Fallande blad/I julekväll
| ← Sälla tårar |
|
Törnekronan → |
I JULEKVÄLL.
EN gång ock jag med menlös röst
kringjublat Herrens krubba,
förr’n världen med sin falska tröst
mig från hans väg fått tubba.
Jag sjöng till änglasången svar
och gick, dit stjärnan ledde,
och för Den Lille, krubban bar,
jag löftesskänker bredde.
Och Frälsarbarnets späda hand
sig på mitt hufvud lade:
då såg jag ljusa himlaland,
som rum för alla hade …
Men nu mitt hufvud är så armt,
se’n jag det trotsigt höjde,
och lagern jämt låg febervarmt
och hjärtats ro fördröjde.
Ej himmelssyn sig mera ter
vid offringen åt flärden.
Min enfalds stjärna sjunkit ner,
och mörker är i världen.
Ty ropar jag i julekväll
om miskund och försoning.
Hvar är han, som till ringa tjäll
steg ned från Faderns boning?
Hvar är han, som sin allmaktshand
i barnahanden gömde?
O, stjärna, tänd igen din brand,
fast jag hans väg förglömde!
O, stjärna, lys mig än en gång
till Frälsarbarnets läger,
fastän jag kommer utan sång
och offerskänk ej äger!
Dock skall jag visst få hvila ut,
fast tiggararm i anden,
och känna i en säll minut
på hjässan barnahanden,
och skymta ofvan stjärnesken
de öppna himlasalar …
O, Frälsarbarn, din hand mig re’n
välsignande hugsvalar!