Fången på slottet Zenda/Kapitel 08
| ← Kapitel 7: Hans majestät sover i Strelsau |
|
Kapitel 9: Ett nytt sätt att begagna ett tebord → |
VIII.
EN LJUS KUSIN OCH EN MÖRK BRODER
En verklig konungs liv är kanske besvärligt nog, men en falsk konungs, det kan jag intyga, är mycket besvärligare. Dagen därpå undervisade Sapt mig under tre timmar om mina plikter, om vad jag borde göra och vad jag borde veta; därpå åt jag en frukostbit i all hast, med Sapt fortfarande hos mig och upplysande mig om, att kungen alltid drack vitt vin på förmiddagen och var känd för att avsky alla starkt kryddade rätter. Så kom kanslern och upptog mig under ännu tre timmar; och för honom måste jag förklara, att mitt skadade finger (vi förstodo att draga nytta av den där kulan) hindrade mig att skriva. Detta gav anledning till mycket bråk, efterforskningar efter möjliga prejudikat med mera, och slutet blev, att jag ritade mitt »bomärke» och kanslern bevittnade det med en mängd högtidliga eder. Därpå fördes det franska sändebudet in för att lämna sina kreditiv; här betydde min okunnighet föga, emedan kungen skulle ha visat sig lika okunnig och oerfaren i saken. Vi gjorde ifrån oss med diplomatiska kåren under de närmaste par dagarna; det var tronskiftet, som nödvändiggjorde allt detta bestyr.
Äntligen var det slut på mottagningarna. Jag sade till min nya kammartjänare (vi hade till efterträdare åt den stackars Josef valt en ung man, som aldrig hade känt kungen) om konjak och sodavatten och yttrade till Sapt, att jag hoppades nu få vila mig litet.
Fritz von Tarlenheim var hos oss.
»Men, min Gud, vi förspilla ju tid!» utbrast han. »Ska vi då inte störta Svarte Michael?»
»Sakta i backarna, min son», sade Sapt, rynkande ögonbrynen. »Det skulle vara ett nöje, men det kunde komma att stå oss dyrt. Skulle Michael falla och låta kungen leva?»
»Och», framkastade jag, »så länge kungen är här i Strelsau på sin tron, vad skäl har han då att klaga på sin kära broder Michael?»
»Ska vi då inte göra någonting?»
»Vi ska inte göra någonting dumt», brummade Sapt.
»Det här påminner mig verkligen, Fritz», sade jag, »om en scen i en av våra engelska teaterpjäser, Kritiken, om ni hört talas om den. Eller, om ni så vill, om två män, som hålla varandra i schack med sina revolvrar. Ty jag kan inte blottställa Michael utan att på samma gång blottställa mig själv…»
»Och kungen», insköt Sapt.
»Och Michael kommer att blottställa sig själv, om han försöker att blottställa mig!»
»Mycket bra!» sade gamle Sapt.
»Blir jag avslöjad», fortfor jag, »så talar jag om alltsammans och utkämpar saken med hertigen; men för närvarande väntar jag på någon åtgärd av honom.»
»Han kommer att döda kungen», sade Fritz.
»Nej, det gör han inte», sade Sapt.
»Halva antalet av De sex äro i Strelsau», sade Fritz.
»Endast halva antalet? Är du säker på det?» frågade Sapt ivrigt.
»Ja, bara hälften.»
»Då är kungen vid liv, ty de andra tre vakta honom!» utbrast Sapt.
»Ja, ni har rätt», sade Fritz, och hans ansikte sken upp. »Vore kungen död och begraven, skulle de allesamman vara här hos Michael. Vet ni av, överste, att Michael har kommit tillbaka?»
»Ja, det vet jag, åt skogen med honom!»
»Men, mina herrar, De sex — vad är det för ena?» frågade jag.
»Ni får nog snart göra deras bekantskap», svarade Sapt. »Det är sex herrar, alla tillhörande Michaels hovstat och som givit sig med kropp och själ åt honom. Tre av dem äro ruritaner, av de andra tre är en fransman, en belgier och en landsman till er.»
»Allesammans äro de färdiga att skära halsen av en människa, om Michael befaller det», sade Fritz.
»Kanske komma de att skära halsen av mig», framkastade jag.
»Högst sannolikt», medgav Sapt. »Vilka av dem äro här, Fritz?»
»De Gautet, Bersonin och Detchard.»
»Utlänningarna! Det är klart som dagen. Han har tagit dem hit och lämnat ruritanerna hos kungen, därför att han vill kompromettera ruritanerna så mycket som möjligt.»
