Trosskusken

Den tolfte dikten i andra samlingen, från 1860, av Runebergs diktcykel Fänrik Ståls sägner.

Gamle Spelt, skall han så helt förgätas? Nej!
Han var kusk vid trossen, högre var han ej,
Hade som hans likar måst i glömska falla,
Om han ej fått namn som latast bland dem alla.

Pengar värd var gubben ock att se uppå,
Han och hästen, som han körde, likaså.
Höll den ena sina steg med två ben dyra,
Tycktes knappt ett pris förslå för den med fyra.

Sådan var farten, sådan var ock rykt och ans,
Lika tovig gubbens lugg och hästens svans.
Grålle bar från eget stall sitt damm i världen,
Och sitt sot på näsan Spelt från egna härden.

Där de syntes så alltjämnt i trängen sist,
Är det säkert, att på skratt var ingen brist;
Hästen gick i sömnen, gubben sov på kärran,
Hur den gamle hölls på lasset, vete Herran.

Sakta bar likväl det framåt, småningom,
Högre, högre upp mot nordens bygd man kom;
Halva Österbotten snart han genomfarit,
Var dock allt detsamma, han i Nyland varit.

Och på lika sätt gick även färden till,
Samma skratt, var han for fram, var han höll still,
Och vid skrattet klatschar, det var klippt och skuret,
Än på gubbens rygg och än på kreaturet.

Ingen ändring dock i skick och lugn och fart,
Spelt han var ohjälplig, det var uppenbart;
Ingen piske bet på gubbens tjänstekläder,
Och i tjänsten bar ock Grålle barkat läder.

Så omsider nåddes Siikajokis strand,
Blott en frusen flik fanns kvar av fädrens land,
Även denna skulle snart till byte lämnas;
Dock, en stark kan brytas, och en svag kan hämnas.

Före kväll var vunnet härens första slag,
Flyktens dag förvandlad till en segerdag,
Återsvalla skulle en gång jagad bölja,
Strömmen ändras, den förföljde nu förfölja.

Snart också från man till man en maning lopp:
"Nästa morgon allt i skick att bryta opp!
Här och tross skall innan natt i ordning lagas,
Och med fröjd mot söder sen, så snart det dagas."

Allt var ordnat, det blev natt, man sov i fred;
Endast unge fänrik Blume sov ej med.
Eld och iver brände i hans tappra sinne,
Stugan blev för kvav, han fick ej ro därinne.

Ut på trappan kom han. Mörkt och tyst var allt,
Fästets stilla stjärnor lyste klart och kallt,
Blott i öster, mellan skogens toppar dragen,
Sågs en blekröd strimma gry, en rand av dagen.

Ingen mänska skönjdes, lass och vagnar blott,
Utan förspann, vända norrut, som de stått;
Allt var som det varit, intet annorlunda;
Samma färd som hittills tycktes åter stunda.

Samma färd? — Nej, något olikt fanns ändå,
Fast ej blicken strax i skuggan föll därpå;
Just den sista kärra, som åkt upp i ledet,
Den stod omsvängd nu och hade häst för redet.

Och vid tygeln ren i skick en man sig ställt,
Blume trodde ej sitt öga, — det var Spelt;
Gamle Spelt, som nedböjd genom landet farit,
Var ett huvud högre nu, än förr han varit.

Rak som trots en yngling bar han sina år,
Djupt på skuldran föll hans vackra silverhår,
Anletet, med kinden slät och näsan tvagen,
Sken i mörkret nu mer ljust än förr om dagen.

Unge Blume visste knappt att fatta sig:
"Vilket under, gubbe, har förvandlat dig?
Du, mer lat och sotig förr än likar andra,
Står nu putsad främst och främst beredd att vandra.

Vem har tvått ditt anlet rent från sot och damm,
Vem har pressat i din gråa lugg en kam,
Vem har fått dig väckt, det är dock huvudsaken,
Du, som knappt på själva dagen förr hölls vaken?"

"Unge herre", hördes lugnt den gamles svar,
"Långsamt far man, när från eget land man far.
När man ser sitt folk med skam fly unnan bara,
Då är bättre sova, än att vaken vara.

Varför skulle jag mitt gamla anlet två?
Mera öppen hade blygseln synts därpå.
Gärna tog jag mot och tålte spe och snäsa;
Sorg jag bar, och därför bar jag sotig näsa.

Nu är allt förändrat, finska hären stritt,
Finland ligger för oss öppet himmelsvitt,
Ingen fläck skall mer på landets ära stanna;
Nu kan mannen visa ren och klar sin panna.

Kalla folket upp, låt röra trumman snart,
Natten är förliden, dagen lyser klart!
Förr så var det brådska, då vi mest bort rasta;
Ädle, unge herre, nu är tid att hasta!"

Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg

Första delen (1848)

Andra delen (1860)