Folkungaträdet/Bjälboarfvet/Kapitel IX
| ← Kapitel VIII |
|
Kapitel X → |
9.
Fast döden var i huset, tog julstöket ut sin rätt med ett stimmande af röster som öfver en myr, där flyttfåglarna hålla på att samlas. Sjutton baner blefvo uppsatta i salen. Från takbjälkarna hängde kransar med ljus, och väggarna blådrogos med bonader, på hvilka Birger Jarls snäckor styrde fram öfver hafvets krusningar med korsfanor och spjutbärande manskap.
Allra sist dukades julbordet. Utefter yttersidan uppradades husets dyrgripar och minnen. Där blänkte den bägare, som Snorre Sturlasson hade förärat lagman Eskil, jarlens frände. Ännu fylldes den hvar julnatt med mjöd för att till den isländska skaldens hågkomst räckas åt den bästa sångaren. Där stod den simpla tennskål, ur hvilken Birger Brosa en afton bespisat en landsflyktig och trasig skogsgångare, som sedan blef Norges konung och hette Sverre. Och mellan de enkla, af tiden ofta anfrätta minnesklenoderna glittrade kannor och skrin och guldkronor med pärlor och stenar.
Men nu blef det muntert på gårdsvallen, ty kvinnorna kommo med julbaket. De strödde mjöl i luften för att skänka jorden fruktsamhet och omfamnade träden. När de blefvo synliga i dörren, fylldes den vida salen af mjölskyar och kryddlukt. Till och med drottningen hade förkläde och uppkaflade ärmar. På ett bräde bar hon framför sig den solrunda såkakan, som sedan skulle gömmas i kornkätten och vid såningstiden klyfvas med plogbladet. — Sol, sol, lys på oss för Guds kärleks skull! — sjöng hon och satte såkakan midterst på bordet, ty den var det heligaste skådebrödet och bakad med mjöd och månbelyst rimfrost till god årsväxt. Men när blef det icke god årsväxt på det rika Bjälbo?
Under tiden byggde de andra kvinnorna hela små tempel af bakverk som voro prof på deras olika skicklighet och ofta hälsades med ihållande bifall af männen. Offergalten, som svearna fordom blotade under dyster sång, svällde rund och degig på sina korta ben, och den sturska och strittande hanen, som Jorgrimes döttrar tillbådo med pannan mot ljungen, stack upp sina två rödfärgade fjädrar ur en ring af andra mindre bullar, som föreställde hönor och kycklingar. Men under bordet sattes ett fat med mat åt de döda. Allt hade genom åldrarna följt Folkungarna och förändrats med dem och hörde ihop med dem liksom deras kläder. Vandrare och andra främlingar, som i mängd samlades nere vid dörren, hade mycket att se på och fråga om.
Men Jutta var oglad, och hon kände, att konungen icke tog sin blick från henne. Han gick midt i kvinnoflocken, där han trifdes bäst. De ystra Algotssönerna och andra unga karlar klättrade däremot upp på taket och lade sig kring rököppningen med långa spön för att taga mot julbocken.
Han lät heller icke vänta på sig utan kom snart inlunkande och stångade kvinnorna i knävecken, så att de satte sig med en duns i halmen. Öfver ögonen hade han en blodfläckad bindel till tecken, att han var blindad liksom hela jorden under midvintermörkret. Men han såg ändå rätt bra genom gapet på den skråpuk, som var bunden öfver hufvudet. Han liknade också snarare ett vilddjur än en bock. Ibland stack en röd hand fram mellan de förfärliga huggtänderna som en tunga och räckte färska godter åt drottningen eller den, som han annars särskildt ville gynna. Ju drumligare han betedde sig, dess oftare flög det tysta, snabba folkungaleendet utefter bordsraderna, där de äldre redan hade bänkat sig. När han slutligen reste sig på bakbenen och rent ut beskyllde de vackra bagerskorna för de otillbörligaste saker, skrattade den saktmodiga drottningen, så att hon måste torka sig i ögonvrån. Men så tog han ett stångande språng fram mot konungen och öppnade på käftarna och hviskade:
— Herre, var på din vakt! De tänka stjäla från dig det käraste du äger.
