Fången på slottet Zenda/Kapitel 10
| ← Kapitel 9: Ett nytt sätt att begagna ett tebord |
|
Kapitel 11: På jakt efter ett mycket stort vildsvin → |
X.
ETT GOTT TILLFÄLLE FÖR EN USLING
Det var brukligt, att polisprefekten varje eftermiddag skickade mig en rapport över ställningen i huvudstaden och folkets hållning; rapporten redogjorde även för några personers förehavanden, som polisen fått order att övervaka. Så länge jag innehaft min nuvarande ställning, hade Sapt varit den, som läst rapporten och meddelat mig de punkter av intresse den kunde innehålla. Dagen efter mitt äventyr i lusthuset kom han in, under det jag satt och spelade ett parti ekarté med Fritz von Tarlenheim.
»Rapporten innehåller i eftermiddag rätt många intressanta saker», sade han, i det han satte sig ned.
»Står där någon redogörelse för ett visst bullersamt uppträde?» frågade jag.
Han ruskade på huvudet med ett småleende.
»Där står först och främst följande», sade han: »’Hans höghet hertigen av Strelsau har lämnat staden (som det synes, plötsligt), åtföljd av några personer av sin hovstat. Målet för resan tros vara Zendas slott, men de resande färdades icke på järnväg utan landsvägen. Herrar De Gautet, Bersonin och Detchard följde efter en timme senare, den sistnämnde bärande ena armen i band. Hur armskadan uppstått är icke känt, men det misstänkes, att han utkämpat en duell, som antagligen står i samband med någon kärleksaffär’.»
»Det är till någon del sant», anmärkte jag och kände mig högst belåten med att höra, att jag hade märkt den gynnaren.
»Så komma vi till följande punkt», fortfor Sapt: »’Madame de Mauban, vars rörelser övervakats enligt order, lämnade huvudstaden med bantåg i dag vid middagstiden. Hon hade köpt biljett till Dresden…’»
»Det är en gammal vana hos henne», sade jag.
»’Dresdentåget stannar i Zenda’», läste Sapt vidare. »En slug krabat, den polisprefekten! Och hör nu på det här: ’Stämningen i staden är icke tillfredsställande. Konungen kritiseras mycket’ — som vi veta, har polisprefekten fått tillsägelse att vara fullt uppriktig — ’därför att han icke på allvar gör något för sin blivande förmälning. Enligt förljudande skall hennes kunglig höghet prinsessan Flavia känna sig djupt sårad av hans majestäts likgiltighet. Den stora massan av folket förbinder hennes namn med hertigens av Strelsau, och hertigen vinner därigenom mycken popularitet. Jag har sörjt för, att nyheten om att kungen i afton ger bal till ära för prinsessan blivit vitt spridd, och det har visat sig ha god verkan’.»
»Det var en nyhet för mig», sade jag.
»Å, allt är redan klart till balen!» sade Fritz skrattande. »Det har jag sörjt för.»
Sapt vände sig till mig och sade i skarp, bestämd ton:
»Ni måste i afton visa henne, att ni älskar henne, förstår ni.»
»Det kommer jag nog att göra, om jag får träffa henne ensam», sade jag. »Hör nu, Sapt, ni tror väl aldrig, att jag finner saken svår?»
Fritz visslade ett par takter av en melodi och sade därpå:
»Ni kommer att finna den endast alltför lätt. Jag talar inte gärna om det, men jag måste. Grevinnan Helga berättade mig, att prinsessan fäst sig mycket vid kungen. Hennes känslor ha sedan kröningen undergått en märkvärdig utveckling. Det är fullkomligt sant, att hon känner sig djupt sårad av kungens skenbara likgiltighet.»
»Det är en snygg historia, det här», stönade jag.
»Å prat!» sade Sapt. »Jag antar, att ni hållit vackra tal till en flicka förut? Det är allt vad hon önskar.»
Fritz, som själv var förälskad, fattade bättre min svåra belägenhet. Han lade handen på min axel men sade ingenting.
»Jag tror ändå», fortsatte gamle Sapt kallblodigt, »att det vore bäst ni friade i kväll.»
