Fången på slottet Zenda/Kapitel 09

←  Kapitel 8: En ljus kusin och en mörk broder

Fången på slottet Zenda av Anthony Hope Översättare: Tom Wilson Kapitel 9: Ett nytt sätt att begagna ett tebord

Kapitel 10: Ett gott tillfälle för en usling  →

IX.
ETT NYTT SÄTT ATT BEGAGNA ETT TEBORD

Om jag skulle utförligt beskriva de vanliga tilldragelserna i mitt dagliga liv vid denna tid, kunde de möjligen bli lärorika för folk, som icke äger någon kännedom om interiörerna i ett kungligt slott; om jag avslöjade några av de hemligheter, i vilka jag blev invigd, skulle de kanske kunna vara av intresse för Europas statsmän. Men jag tänker icke göra någotdera. Jag skulle råka mellan tråkighetens Scylla och ogrannlagenhetens Charybdis, och jag känner att det är bäst jag strängt håller mig till det underjordiska drama, som spelades under ytan av ruritansk politik. Jag behöver endast säga, att hemligheten om mitt bedrägeri trotsade varje upptäckt. Jag gjorde misstag. Jag hade misslyckade stunder, och det behövdes all den takt och förbindlighet, över vilka jag förfogade, för att överskyla några minnesfel och glömska av gamla bekantskaper, vartill jag gjorde mig skyldig. Men jag slapp lyckligt undan, och det tillskriver jag, som jag förut sagt, i främsta rummet just det djärva i mitt företag. Det är min tro, att under förutsättning av den nödiga kroppsliga likheten var det vida lättare att spela konung av Ruritanien, än det skulle ha varit att föreställa min närmaste granne.

En dag, då Sapt kom in till mig, kastade han ett brev åt mig och sade:

»Se här, det är till er — en kvinnas handstil, skulle jag tro. Men först har jag några nyheter för er räkning.»

»Och det är?»

»Att kungen sitter på Zendas slott», sade han.

»Hur vet ni det?»

»Därför att de andra tre av Michaels hantlangare äro där. Jag har låtit anställa efterforskningar, och alla tre äro de där, Lauengram, Kraftstein och unga Rupert Fentzau — tre skurkar, på min ära, de värsta som finnas i Ruritanien.»

»Nåå?»

»Jo, Fritz vill marschera till slottet med kavalleri, infanteri och artilleri.»

»För att anställa draggningar i vallgraven?» sade jag.

»Ja, så skulle det nog bli», sade Sapt med ett grin; »och vi skulle ändå inte finna kungens lik.»

»Ni känner er säker på att han är där?»

»Det är åtminstone högst antagligt. Förutom det att de tre äro där, hålles vindbryggan uppdragen, och ingen slipper in utan en order av unga Hentzau eller Svarte Michael själv. Vi måste lägga band på Fritz.»

»Jag vill bege mig till Zenda», sade jag.

»Ni är galen.»

»Framdeles.»

»Ja, det kan så vara; men ni får nog stanna där, om ni gör det.»

»Kanske det, min vän», svarade jag likgiltigt.

»Hans majestät ser surmulen ut», anmärkte Sapt. »Hur är det med kärleksaffären?»

»Håll mun på er!» sade jag.

Han betraktade mig ett ögonblick och tände därpå helt lugnt sin pipa. Det var fullkomligt sant, att jag var vid dåligt lynne, och jag fortfor vresigt:

»Vart jag än går, har jag ett halvt dussin karlar i hälarna på mig.»

»Jag vet det; det är jag, som styrt om den saken», svarade han lugnt.

»Varför?»

»Jo», sade Sapt och fortfor att blossa på sin pipa, »Svarte Michael skulle nog inte ha något emot om ni försvann. Då ni vore borta, skulle det gamla spelet, som ni satte stopp för, komma att spelas till slut — eller han få sig ett skott.»

»Jag kan ta vara på mig själv.»

»De Gautet, Bersonin och Detchard äro i Strelsau, och vem som helst av dem skulle skära halsen av er lika villigt… lika villigt som jag skulle göra det med Svarte Michael, och på ett bra mycket mera förrädiskt sätt. Vad innehåller det där brevet?»