Valdemar böjde sig öfver honom.
— Fort, fort, säg ut! Hvad menar du?
Lekarens hand kom återigen ut ur gapet, men försiktigt och hastigt.
— Här har du min julgåfva. Göm den raskt! På den kan allt bero.
Valdemar kände, att han fick något tungt och kallt mellan fingrarna, och det slamrade, när han stack det under manteln. Han ville fråga något, men bocken rullade utåt golfvet, träffad af väl tjugu spön från rököppningen i taket. Där uppe lågo männen och försökte att stöta omkull honom, och så ofta det lyckades, upphäfde de ett skri. Det snögade starkt. Ibland måste de resa på sig och skaka af snön, som då föll i stora tappar ned öfver kvinnorna. Men de voro glada däråt, ty det betydde, att de skulle bli fruktsamma och få många barn.
Till sist blefvo männen så heta, att de hissade sig ned för att bättre komma åt bocken. De började att sticka och slå honom med sina spön, så att det svor och vrålade under pälsen.
Valdemar granskade därvid under sin mantel den besynnerliga gåfvan och fann, att det var en järnring med stallnycklarna.
Genast, utan att han behöfde höra något mer, vaknade en aning hos honom. Men hvarför kom man då icke öppet och frågade honom, om Jutta fick resa? Därför att man på förhand gissade hans svar och ville föra bort henne i smyg. Nej, det skulle icke få ske. Aldrig hade han funnit henne mer intagande, mer nödvändig att ha i sin närhet än just nu, då han fick upp ögonen för att hon snart kunde vara borta. Med förskräckelse såg han, att kvinnorna togo sina korgar och bräden för att åter begifva sig ut och gå till julbadet. Och dit kunde ändå ingen man få följa dem. Jutta var den sista, som gick. Han sträckte ut handen efter henne. Men för att hastigt gifva sin åtbörd en annan mening, vände han sig inåt den larmande salen, där bocken halft ihjälslagen låg i halmen.
— Håll upp, jag tål inte att se blod! — sade han.
— Få vi inte efter gammalt godt bruk piska karlen ur pälsen? — undrade männen och sänkte sina spön. — Det är ju bara en lekare.
— Trotsa inte mina önskningar alltför mycket — svarade han och hjälpte själf den hopkrupna stackaren på fötterna.
— Den här gången fick jag för mycket — stönade Gistre under sin förklädnad. — Men du är god, du har hjärta, herre. Nog är jag en förtappad usling, men för dig kunde jag gå i döden… Du har väl nyckelknippan?
— Jag har.
— Låt inte kvinnorna stanna för länge i badet.
— Hvad kan jag göra däråt?
— Husbonden kan, hvad han vill.
En sådan oro öfverföll Valdemar, att han ej längre kunde dölja den, och han hörde icke, hur hårdt han själf talade. Han hörde bara ur det orediga sorlet, att herr Svantepolk kom in och ordade om en försvunnen nyckelknippa och om att hästarna måste ha rikligt med foder på julnatten.
Kvinnorna hade emellertid brådtom att hinna öfver den mörka gårdsvallen och stänga in sig i badstugan. Det var de äldre, som skulle två sig först De kastade af sig kläderna och klättrade upp på de heta lafvarna, under det att de yngre buro fram vattnet. En nästan ogenomtränglig imma fyllde rummet. Där den delade sig, syntes magra ryggar och gropiga halsar — förvissnade somrar, som snabbt höljdes i barmhärtigt töcken. Högt uppe under taket sträckte sig ibland ur skyarna en brun arm efter en kruka, som hade för i natt till och med rymderna befolkats af brinnande och försmäktande osaliga. Det forsade och stänkte, pallar gnisslade mot golfvet, upphettade stenar begjötos med vatten och fräste, och vid pannmuren sjöd det och dånade. Drottningen satt på en bänk midt i rummet, och Jutta höll på att häkta upp hennes smycken.