»O, min Gud!»
»Eller åtminstone kom det så nära som möjligt, så att jag kan skicka ett halvofficiellt meddelande till tidningarna.»
»Nej, jag gör inte någonting sådant — och inte ni heller!» svarade jag. »Jag nekar bestämt att vara med om att bedraga prinsessan.»
Sapt såg på mig med sina små skarpa ögon. Ett långsamt, slugt leende drog över hans ansikte.
»Mycket bra, min gosse», sade han. »Vi ska inte ansätta er för hårt. Lirka lite grand med henne, om ni kan. Nu till Michael!»
»Fördömda Michael!» utbrast jag. »Han skall få i morgon! Fritz, kom med ut och gör ett slag i trädgården.»
Sapt gav genast efter. Under hans sträva yta dolde sig en märkvärdig takt och, som jag mer och mer insåg, en anmärkningsvärd människokännedom. Varför drev han på mig så litet, vad prinsessan angick? Jo, därför att han visste, att hennes skönhet och min lidelse skulle föra mig längre än alla hans skäl, och att ju mindre jag tänkte på saken, desto troligare var det, att jag skulle verkställa den. Han måste ha insett den olycka han kunde bringa prinsessan, men det betydde ingenting för honom. Kan jag uppriktigt påstå, att han handlade orätt? Om kungen återinsattes på sin tron, måste prinsessan övergå till honom, vare sig hon visste eller icke visste förändringen. Men om kungen icke bleve oss återgiven? Det var en fråga, som vi aldrig avhandlat, men jag hade min mening för mig, att i så fall var det Sapts avsikt att låta mig bli sittande på Ruritaniens tron under hela min livstid. Han skulle förr ha låtit den onde själv sitta där än hans skyddsling, Svarte Michael.
Balen var ståtlig. Jag öppnade den med en kadrilj, som jag dansade med Flavia; därpå dansade jag en vals med henne. Nyfikna blickar och ivriga viskningar följde oss. Vi dansade tillsammans, och då supén fortgått en stund, var jag nästan vansinnigt förälskad, ty hennes blickar besvarade mina framstammade meningar. Jag reste mig från min plats inför hela den lysande skaran, tog Röda rosens band, som jag bar, och lade det med dess förgyllda ordenstecken kring hennes hals. Jag satte mig ned under stormande bifall. Jag såg Sapt småle vid sitt vin och Fritz rynka pannan. Återstoden av supén gick under tystnad; varken Flavia eller jag kunde tala. Fritz lade sakta sin hand på min axel, och jag steg upp, bjöd henne armen och gick genom salongen in i ett litet rum, där kaffe serverades oss. De uppvaktande herrarna och damerna drogo sig tillbaka och vi voro för oss själva.
Det lilla rummet hade glasdörrar, som ledde till trädgården. Natten var vacker, sval och doftande. Flavia satte sig ned och jag stod framför henne. Jag stred med mig själv, och om hon icke hade sett på mig, tror jag att jag även nu skulle ha segrat. Men plötsligt och ofrivilligt gav hon mig en kort blick, en frågande blick, som hastigt vändes bort; en rodnad över att frågan alls blivit gjord göt sig över hennes kinder, och hon andades tungt. Å, om ni hade sett henne! Jag glömde kungen i Zenda, jag glömde kungen i Strelsau. Hon var prinsessa — och jag en bedragare. Tror ni jag kom ihåg det? Jag kastade mig på knä och fattade hennes händer. Jag sade ingenting. Varför skulle jag tala? Kvällens milda ljud gjorde mitt frieri till en sång utan ord, då jag tryckte mina kyssar på hennes läppar.
Plötsligt stötte hon mig ifrån sig utropande:
»Ack, är det sant, eller är det endast därför att du måste?»
»Det är sant», svarade jag sakta och med dämpad röst, »det är sant att jag älskar dig mer än liv — sanning — heder…!»
Hon inlade ingen mening i mina ord, som hon endast betraktade såsom kärlekens ljuva överdrifter. Hon slöt sig intill mig och viskade:
»O, om du inte vore konung! Då skulle jag kunna visa dig, hur jag älskar dig! Hur kommer det sig att jag älskar dig nu, Rudolf?»
