Berättelsen om den unga Konungen öfver Svarta Öarna

←  Fortsättning af Berättelsen om Fiskaren

Tusen och en natt av okänd författare Edward William Lane (engelsk översättning) Gustaf Thomée (översättning till svenska) Henrik Gerhard Lindgren (bearbetning och översättning) Berättelsen om den unga Konungen öfver Svarta Öarna

Berättelsen om Bäraren och de Tre Systrarna i Baghdad m. m.  →

Berättelsen om den unga konungen öfver Svarta Öarna.

Min fader var konung öfver en stad, som var belägen på detta ställe; hans namn var Mahmud, och han var herre öfver Svarta Öarna och de fyra bergen. Efter det han regerat i sjutio år, afled han, och jag blef hans efterträdare på thronen; jag tog till min gemål dottern af min farbroder, hvilken älskade mig på det högsta, så att, när jag var frånvarande ifrån henne, hon ville hvarken äta eller dricka, inan jag åter kommit tillbaka till henne. Hon förblef under mitt beskydd i fem år. Efter denna tid begaf hon sig en dag till badet; jag hade befallt kocken att tillaga aftonmåltiden och begaf mig till detta palats för att sofva der på mitt vanliga ställe. Jag hade tillsagt tvänne slafvinnor att flägta svalka på mig, och den ena af dem satt vid min hufvudgärd, den andra vid fötterna; men jag hade ingen ro, emedan min gemål icke var hos mig. Mina ögon voro tillslutna; men min ande var vaken, och jag hörde, huru den slafvinnan, som satt vid min hufvudgärd, sade till den, som satt vid mina fötter: o, Mesudeh, i sanning är vår herre olycklig i sin ungdom, och hur bedröfligt är det icke, att han skall tillbringa den tillsammans med vår skändliga, elaka herrskarinna! — Måtte förderf drabba alla otrogna hustrur! — svarade den andra; — men (tillade hon) en person, af naturen så utrustad som vår beherrskare, är icke passande för denna nedriga qvinna, som hvarje natt smyger sig bort ifrån hans säng. — Sannerligen, — inföll den, som satt vid min hufvudgärd, — sannerligen är icke vår beherrskare mycket vårdslös, som icke förskaffar sig några upplysningar rörande henne. — Ve dig! — utbrast den andra. — Har vår beherrskare någon kunskap om hennes uppförande, eller låter han henne handla efter sitt eget behag? Nej, tvert deremot har hon lyckats bedraga honom med tillhjelp af det vin, som han dricker hvarje natt, förrän han insomnar; i detta vin gjuter hon en sömndryck, som eger den krafteh att söfva honom så djupt, att han icke vet, hvad som händer, eller hvart hon går eller hvad hon gör. Efter det hon gifvit honom vinet att dricka, kläder hon på sig. och går bort ifrån honom samt är borta till gryningen, då hon kommer tillbaka och under hans näsa bränner en rökelse, genom hvilken han vaknar upp ur sin sömn.

När jag hört detta samtal mellan flickorna, blef dagern mörker för mina ögon, och jag visste knappt, att natten nalkades, när min fränka kom tillbaka ur badet. Bordet var i ordning, och vi spisade samt sutto derefter och drucko vårt vin såsom vanligt. Jag begärde nu det vin, som jag brukade dricka, innan jag lade mig ned att sofva, och hon räckte mig pokalen men jag vände mig bort, låtsade som hade jag druckit det såsom eljest, men slog ut det i min barm och lade mig genast derefter. Då sade hon: sof! Jag önskar, att du aldrig måtte vakna mer! Vid Allah, jag afskyr dig och afskyr din person; och min själ är led vid ditt umgänge. — Derpå steg hon upp och klädde sig i sin dyrbaraste drägt, stänkte vällukter på sig, omgjordade ett svärd, öppnade palatsets port och gick. Jag sprang genast upp och följde henne, tilldess hon lemnat palatset och vandrat genom stadens gator samt kommit till dess portar, der hon uttalade några ord, dem jag icke förstod; knappt hade hon utsagt dem, förrän låsen föllo ifrån, och portarne öppnades; hon gick ut, men jag följde henne alltjemt, utan att hon visste det. Derpå fortsatte hon vandringen till ett ställe mellan jordkullarna och kom till en stark byggnad, som överst hade en dôme, och genom dörren på denna byggnad gick hon in. Jag klättrade upp på dômen, der jag genom en öppning kunde se ned på henne, och varseblef, att hennes besök gällde en svart slaf, hvars svällande lappar, af hvilka den ena hängde öfver den andra, läppjade upp sanden från det med småsten beströdda golfvet, der han smutsig och våt låg pa en knippa sockerrör.

