Farmor och vår Herre/Kapitel 02

[ 10 ]När farmor läser sin aftonbön och nattlampan brinner och Vår Herre sitter på sängkanten, händer det, att far kommer tillstädes. Han står i bortersta hörnet och liknar en lång klocka med svart fodral och lysande vit urtavla. Farmor är rik och arton riksdaler betyder inte längre så värst mycket. Rätt ska vara rätt, men gubben kunde ju gärna ha fått behålla styvrarna. Hon undrar, vad han skulle ha köpt. Brännvin? Snus? Ull? Läder? Krut? Hon går igenom hela listan av enkla förnödenheter, glömmer dagens bekymmer och somnar.

Men det givs kvällar då sömnen sviker. Han finns i huset, han finns i rummet, han spinner som en spindel ett lätt, lent nät, som kittlande lägger sig över kinder och panna och näsa och ögonlock. Väven är skör. En enda liten surrande tanke kan få nätet att brista och flikarna fladdra för suck och gäsp. Då blir aftonbönen en pratstund och Vår Herre får veta åtskilligt som ingen annan vet.

Han får veta, att August är för hederlig.

Han får veta, att Axel är för givmild.

Att Frida är olyckligt gift.

Ibland får han veta, att alla tre äro ovanligt dumma. Dock endast i förhållande till farmor. Jämför man dem med andra människor, stå de sig gott.

Detta om barnen. Rörande barnbarnen får han ännu flera upplysningar. Skulle han göra en invändning, så vore det kanske den, att han får för många och för skiftande. Enbart på farmors beskrivning skulle han inte kunna känna igen dem. En kväll får han en samvetsgrann teckning av [ 11 ]Lill-Axels karaktär. Farmor ligger och halvblundar, fingrar då och på näsan, då och då på örat. Pojken är inte så lätt att förstå och farmor vill vara samvetsgrann. Framför allt vill hon undvika alla överdrifter. Pojken är klok, det är tvärsäkert; han är begåvad. En smula inbunden, kanske, sluten, går helst för sig själv och tänker. Han leker inte som andra barn, stojar inte. Utan tänker. Han är mycket sparsam, och det är gott och väl. Men han borde i alla fall unna sig några nöjen. Han anstränger sig för mycket, han läser för mycket. Ska han, som farmor hoppas och tror, bli präst, så får han tids nog läsa. Man kan nästan bli rädd, när man ser en yngling, så foglig, så stillsam, så tankfull, så samvetsgrann, så arbetsam. Man kommer ovillkorligen att tänka på det gamla ordet: för god för denna världen.

Så låter det den ena kvällen. Ett halvår senare får Vår Herre veta att farmor skickat Lill-Axel femhundra kronor. Hon nämner det i förbigående. En småsak. Femhundra kronor! Ja, han behövde dem. Och när han nu behövde dem, så var det ju bättre att han gick till farmor än till någon annan. Femhundra kronor på ett bräde åt en nitton års pojke! Hur kunde han behöva femhundra kronor. Men farmor ingår inte på några förklaringar. Hon säger: Ack den rustibussen, han är i den åldern. Och hon småskrattar och vet vad hon vet. Det tycks i alla fall finnas saker, som inte angår Vår Herre.

Sådant är för skiftande. Men vad är ungdom annat än ständiga skiftningar? Varje dag upptäcker man något nytt. Den tankfulle, tyste blir livlig och glad, en rustibuss. Den livlige tankfull och tyst. Dessutom kan farmor ta fel. Det förnekar hon inte. Allra helst som hon sällan eller aldrig får se sina barnbarn. Annat folk ränner i huset bitti och sent, året om, så tvi för den lede! Men barnbarnen!

Nej, barnbarnen känner hon icke, det medges. Barnen däremot bör hon känna. August har hon dagligdags un[ 12 ]der ögonen. Han är ungkarl, han äter som oftast sin middag hos farmor och han lägger sin kvällspatiens vid hennes bord. Ibland kommer han med fiolen. Då går katten ut och jagar råttor, då krafsar hunden på dörrn, då lämnar gårdskarln sin kära köksvrå och gör rent i stallet, då får Emma, pigan, ärende på stan. Farmor ensam lyssnar och lider. Hon tar till stickningen och sluter ögonen. Kniper man riktigt hårt samman ögon och mun och så att säga knyter hela ansiktet, hör man mindre. Någon gång smusslar hon bomull in i öronen. Men sällan, ty om hon bleve tagen på bar gärning, skulle August aldrig mer komma med fiolen.

Han har så mycket att stå i. Först och främst har han den stora Borckska engroshandeln, som matar landsbygdens diversebodar med allt under solen. Den grundades anno 28 av kommerserådet Borck och har således haft nära ett sekel på sig att sacka utför. Vidare har han diversehandel vid Storgatan, stadens äldsta, grundad anno 40. Vidare har han Södra tegelbruket, kvarnen vid Sanna, egendomen Johannisberg med såg och elektricitetsverk, kol och vedfirman Borck & Sunesson, fastighetsbolaget Borck & Broms, spannmålsfirman Borck & Söner, bryggeriet Borck och Braun. — Allt skall han sköta och hur skulle han kunna det? Han har ärvt affärerna efter farfar, far och äldste bror, men han har icke ärvt förmågan. Han mäktar icke. När det blir för svårt, går han till farmor med fiolen. Det är hans sätt att klaga. Han är fåmäld och trulig, förtror sig åt ingen. Han spelar så att katten flyktar, hunden tjuter, pigan gråter. Hon skulle kunna skura golv med tårar. Men farmor gråter inte: hon kniper ihop ögonen och stickar strumpor åt barn och barnbarn. Det är ju bättre att han går till henne med sina bekymmer än till någon annan.