Jag bröt det och läste högt:

»Om kungen vill veta något, som är av högsta vikt för honom, så må han handla i överensstämmelse med detta brev. I ändan av Nya Avenyen står ett stort hus på en stor gård. Huset har en portik, där statyen av en nymf är uppställd. Kring trädgården löper en mur, och i murens baksida finns en dörr. Om kungen klockan tolv i natt går in ensam genom denna dörr, viker av till höger och går femtio fot, kommer han till ett lusthus, till vilket leder en trappa med sex steg. Om han går upp för den och in i lusthuset, träffar han en person, som talar om för honom något, som mycket nära berör hans liv och krona. Detta är skrivet av en trogen vän. Han måste komma ensam. Underlåter han att följa denna uppmaning, kommer hans liv att sväva i fara. Han får icke visa detta brev för någon, ty det vore en säker undergång för en kvinna, som vill honom väl: Svarte Michael förlåter icke.»

»Nej, det gör han nog inte», anmärkte Sapt, då jag slutat, »men han kan diktera ett brev mycket bra.»

Jag hade kommit till samma slutsats och ämnade kasta bort brevet, då jag såg, att det fanns mera skrivet på baksidan.

»Stopp, det är mera!» sade jag och läste:

»Om ni känner er tveksam, så rådgör med överste Sapt…»

»Va!» utropade Sapt med oförställd förvåning; »tar han mig för en större narr än er?»

Jag vinkade åt honom att vara tyst och fortsatte:

»Fråga honom, vilken kvinna skulle göra mest för att hindra hertigen att gifta sig med sin kusin och därför även mest för att hindra honom att bli kung. Och fråga, om hennes namn börjar med A.»

Jag rusade upp. Sapt lade ifrån sig pipan.

»Antoinette de Mauban, vid gud!» utropade jag.

»Hur vet ni det?» frågade Sapt.

Jag talade om för honom vad jag visste om denna dam och hur jag kommit att få veta det. Han nickade.

»Saken äger sin riktighet så till vida, att hon haft ett häftigt uppträde med Michael», sade han tankfullt.

»Hon kunde bli oss till nytta, om hon ville», sade jag.

»Jag tror ändå, att Michael skrivit brevet», sade Sapt.

»Det tror jag med, men jag tänker skaffa mig visshet. Jag går, Sapt.»

»Nej, jag går», sade han.

»Ja, möjligen så långt som till dörren i muren.»

»Jag går till lusthuset.»

»Nej, så sant jag lever, ni det kommer att göra!»

Jag steg upp och stod och stödde mig mot kaminfrisen.

»Sapt, jag tror på den där kvinnan, och jag går.»

»Jag tror inte på någon kvinna», sade Sapt, »och ni skall inte gå.»

»Antingen går jag till lusthuset, eller också vänder jag om till England», sade jag.

Sapt började lära sig förstå precis hur långt han kunde leda eller driva mig, och när han måste följa med.

»Vi förspilla tiden», tillade jag. »Varje dag vi lämna kungen, där han befinner sig, är en ny risk, och varje dag, jag bedriver den här maskeraden innebär en ny fara. Sapt, vi måste spela högt, vi måste forcera spelet.»

»Ja, må det bli så», sade han med en suck.

För att göra historien kort, så stego Sapt och jag till häst klockan halv tolv denna natt. Fritz sattes även denna gång till vaktare, men han fick icke veta vart vi ämnade oss. Det var en mycket mörk natt. Jag bar inte sabel, men jag hade revolver, en lång kniv och en blindlykta. Vi kommo fram till dörren i muren. Jag steg av hästen. Sapt räckte mig handen.

»Jag väntar här», sade han. »Hör jag ett skott så…»

»Så stanna ändå. Det är den enda utsikten till räddning för kungen. Ni får inte utsätta er för olycka, ni också.»

»Ni har rätt, min unga vän. Lycka till!»

Jag tryckte på den lilla dörren. Den gav efter, och jag befann mig i ett slags vilt busksnår. Det fanns en av gräs igenväxt gångstig, den följde jag vikande av till höger, som det stod i brevet, och gick fram varsamt. Min lykta var stängd, revolvern bar jag i handen. Icke ett ljud hörde jag. Om en stund sköt ett stort mörkt föremål upp ur dunklet framför mig. Det var lusthuset. Jag kom fram till trappan, gick uppför den och stod framför en klen och skranglig trädörr, som hängde snett på sina gångjärn. Jag knuffade upp den. En kvinna sprang emot mig och fattade min hand.

»Stäng dörren», viskade hon.

Jag lydde och lyste på henne med min lykta. Hon var i aftondräkt, en praktfull, dyrbar toalett, och hennes mörka ståtliga skönhet framträdde underbart i skenet från blindlyktan. Lusthuset var ett kalt litet rum, möblerat endast med ett par stolar och ett järnbord, sådant som man får se i en trädgård eller ett friluftskafé.