Hon kysste marken framför slafven, hvilken lyfte på hufvudet och sade: ve dig! hvarföre har du dröjt ända till denna timma? De andra svarta hafva varit här och druckit vin, och hvar och en af dem har gått bort med sin älskarinna; men jag vägrade att dricka för din skull. — Hon svarade: o min beherrskare och mitt hjertas älskade, vet du icke, att jag är förmäld med min frände, och att jag afskyr hvarje man, som liknar honom, samt hatar mig sjelf, medan jag ar i hans sällskap? Om jag icke fruktade för att misshaga dig, skulle jag förvandla denna stad till ruiner, så att ugglan och korpen skulle skräna deri, och skulle förflytta dess stenar till på andra sidan berget Kaf. — Du ljuger, du nedriga qvinna, — svarade slafven; och jag, svär vid de svartas ära (och talar jag icke sanning, så måtte vår kraft bli lika med de hvitas), att, om du dröjer, såsom du hittills gjort, så skall jag icke längre förunna dig mitt umgänge eller nalkas din person, du trolösa! Vågar du göra mig omak för ditt eget nöjes skull, du eländiga, du den sämsta bland alla hvita! — När jag (fortfor konungen) hörde dessa ord och såg hvad som tilldrog sig mellan dem, blef verlden mörk för mina ögon, och jag visste icke, hvar jag befann mig. — Min fränka stod ännu gråtande och förnedrade sig sjelf inför honom samt yttrade: o min älskade, mitt hjertas skatt, du är den enda, efter hvilken min själ trängtar, och om du förkastar mig, då ve mig! o min älskade, o, mina ögons ljus! — På detta sätt fortfor hon att gråta och ödmjuka sig inför honom, tilldess han blef blidkad; då blef hon glad, steg upp från sin knäböjande ställning, afklädde sig och sade till honom: o min herre, har du har någonting, som din tjenarinna kan äta? Han svarade: tag locket af pannan; deri ligga några kokade råttben, skaf köttet af dem och ät; och tag denna lerkruka, deri finnes det någonting att dricka! Hon åt och drack och tvådde sina händer; derefter lade hon sig ned bredvid slafven på sockerrörsbundten och höljde öfver sig med gamla kläder och trasor.

När jag såg detta, visste jag icke, om jag vore lefvande eller död; jag steg ned från taket, trädde in i huset och drog svärdet från min fränkas sida med afsigt att döda dem bägge. Jag högg slafven öfver halsen och trodde, att han var död; men det hugg, som jag gaf honom i afsigt att klyfva hans hufvud, afskar endast strupen med hud och kött; och när jag trodde mig hafva dödat honom, gaf han ifrån sig ett ljudeligt stånkande, då min fränka störtade upp samt, så snart jag hade gått, tog upp svärdet. Detta stötte hon i dess slida, återvände till staden och till palatset samt lade sig åter ned i sin säng, der hon förblef till morgonen.

Följande dagen varseblef jag, att min fränka afskurit sitt hår och klädt sig i sorgdrägt, och hon sade till mig: o min frände, förebrå mig icke för hvad jag gör, ty jag har fått underrättelse, att min moder är död, och att min fader stupat i ett heligt krig, och att en af mina bröder dött af ett giftigt ormbett samt den andra genom ett fall från ett hus; det är sålunda naturligt, att jag skall gråta och sörja. När jag hörde dessa ord, afstod jag från min föresats att göra henne förevitelser och sade: gör hvad dig synes lämpligt, jag ämnar icke sätta mig deremot! Hon fortfor sålunda att sörja och gråta och klaga ett helt år; efter dettas förlopp sade hon till mig: jag önskade att för min egen räkning i ditt palats bygga en graf med en kupol, att jag må kunna innesluta mig der ensam för att sörja, och denna byggnad vill jag kalla Sorgens Hus. Jag svarade: gör som du anser för bäst! Hon lät derefter uppföra en sådan byggnad, som hon omtalat, med en kupol der midtpå, alldeles som på ett helgons graf, och dit förde hon slafven samt lät honom vistas der. Han befann sig i ett tillstånd af ytterlig svaghet och kunde icke vara henne till någon tjenst,