— Mycket kär borde du ännu vara för din herre, efter du är så fager — sade Jutta och lyfte halsbandet öfver hennes hufvud. — Jag vet knappast, om jag skall gifva priset åt dina axlar eller åt dina händer, som i afton äro så mjuka och hvita af mjölet.
— Jag är kanske inte den jag borde vara för honom — svarade drottningen. — Men hvarför går du själf så modlös och hågsjuk, när alla äro glada?
— Syster — sade hon efter att en stund ha stått och flyttat bärnstenspärlorna som kulor på ett radband — jag längtar hem igen till mitt land.
Drottningen smålog vänligt och strök henne om den fuktiga kinden.
— Börjar du också att sörja dig blek för Valdemars skull? Snart finns här visst inte en kvinna, gammal eller ung, som inte sitter och ser efter honom med rödgråtna ögon.
— Och därom talar du så lugnt?
— Så stolt kan du säga. Jag förstår er alla så väl. Och inte kan jag missunna Valdemar något… Jag är törstig, syster. Räck mig ett horn mungått.
Jutta gick bort till karet och fyllde ett horn åt drottningen, men hon drack bara helt litet.
— Ett dåligt skött badöl — sade hon. — Det har stått här inne och blifvit varmt. Småtärnorna skulle ha lagt is i det. Hjälp mig nu af med skorna, och le mot mig som förr. Du har redan blifvit så mycket för Valdemar, att hans glädje skulle vara borta den dag han inte längre hade dig i sin närhet. Var glad däråt.
— Jag vill inte stanna i folkunganästet, jag vill inte.
Drottningen lyfte foten i hennes knä.
— Och jag säger dig, Jutta, att blefve Valdemar lyckligare med dig, skulle jag svälja min skam och afstå min rätt, om kyrkan det tilläte. Så uppriktigt önskar jag honom all tim1ig lycka. Nu är det omöjligt. Kyrkan tilllåter ingen att taga sin hustrussyster. Det medför fredlöshet intill döden och straff i evigheten… Men vänta, Jutta! Hvad är det för bultande på dörren? Bommen är väl försatt?
Rop och buller hördes, och det lät som ett handgemäng. Det bultade häftigt och ihållande med något, som klingade som järn.
— Låt upp, låt upp. Jag befaller det! — ropade en röst.
Det var Valdemars, men på samma gång hördes hertigens stämma djup och darrande.
— Den man, som bryter sig in i kvinnornas bad, slutar med att också tränga sig väpnad in i kyrkorna. För honom finns inte sed och helgd. Det är inte längre min broder, som står framför mig. Det är en vettvilling.
— Inte så strängt, hertig — medlade herr Svantepolks mjuka flöjtröst. — En förälskad blir alltid en vettvilling inför den kloka och kalla. Och du, Valdemar, tro mig! När jungfrun väl är i kloster, skall lyckans sångfågel bygga bo i era hjärtan. Nunnedoket, det är kärlekens bästa brudelin.
— Ni ämna föra bort jungfrun, medan hon låtsas att taga julbadet — ropade Valdemar med larmande vrede. — Ni tro mig blindare än jag är. Jag vet allt. Kanske håller hon där inne på att kläda sig till färden. Eller har hon redan smugit sig ut? Så sant jag lefver, hon skall stanna! Låt upp, kvinnor, låt upp!
Nyckelknippan dundrade på dörren, och de solstungna trästyckena begynte att falla sönder. Först var det bara ett, som gaf efter, sedan ännu ett. Men slutligen blef hålet så stort, att han kunde sticka in hufvudet i den hvitimmiga badstugan och räcka sig ned till bommen. De andra männen — några af dem hade förglömt sig ända till att draga sina svärd — vände sig bort för att icke fläcka sin heder med att ha stirrat in i kvinnornas bad. Uppe på lafvarna gömde sig de förvissnade somrarna i sina skyar, och suset från pannmuren öfverröstades af gummornas rop och förbannelser.