»Alltså var inte någon av dem med bland de där gynnarna vid jaktslottet?» frågade jag.
»Jag önskar att de hade varit det», sade Sapt. »I så fall hade de nu varit bara fyra i stället för sex.»
Jag hade redan utvecklat ett av kunglighetens attribut — känslan av att jag icke behövde blotta alla mina tankar eller hemliga planer ens för mina förtrogna vänner. Jag var redan fullt på det klara med mitt blivande handlingssätt. Jag tänkte göra mig så populär som möjligt, men därför icke visa mig ovänligt stämd mot Michael. Därigenom hoppades jag mildra fientligheten hos hans anhängare och, om det kom till öppen konflikt, tydligt visa, att han var otacksam, men icke förtryckt.
Men en öppen konflikt var icke vad jag hoppades på.
Kungens intresse fordrade hemlighet, och så länge den kunde bevaras, hade jag ett fint spel att spela i Strelsau. Icke skulle Michael bli starkare genom att saken drog ut på tiden!
Jag sade till om en häst, och uppvaktad av Fritz von Tarlenheim red jag i Kungsparkens allé och var noga med att ytterst artigt besvara alla hälsningar. Därpå red jag genom några gator, stannade och köpte blommor av en vacker flicka och gav henne ett guldmynt i betalning; sedan jag sålunda väckt önskad uppmärksamhet (ty jag hade nu ett följe av ett halvt tusental människor efter mig), red jag till prinsessan Flavias palats och lät fråga, om hon tog emot. Detta mitt handlingssätt väckte mycket intresse och mottogs med mycket bifall. Prinsessan var mycket populär, och själva kanslern drog icke i betänkande att låta mig förstå, att ju ivrigare jag bedrev mitt frieri och ju förr det ledde till en lycklig utgång, desto större skulle mina undersåtars tillgivenhet för mig bli. Kanslern förstod naturligtvis icke de svårigheter, som hindrade mig att följa hans trogna och förträffliga råd. Men i alla fall tyckte jag, att en visit icke kunde skada; och i denna min åsikt stärktes jag av Fritz med en iver och värme, som förvånade mig, tills han tillstod, att även han hade sina skäl att gärna göra en visit i prinsessans palats. Dessa skäl voro varken mer eller mindre än en varm längtan att få träffa prinsessans hovdam och trogna väninna, grevinnan Helga von Strofzin.
Etiketten kom Fritz till hjälp. Medan jag visades in till prinsessan, stannade han i ytterrummet med grevinnan. Trots uppvaktning och tjänare, som drevo omkring, är jag säker på att de lyckades komma mellan fyra ögon; men jag hade inte tillfälle att tänka på dem, ty jag höll på och spelade det mest grannlaga draget i hela mitt svåra spel. Jag måste hålla prinsessan mig tillgiven — men på samma gång likgiltig för mig; jag måste lägga i dagen ömma känslor för henne — men icke känna dem. Jag måste spela kär för en annans räkning, och det till i en flicka, som — prinsessa eller ej — var den vackraste jag någonsin sett. Jag uppbjöd all min förmåga för att gå i land med företaget, som icke gjordes lättare genom den tjusande förlägenhet, med vilken jag blev mottagen. Hur jag lyckades, kommer att visa sig i det följande.
»Ni vinner gyllene lagrar», sade hon. »Ni är som prinsen hos Shakspeare, som förvandlades, då han blev kung. Men här står jag och glömmer att ers majestät är kung.»
»Jag får be dig att endast tala så, som ditt hjärta manar dig — och att endast kalla mig du och vid förnamn.»
Hon betraktade mig ett ögonblick.
»Så vet då, att jag känner mig både glad och stolt, Rudolf», sade hon. »Själva ditt ansikte är ju, som jag sa’ dig, förvandlat.»
Jag kände mig tacksam för komplimangen, men jag tyckte inte om ämnet, varför jag sade:
»Min bror är här igen, efter vad jag hört. Han har visst gjort någon utflykt?»
»Ja, han är här», sade hon och rynkade pannan litet.
»Han tycks inte kunna vara länge borta från Strelsau», anmärkte jag småleende. »Nåja, det gläder oss alla att se honom här. Ju närmare, desto bättre.»
Prinsessan såg på mig med en skalkaktig glimt i ögonvrån.
»Hur så, kusin? Är det därför att du då kan…»
»Bättre se vad han har för sig, ville du säga? Kanske», sade jag. »Och varför gläder det dig?»