»Tala inte», sade hon. »Vi ha inte tid. Hör på mig! Jag känner er, mister Rassendyll. Jag skrev det där brevet på hertigens befallning.»

»Det tänkte jag», sade jag.

»Om tjugu minuter äro tre män här för att döda er.»

»Tre — de tre?»

»Ja. Då måste ni vara borta, i motsatt fall blir ni dödad i natt.»

»Eller också de.»

»Hör på, hör på! Då ni blivit dödad förs ert lik till ett illa beryktat kvarter i staden, där man kommer att finna det. Michael låter då genast arrestera alla era vänner — överste Sapt och kapten von Tarlenheim i främsta rummet — proklamerar belägringstillstånd i Strelsau och skickar ett bud till Zenda. De tre andra mörda kungen i slottet, och hertigen låter utropa sig eller prinsessan till regent — sig själv, om han är tillräckligt stark. I alla händelser gifter han sig med henne och blir konung i verkligheten och snart även till namnet. Förstår ni mig?»

»Det är en snygg komplott. Men hur kommer det till att ni, madame…»

»Jag är en kristen — eller jag är svartsjuk. Min Gud, kanske jag skulle se honom gifta sig med henne? Gå nu; men kom ihåg mina ord, att aldrig varken natt eller dag är ni säker. Tre män följa er som en skyddsvakt, är det inte så? Nåväl, tre andra följa dem, Michaels tre äro aldrig femhundra fot från er. Ert liv är inte värt det minsta, om de någonsin finna er ensam. Gå nu… Nej, vänta, dörren i muren är nog bevakad nu. Gå tyst, gå förbi lusthuset och fortsätt ett par hundra fot, så finner ni en stege upprest mot muren. Gå över den och fly för livet.»

»Och ni?» frågade jag.

»Även jag har mitt spel att spela. Upptäcker han vad jag gjort, så träffas vi aldrig mera. I motsatt fall kanske jag… Men sak samma, gå nu genast!»

»Men vad skall ni säga honom?»

»Att ni aldrig kom — att ni genomskådade listen.»

»Jag fattade hennes hand och kysste den.

»Madame», sade jag, »ni har tjänat kungen väl i natt. Var i Zendas slott finns han?»

Hon sänkte rösten till en rädd viskning. Jag hörde på med spänd uppmärksamhet.

»Då man gått över vindbryggan, kommer man till en järnbeslagen dörr; innanför den ligger… Tyst! Vad var det?»

Ljudet av steg hördes utanför.

»De komma! De komma för tidigt — o, min Gud, de komma för tidigt!» sade hon och blev likblek.

»De komma i rätta ögonblicket, tycker jag.»

»Stäng er lykta. Där är en springa i dörren — kan ni se dem?»

Jag lade ögat till springan. På det nedersta trappsteget såg jag tre dunkla figurer. Jag spände revolvern. Antoinette lade ivrigt sin hand på min.

»Ni kanske kan döda en av dem», sade hon, »men vad mera för det?»

En röst hördes utifrån — en röst, som talade fulländad engelska.

»Mister Rassendyll», sade den.

Jag svarade ej.

»Vi önska tala med er. Lovar ni att inte skjuta, förrän vi gjort det?»

»Är det med mister Detchard jag har den äran att tala?» sade jag.

»Det behövs inga namn.»

»Låt då bli att uttala mitt.»

»Det är bra, ers majestät. Jag har ett anbud att göra er.»

Jag höll ännu ögat mot dörrspringan.

De tre hade gått upp ännu två trappsteg; tre revolvermynningar pekade rätt på dörren.

»Vill ni släppa in oss? Vi lova på hedersord att inte företaga några fientligheter.»

»Tro dem inte», viskade Antoinette.

»Vi kunna tala genom dörren», sade jag.

»Men ni kunde öppna den och skjuta», invände Detchard, »och om vi än gjorde slut på er, så kunde ni göra slut på en av oss. Vill ni lova på hedersord att inte skjuta, medan vi tala?»

»Tro dem inte», viskade Antoinette på nytt.

Jag fick plötsligt en idé. Jag övertänkte den ett ögonblick; den syntes verkställbar.

»Jag lovar på hedersord att inte skjuta före er», sade jag; men jag vill inte släppa in er. Stå utanför och tala.»

»Det var ett förnuftigt förslag», sade han.

De tre gingo upp för det sista trappsteget och stodo nu alldeles utanför dörren. Jag lade örat till springan. Jag kunde icke uppfånga några ord, men Detchards huvud var alldeles inpå den längste av hans följeslagares, De Gautet, gissade jag.