Valdemar såg ingenting annat än Jutta. Han gick rakt fram till henne och grep henne så besinningslöst om handlofven, att hon snyftade till. Utan förklaringar ryckte han henne med sig och ledde henne till salen och ända upp i högsätet. Hon satt hopsjunken och med händerna knäppta. Fast drottningen snart kom och satte sig på andra sidan om Valdemar, kände hon sig lika ensam.
— Arma Jutta, hvart har du kommit, är det till onda andar? — tänkte hon och sköt ifrån sig det första fatet, ty det var rågadt med något, som såg ut som afhuggna händer med bortbrutna naglar. Det var björnramar. Men hon hade aldrig förr sett en sådan rätt, och hennes skygga blick följde fatet, där det gungade fram utefter folkungabänken. De rödhåriga togo ymnigt för sig af hvart fat, men de svarthåriga glömde oftast att äta för att hviska och skryta eller göra upp listiga köp och byten. Alla tyckte om pälsverk och skarlakansmantlar, och de sutto där som lapphöfdingar och lappkvinnor i en jättelik kåta. Den likheten hade de ännu med Ingrid Ulfva. Deras ögon runno i den stickande röken, pannguldet glimmade, och ögonhvitorna och det snabba leendet blänkte ännu hvitare i de sotiga ansiktena. Småningom föll sotet som en mörk snö också öfver dyrbarheterna på bordet.
Men nu blef fullet inburet, och tjugu harpor begynte spela. Harpbruset fyllde salen och alla hjärtan. De onda blefvo goda, de svaga starka, och ingen tänkte längre på att hviska med grannen. Gistre Härjanson, som hade befriat sig från sin bockhamn, steg fram till härdkanten, storväxt, blek, aldrig älskad, alltid fruktad. Åhörarna lyddes icke på honom för att skratta, som omkring andra lekare, utan för att rysa. Dockorna, som han bar i snöret öfver bröstet, trädde han upp på fingrarna, och sjungande lät han dem så tala till hvarann. Djäfvulsdockan och den blodiga mördardockan räckte hvarann genast handen, men där funnos inga ängelsdockor och inga skyddshelgon utom Sankta Gertrud, som kom för att hämta de döda till sin dystra boning. Leken föreställde en strid mellan djäfvulsdockan och en ung gosse, som ovetande råkat bada sig i en helig källa och därför blef dömd att dräpas.
Slutligen tystnade både Gistre och harporna, och han vände sig mot högsätet.
— Har jag lekt till ditt behag, herre — sade han — så låt mig nu få min sångarlön ur Snorre Sturlassons bägare.
Valdemar hängde nyckelknippan på bänkstolpen och föll i tankar.
— Förunderligt, förunderligt! — mumlade han. — Allt hvad ni lekare sjunga om, allt som rör oss till medlidande, allt som människorna strida om, det är människofunder. Om de med ens strökes bort, då hade du ingenting att sjunga om. Då hade vi ingenting att gråta öfver. Då bodde vi i paradiset, lekare.
— Kanske, herre.
Hvar sena darrade i den hand, som Valdemar hade lagt på bänkknappen. Det var som hade femtio år plötsligt ilat förbi öfver taköppningen och kastat sin aska på hans ansikte i förtidiga veck och fåror. Han satt böjd som en gammal man.
— Då bodde vi i paradiset — upprepade han trött, men på samma gång ljungade det till ur ögonen, så att han liknade sin fader jarlen. — I afton får du inte sångarpriset Människorna kalla en källa helig, och därför måste en gosse dö… Med människofunder sarga vi hvarann. Men när sågo ni en Folkunge efterskänka något, som han åtrådde? Res dig upp, hertig, nu är det till dig jag talar! Fortare, litet ödmjukare! Böj på hufvudet, karl! Du står inför din äldre broder, din herre. Ännu mer! Nå, svara mig nu, du som är mångkunnig: hur stort värde sätter du på människofunder?
Hertigen hade rest sig och flyttade på ljuset för att bättre kunna se brodern. Han betraktade honom stelt och drog kappan en smula om sig.
