Fataburen/1912/Huru länge har tjugondag jul burit namnet Knut?

Huru länge har tjugondag jul burit namnet Knut? av Arvid Lindhagen

Huru länge har tjugondag jul burit namnet Knut?

Af

Arvid Lindhagen.

De nordiska ländernas almanackor hafva för närvarande (1912) namnet Knut förlagdt till olika dagar i januari, Sveriges och Finlands till den 13:de, Danmarks och Islands till den 7:de; Norges saknar namnlängd. Medan den 7 januari i den svenska och finska almanackan heter August, heter den i den danska Knud Hertug; i den isländska bär den utom namnet Knútur hertogi äfven beteckningen Eldbjargarmessa. Den 13 januari däremot, som i den svenska och finska almanackan heter Knut, bär i den danska två namn: Marie och Hilarius; i den isländska bär den utom namnen Maria och Hilarius äfven beteckningen Geisladagur.

Hvad namnet Knut angår, så lider det intet tvifvel, att det ursprungligen tillhört den 7 januari; på den dagen år 1131 mördades nämligen Knut Lavard, som sedermera blef Själlands skyddshelgon, och till minne häraf fick dagen hans namn. I den hos O. Worm, Fasti danici, tryckta forngutniska runkalendern af 1328 står vid den 7 januari Kanutus, vid den 13:de Atundi dahr. Däremot har det kalendarium för Uppsala ärkestift från år 1344, som är aftryckt i Svenskt Diplomatarium, band 2, icke namnet Knut på någondera af dessa dagar; den 7 är betecknad som clauis septuagesime, den 13:de som Octaua epyphanie d:ni, motsvarande det nyssnämnda atundi dahr.

För tiden omkring år 1500 har man de nordiska kyrkornas helgonlängder bekvämt tillgängliga i Grotefends Zeitrechnung des deutschen Mittelalters und der Neuzeit (Bd. 2, Abth. 1, Hannover 1892). Efter dem är följande sammanställning gjord; den tycks ge vid handen, att man vid den tiden, åtminstone inom kyrkan, ännu icke kände någon annan Knutsdag i januari än den 7:de.

	7 januari.	13 januari.
Lund	Kanuti ducis et m.	8a epiphanie domini.
Aarhus	—	8a epiphanie domini.
Odense	Kanuti ducis m.	8a epiphanie domini.
Slesvig	Kanuti ducis et m.	8a epiphanie domini.
Roeskilde	Kanuti ducis m.	8a epiphanie domini.
Kjöbenhavn	Passio Kanuti ducis m.	8a epiphanie domini.
Uppsala	—	8a epiphanie domini. Hylarii et Remigii ep.
Linköping	—	8a epiphanie domini. Remigii et Hilarii ep.
Skara	—	8a epiphanie domini.
Strängnäs	—	8a epiphanie domini.
Västerås	Kanuti ducis m.	8a epiphanie domini.
Åbo	Kanuti regis	8a epiphanie domini. Hilarii et Remigii ep.
Trondhjem	—	8a epiphanie domini. Hilarii et Remigii ef.

Den svenska psalmboken af 1567 har på den 7 januari intet namn, på den 13:de Hilarius biscop. Hos Martini^[1] (1619) heter den 7 januari Chanutus, den 13:de Hilarius. I Uppsala-psalmboken af 1645 står vid den 7:de intet namn, vid den 13:de blott XX.de Dagh.

I den äldsta nu kända upplagan af Bondepraktikan (1662) finnes en »Cisio Janus på Swenska, för then menige Man, som icke förstår Latijn». Cisiojanus var en följd af minnesverser, tillsammans innehållande 365 ord (eller stafvelser), i följd svarande mot årets dagar. Dess uppgift var att underlätta hågkomsten af dagarnas namn, hvilka fördenskull voro insatta på vederbörliga platser i verserna. Bondepraktikans minnesverser för januari lyda sålunda:

»Omskoren bleff JEsus, besökt aff Kong^[2] Knut,
Badh them hielpa sigh at drifwa Jwlen vth.
Marcellus, Anthonius, Prisca och Fabian,
Agnes, Vincentius, the kalla Påwel fram.
Der siunga the alle gloriam.»