ehuru han drack vin; från den dagen, då jag sårat honom, hade han icke

talat ett ord, men förblef ännu vid lif, emedan den bestämda gränsen för hans lifstid ännu icke var uppnådd. Min fränka besökte honom hvarje dag i hans graf bittida och sent för att gråta och klaga öfver honom; hon ditförde åt honom vin att dricka samt färdiglagade kötträtter; på detta sätt fortfor hon morgon och afton till slutet af andra året, och jag lät det ske. En dag inträdde jag oförvarandes i hennes rum och fann henne gråtande samt slående sig för sitt bröst, medan hon upprepade följande verser:

Jag har förlorat glädjen af min tillvaro bland menniskor, sedan du gick bort, ty mitt
hjerta älskade ingen annan än dig.
För derföre af nåd min kropp till det ställe, der du hvilar, och begraf mig der vid
din sida!
Och, om vid min graf du uttalar mitt namn, så skall en klagan från min mull
besvara ditt rop.

Så snart hon slutat uppläsandet af dessa verser, tog jag mitt dragna svärd i min hand och sade till henne: så tala de trolösa qvinnor, som försmå slägtskapens band och förakta det lagliga äktenskapet. — Jag ämnade just hugga till henne med svärdet och hade redan lyft upp min arm till hugget, då hon steg upp, — hon visste nämligen, att det var jag, som sårat slafven, — ställde sig framför mig, uttalade några ord, dem jag icke förstod, och sade: måtte Gud genom min trolldomskraft förvandla dig till hälften sten och hälften menniska! Genast blef jag sådan du nu ser mig, ur stånd att röra mig, hvarken död eller lefvande; och sedan jag blifvit förvandlad till detta tillstånd, förvandlade hon staden med dess gator och fälten deromkring. Invånarne i vår stad tillhörde fyra religionssekter; de voro Musulmän, Christna, Judar och Eldsdyrkare. Hon förvandlade dem till fiskar; de hvita äro Musulmän, de röda Eldsdyrkarne, de blå de Christna och de gula Judarne. Likaledes förvandlade hon de fyra öarna till fyra berg och försatte dem rundtomkring denna sjö. Från denna stund har hon hvarje dag fortfarit att pina mig och tilldelat mig hundrade slag med en läderpiska, tilldess bloden rinner ur mina sår, hvarefter hon bekläder öfre delen af min kropp med en tröja af hårtyg inunder dessa

kläder. Den unga mannen började nu återigen gråta och uttalade följande verser:

Gif mig tålamod, o Allah, att bära hvad du beslutit! Jag vill vara tålig, om jag dermed kan vinna din nåd.
Jag lider djupt af det hårda öde, som blifvit min lott; men den heliga prophetens ätt skall bedja för mig.

Sultanen betraktade den unga mannen med välvilliga blickar och sade till honom: o yngling, du har ökat min ångest. Och hvar, tillade han, är denna qvinna? Den unga mannen svarade: hon är uti den graf, der slafven ligger, under kupolen; och hvarje dag, inan hon besöker honom, afkläder hon mig och tilldelar mig hundrade slag med piskan, medan jag gråter och skriar, ur stånd att röra mig och jaga henne undan. Sedan hon på detta sätt pinat mig, begifver hon sig till slafven med vin och läckra rätter. — Vid Allah, o yngling, — sade sultanen, — jag vill bevisa dig en välgerning, för hvilken jag skall ihogkommas, och en ynnest, hvilken historieförfattarne icke skola glömma i min lefvernesbeskrifning!