»Nu?»
»Ja — sedan helt nyligen. Jag… jag älskade dig inte förr.»
Jag triumferade. Det var jag — Rudolf Rassendyll — som hade vunnit hennes hjärta! Jag lade min arm kring hennes liv.
»Du älskade mig inte förr?» frågade jag.
Hon såg upp på mig och smålog, viskande:
»Det måtte ha varit din krona. Jag kände det först på kröningsdagen.»
»Aldrig förr?» frågade jag ivrigt.
Hon skrattade tyst.
»Det är som om det skulle glädja dig att höra mig svara ja på din fråga?»
»Skulle det ja’et vara sant?»
»Ja», hörde jag henne knappt andas fram, och hon fortfor ögonblickligen: »Var försiktig, Rudolf, var försiktig, min vän. Han blir ursinnig nu.»
»Michael, menar du? Om Michael vore det värsta…»
»Finns det något värre?»
Det fanns ännu tillfälle för mig. Behärskande mig med en kraftansträngning drog jag mina händer ur hennes och ställde mig på ett par stegs avstånd från henne. Jag minns ännu allt så väl, minns hur vinden spelade i almarna utanför.
»Om jag inte vore kung», började jag, »om jag endast vore en enskild person…»
Innan jag hann sluta, låg hennes hand i min.
»Om du ock vore en fånge i Strelsaus fängelse, skulle du ändå vara min kung», sade hon.
»Gud förlåte mig!» suckade jag med dämpad röst, och med hennes hand i min sade jag åter: »Om jag inte vore kung…»
»Tyst, tyst!» viskade hon. »Jag förtjänar inte… jag förtjänar inte att du tvivlar på mig. Ack, Rudolf, ser en kvinna, som gifter sig utan kärlek, på en man så, som jag ser på dig?»
Hon gömde sitt ansikte.
Under mer än en minut stodo vi där tillsammans, och ännu med min arm kring hennes liv uppbjöd jag den hederskänsla och det samvete, varöver hennes skönhet och min svåra belägenhet ännu läto mig vara herre.
»Flavia», sade jag med en egendomligt kärv röst, som jag icke själv kände igen, »jag är inte…»
Just som jag sade detta, då hon lyfte upp sina ögon mot mig, hördes tunga steg på sanden utanför och en man syntes vid glasdörren. Flavia utstötte ett litet rop och drog sig hastigt undan. Den ofullbordade meningen dog bort på mina läppar. Det var Sapt, som stod där och bugade sig djupt, men med strängt rynkad panna.
»Jag ber tusen gånger om förlåtelse, ers majestät», sade han, »men hans eminens kardinalen har väntat en kvart för att framföra sitt vördnadsfulla avsked till ers majestät.»
Jag besvarade frimodigt hans blick, men läste i den en vredgad varning. Jag vet ej, hur länge han hade lyssnat, men han kom på oss just i rätta ögonblicket.
»Vi få inte låta hans eminens vänta», sade jag.
Men Flavia, vars kärlek icke hade någon skam att dölja, sträckte med strålande ögon och rodnande kinder ut sin hand mot Sapt. Hon sade ingenting, men ingen, som någonsin sett en kvinna i hennes kärleksjubel, kunde ha misstagit sig om hennes mening. Ett buttert men på samma gång sorgset leende drog över den gamla soldatens ansikte, och det låg ömhet i hans röst, då han böjde sig ned för att kyssa hennes hand och sade:
»I sorg och glädje, i lycka och olycka, Gud bevare eders kungliga höghet!»
Han gjorde ett uppehåll och tillade med en blick på mig och antagande militärisk hållning:
»Men före allt går konungen — Gud bevare konungen!»
Flavia fattade min hand och kysste den, halvviskande:
»Amen! Gode Gud, amen!»