Dessa 31 ord svara nu mot de 31 dagarna i januari; och att Knut är det sjunde ordet i ordningen innebär, att Knutsdagen var den 7 januari. Samma minnesverser stå kvar i de följande upplagorna och finnas ännu 1747.

För att möjligen vinna någon upplysning af de årliga små almanackorna har jag genomgått K. Vetenskapsakademiens och K. Bibliotekets samlingar af sådana för tiden 1600—1731 (äldre finnas ej). Under hela denna tid var utgifvandet af almanackor öfverlämnadt åt den enskilda företagsamheten; Vetenskapsakademien fick nämligen sitt privilegium först 1747, och de första privilegierade almanackorna äro för 1749.^[3]

Hvad då först angår den 7 januari, så hafva almanackorna att på denna dag uppvisa ett ganska stort antal olika namn, nämligen

Isi(o)dorus (157 ggr, 1605—1723).

Julianus (83 ggr, 1600—1711).

Casparus (57 ggr, 1657—1682).

Knut (35 ggr, 1608—1680).

Diodorus (19 ggr, 1682—1690).

Eberhardus (11 ggr, 1660—1699).

Balthasar (8 ggr, 1667—1678).

Erhardus (5 ggr, 1658—1675).

Juliana (2 ggr, 1651, 1656).

Cletus (2 ggr, 1664, 1665).

Julius (1 gg, 1689).

Theodorus (1 gg, 1702).

Gunntilla (1 gg, 1709).

Här är icke upptaget det namn, som senare blef ensamt rådande på denna dag i ungefär 100 år, Lucianus. Det uppträder första gången i en af Krook utgifven almanacka för 1694; under de följande åren till och med 1707 är Krook den ende som använder det; men från och med 1712 är det allmänt antaget (undantag göra endast Burmans almanackor för 1721, 1722 och 1723). Namnet är sedan i 100 år det enda, som förekommer på den 7 januari; först i 1811 års almanacka är det utbytt mot August, tydligen en följd af tronföljarvalet 1809.

Huru förekomsten af namnet Knut på den 7 januari fördelar sig på olika almanacks-utgifvare, svenska och utländska, och på olika år framgår af nedanstående öfversikt.

Svenskar.

Forsius, 1608, 09, 13, 14, 17, 19, 22, 24.

Niurenius, 1624, 25.

Schomerus, 1630, 32, 33, 34, 36.

Graan, 1647.

Thuronius, 1665.

Flachsenius, 1672, 74.

Ringius, 1676.

Spole, 1678, 79.

Utländingar.

Herlicius, 1629, 32.

Schwartz, 1648.

Fuhrman, 1662, 65, 76.

Walgestenius, 1668, 71.

Voigt, 1676, 79, 80.

I förbigående må nämnas, att namnet Knut i tre almanackor, en för 1681 och två för 1683, står på den 8 januari.

Öfvergå vi nu till att undersöka de namn, som förekomma på den 13 januari, konstatera vi först, i motsats till förhållandet på den 7:de, ett namn såsom absolut förhärskande, nämligen Hilarius (tyska: Glaristag, Gläristag, Gleristag^[4]; isländska: geisladagr). Det enda namn, som vid sidan af detta förekommer med någon nämnvärd frekvens, är Knut. Andra namn än dessa båda uppträda inalles blott 13 gånger, Felix (3 ggr), Octavius (3 ggr), Botolf (2 ggr), Truls (2 ggr), Maurus (1 gg), Reinhold (1 gg), Cresconus^[5] (1 gg).

Hos hvilka utgifvare och för hvilka år namnet Knut förekommer på den 13 januari under 1600-talet, ses af följande öfversikt.

Svenskar.

Olaus Andreæ och Gerardus Erici, 1600.

M. Celsius, 1658, 60.

Dalinus, 1674.

Spole, 1680, 85, 94—99.

J. Paulinus, 1681.

Riddermarck, 1695.

N. Celsius, 1698.

Utländingar.