Han är för hederlig. Folk bedrar honom, ler honom vid näsan, som bonden ler tjuren. Hans underlydande bestjäla honom; han ser och begriper men gitter inte hindra. [ 13 ]Han är hederlig och andras vanheder gör honom tungsint. Han blir orkeslös, han gitter inte. Det är hemligheten, som farmor känner och Vår Herre. Andra icke. Andra säga: Borck börjar bli slö: han dricker.

Ja, men varför dricker han?

Han är en god son. Det finns beträffande goda söner ett budord och ett löfte, som Vår Herre ska vara snäll att infria.

Och farmor säger:

Gode Gud, om du någon enda gång ville göra, som jag vill! Så finge du se! Men att lassa på August all världens sorg och bekymmer — det är ingen mening i det, ser du. Tänk dig själv, om du skulle ha affären och tegelbruket och Johannisberg och kvarnen och bryggeriet och bolaget och allt det andra! Borck mäkta och jag mäkta och Gabriel mäkta. Men August! Har du glömt, hur klen han var som barn?

Vidare säger hon:

Gode Gud hör min bön och gör som jag vill! Amen.

Men vad hon vill är varken mer eller mindre än ett underverk. Hon vill, att Vår Herre skall realisera hela detta konglomerat av affärer, som samlats under tre generationer. Och han skall göra det med så pass förtjänst, att det Borckska namnet behåller sin heder och de Borckska barnen sin välmåga. Axel har sin borgmästarlön och allehanda sportler, men det förslår inte. Han måste föra ett stort hus, hålla ett gott bord. Det kräver hans ställning och namnet. Vore hustrun något till människa, skulle det kanske lyckas. Men hon är ett våp. Hon påstår att Axel slösar. Och på ett sätt har hon ju rätt: han är för givmild. Han har för många vänner och de tära honom. Han skriver på växlar. Hans vänner kosta honom tiodubbelt, vad Lill-Axel kostar. Han skall bli präst men det är också möjligt att han vill bli knekt. Då kommer han att kosta än mera. Vad man kostar på barnen, är [ 14 ]aldrig bortkastat. Han blir grann i uniform, fast man aldrig får se honom. Aldrig röken av honom! Det vore nu inte något särdeles underverk att skicka pojken till farmor på en vecka eller så! Tolv timmars järnvägsresa! Hon skulle gärna betala biljetten. Och lite till. Om han bara hade lust. Tigga sig till besöket gör hon inte.

För resten finns det viktigare ting att be om. Axel behöver pengar. Han skriver till August och kräver stärbhuset på stora summor. Och August spelar! Frida skriver och kräver sitt farsarv, helt och obeskuret. Det är hennes rätt och hennes plikt. Hon har två barn. Hennes man har majors avsked och kaptens pension. Eljest ingenting, inte en gnista ambition. En lätting, en vällusting, en slösare. Bara att se honom äta. Farmor är inte snål. Hon har hållit dagligt bord för fjorton personer och ingen har gått omättad därifrån. Men att se svärsonen äta är en vämjelse. Gluffsen!

Det finns viktigare ting att tala om och tänka på, när Vär Herre sitter på sängkanten. Axel skriver. Frida skriver. August spelar. Han besvarar inte längre deras brev, men han visar dem för farmor. Gruvliga brev syskon emellan! Till sist går det väl därhän, att de stämmer honom. Icke så länge farmor lever, visserligen icke. Men sedan.

Och det får icke ske. Saken måste ordnas, Frida ska ha sitt, Axel sitt, August sitt. Så enkelt är det, men man ska ha förstånd för att förstå och begrepp för att begripa. Stärbhuset måste realisera. Det får inte ske brådstörtat, om det ska ske med förtjänst. Det behövs pengar. August behöver, Axel behöver, Frida behöver. Den enda, som inte behöver pengar, är farmor. Hon har sin livränta, som ingen tar ifrån henne och hon har sin gård. Det är en präktig gård och en stor tomt. Huset har tjugu eldstäder. Tjugu eldstäder för katt och käring, hund och piga! Är det rimligt? Farmor tänker sälja sin gård. Det är en allvarlig sak.

[ 15 ]Och farmor säger:

Gode Gud, vad ska jag göra? Har du något annat förslag, så säg? Men det kunde du ha sagt förut, för nu är saken klar och priset bestämt. Jag får tvåhundrafemtio tusen. Jag kunde ha fått mer men inte kontant. Och det är kontant som behövs, Hälsa honom det, Borck, menar jag. Det känns som att slå sönder en sparbössa. Pengarna får man i handom, men tryggheten är borta och glädjen. En blir som vilsen. Här har jag bott i snart sextio år, och allt vad jag fått av din nådiga hand, har jag fått här. Och allt, vad jag fått av Borck, har jag fått här. Det känns mest som att dra huden av kroppen. Hälsa honom det. Han trodde nog, att jag skulle bo här till dödagar. Men vad ska jag göra? Rätt ska vara rätt. Kan jag hjälpa barnen så strunt i mig och strunt i gården och strunt i minnen och krafs. Och hälsa honom att jag gör det av fri vilja och klart förstånd. Ingen har lockat eller tubbat. Tvärt om ha de beskärmat sig och hållit emot efter förmåga. Gud signe dem! amen! Hälsa honom det!

Vår Herre sitter på sängkanten och nickar god mening. Han skall framföra hälsningen. Om det nu verkligen behövs. Har den salige ett klart minne av sin jordiska maka, så lär han aldrig komma på den tanken, att hon låtit sig lockas eller tubbas.