»Hm! Privata meddelanden», tänkte jag för mig själv och sade därpå högt: »Nå, mina herrar hur lyder anbudet?»

»Lejd till gränsen och femtio tusen engelska pund.»

»Nej, nej», sade Antoinette med den allra lägsta viskning, »de äro förrädiska.»

»Det låter ju vackert», sade jag och spejade genom springan; de stodo nu alla tre tätt inpå varandra, alldeles utanför dörren.

Jag hade prövat de tre skurkarnas sinnelag och behövde icke Antoinettes varning. De tänkte rusa in, så snart jag var upptagen av samtalet.

»Ge mig en minut att övertänka saken», sade jag, och jag tyckte, att jag hörde ett skratt utanför.

Jag vände mig till Antoinette och viskade:

»Stå tätt invid väggen ur skottlinje från dörren.

»Vad ämnar ni göra?» frågade hon förskräckt.

»Det får ni strax se», sade jag.

Jag lyfte upp det lilla järnbordet. Det var icke särdeles tungt för en man med min styrka, och jag höll det i benen. Den framför mig utskjutande bordskivan bildade en fullkomlig sköld för mitt huvud och min kropp. Jag fäste den stängda lyktan vid mitt bälte och stack revolvern i en lätt tillgänglig ficka. Plötsligt såg jag dörren röra sig helt sakta; kanske var det vinden, kanske en hand, som prövade på den utanför.

Jag drog mig tillbaka så långt jag kunde från dörren och höll bordet i den nyss beskrivna ställningen. Därpå ropade jag:

»Mina herrar, jag antar ert anbud i förlitan på ert hedersord. Om ni öppna dörren…»

»Öppna den själv», sade Detchard.

»Den går utåt», sade jag. »Drag er tillbaka litet, mina herrar, eljest slår dörren till er, då jag öppnar den.»

Jag gick fram och fumlade med låset; därpå drog jag mig tillbaka på tåspetsarna till min förra plats.

»Jag kan inte öppna den», ropade jag, »den har gått i baklås.»

»Å, prat! Jag skall nog öppna den!» skrek Detchard. — »Dumheter, Bersonin, varför inte? Är ni rädd för en ensam karl?»

Jag smålog för mig själv. Ögonblicket därpå kastades dörren upp, och jag såg vid en lyktas sken de tre karlarna tätt tillsammans utanför med höjda revolvrar. Med ett rop rusade jag med vildaste fart över rummet och ut genom dörröppningen. Tre skott smällde och kulorna slogo mot min sköld. Ögonblicket därpå träffade jag dem fullt med bordet, och i en sparkande, sprattlande och svärande klunga rullade vi, de och jag och det präktiga bordet, utför trappan till lusthuset och ned på marken. Antoinette de Mauban skrek, men jag steg upp och skrattade högt.

De Gautet och Bersonin lågo som om de varit bedövade. Detchard låg under bordet, men då jag steg upp, gjorde han sig fri från det och sköt på nytt. Jag höjde revolvern och sköt ett skott utan noggrannt sikte; jag hörde honom draga till med en mustig svordom, därpå satte jag av som en pil, fortfarande skrattande, förbi lusthuset och längs muren. Jag hörde steg bakom mig, och vändande mig om sköt jag igen på måfå. Ljudet av steg tystnade.

»Gud give att hon talade sanning, vad stegen angår!» tänkte jag, ty muren var hög och fullsatt med järntaggar.

Jo, stegen fanns där verkligen, och på ett ögonblick var jag uppe på den och över muren. Därpå sprang jag i motsatt riktning mot förut och fick snart se hästarna. Så hörde jag ett skott; det var Sapt, som sköt. Han hade hört oss och försökte få upp den låsta murdörren, slog och bultade på den och sköt i nyckelhålet och gick på som en galning. Han hade alldeles glömt, att han icke skulle deltaga i striden. Jag fick mig ett gott skratt igen och sade, i det jag klappade honom på axeln:

»Kom nu med hem och lägg er, gamla gosse. Jag kan nu tala om för er den bästa tebordshistoria ni nånsin hört.»

»Ni är oskadd!» utbrast han förvånad och kramade min hand.

Ögonblicket därpå tillade han:

»Men vad skrattar ni åt?»

»Fyra herrar omkring ett tebord», sade jag ännu skrattande, ty det var verkligen för mycket löjligt att se Svarte Michaels fruktansvärda tre hejdukar slagna och skingrade med ett icke dödligare vapen än ett vanligt tebord.

Dessutom torde observeras, att jag ärligt hade hållit mitt löfte och icke skjutit förrän de gjorde det.