— Hur vill du, att människorna skola kunna bygga sin värld annat än af människofunder? Till och med de evigaste sanningar måste från deras mun låta som människofunder.
Valdemars blick irrade öfver honom utan ro.
— Så får jag också taga hjälpen från människofunder. Än ligger järnet från Stålberget onyttjadt kvar på kyrkvallen. Broder, än kan jag låta smida två fjättrar.
— Också jag kan det… älskade broder.
— Harporna! För all barmhärtighets skull, harporna! — ropade de svarthåriga Folkungarna, och guldsöljorna ringde mot bordskanten.
Då brusade äter harpspelet, och öfver facklorna och den flammande härden tindrade stjärnorna. Småtärnorna stodo vid dörren hand i hand i en lång rad, nyfikna att öfvertyga sig om, hur det såg ut där ute i julnatten. Några menade sig tydligt se, att de döda redan hade lyft på grafstenarna och tändt mässljusen innanför kyrkfönstren. De tänkte på alla, som de själfva förr i lifvet haft bekantskap med, leksystrar, som de hade trifts med, ungersvenner, som de hade fått fästegåfvor af, och många gamla, som de aldrig hade gjort annat än förtret. Stundvis tyckte de, att de döda stodo midt ibland dem, ännu mer lefvande än de lefvande, bara oändligt mycket förnämare och vackrare och med ett hvitt sken omkring sig. Men nästa stund mindes de dem, som de hade sett dem den sista gången, märkta af förgängelsen, och de kommo ihåg, att snart skulle andra småtärnor stå och tänka på dem själfva på samma sätt. Och så skulle det gå år efter år, ända till dess ingen längre visste, att de hade funnits till. De släppte hvarandras händer och smögo sig in igen utmed väggbonaderna.
De sista nätternas af julbestyr fyllda vaka gjorde dock småningom sin verkan. Det var vid pass två hundra människor i salen, men till sist sutto alla askgrå och tysta. Ingen visste riktigt, om han halfsof eller var vaken. Fast det ännu var långt till ottesången, vågade ingen bli ensam. Icke ens Magnus fann sin vanliga trefnad i det öde härbärget utan stannade hellre vid det orörda hornet.
Valdemar forskade grubblande i stjärnorna öfver elden, och hans ögon upplystes af en klar fjärrsynthet, så att han såg ända ned till Rom, där den helige fadren låg försänkt i bön. Hvar han stannade, träffade han människor, som plågade och plågades och som svarade honom att de icke förtjänade bättre. På galgbackarna flydde häxkarlar och besvärjare med händerna öfver hatten, för att den icke skulle blåsa ifrån dem. I borgstugorna stodo röfvade kvinnor och kokade gift åt sina herrar. Men framför hvart kors vid vägen knäböjde riddare och munkar och tiggare och spetälska och snyftade: Du, som led för oss, arma plågade människor, gif oss friden, friden! Och då klättrade som på hån benrangel ur groparna på kyrkogården och satte sig att rida på klockorna. För hvart timslag under deras knogar blef det rörelse och förskräckelse bland brynjorna och trasorna. Och de sofvande sprutto upp från sänghalmen och stammade: Inte så fort med timmarna, inte så brådt mot det oundvikliga! Är då detta friden, som vi bedja om ? — Liklukten och rökelsen voro nära att kväfva honom, och han snubblade in i benhus, där djäflarna höllo på att slita upp de förtappades bröst och rycka ut de inälfvor, som tillhörde dem. De hade grå trynen och liknade ödlor, där de tuggade på hjärtan och njurar, som redan i lifvet varit förruttnade och nu fyllde dem med ett sådant välbehag, att deras ryggar gingo i vågor. Och han såg sin egen kropp ligga afklädd och blå under deras klor.
Hans mantelsnibb hade stramande fastnat om bänkstolpen, som ville en osynlig makt draga ned honom ur högsätet. Ord, som annars sällan brukade trifvas på hans tunga, växte fram naturligt och sakta, och han knäppte händerna och hviskade:
— Kristus min frälsare, hvarför slår du mig med en sådan fasa?