påstå, att det för ett folk skall vara af afgörande betydelse, hvilka dogmer det säger sig tro på? Månne det icke alltid skall vara den morallära det hyllar, som det skall komma an på? Och eskimåens morallära var, som vi ha sett, i många hänseenden fullt så god som de kristna samhällenas, och med all vår undervisning ha vi endast lyckats förfuska den, så att nu är han sjunken också i det afseendet.
Och så till slut frågan: är en eskimå, som är kristen till namnet, men som icke kan föda sin familj, har en dålig hälsa och sjunker i allt djupare elände, att föredraga framför en hedning, som lefver i »andligt mörker», men som kan försörja sin familj, har en kraftig hälsa och alltid är belåten? Åtminstone från eskimåens ståndpunkt är svaret icke tvifvelaktigt. Om han insåg det, skulle han säkert med from andakt bedja: »Gud bevare mig från mina vänner; mot mina fiender skall jag nog försvara mig själf!»
- ↑ Att en man har kvinnobåt, hvilket ju förr var det allmänna, anses nu som ett afgörande bevis på, huru duktig och välmående han är, ty han måste ju alltså fånga många sälar för att få skinn nog därtill.
- ↑ Vid denna plats hade dock äfven tillstötande omständigheter som t. ex. goda fångares bortflyttande bidragit något till den stora tillbakagången, som nu framkallat lyckligtvis tämligen allenastående förhållanden.
- ↑ Bland annat genom att försämra deras kläder, förmå dem att bo i sina fuktiga, osunda hus hela året om, där smittsporerna ha den yppersta jordmån, tillföra dem europeisk kost o. s. v.
- ↑ Märkvärdigt är, att grönländarna till största delen ha gått fria för syfilis, som ju är en af de första frukterna vi bruka bringa de naturfolk vi utse till offer för vårt kulturarbete. Den finnes där uppe blott på ett ställe, Arsuk i Sydgrönland, där man söker isolera sjukdomen. Det är först på de senare åren den har kommit dit, men så vidt jag har kunnat erfara, har den gripit omkring sig, och det är nog utsikter att den kan breda ut sig, så att hela befolkningen kan få också denna plåga.