Veteranen

Fjärde dikten i förra delen av Runebergs nationalepos Fänrik Ståls sägner från 1848.

Han reste sig ansenlig
I stugans skymda vrå,
Väl var han böjd av åren,
Men syntes hög ändå;
Förändrad var han mycket
I detta ögonblick,
En ädel krigarhållning
Låg i hans hela skick.

Rotfattig var han annars
På sina gamla dar;
Från forna tappra strider
Han hade ärr blott kvar;
Sen utan hem han irrat
I många år förut,
På Röjkö torp han hamnat
I Alavo till slut.

Nu reste han sig plötsligt,
Liksom ur slummern väckt,
Begynte kasta av sig
Sin slitna vardagsdräkt,
Tog på sin högtidsklädnad,
Bespard sen många år,
Och strök åt båda sidor
Sitt silvervita hår.

Så stod soldaten färdig
Att ut ur stugan gå,
Helt vördnadsvärd att skåda
I dräkten, gul och blå,
Med mässingsskodda hatten
Högt över hjässans rand,
Och dödens lugn i minen,
Och vandringsstav i hand.

Därute lyste solen,
Ej sedd på många dar,
Den sjuttonde augusti
Var sommarvarm och klar,
Kring fält och sjö for vinden
Med lätta andedrag;
Vart ville gamle krigarn
På denna sköna dag?

Vart ärnade han styra
Sin vandring denna gång?
Blev hemmet honom ödsligt,
Hans plats i vrån för trång?
Och denna högtidsklädnad,
Vi tog han den uppå?
Var det till Herrans tempel,
Den gamle tänkte gå?

Det hördes ingen ringning
Från denna helgedom,
Och murens port var sluten,
Och kyrkan stängd och tom.
Vad skulle man ock göra
Uti Guds hus i dag?
Den sjuttonde augusti
Var ingen helgedag.

Dock i den gamles tycke
Hölls gudstjänst denna tid,
Och hölls den ej i kyrkan,
Så hölls den näst invid;
Ty kringom den på höjden,
Från mon till insjöns strand,
Stred Finlands kämpaskara
Just nu för kung och land.

Den sjuttonde augusti
Var sommarvarm och klar,
Och för den forne krigarn
En högtidsdag den var.
Han gick rakt fram mot kullen,
Där Finlands fana höjts,
Han ville se Gud tjänas
I dag av Adlercreutz.

Han ville höra klangen
Av svärden än en gång,
Den välbekanta tonen
Av fältkanonens sång,
För minnet återkalla
Sin ungdoms kraft och mod
Och se det nya släktet,
Hur det höll ut i blod.

Så har man tytt hans mening,
Kanske man den förstått,
Dock såg man ej hans tankar,
Man såg hans vandring blott.
Han gick sin bana framåt
Helt lugnt, det märkte man,
Och hann så kyrkovallen,
Där striden hetast brann.

Där tog han plats vid vägen
Och satt och såg uppå,
Han såg mot finska hären,
Mot ryska likaså;
Varhelst de skarpast möttes,
Där sågs hans blick bli kvar,
Och ofta som förklarat
Hans hela anlet var.

Och blinda kulor veno
Kring honom varje stund,
Och dödens ädla skördar,
De föllo i hans rund;
Han gick dock ej från stället,
Hans lugn var lika glatt,
Och ingen kula rörde
Den gamle, där han satt.

Och i beständig växling,
Allt efter lyckans lek,
Omslöts han av en skara,
Som frambröt eller vek;
Men hur ock striden välvde,
Fick gubben ostörd bli,
Och vän och ovän lika
Gick vördande förbi.

Men dagen led, och solen
Vid västerns portar stod,
Då segrade omsider
Den finska härens mod,
Då sågs vart hinder brutet,
Var fiende på flykt,
Och allt kring gamle krigarn
Var åter lugnt och tryggt.

När då den sista truppen
Bröt ned från kullens topp
Och drog förbi soldaten,
Då stod han högrest opp:
"I unga, tappra söner
Utav vår fosterjord,
Finns någon här, som aktar
En grånad krigsmans ord?

Stor tack vill han er säga
För denna sköna dag,
Ty aldrig har han skådat
Ett härligare slag.
Gud vare pris och ära,
Vårt folk vet segra än,
Än lever fädrens anda,
Ännu har landet män."

Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg

Första delen (1848)

Andra delen (1860)