»Jag har inte sagt att det gläder mig», svarade hon.
»Några personer påstå det om dig.»
»Det finns många oförsynta personer», sade hon med en förtjusande stolthet.
»Kanske menar du, att jag är en av dem?»
»Det kan inte ers majestät vara», sade hon och neg med spelad vördnad, men tillade strax därpå skälmaktigt: »Såvida inte…»
»Såvida inte, vad för slag?»
»Såvida inte ers majestät säger mig, att jag bryr mig ett tecken om var hertigen av Strelsau finns.»
Jag verkligen önskade, att jag hade varit kungen.
»Du bryr dig inte om, var kusin Michael…»
»Å, kusin Michael! Jag kallar honom hertigen av Strelsau.»
»Du kallar honom Michael, då du träffar honom.»
»Ja, på din fars befallning.»
»Jag förstår. Och nu på min?»
»Om det är ers majestäts befallning.»
»Ja, alldeles säkert. Vi måste alla vara artiga mot vår kära Michael.»
»Då befaller du mig även att ta emot hans vänner, förmodar jag?»
»De sex?»
»Jaså, du kallar dem också så?»
»Ja, för att följa med modet. Men jag befaller dig inte att ta emot någon, såvida du inte tycker om det.»
»Undantagandes dig själv?»
»För min egen del ber jag. Jag skulle inte kunna befalla.»
Under det jag talade, hördes hurrarop från gatan. Prinsessan skyndade fram till fönstret.
»Där är han!» utropade hon. »Det är hertigen av Strelsau!»
Jag log, men sade ingenting. Hon slog sig ned igen, och vi sutto några ögonblick tysta. Bullret utanför lade sig, men jag hörde ljudet av fotsteg i ytterrummet. Jag började tala om allmänna ämnen. Detta pågick under några minuter. Jag undrade vart Michael tagit vägen, men ansåg det icke tillkomma mig att forska i den saken. Då frågade plötsligt Flavia till min stora förvåning i orolig ton och knäppande ihop händerna:
»Är det då klokt av dig att göra honom förargad?»
»Vad för slag! Vem? På vad sätt gör jag honom förargad?»
»Kors, genom att låta honom vänta.»
»Min kära kusin, jag vill visst inte låta honom…»
»Han får således komma in?»
»Naturligtvis, om du önskar det.»
Hon såg förvånad på mig.
»Så lustig du är», sade hon. »Naturligtvis kunde ingen anmälas, medan du var hos mig.»
Här förelåg ett förtjusande kunglighetens attribut!
»En utmärkt etikett!» utbrast jag. »Men jag glömde den alldeles. Nå, men om jag vore ensam med någon annan, skulle du inte heller kunna bli anmäld?»
»Det vet du lika bra som jag. Jag kunde bli det, därför att jag är prinsessa av blodet», sade hon och såg ännu på det högsta förvånad ut.
»Jag kan aldrig lära mig komma ihåg alla dessa enfaldiga regler», sade jag litet förläget, allt under det jag inom mig svor över Fritz, som inte undervisat mig. »Men jag skall gottgöra mitt fel.»
Jag sprang upp, slog upp dörren och gick ut i ytterrummet. Michael satt vid ett bord och såg förgrymmad ut. Alla andra stodo, utom Fritz, den oförskämda valpen, som satt och sträckte sig i en fåtölj och flirtade med grevinnan Helga. Då jag kom in, sprang han upp med en vördnadsfull raskhet, som bjärt stack av mot hans vårdslösa hållning nyss. Jag fattade lätt, att hertigen icke gärna kunde tycka om unga Fritz.
Jag räckte Michael handen och omfamnade honom och drog honom med mig i ett innerrum.
»Min kära bror», sade jag, »hade jag vetat, att du var här, skulle du inte behövt vänta ett ögonblick, jag skulle genast bett prinsessan om tillåtelse att föra dig in till henne.»
Han tackade, men kallt. Vad han hade för egenskaper, men icke förstod han att dölja sina känslor. En fullkomligt främmande person skulle kunnat se, att han hatade mig och hatade mig så mycket mera därför, att han träffade mig hos prinsessan Flavia; och likväl, det tar jag för givet, försökte han dölja sina känslor och inbilla mig, att han trodde, att jag verkligen var kungen. Det är inte gott att veta; men såvida inte kungen var en både slugare och djärvare bedragare än jag (och jag började hysa tämligen höga tankar om mig själv i den rollen), kunde icke Michael tro det. Och om han icke gjorde det, hur förhatligt det måtte ha varit för honom att visa mig vördnad och höra mig säga »Michael» och »Flavia»!