Ostæengius, 1672.

Voigt, 1687.

Från och med 1708 förekommer intet annat namn än Knut på den 13 januari, om man undantar Vallerii almanack 1712 och N. Celsii almanack 1717, hvilka äro de sista, som hafva Hilarius kvar. Quensel, som i några af sina tidigare almanackor (1717, 18, 20) har namnet Knut, undviker det sedan och kallar dagen endast 20:de dag jul. I några få almanackor (Krook 1704, 1707, Tammelin 1724) anges, att Knut kör julen ut. Dessutom må antecknas, att Knut ett par gånger (G. Bilberg 1702, 1704) står på den 16 januari.

Att döma af det nu framlagda materialet ur de årliga almanackornas namnlängder har en förflyttning af namnet Knut från den 7 till den 13 januari ägt rum under 1600-talets båda sista och 1700-talets första decennium. Före 1658 förekommer det en enda gång på den 13:de och före 1680 inalles blott 5 gånger, medan dess frekvens på den 7:de är ojämförligt större, äfven om det icke häller här kan sägas höra till de dominerande; det är emellertid det enda, som jämte Isidorus och Julianus uppträder före 1651. Efter 1680 blir förhållandet alldeles omvändt; Knut försvinner helt och hållet från den 7:de. På denna dag förekommer namnet för sista gången hos en svensk utgifvare i Spoles almanack för 1679, följande år tar samme utgifvare upp det på den 13:de, här uttränger det på mindre än 30 år godt som fullständigt det gamla namnet Hilarius, och redan ett decennium senare finnes det en almanacks-utgifvare, som lefver i den tron, att det aldrig funnits någon annan Knutsdag än den 13 januari eller tjugondag jul. I Burmans almanackor för åren 1721—1730 ingår nämligen en »Historisk underrättelse om de namn, som uti våra Almanacher stå införde»; det första året sträcker den sig till den 4 februari, och här finner man om den 13 januari följande upplysning. »Canutus eller S. Knut, en Kong i Danemark, som der först inrättat Christendomen, blef ock derföre af det hedniska folket dräpen. Han är ibland Martyrerne opförd och canonizerad wid år 1120.^[6] Men att han som andra Helgon äfwen blifwit ärad och tilbeden här i Swerige, skiönjes derutaf, att Tiugunde dagen också warit helig eller en Helgedag.»

Sedan det visat sig, att almanackornas namnbeteckning för den 7 och 13 januari, som förut varit vacklande, stadgade sig i början af 1700-talet, ligger den förmodan nära till hands, att öfvergången till enhetlighet omfattat icke blott dessa två dagar, utan namnlängden i dess helhet. Huruvida denna förmodan är riktig, kan för närvarande icke afgöras; men i hvarje fall kan en sådan förändring, den må nu hafva haft en större eller mindre utsträckning, icke gärna tillskrifvas någon myndighets ingripande, enär den i sådant fall borde hafva inträdt på en gång öfver hela linjen och icke, såsom i fråga om de båda här undersökta dagarna, småningom under loppet af åtskilliga år. Det synes fastmer sannolikt, att likformigheten uppnåtts genom öfverenskommelse efter hand mellan de olika almanacks-utgifvarne, som numera alla voro svenskar; den sista almanackan af utländsk utgifvare var nämligen Voigts för år 1700. Uppslaget till en sådan öfverenskommelse får måhända sökas i följande uppsats, som förekommer i G. O. Bilbergs almanack för 1702.

Orsak till Namnens förändringar uti Almanaken.

