Fänrikens hälsning

Sjunde dikten i andra samlingen av Fänrik Ståls sägner.

Till Gregori Tigerstedt på femtionde årsdagen av striden vid Revolaks

"Har du på livets stigar märkt nån gång
Ibland de tusende, du där sett vandra,
Hur av en okänd makt, ett inre tvång,
En människa kan dragas till den andra?
Man ser ett anlete, en röst man hör,
Och fängslas, glädes, vet ej själv varför.

Det fanns vid Cronstedts skara förr en man,
Ännu i minnet kär för mig att skåda;
Jag var ren veteran, en yngling han,
Men samma anda bodde i oss båda.
Jag glömmer mycket, glömmer lätt, men nej!
Gregori Tigerstedt jag glömmer ej.

Det syntes på hans blick, hans gång, på allt,
Att han var född för svärdet, ej för trossen.
En högrest krigarbild, en smärt gestalt,
Gick han sin bana fram, den raske gossen.
Han var mitt ögas fröjd från dag till dag,
Han kände icke mig, men honom jag.

Jag minns hans stämma, fostrad högt i nord,
Ljöd den som nordan skarp inför plutonen;
Till målet har som kulan vart hans ord
Och trängde in, ty det var krut i tonen;
Det låg ett vittne ren i denna röst,
Att den var hemma från ett trofast bröst.

Och vart det bar, vadhelst han pröva fick,
Vid hopplöst återtåg, av nöd och våda,
Brann samma eld i samma öppna blick,
Sågs samma lugn i samma anlet råda;
Det var, som om man läst i brons däri:
Än kommer dag, än är ej allt förbi.

Ibland när farten norrut blev för stor
Och mången kämpe grät av harm och smärta,
Då bet han tänderna ihop och svor,
Men tåren gömde han uti sitt hjärta;
Blott pressat från hans läppar hörde vi:
"Än kommer dag, än är ej allt förbi."

Och dagen kom, hans festdag, då vår här
Med ära kunde veckla ut sin fana.
Vid Revolaks ljöd ropet: "I gevär!"
Och krigarn, jagad nyss, fick ändra bana.
En blixt av fröjd flög genom männens rund,
Det var en stund, en oförgätlig stund.

O vilken syn! En här med slocknat hopp
Bröt fram att det vid stridens låga tända,
En hämmad ström ur sprängda dammar lopp
Att mot vart hinder sina böljor vända,
Ett folk, förnedrat till förtvivlans rand,
Stod upp att värna sina fäders land.

I ljus smalt rodnan bort kring österns berg,
Och dagens strålflod kom alltmera nära,
Då tog omkring oss drivan purpurfärg,
Där grydde morgonrodnan av vår ära:
Allt djupare, ju högre solen stod,
Sken denna morgonrodnad, — den var blod.

Men dagens första väkt knappt än förgått,
När stridens sista flamma var förbrunnen
Och Siikajokis unga seger fått
En tvillingsbroder, lika skön befunnen.
Ett jubel skallade från led till led,
Det var den hälsning, som den mottogs med.

Jag stod på kampens kulle. Allt var lugnt,
Där vreden rasat nyss, nu rådde friden:
Man stred ej mer, man sov där djupt och tungt,
Man sov den sömn, som mer ej störs i tiden;
Och fanns en vaken, var det blott en vän,
Som hos en vän, som somnat, dröjde än.

Jag hade sökt, jag hade hittat rätt,
Jag fått en visshet, lika svår att sakna:
Jag hade sökt bland leden Tigerstedt,
Men han fanns här, han fanns ej bland de vakna.
I segerns stund, av stridens glädje varm,
Han somnat här med genomstungen barm.

Den tappre! Nyss likväl jag honom såg
Så ung, så käck, så stark sin stormning våga
Och rycka an i omotståndligt tåg
Mot höjda svärd och vilda eldgaps låga;
Nu låg han stel, på samma driva sträckt,
Där nyss Bulatoffs eldar djärvt han släkt.

Dock än med livets färg ifrån hans drag
Ej prägeln av hans lugna själ försvunnit,
Uti hans bleka anlet kunde jag
Än se det trygga mod, jag förr där funnit;
Jag måste tänka, när jag såg däri:
"Än kommer dag, än är ej allt förbi."

Och se! Än var ej allt förbi. Ännu
Han sparad blev för fosterlandets fana.
Jag såg ej honom sen. Kanhända du
I livet möter honom på din bana:
Då hälsa honom än från fordomdags,
Från Stål, från bragderna, från Revolaks."

Så talte gamle Stål en gång om dig,
Du kämpe från vår äras gyllne tider.
Hans hälsning har studenten gömt hos sig,
Tills grånad ren han bär den fram omsider,
Nu, när ett sekel hunnit halvt förgå,
Sen för din fosterjord du stridde då.

Tag denna hälsning kärt, det bor i den
En hälsning ock ifrån det land, dig födde;
Det räknar lederna utav de män,
Som för dess tro, dess hopp, dess minne blödde.
De glesnat mycket, desto mera har
Det kärlek för de få, det äger kvar.

Det tackar dem för detta trogna mod,
Som än vid polens is ej slöt att brinna,
Det tackar dem för allt det ädla blod,
De för dess framtids räddning låtit rinna,
Att genom dem dess lösen kan förbli:
"Än kommer dag, än är ej allt förbi."

Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg

Första delen (1848)

Andra delen (1860)