»Ers majestät har skadat sin hand?» sade han i bekymrad ton.
»Ja, jag lekte med en hund, en racka av blandad ras» (det var min mening att reta honom), »och som du vet, min kära bror, äro sådana hundar aldrig att lita på.»
Han smålog surt, och hans mörka ögon vilade en sekund på mig.
»Men kan inte bettet ha farliga följder?» utbrast Flavia ängsligt.
»Nej, inte det här», sade jag. »Men hade jag givit honom tillfälle att bita djupare, skulle saken ställt sig annorlunda, kusin.»
»Men hunden har väl blivit oskadliggjord?» sade hon.
»Inte ännu. Vi vänta för att se, om hans bett är farligt.»
»Och om det är det?» frågade Michael med sitt sura leende.
»Då göra vi slut på honom», sade jag.
»Men du leker väl aldrig mera med honom?» envisades Flavia.
»Jo, kanske.»
»Han kan bitas igen.»
»Han försöker nog», sade jag småleende.
Som jag var rädd för att Michael skulle säga något, som jag måste synas ta illa upp (ty ehuru jag kunnat visa honom hat, borde jag göra det intrycket att vara honom särdeles välbevågen), började jag nu säga honom artigheter i anledning av hans regementes utmärkta hållning och om trohet vittnande sätt att hälsa mig på kröningsdagen. Därpå gav jag uttryck åt min förtjusning över jaktslottet, som han upplåtit åt mig. Men han steg upp plötsligt. Han började förlora självbehärskningen, och med en ursäkt tog han avsked för att gå. Men han stannade vid dörren och sade:
»Tre vänner till mig längta efter äran att bli föreställda för ers majestät. De äro här i ytterrummet.»
Jag gick genast fram till honom och tog honom under armen. Jag njöt obeskrivligt av hans min därvid. Vi kommo ut i ytterrummet på ett broderligt sätt. Michael gav ett tecken, och tre herrar kommo emot oss.
»De här herrarna», sade Michael med den finaste artighet, som han, den rättvisan måste man göra honom, kunde visa med fulländat behag och ledighet, »äro ers majestäts lojalaste och hängivnaste tjänare, liksom de äro mina trogna och tillgivna vänner.»
»Av det senare skälet likaväl som det förra», sade jag, »är det mig oändligt angenämt att lära känna dem.»
»De kommo fram till mig en och en och kysste mig på handen: De Gautet, fransman, en lång och mager karl med håret stående på ända och vaxade mustascher; Bersonin, belgier, tämligen korpulent, av medellängd och flintskallig, ehuru knappast över trettio år; och slutligen engelsmannen Detchard, med smalt ansikte, kortklippt hår och bronsfärgad hy. Det var en välväxt man, axelbred och smärt kring livet. En duktig slagskämpe, men en tvetydig krabat tog jag honom för. Jag tilltalade honom på engelska med lätt brytning, och karlen smålog, det kan jag svära på, fastän han ögonblickligen undertryckte småleendet.
»Alltså är mister Detchard invigd i hemligheten», tänkte jag.
Sedan jag sluppit ifrån min kära broder och hans vänner, gick jag in igen för att ta avsked av min kusin. Hon stod vid dörren. Jag sade adjö och tog hennes hand i min.
»Rudolf», sade hon mycket sakta, »var försiktig, säg lovar du det?»
»Försiktig — hur så?»
»Det vet du nog — jag kan inte säga det. Men kom ihåg, att ditt liv tillhör…»
»Tillhör…?»
»Ruritanien.»
Var det rätt av mig att spela denna roll eller var det orätt? Jag vet icke: det var lika illa hur jag än gjorde, och jag vågade inte säga henne sanningen.
»Endast Ruritanien?» frågade jag milt.
En plötsligt rodnad göt sig över hennes obeskrivligt älskliga ansikte.
»Dina vänner också», sade hon.
»Vänner?»
»Och din kusin och kärleksfulla tjänare», viskade hon.
Jag kunde inte tala. Jag kysste hennes hand och gick ut, förbannande mig själv.
Därute träffade jag unga herr Fritz, som utan all hänsyn till lakejerna satt och spelade ett sällskapsspel med grevinnan Helga.
»För tusan», sade han till mig, »man kan inte alltid hålla på och konspirera, kärleken tar ut sin rätt.»
»Den måtte göra det», sade jag; och Fritz, som hade gått bredvid mig, drog sig aktningsfullt bakom mig.