Ibland dem som skrifwa Almanaker fins ganska stor åtskillnad uti de Namn, som på dagarne i åhret införas, då den ene sätter den 10. Januarii Beatus, skrifwer en annan Zacharias, Nicanor, Paulus Eremita etc. hwaröfwer mången sig billigt förundrar som intet wet hwar ifrån denne friheten är kommen. Man talar intet om Apostle- och andre Helgedagar, som almänt i församblingen på wisse dagar begåås: icke heller om marknads dagar, som Hindrich, Olof, Lars och andre som i Sweriget uti wissa Städer af ålder äro förordnade; icke heller om märkelse dagar som: Tiburtius, Eskil, Medardus och andre, hwilke af en gammal sedwane äre wordne bibehåldne, fast de samme igenom uträkningen längst för detta uhr sine rum äre rubbade: utan man finner att antingen den som skrifwer Almanaken, eller och Booktryckaren sielf offta giör sin Patron eller Wän till willies, och införer hans namn på des födelses dag, eller hwar han gått finner, ock sluter ut ett annat i stället; altså kan ingen wara om någon wiss ordning försäkrat.

Elliest när wij gå till rätta grunden af desse namnen; så finnes att de aldraförst af den Romerske Kyrkian äro införde, som deras Missalia Romana nogsamt utwisa, hwilka befalla att den Martyren, den Påwen, den Biskopen, på den dagen i åhret skall dyrkias; ja ock såsom den Orten, den Staden, det Skrået, hoos dem haa sina särdeles Helgon att dyrkia! så har och hwar och en af dem deras namn med röda bokstäfwer sig uti Almanaken utmärkt. Om man wille eftersökia uti Martyrologiis, så skall finnas hwar dag så månge Helige som alla Kalendarier kunna upfylla, af hwilke de, som den Romerske Kyrkian intet äro tillbundne, kunna hwem de behaga utwälia. Doch woro önskeligit att de Evangeliske, som de afledne Helgons dyrkan och de Påwiske Ceremonier igenom Guds Ord hafwa förkastat, wille förutan wåre wanlige Helgdagar, samt de märkelse dagar som man kan behålla för ett wanligt bruk, efter de och finnes på wåra uhrgamle Swenske Runstafwar, låta de andre namnen fahra, eller åtminstone sig om dem förena. Det är bekant att månge dagar stå ännu qwar i de Evangeliskas Almnaker som borde uteslutas; såsom Mariæ födelsedag d. 8. Septemb. Mariæ offer d. 21. Novemb. Alla Siälars dag d. 2. Novemb. med flera sådane, hwilke räknas uti Påwedömet för store Helgdagar, men hos oss till bruket billigt äre afskaffade; såsom dessutan månge andre af en Christelig frihet äre behåldne wordne af gamla tider: och här till af Öfwerheten uti Kyrkiolagen stadfäste. Utaf samma frihet har och den Christna Kyrkian infört den store Keyser Constantin. Magn. den 20. Novemb. och Keyser Carl Magn. d. 28. Jan. såsom och den högt uplyste Mannen Martin. Luth. d. 10. Nov. och andra flera, intet att dyrkia dem som Helgon, utan allenast att påminna sig deras nitälskan för Christi Församlings upbyggelse. Hwar wid och bör påminnas: Om någon will införa sin Öfwerhets Dag i Almanaken att firas med hwarjehanda Frögde-Tekn utaf Undersåtarna; att man då intet tager den till låns af någon annan dag, utan rättare antingen på des Födelses, Regernings, eller särdeles Segers-Dag, öfwer Fienden, den anställer, som man finner i England och annorstädes wara brukeliget; hwilket alt åligger Kalendariographis efter hög Befalning, och ey effter egit godtyckio att förrätta: Emedan detta är ett wilkor för hwart och ett Land och Rike, som ingen annan grund uti sielfwa arbetet finner, än höga Öfwerhetenes willia och Undersåtarnas lydna ock hörsamhet.»

