Fortsättning af Berättelsen om Fiskaren
| ← Fortsättning af Berättelsen om Konung Junân och den vise Dubân |
|
Berättelsen om den unga Konungen öfver Svarta Öarna → |
Förtsättning af Berättelsen om Fiskaren.
Nu, o ande, — fortfor fiskaren, — vet, att om konung Junân skonat den vise Dubàn, så skulle Gud hafva skonat honom; men han vägrade och önskade hans förderf, derföre förderfvade Gud honom; och du, o ande, om du hade skonat mig, så skulle Gud hafva skonat dig och jag likaledes; men du önskade min död, och derföre skall jag låta dig dö, innesluten i denna flaska, samt här kasta dig uti hafvet. Nu började anden ropa och skria samt sade: jag besvär dig vid Allah, o fiskare, att du icke måtte göra detta; skona mig af ädelmod och var icke vred på mig för det, som jag gjort; utan, om jag har gjort ondt, så gör du godt och kom ihog ordspråket: o du välgörare till den, som gjort ondt, den gerning, som han begått, är tillräcklig att döma honom; — gör derföre icke såsom Umàmeh gjorde med Atikeh! — Hur var det med dem? — frågade fiskaren. Anden svarade: det är icke tid att berätta sagor, medan jag befinner mig i detta fängelse; men om du befriar mig, skall jag för dig berätta händelsen med dem. Fiskaren sade: du måste bli kastad i hafvet, och detta skall du icke på något sätt kunna undslippa. Jag gjorde allt för att blidka dig och förödmjukade mig inför dig; men du ville ändock mitt förderf, ehuru jag icke begått någonting döden värdt och icke gjort dig det ringaste ondt, utan tvärtom godt, då jag befriade dig ur ditt fängelse. När du så handlade mot mig, insåg jag, att du var med allo förderfvad. Du må veta, att min afsigt, då jag kastar dig uti hafvet, är den, att jag skall om dig underrätta hvar och en, som tager upp dig, och varna honom för dig, på det han måtte kasta dig dit igen; sålunda skall du förblifva i detta haf till tidens ända och lida alla möjliga plågor. Anden sade: gif mig fri. Detta är för dig ett tillfälle att öfva mensklighet, och jag lofvar dig, att jag aldrig skall göra dig någonting emot, utan tvärtom göra dig en tjenst, som skall rikta dig för alltid.
Nu lyssnade fiskaren till hans löfte, att han aldrig skulle göra honom någonting ondt, utan i dess ställe godt, och sedan han bundit honom med eder och försäkringar samt låtit honom svärja vid Guds aldraheligaste namn, öppnade han för honom. Röken steg uppåt ur flaskan, tilldess allt kommit ut, samlade sig derpå och blef likasom förut till en ande med fruktansvärdt utseende. Anden sparkade nu flaskan ut i hafvet. När fiskaren såg honom göra detta, ansåg han sig säker om sin undergång och tänkte: detta bådar ingenting godt. Men han tog sedan mod till sig och sade: o ande, Gud, hvars namn vare prisadt, har sagt: fullgör din ed, ty huru du fullgjort den, derom skall det ransakas! Men du har öfverenskommit med mig och svurit, att du icke skall handla förrädiskt mot mig; om du icke håller din ed, skall derföre Gud vedergälla dig, ty han är en nitälskande Gud! Han hämnas och släpper icke syndaren undan. Kom derföre ihog, att jag sagt till dig som den vise Dubàn sade till konung Junàn: skona mig, så skall Gud skona dig!
Anden skrattade, började gå framför honom och sade: följ mig, o fiskare! Fiskaren gjorde det, men trodde icke på sin räddning, förrän de lemnat trakten kring staden, stigit uppför ett berg och kommit ned i en vidsträckt öde trakt, midt uti hvilken det fanns en sjö. Här stadnade anden och befallde fiskaren att lägga ut sitt nät samt fånga några fiskar. Fiskaren kastade en blick ned i sjön och såg der fiskar af åtskilliga färger, hvita, röda, gula och blå, hvilket allt väckte hans stora förvåning. Han lade ut nätet och drog det till land samt fann deri fyra fiskar, alla af olika färger, samt blef deröfver högeligen belåten. Anden sade till honom: gå med dem till sultanen och förära honom dem, så skall han gifva dig någonting, som skall göra dig rik; och för Guds skull antag min ursäkt, om jag för närvarande icke känner något annat medel att belöna dig, ty jag har legat uti hafvet under ettusen åttahundrade år och icke sett jordens yta förr än nu. Men fiska icke i sjön mer än en gång om dagen; och dermed befaller jag dig i Guds beskydd. — Efter dessa ord stampade han i marken, och jorden öppnade sig samt uppslukade honom.