Derefter satte han sig ned och samtalade med den olyckliga konungen, tilldess natten nalkades. Sedan steg han upp och väntade till första skymten af dagen, då han aftog sina kläder, spände omkring sig sitt svärd och begaf sig till det ställe, der slafven låg. Der brunno ljus och lampor, der doftade rökverk och välluktande oljor; men han närmade sig till slafven och dödade honom med ett hugg af sitt svärd; derefter tog han liket på sin rygg och kastade det i en brunn, som han sett i palatset; men sjelf återvände han till grafkupolen, klädde sig uti slafvens kläder och lade sig ned med det dragna svärdet bredvid sig. Kort efter kom den nedriga trollqvinnan till sin frände, ryckte af honom hans kläder, grep piskan och slog honom, under det han ropade: Ve, det är ju redan tillräckligt, att jag befinner mig i detta tillstånd! Haf derföre förbarmande med mig! — Hade du något förbarmande med mig? — sporde hon. — Eller skonade du min älskare? — Derefter klädde hon på honom hårtygströjan och ytterkläderna samt begaf sig till slafven med en pokal vin och ett fat kokt kött. När hon inträdde i grafrummet, grät hon och klagade samt utropade: o min herre, svara mig! O min herre, tala till mig! — och utgjöt sin klagan i följande vers:

Huru länge skall denna ovilja och denna stränghet fortfara? Tillräcklig för den
olycka, som min kärlek bragt öfver mig!

Derefter började hon på nytt att gråta och utropade återigen: o min herre, svara mig och tala till mig! Konungen började nu tala med låg röst och härmande de svartas uttal samt framstammade: Ack! Ack! Det finnes ingen kraft eller magt; utom hos Gud! När hon hörde dessa ord, skrek hon högt af glädje och afsvimmade; men när hon återkommit till sans, utropade hon: kanske har min herre blifvit återställd till helsa igen! Konungen sänkte återigen sin röst, likasom öfverväldigad af mattighet, och svarade: du bofaktiga qvinna, du förtjenar icke, att jag talar till dig. — Hvarföre? — frågade hon. — Han svarade: emedan du hela dagen pinar din gemål, medan han ropar och beder om Guds bistånd, så att du hindrat mig att sofva ifrån det solen gått ned ända till morgonen; din gemål har icke upphört att ödmjuka sig sjelf och att nedkalla hämd öfver dig; derigenom har han stört mig, och om icke detta varit, skulle jag hafva återvunnit mina krafter; detta är orsaken, hvarföre jag ända tills nu icke kunnat tala till dig. — Med din tillåtelse skall jag befria honom från hans lidanden, — svarade hon. — Befria honom, — sade konungen, — och skaffa oss lugn!

Hon svarade: jag hör och lyder! Hon steg genast upp, gick ifrån grafrummet till palatset, tog en skål, fyllde den med vatten och uttalade öfver detta vissa ord, då det begynde koka likasom i en kittel. Derefter stänkte hon något deraf på sin frände och sade: i kraft af det, som jag talat, må du bli förvandlad från ditt närvarande tillstånd till det, hvari du förut befunnit dig! I ögonblicket stod han upprätt på sina fötter, glad öfver sin befrielse, och utropade: det finnes ingen Gud utom Gud, och Mohammed är Guds apostel; Gud skydde och bevare honom! Hon sade till honom: gå bort och vänd icke hit tillbaka, eller skall jag taga ditt lif! Han gick genast ifrån henne; men hon återvände till grafrummet och sade: o min herre, kom hit ut till mig, att jag måtte få se dig! Han svarade med svag röst: hvad har du gjort? Du har befriat mig från grenen; men du har icke befriat mig från roten? — Och hvad är då roten, min älskade? — frågade hon. Han svarade: folket i denna stad och på de fyra öarna; vid midnattstid hvarje natt uppresa fiskarne sina hufvuden och nedkalla hämd öfver mig och dig; och detta är orsaken, hvarföre icke krafterna återvända till min kropp. Derföre befria dem och kom och tag min hand och res mig upp, ty mina krafter hafva redan till en del återvändt!