Helt naturligt frågar man sig vidare efter orsaken, hvarför Knutsdagen öfver hufvud flyttades från den 7 januari, och hvarför den förlades just till den 13:e. Först må då påminnas därom, att redan E. M. Fant i en dissertation af 1789 varit inne på dessa frågor. Dissertationen, hvars titel är »Calendarium medii ævi, notis illustratum», utgör väsentligen en sammanställning af namnlängderna i de tre missalerna för Uppsala, Lund och Västerås. Vid den 7 januari finner man en not,^[7] som i öfversättning lyder på följande sätt. »Att den frid, som tog sin början vid Kristi födelses fest, gick till ända på denna dag, framgår af Upplandslagen, tingmalabalkens 14:e flock. Häraf har jag kommit till den förmodan, att våra förfäder icke brukade fira denna fest mer än 13 dagar, en tanke som tyckes vinna bekräftelse af vårt beteckningssätt, enär vi aldrig tala om 14:e dag jul. Hvad åter Knutsdagens flyttning från den 7:e till den 15 januari angår, så kan jag därtill icke se något annat skäl, än att Knutsdagens oktava firades den 14 januari och att föregående dag, såsom helgdagsafton, sedermera blifvit på särskildt sätt högtidlighållen, hvilket gifvit anledning till bruket att beteckna den med namnet Knut.»

Det är troligt, att Fant, då han konstaterar, att julfriden enligt Upplandslagen gick ut den 7 januari, stöder sig på 1607 års upplaga, hvars läsart på detta ställe utan tvifvel är den ursprungliga, såsom lektor Nat. Beckman i sin uppsats^[8] påvisar. Af Beckmans utredning framgår också, att samma stadgande om julfridens utgång återfinnes äfven i andra svenska lagar, liksom ock i lagar från andra nordiska länder. Å andra sidan är det lika säkert, att man i de nordiska lagarna finner en annan och vanligare utgångsdag för julfriden, nämligen den 13 januari. Af dessa båda stadganden anser Beckman det förra vara det ursprungliga, medan det senare representerar ett yngre bruk; och det kan ej nekas, att detta antagande förefaller rätt sannolikt.

Fant är icke lika säker på, att äfven julhelgen af gammalt slutat på den 7 januari, utan här uttalar han blott en förmodan; det ligger också i sakens natur, att svårigheten att komma till ett säkert resultat här måste vara mycket större. Emellertid är man icke alldeles i saknad af hållpunkter. Först må påminnas om den gamla affaradagr jóla, som, efter hvad Beckman visat, hos Snorre utan tvifvel är den 7 januari, hvilket ock Eirikr Magnússon^[9] tar för gifvet. Vare sig uttrycket öfversättes med »julens utgångsdag», såsom af Beckman, eller med »the day, on which the Yule guests took their departure», såsom af Magnússon, torde det få anses beteckna julhelgens slut, hvarigenom Fants förmodan vinner ett stöd.

Det ser vidare ut, som om julhelgen, i motsats till julfriden, först i mycket senare tid börjat sträcka sig utöfver denna gräns, åtminstone i stora delar af vårt land. I bondepraktikans upplagor från 1600-talet och förra hälften af 1700-talet är det, såsom ofvan visats, på den 7 januari som Knut drifver julen ut;^[10] och ännu så sent som på 1860-talet skrifver Hyltén-Cavallius (Wärend och Wirdarne, I, sid. 177), att »dagen efter trettondedagen, då julen lyktar, ännu får namn af Farängladagen, emedan änglarne, som varit på besök, då fara sina färde».

Det fanns alltså ännu för 50 år sedan trakter i Sverige, där julen slutade på samma dag som på Snorres tid; och det är icke otänkbart, att det än i dag kan finnas någon landsända, där den gamla sedvänjan håller i sig. I den ojämförligt största delen af landet torde emellertid tjugondagen sedan lång tid tillbaka räknas som julens sista dag.

På grund af de sakförhållanden, som i det föregående framdragits, tyckes det finnas ett visst fog för framkastande af den tanken, att icke blott Knutsdagen utan äfven julens slut i jämförelsevis sen tid undergått förflyttning från den 7 januari till den 13:e. Förloppet af en sådan flyttning måste emellertid hafva varit mycket långsamt, i den ena landsdelen har den skett tidigare, i den andra senare, så att den i det hela måhända sträckt sig öfver ett par århundraden eller mera. Såsom den tid, under hvilken den till sin största del försiggått, skulle väl snarast böra anses de sista årtiondena af 1600-talet och de första af 1700-talet. Och att Knut därvid fått åtfölja julens slut, har väl säkerligen skett i den afsikten, att han fortfarande skulle få sköta sin gamla syssla att köra julen ut.