Vi återvände till balsalen. Tvungen att mottaga de avskedstagandes hälsningar, blev jag skild från Flavia, men alla, som hade varit hos mig, gingo sedan till henne, Sapt var än här än där i vimlet, och där han hade varit, märktes betydelsefulla blickar, småleenden och viskningar. Jag tvivlade icke på att han, trogen sin hänsynslösa föresats, spred de nyheter han inhämtat. Kronans upprätthållande och Svarte Michaels nederlag — det var hans enda mål. Flavia, jag själv, ja även den verkliga kungen i Zenda voro endast simpla pjäser i hans spel, och de få icke ha några passioner. Och han höll sig icke endast inom slottet, ty när jag slutligen förde Flavia nedför den breda marmortrappan och hjälpte henne upp i hennes vagn, väntade oss där en stor folkhop, som hälsade oss med bedövande hurrarop. Vad kunde jag göra? Hade jag talat då, skulle man icke trott, att jag ej var kungen, möjligen skulle man trott, att kungen blivit galen. Sapts konstgrepp och min egen otyglade lidelse hade tvingat mig fram på denna bana, och återvägen var stängd bakom mig; lidelsen drev mig fortfarande i samma riktning som hans listiga påhitt hade lockat mig. Jag stod denna natt inför hela Strelsau, som kung och prinsessan Flavias lyckliga friare.
Slutligen klockan tre på morgonen, då den kalla dagern började stjäla sig in genom fönstren, befann jag mig i mitt toalettrum med Sapt till mitt enda sällskap. Jag satt som bedövad och stirrade i elden; han bolmade på sin pipa; Fritz hade gått till vila, sedan han nästan vägrat att tala med mig. På bordet bredvid mig låg en ros; Flavia hade burit den, och då vi skildes, hade hon tryckt en kyss på den, och därpå räckt mig den.
Sapt sträckte ut handen efter rosen, men med en hastig rörelse lade jag min hand över den.
»Det är min», sade jag, »inte er — och inte heller kungens.»
»Vi slogo ett bra slag för kungen i kväll, sade han.
Jag vände mig häftigt om mot honom.
»Vad hindrar mig att slå ett slag för mig själv?» frågade jag.
Han nickade.
»Jag vet vad ni tänker på», svarade han. »Ja, gosse, men ni är bunden av er heder.»
»Har ni lämnat mig någon heder övrig?»
»Å prat, att spela en flicka ett litet spratt…»
»Ni kan bespara mig det. Överste Sapt, om ni inte vill göra mig till den värsta usling — om ni inte vill att er kung skall multna i Zenda, medan Michael och jag spela det stora spelet utanför — så följ mig.»
»Ja, jag följer er.»
»Vi måste handla, och det raskt! Ni såg — ni hörde i kväll…»
»Ja.»
»Er fördömda slughet sade er, vad jag ämnade göra. Nåväl, lämnar ni mig här en vecka till — så blir det ett nytt problem för er. Finner ni lösningen på det?»
»Ja, det gör jag», svarade han med bister uppsyn. »Men om ni gjorde det ni syftar på, måste ni först slåss med mig — och döda mig.»
»Och om jag hade slagits med er — eller med ett tjog andra? Kom ihåg, jag skulle kunna få hela Strelsau att resa sig mot er och slå er i halsen era lögner — ja, era vansinniga lögner.»
»Det är dagsens sanning», svarade han, »att ni skulle kunna det, tack vare mina råd.»
»Jag skulle kunna gifta mig med prinsessan och skicka Michael och hans bror tillsammans ned till…»
»Jag vill inte neka till det, gosse», svarade han.
»Nå så i Guds namn», utbrast jag och höll ut båda händerna mot honom, »låt oss bege oss till Zenda, krossa Michael och återinsätta kungen i hans makt.»
Gubben stod och betraktade mig en dryg minut.
»Och prinsessan?» sade han.
Jag sänkte huvudet i mina händer och krossade rosen mellan mina fingrar och läppar.
Jag kände hans hand på min axel och hans röst ljöd hes, då han sakta viskade i mitt öra:
»Inför Gud, ni är den präktigaste Elphberg av dem alla! Men jag har ätit kungens bröd och är kungens tjänare. Kom, låt oss bege oss av till Zenda.»
Jag såg upp och fattade hans hand. Bådas våra ögon voro fuktiga.