Fiskaren gick nu tillbaka till staden, högeligen undrande öfver det, som händt honom med anden, och bar fiskarna hem till sig. Der tog han en träskål, fyllde den med vatten och lade fiskarna deruti, och de sprattlade i vattnet; när han detta gjort, tog han skålen på hufvudet och begaf sig till konungens palats, såsom anden befallt honom, gick in till konungen och visade fiskarna för honom. Konungen blef utomordentligt förvånad vid åsynen af dem, ty han hade aldrig sett sådana fiskar i hela sin lifstid, och han sade: lemna dessa fiskar åt kokerskan! Denna slafvinna hade han fått till skänks af Grekernas konung tre dagar förut, och han hade ännu icke pröfvat hennes kok-konst. Veziren befallde henne derföre att steka fiskarna och sade till henne: konungen säger till dig: jag har sparat mina tårar till mina bekymmers tid, — gif oss derföre i dag ett prof på din förträffliga kok-konst, ty en person har gjort sultanen en skänk af dessa fiskar. Efter det veziren gifvit denna befallning åt kokerskan, gick han tillbaka till konungen, och denne befallde honom att gifva fiskaren fyrahundrade guldstycken. Veziren gaf honom penningarna, och han gömde dem i barmen, och begaf sig till sitt hem och sin hustru, glad och lycklig, samt köpte det, som hans hushåll behöfde.
Sådana voro de händelser, som tilldrogo sig med fiskaren; nu skola vi berätta det, som hände kokerskan. — Hon tog fiskarna, rensade dem och lade dem i stekpannan, der de fingo ligga, tilldess de voro stekta pa ena sidan, då hon vände dem om på den andra; och si! muren i köket remnade, och fram trädde en jungfru med reslig vext och släta kinder samt otadlig kroppsbildning; hennes ögonlock voro svärtade med sminkpulver (Kuhl), hennes ansigte skönt och hennes läppar röda och mysande; hon bar ett hufvudkläde, inväfdt med blått silke; i öronen hade hon hängen och armband på armleden samt ringar, prydda med ädla stenar, på fingrarna. I handen höll hon en käpp af Indiskt rör, och med ändan af denna käpp stötte hon i stekpannan och sade: fiskar, ären j trogna ert löfte?
Vid denna syn svimmade kokerskan. Men jungfrun upprepade sin fråga för andra och tredje gången, hvarefter fiskarne lyfte sina hufvuden ur stekpannan och svarade: Ja! Ja! Derefter upprepade de följande vers:
Om du återvänder, återvända vi; om du kommer, komma vi; och om du går bort, så göra i sanning vi detsamma.
Derefter stötte jungfrun omkull stekpannan och aflägsnade sig samma väg som hon kommit, och väggen slöt sig återigen. Kokerskan kom nu åter till sans och såg, att de fyra fiskarne voro brända till kol, och hon utropade: i hans första sammandrabbning blef hans staf bruten! När hon nu satt och gjorde sig sjelf förebråelser, blef hon varse veziren, som stod bredvid henne; och han sade till henne: sätt fram fiskarna åt sultanen! Men hon grät och underrättade honom om det, som händt.
Veziren blef utom sig af förvåning öfver hennes berättelse och utropade: detta är i sanning underbart! Han sände efter fiskaren, och när denne kommit, sade han till honom: fiskare, du måste skaffa oss fyra sådana fiskar, som du förut lemnat oss. Fiskaren begaf sig till sjön och lade ut sitt nät samt fann deri fyra fiskar likasom förut; han bar dem till veziren, som lemnade dem åt kokerskan och sade till denna: statt upp och stek dem i min närvaro, på det jag måtte med egna ögon se hvad som skall inträffa! Kokerskan gjorde i ordning fiskarna och lade dem i stekpannan. Der hade de legat blott en liten stund, då muren remnade, och jungfrun visade sig, klädd såsom förut samt hållande käppen i sin hand; hon stötte med ändan deraf i stekpannan och frågade: fiskar, fiskar, ären j trogna ert gamla löfte? Fiskarne lyfte upp sina hufvuden och svarade som förut, hvarefter jungfrun kastade stekpannan öfver ända med sin käpp och återvände samma vag hon kommit, medan väggen slöt sig återigen.