Den äldsta källa, i hvilken både Knut och julens slut uttryckligen förläggas till den 13 januari, torde vara Verelii edition af Hervarar Saga (Uppsala 1672). På sid. 56 heter det om julen hos våra förfäder, sedan de blifvit kristna:^[11] »Denna festlighet fortgick hos dem från aposteln Tomas' dag till den 14 januari, då man återgick till sina vanliga sysslor och arbeten. Häraf det gängse talesättet Knut körer Julen ut, d. v. s. Knut eller den 13 januari gör slut på festdagarna.» Vidare omtalas, att på runstafven nästan alla dessa dagar utmärkas med upprätt stående horn, medan den 13 januari betecknas med ett stjälpt horn. Till sist bifogas en afbildning af en runstaf, omfattande 20 dec.—14 jan.

När Verelius härleder det ifrågavarande talesättet från våra förfäders sed att fira jul från Tome dag till den 14 januari, så måste detta betecknas som en ren konstruktion. Det är nämligen tydligt af sammanhanget, att Verelius, när han talar om våra förfäder (majores nostri), menar nordborna under de första århundradena efter kristendomens införande. Men att det under medeltiden skulle funnits någon annan Knutsdag i januari än den 7:e, därför saknas hittills veterligen hvarje spår af bevis. Det är dessutom att märka, att hos Verelius det nämnda talesättet icke har den form, under hvilken det numera vanligen anföres, tjugondag Knut kör julen ut, utan att det endast identifierar Knutsdagen och julens slut men icke binder dem vid ett bestämdt datum. Och under samma kortare form citeras det på alla de ställen från 1600-talet, som kommit till min kännedom och angifvas i det följande. Det är först på 1700- talet som tjugondagen tillfogas. Såsom exempel må anföras ur en dissertation^[12] af 1708:

»Tiugunde dag Jul är Knut,
Då skal man dricka Julen vt.»

På ett annat ställe i Hervarar Saga (sid. 139) läses följande.^[13] »Än i dag hafva bönder och äfven andra för sed att på julaftonen baka ett bröd, kalladt Julagalt, som har form af en galt och är framsatt på bordet jämte andra rätter under hela jultiden ända till Knutsdagen, den 13 januari. Under hela denna tid bör nämligen bordet dygnet om vara rikligen försedt med bröd, skinka och andra matvaror; att lämna det tomt anses olycksbådande och stridande mot fädrens sed.»

I Verelii Index linguæ veteris scytho-scandicæ (utg. af Olof Rudbeck 1691) heter det på sid. 3: »Affaradagr Jolanna… Ändan på Julen. Knut körer Julen uth.»^[14]

I Rudbecks Atland, första delen (1679), sid. 104 läses: »…de Christnas Juulhälg, hwilken hoos sombliga lychtades den 13. Juuldagen, som war den 6. Januarii: hoos andra 20. Juuldagen, som är S. Knutz dag den 13. Januarii, där af ordspråket: Knut kiör Julen uth» Här är det af särskildt intresse, att Rudbeck visar sig känna till, att två olika dagar räknats som den sista i julhelgen.

I Atlands andra del (1689) förekommer följande på sid. 177. »… et horn omwändt eller stielpt, wedh Knutz dagh, hwilket icke allenast betyder, at dhen stoore Julfästen hafwer en enda, utan dhe gamble genom de 19 dagars fest, ifrån första stora Juldagen in til den 19 dagen, hafwa altijd welat ihogkomma det gyllende talet, det är de 19 åhr, på hwilka Solen och Månan åther komma til sitt förra lopp, angående ny och nedan… Dbher aff är ordspråket, Knut kiör Julen ut, ty Knut betyder på Swenska ändemålet, såsom man altid slår på en trå, der medh man mäter, och således är både Knut ändemålet för dhe lustige Juledagarne, som för gyllende talet.» Rudbeck söker alltså här göra gällande, att julhelgens längd i dagar bestämts af måncykelns längd i år, hvilket måste afvisas som ett löst hugskott; någon som helst verklig grund för detta påstående är icke anförd och lärer icke heller kunna förebringas.