När hon hörde dessa ord af konungen, hvilken hon trodde vara slafven, sade hon till honom med glädje: o, min herre, vid mitt hufvud och mitt öga! i Allahs namn! — Och hon skyndade bort i ytterlig glädje och hastade till sjön, der hon tog något litet af dess vatten och deröfver uttalade några obegripliga ord, då fiskarne genast började komma i rörelse och lyfte upp sina hufvuden samt på ögonblicket förvandlades till menniskor såsom förut. På detta sätt blef förtrollningen borttagen från stadens invånare, och staden blef befolkad på nytt, hus reste sig åter pa dess gator, och hvar och en återvände till sin sysselsättning; äfven bergen blefvo förvandlade till öar, såsom de förut varit. Trollqvinnan återvände strax till konungen, hvilken hon trodde vara slafven, och sade till honom: O min älskade, räck mig din dyrbara hand, att jag måtte kyssa henne! — Kom närmare! — sade konungen med låg röst. Då kom hon närmare; men han hade sitt skarpa svärd redo och stack det i hennes bröst, så att spetsen gick ut genom hennes rygg; han gaf henne derpå ett nytt hugg och klöf henne i tu samt skyndade derifrån.

Han fann den unga mannen, som varit förtrollad, väntande på hans återkomst, och önskade honom lycka till hans räddning, och den unga fursten kysste hans hand och tackade honom. Derpå sade sultanen till honom: vill du stadna qvar i din stad eller komma med mig till min hufvudstad! O tidens konung, — svarade den unga mannen, — vet du, huru långt afståndet är mellan dig och din hufvudstad? Konungen svarade: två dagsresor och en half. — O konung, — sade den unga mannen, — om du varit sofvande, så vak upp; mellan dig och din stad är afståndet ett helt års resa för den, som reser med skyndsamhet, och du har kommit hit på två dagar och en half blott derföre, att staden var förtrollad; men, o konung, jag skall aldrig ett ögonblick skiljas ifrån dig. Konungen blef glad öfver hans ord och sade: prisad vare Gud, som i sin nåd skänkt dig åt mig; du är min son, ty under hela min lefnad har jag icke varit välsignad med någon son; — och de omfamnade hvarandra och voro glada. Derefter följdes de åt till palatset, der konungen, som varit förtrollad, meddelade sina hofmän, att han ämnade sig bort på en helig pilgrimsfärd. Allt bereddes till hans resa, och han begaf sig å väg tillika med Sultanen, ty dennes hjerta brann af längtan efter hans hufvudstad, hvars åsyn han skulle sakna under ett helt års tid.

Han begaf sig å väg, beledsagad af femtio hvita slafvar och försedd med rika dyrbarheter; natt och dag, ett helt år igenom, fortsattes resan, och nu först närmade de sig till sultanens hufvudstad, der veziren och krigarne, som förlorat allt hopp om att återse honom, kommo honom till mötes. När krigarne och folket nalkades till sultanen, kysste de marken inför honom och lyckönskade honom till hans återkomst; och han intågade i staden och satte sig på sin thron. Han underrättade derpå veziren om allt det, som tilldragit sig med den unga konungen, hvilken äfven af veziren lyckönskades till sin räddning; och när allt kommit i sin ordning igen, utdelade sultanen skänker åt ett antal af sina undersåter och sade till veziren: skaffa mig hit fiskaren, som gaf mig fiskarna! Då eftersändes fiskaren, som varit orsaken till upphäfvandet af den olyckliga stadens förtrollning, och kom till palatset, och konungen lät ikläda honom en hedersklädning och frågade honom om hans omständigheter samt huru vida han hade barn. Fiskaren svarade, att han hade en son och tvänne döttrar, och när konungen hörde detta, tog han den ena dottern till sin gemål, och den unga prinsen förmälde sig med den andra. Konungen utnämde derjemte fiskarens son till skattmästare. Derefter sände han veziren till den unga prinsens stad, hufvudstaden på Svarta Öarna, och beklädde honom med värdigheten af regent öfver dem. Med honom hemsändes äfven de femtio slafvar, som följt honom derifrån, och hvilka medförde talrika hedersklädningar till alla emirerna. Och veziren kysste hans hand och begaf sig å väg, medan sultanen och den unga konungen stadnade qvar. Och fiskaren blef den rikaste man i sin tid, och hans döttrar fortforo att vara konungarnes gemåler till sin död.

Men detta (tillade Sherasàd) är icke mer underbart än det, som tilldrog sig med bäraren.

---