Då sade veziren: detta är en tilldragelse, som icke kan hållas hemlig för konungen, — och han begaf sig till denne och underrättade honom om det, som händt i hans närvaro, hvarpå konungen sade: detta måste jag se med mina egna ögon. Han sände derföre efter fiskaren och befallde honom att anskaffa fyra fiskar, lika med de förra, men förunnade honom tre dagars tid dertill. Fiskaren begaf sig till sjön och förde derifrån de fyra fiskarna till konungen, som åter befallde, att fyrahundrade guldstycken skulle gifvas åt honom, hvarefter han vände sig till veziren och sade: stek du sjelf fiskarna här i min närvaro! Veziren svarade: jag hör och lyder. Han hemtade stekpannan, rensade fiskarna och lade dem deri; men så snart han vändt dem, remnade muren, och derur framkom en Neger, stor som en tjur eller en af folket Ad; han hade i sin hand en gren af ett grönt träd, och han talade med ljudelig, ehuru förfärande röst: fiskar, fiskar, förblifven j trogna edert gamla löfte? Derpå lyfte de upp sina hufvuden och svarade som förut: Ja! Ja!
Om du återvänder, återvända vi; om du kommer, komma vi; och om du går bort, så göra i sanning vi detsamma.
Derefter närmade sig Negern till stekpannan och stötte omkull henne med grenen; fiskarne brändes till kol, och han gick bort såsom han kommit.
När han på detta sätt försvunnit från deras ögon, sade konungen: detta är en sak, som omöjligen kan förtigas, och det måste otvifvelaktigt finnas någon sällsam omständighet i samband med dessa fiskar. Han befallde nu, att fiskaren skulle komma inför honom, och när han kommit, sade han till honom: hvarifrån äro dessa fiskar hemtade? Fiskaren svarade: från en sjö mellan fyra berg bakom det berg, som ligger utanför din hufvudstad. Konungen frågade: huru många dagsresor härifrån är den sjön belägen? Han svarade: o vår herre och sultan, icke mer än en halftimmas väg. Och sultanen blef förvånad samt befallde sina krigare att genast följa honom och fiskaren, som begynde att förbanna anden. De gingo, tilldess de stigit uppför berget och kommit ned i en vidsträckt öde trakt, hvilken de aldrig sett förut under hela sin lefnad; och sultanen och alla hans följeslagare föllo i förundran vid åsynen af denna ödemark, som låg imellan fyra berg, samt af fiskarna, hvilka voro af fyra färger, röda, hvita, gula och blå. Konungen stadnade stilla af förundran och sade till krigarne och de öfriga, som utgjorde hans följe: har någon ibland er förut sett denna sjö på detta ställe? Och de svarade alla, att de icke hade gjort det. Då sade konungen: Vid Allah, jag vill icke träda in i min hufvudstad och icke sätta mig på min thron, förrän jag får veta, huru det rätteligen hänger ihop med denna sjö och med dess fiskar! Derefter befallde han sitt folk att lägra sig rundt omkring bergen, hvilket de efterkommo. Nu sände han bud efter veziren, som var en kunnig man, klok och väl uppfostrad, och när denne infunnit sig, sade han till honom: jag har för afsigt att göra någonting, hvarom jag vill underrätta dig, och detta är följande: jag har beslutit att ensam begifva mig å väg denna natt för att söka upplysning om denna sjö och dess fiskar. Derföre skall du sätta dig vid dörren till mitt tält och säga till emirerna och vezirerna samt de öfriga: sultanen är sjuk och har befallt mig att icke tillåta någon gå in till honom. Och låt ingen veta hvad jag ämnar företaga!