Från 1600-talet är ännu att citera ett ställe hos S. Krook, Swenskt åg Runskt Calendarium (1690). I hans »Förklarning öfwer Figurerna på Runestafwen» läses vid den 13 januari: »Vpwända hornet eller toma tunnan wid 20. dag Jul betyder nu ey mera dricka wara igen att giöra sig lustig med: ty Knut kiörer Julen ut.»

Trots de grundlösa påståenden, genom hvilka både Verelius och Rudbeck själfva minskat sin trovärdighet i förevarande fall, torde dock af de anförda ställena, särskildt af Verelii noggranna beskrifning af seden med julagalten framgå, att det på deras tid var ett stadgadt bruk att räkna den 13 januari som julens sista dag i de delar af Sverige, som voro dem närmare bekanta; likaså torde talesättet »Knut kör julen ut i samma trakter hafva lefvat på folkmunnen och afsett tjugondagen. Men å andra sidan synes det högst sannolikt, att det till stor del varit dessa mäns auktoritet, som förmått almanackornas utgifvare att, med förkastande af det gamla namnet Hilarius, förena sig om Knut på den 13 januari. Och det är icke otänkbart, att detta i sin ordning påverkat folkseden i den riktningen, att tjugondagen allt allmännare kommit att betraktas som julens sista dag.

1. Heinricus Martini, Tabulæ XII cum duabus sphericis ... Holmiæ 1619.
2. I förbigående må anmärkas, att ordet kong troligen syftar på heliga tre konungar och att skiljetecknet efter Knut i stället bör stå efter Kong. En sådan interpunktion ger på flera sätt en bättre mening.
3. G. E. Klemming och G. Eneström, Sveriges kalendariska literatur. Stockholm 1878, 1879.
4. Grotefend, anf. arb. I, sid. 74.
5. Chrysogonus?
6. Möjligen tryckfel i stället för 1170, då den högtidliga skrinläggningen ägde rum den 25 juni.
7. Hoc exspirasse die pacem a nativitate Christi auspicia sumentem, ex lege Upl. Thingm. B. XIV. fl. patet. Hinc mihi oborta est suspicio, quod antiqui non ultra XII. dies hoc festum eclebrare sint soliti. Quam et nostra nominandi ratio confirmare videtar. Nam XIV dies Julioram numquam a nobis dicitur. At rationem, cur in XIII. a VII. Jan. commntatus sit Kanuti ille dies, non aliam sane video, quam quod Octava Kan. XIV. Jan, celebraretur, et profestus ejus singulari dein modo sollennis factus in consuetudinem Kan. nomine eum insigniendi abierit.
8. Knutsdagen och julfriden. Se sid. 182 o. f.
9. Description of a Norwegian Calendar. Cambridge Antiquarian Society's Communications, Vol. IV, No. 2 (May 13, 1878). Sid. 23.
10. Enligt meddelande från dr Otto Hoppe har man i redaktionen för Svenska Akademiens ordbok ingen äldre källa för detta uttryck.
11. Continuata hec ipsis fuit festivitas a die Thome Apostoli, ad 14. Ianuarii diem, cum ad ordinaria opera ac labores iterum reditum. Unde vulgaris Rythmus. Knut körer Iulen ut: h. c. Canutus sive 13. Januarii dies genialibus diebus finem imponit.
12. Elvius, Petrus, Idea Scipionis Runici. (Diss. Resp. F. Swab.) Upsaliæ 1708. Sid. 40.
13. … etiamnum in parascheve Iolia, rusticis aliisque mos [est], panem figura verris conficere, nomine Julagalt eumque per totum Iuliorum tempus, inter alia fercula in mensa exponere, usque ad Canuti diem (13. Jan.) Toto enim hoc tempore mensam pane, perna aliisque esculentis nocte dieque oneratam esse oportet. Vacuam namque relingqui, mali ominis, et a majorum moribus abhorrens censetur.
14. För detta citat och de båda följande ur Rudbecks Atland har jag att tacka dr Otto Hoppe i Lund.