Forngutnisk ljudlära/Förord
|
Förkortningar → |
Förord.
Den skandinaviska dialekt, med hvilken vi göra bekantskap redan i Gotlands äldsta runinskrifter med yngre runor, men hvars mest omfattande och vigtigaste språkminnesmärken vi dock träffa i de bevarade handskrifterna af Gutalag och Gutasaga, intager en så egendomlig ställning såväl till den svensk-danska som till den norsk-isländska grenen af den skandinaviska språkstammen, att det torde kunna anses fullt berättigadt att behandla denna dialekts grammatik särskildt. Men å andra sidan komma egendomligheterna i Gotlands gamla språk att stå i sitt rätta ljus först genom en sammanställning af de former, vi der finna, med de motsvarande i gamla språkminnesmärken från det öfriga Norden. Först genom en dylik jemförelse visar det sig, hurusom det skandinaviska stamspråket på Gotland utvecklat sig på ett eget, i hög grad sjelfständigt sätt — än genom att bevara något gammalt, som annanstädes gått förloradt, än genom att sätta något nytt och egendomligt i stället — och derför bör en jemförelse med de andra nordiska språken icke saknas ens i en monografisk framställning af den här omhandlade dialekten, ty utan den kan ett rigtigt bedömande af dialektens ställning icke ega rum.
Hvad nu efterföljande afhandling beträffar, så utgör den ett försök att med användning af den ofvan antydda methoden lemna en redogörelse för den gamla Gotlandsdialektens ljudlära. — Denna dialekt har jag kallat ”forngutniska”, ett namn, som erbjuder sig af sig sjelf, när man efter de gamla handskrifternas exempel om det som rör Gotland brukar adjektivet ”gutnisk”. ”Gutniska” omfattar i enlighet härmed öns språk från äldsta tider intill våra dagar, både ”forngutniska” och ”nygutniska”, men med ”forngutniska” betecknar jag språket i dialektens äldsta minnesmärken och särskildt det språk, som möter oss i den från början eller mitten af fjortonde århundradet härstammande pergamentshandskriften af Gutalag och Gutasaga. Visserligen är en del af runinskrifterna äldre än denna handskrift, men deras mer eller mindre ofullständiga ljudbeteckning gör, att de äro föga brukbara vid en framställning af språkets ljudlära. I följd häraf har jag, för att öfverallt hafva fast grund att bygga på, hufvudsakligen hållit mig till nyssnämnda handskrifts säkra språkstoff, och det är endast undantagsvis som jag begagnar mig af det mer eller mindre osäkra språkmaterial, som runinskrifterna erbjuda. Ur den yngre, från år 1587 härstammande pappershandskriften af Gutalag anför jag former, så ofta jag med dem kan belysa den äldre handskriftens språkform, hvars beskrifvande är det egentliga föremålet för min framställning. I motsats till ”forngutniska” brukar jag namnet ”nygutniska” om den moderna Gotlandsdialekten.
Mina källor äro snart nämnda. Första rummet intager: ”Gotlandslagen, utgifven af C. J. Schlyter” i sjunde bandet af ”Samling af Sveriges Gamla Lagar”. Utgifvarens namn är en borgen derför, att de här meddelade texterna af Gutalag och Gutasaga äro rigtigt återgifna efter de gamla handskrifterna, hvarför jag härifrån hemtat mitt material med samma trygghet, som om jag hade haft handskrifterna sjelfva framför mig. — I "Gutniska Urkunder, Academisk Afhandling af Carl Säve" (Stockholm 1859) äro Gutalag och Gutasaga samt de sex kapitel af den yngre handskriften, hvilka icke finnas i den äldre, aftryckta, men texten är här normaliserad och derför mindre brukbar för en grammatisk undersökning. Deremot har jag haft stort gagn af den lärorika inledningen, äfvensom jag begagnat mig af den läsning af Gotlands runinskrifter, som meddelas i ”Urkunderna”.
De nygutniska former, jag på åtskilliga ställen anför, äro hemtade från den mycket inskränkta literatur, som jag efter noggrann pröfning funnit vara pålitlig, d.. v. s. i främsta rummet från Säves afhandling ”De starka Verberna i Dalskan och Gotländskan” (Upsala 1854). Samme författares afhandling i fjerde bandet af C. Molbechs historiska tidskrift (Kiöbenhavn 1843): "Bemærkninger over Öen Gotland, dens Indbyggere, og disses Sprog", lider visserligen af en mängd tryckfel, men Rietz dömer för strängt, när han (Svenskt Dialektlexikon, inledningen pag. III) säger, att den språkliga delen af afhandlingen till följe deraf ”är nästan obrukbar”. Med någon kännedom om gutniskan kan man nämligen i de flesta fall lätt upptäcka, hvad Säve verkligen skrifvit, och brukad med kritik, lemnar denna afhandling många goda upplysningar, som man ingen annanstädes finner. Annat är deremot förhållandet med den nygutniska ordlista, som finnes aftryckt i tredje upplagan af Almqvists svenska språklära (Stockholm 1840), och hvars opålitlighet likaledes blifvit af Rietz (se a. st.) iakttagen; ty här förekommer icke blott en mängd vilseledande tryckfel, utan ordlistan, som blifvit Almqvist meddelad af Carl Säve, har i Almqvists hand undergått talrika förändringar, hvarigenom bevisligen oäkta gutniska former blifvit inblandade bland mer eller mindre äkta, på hvilkas rigtighet man derför icke heller kan lita, utom försåvidt som den kan på annat sätt uppvisas. Det torde derför anses fullt berättigadt, att jag alldeles underlåtit att begagna denna källa vid mina undersökningar. Deremot har jag användt alla de säkra upplysningar om gutniskan, som jag kunnat finna hos Rydqvist och Rietz.
Till närvarande afhandling om forngutniskans ljudlära kommer framdeles att sluta sig en utförligare framställning af samma dialekts formlära, hvartill stoffet är insamladt och hvaraf ett större parti redan är utarbetadt.
Slutligen bör jag med tacksamhet omnämna, att docenten doktor L. F. Wimmer i Köpenhamn är den, som gifvit mig första impulsen till närvarande arbete, derigenom att jag fick åhöra en del af de föreläsningar, han läsåret 1873—4 vid Köpenhamns universitet höll öfver Gutalag och Gutasaga. De upplysningar, jag direkte hemtat från dessa föreläsningar, har jag i det följande utmärkt med ett (W).