Veziren gjorde förgäfves invändningar mot denna plan. Konungen förklädde sig, spände omkring sig sitt svärd och skiljde sig ifrån sin omgifning. Han vandrade hela natten ända till morgonen och fortsatte att gå, tilldess värmen blef alltför mycket tryckande för honom; då stadnade han och hvilade; men derefter fortsatte han sin vandring det återstående af dagen och den andra natten ända till morgonen, då han på afstånd blef varse någonting svart. Vid åsynen deraf blef han glad och sade till sig sjelf: måhända skall jag der finna någon, som kan meddela mig underättelse om denna sjö och dess fiskar. Och när han nalkades till det svarta föremålet, fann han detta vara ett palats, uppfördt af svart sten och belagdt med jernplåtar; och ena halfdörren till dess port var öppen, men den andra tillsluten. Konungen blef glad och stadnade vid porten samt bultade sagta derpå, men hörde icke något svar; han bultade andra och tredje gången, utan att någon svarade, och bultade sedan för fjerde gången med häftighet; men ändock svarade ingen. Då sade han: här finnes tvifvelsutan ingen menniska; och han tog mod till sig samt gick igenom porten in uti gången och ropade: ni invånare i palatset, jag är en främling och en resande; hafven j några lifsmedel? Och han upprepade dessa ord andra och tredje gången, men erhöll icke något svar. Då stålsatte han sig och tog djerfhet till sig samt gick ifrån gången ända fram till midten af palatset; men der fann han ingen menniska, utan såg blott, att det var väl inreddt samt att i dess midt fanns en springbrunn med fyra lejon af rödt guld, hvilka ur sina gap utsprutade vattnet likt perlor och juveler; rundt deromkring flögo foglar, och öfver palatset var utbreddt ett nät, som hindrade foglarna från att flyga bort. Vid åsynen af allt detta blef han förvånad och ledsen deröfver, att han icke blef varse någon, hvilken han kunde tillfråga om sjön och fiskarna och bergen och palatset. Han satte sig derföre ned imellan dörrarna, öfvervägande allt detta; och medan han der satt, hörde han en klagande röst från ett sorgfullt hjerta, som sjöng följande verser:
O öde, du har icke förbarmande med mig och befriar mig icke! Si, mitt hjerta är slitet mellan bedröfvelse och fasa!
Vill icke du (o min gemål) hafva medlidande med den mägtige, hvilken kärleken förnedrat, och med den rike, som blifvit fattig?
Vi afundades sjelfva vindflägten, som lekte öfver dig; men när den gudomliga domen är afsagd, blir ögat blindt.
Hvilken utväg har bågskytten, när han i stridens timma önskar afskjuta sin båge, men finner sin bågsträng söndersliten?
Och när sorgerna hopa sig öfver mannen med ett ädelt sinne, hvar skall han finna en undanflykt undan öden och skickelsen?
När sultanen hörde denna klagosång, sprang han upp, vände sig åt det håll, hvarifrån ljuden hördes, och fann en gardin, som hängde framför dörren till ett rum. Han sköt undan gardinen och såg derinne en ung man, sittande på en soffa, som höjde sig ungefär en aln ifrån golfvet. Det var en vacker och välbildad yngling med välljudande röst, skinande panna och rosiga kinder, på hvilka man såg ett födelsemärke, liknande ambra. Konungen blef glad, då han såg honom, och helsade honom; den unge mannen förblef sittande (han var klädd i en lifrock af siden, broderad med guld; men man kunde i hans anlete se spår af sorg och bekymmer), besvarade hans helsning och sade till honom: o, min herre, haf mig ursäktad, att jag icke uppstiger! — O yngling, — sade konungen, — gif mig underrättelse om sjön och dess olikfärgade fiskar och om detta palats samt om skälet, hvarföre du är ensam här och hvarföre du klagar! När den unge mannen hörde dessa ord, rullade tårar utför hans kinder, och han grät bitterligen. Och konungen blef förvånad och sade till honom: hvad är orsaken till att du gråter, o yngling? Han svarade: huru kan jag annat än gråta, så länge jag befinner mig i detta tillstånd? — Med dessa ord sträckte han ut sin hand och lyfte upp skörten på sin lifrock, och si, hälften af honom, ifrån hans midja till hans fotsålor, var sten; men från midjan till håren på sitt hufvud var han lik andra menniskor. Han sade: vet, o konung, att förhållandet med fiskarna är utomordentligen underbart; om det vore ristadt i hjertat, skulle det vara en undervisning för den, som vill lyssna till varningar. Och han berättade som följer: