Berättelsen om Bäraren och de Tre Systrarna i Baghdad m. m.

←  Berättelsen om den unga Konungen öfver Svarta Öarna
Tusen och en natt
av okänd författare
Edward William Lane (engelsk översättning)
Gustaf Thomée (översättning till svenska)
Henrik Gerhard Lindgren (bearbetning och översättning)

Berättelsen om Bäraren och de Tre Systrarna i Baghdad m. m.
Den Första Kungliga Tiggarens Berättelse  →


[ 54 ]

TRETIONDEFÖRSTA TILL SJUTIONDEFJERDE NATTEN.

Berättelsen om Bäraren och de Tre Systrarna i Baghdad m. m.

Uti staden Baghdad lefde en man, som var ogift, och han var en bärare. En dag, när han satt på torget och stödde sig mot sin korg, nalkades till honom ett fruntimmer, insvept i en slöja, förfärdigad i Mosul och bestående af guldbroderadt siden med guldkanter vid ändarna; hon lyfte på slöjan, som betäckte hennes ansigte, och lät honom derunder skönja ett par svarta ögon, beskuggade af långa ögonhår och tjusande genom sitt uttryck af ömhet, tillika med de skönaste anletsdrag i öfrigt. Hon sade till honom med ljuf röst: Tag din korg och följ mig!

Bäraren hade knappt hört hennes ord, förrän han tog sin korg och följde henne till porten af ett hus, der hon stadnade och bultade på. Ur huset utkom en christen, åt hvilken hon lemnade ett guldstycke, i utbyte för hvilket hon erhöll ett antal oliver samt två stora krus med vin, hvilket allt hon lade i korgen, medan hon till bäraren sade: tag det och följ mig! Bäraren utropade: detta är i sanning en lyckosam dag! och tog upp korgen samt följde henne. Hon stadnade dernäst vid en frukthandlares bod och köpte af honom Syriska äplen, Osmans quitten, persikor från Oman, jasminer från Aleppo, vattenliljor från Damask, gurkor från Nilen, Egyptiska lemoner, Sultancitroner, välluktande myrten, qvistar af hennaträdet, kamillblommor, sippor, violer och granat-blommor samt lukttörne; allt detta lade hon i bärarens korg och sade till honom: tag och bär det! Han tog korgen och följde henne, tilldess de stadnade hos en slagtare, till hvilken hon sade; hugg af tio marker kött! och han högg af det; hon vecklade det i ett bananas-blad och lade det i korgen samt yttrade på nytt: tag korgen, bärare! — hvilken befallning han åtlydde och följde henne. Dernäst stadnade hon vid en bod, der torkad frukt såldes, och valde något sådan af alla sorter samt befallde derefter bäraren att återtaga sin börda. Han lydde och följde henne vidare till en sockerbagare, der hon köpte ett fat och fyllde det med sötsaker af alla slag, som mannen hade, hvilket allt hon lade i korgen; men nu yttrade bäraren: om du på förhand underrättat mig härom, skulle jag tagit med mig en mulåsna för

att bära allt detta. Hon smålog vid denna hans anmärkning och stadnade [ 55 ]dernäst hos en parfymerihandlare, hos hvilken hon köpte tio slag af

välluktande vatten, rosenvatten och orangeblomvatten m. m., tillika med något socker, en stänkflaska fylld med rosenvatten, blandadt med muskus, något rökverk, aloe, ambra och muskus samt vaxljus; allt detta lade hon i korgen och sade åter till bäraren: tag din korg och följ mig! Han tog korgen och följde henne, tilldess hon kom till ett vackert bus, utanför hvilket det låg en rymlig gård. Det var en hög byggnad med en dubbelport, förfärdigad af ebenholz med' deröfver lagda skifvor af rödt guld.

Vid denna port stadnade det unga fruntimret och bultade sagta derpå; genast öppnades dubbeldörrarne, och bäraren, som tittade in, för att se, hvem som öppnade, fann def vara en högvext jungfru, högbarmad, skön, välbildad och förtjusande, hvars änne liknade den klara nymånen, och hvars ögon öfverträffade gazellens; hennes ögonbryn bugtade sig som nymånen i Ramadan, hennes kinder voro som anemoner, och hennes mun som Salomos insegel; hennes ansigte liknade fullmånen i hela dennes glans, och formerna af hennes barm voro som två granatäplen af lika storlek, När bäraren såg henne, svindlade det för hans ögon, korgen var nära att falla ned ifrån hans hufvud, och han utropade: aldrig i min lefnad har jag sett en lyckosammare dag än denna. Portvakterskan, som stod inanför dörren, sade till upphandlerskan och bäraren: ni ären välkomna! — och de trädde in samt gingo framåt till en rymlig försal, målad med skiftande färger och prydligt inredd samt försedd med träsniderier, springbrunnar, hvilobänkar af flera slag och nicher med framför dem hängande gardiner. Vid öfra andan stod en soffa af alabaster, inlagd med stora perlor och juveler; deröfver hängde en himmel af rödt siden, och under denna satt ett ungt fruntimmner; hennes ögon voro ljusande som det trolldomskunniga Babel, hennes vext smärt och fin som bokstafven Alif, och för hennes anlete kunde den skimrande solens hafva förbleknat; hon var lik en af de glänsande planeterna eller, fastmer, en af de mest högättade bland Arabiens mör. Hon steg upp ifrån soffan, gick med långsamma och spänstiga steg fram till midten af försalen, der hennes systrar stodo, och sade till dem: Hvi stån ni stilla här? Lyften ned bördan från den stackars bärarens hufvud! — hvarefter upphandlerskan ställde sig framför och portvakterskan bakom honom, bägge understödda af den tredje systern, samt lyfte ned korgen ifrån hans hufvud. Derefter upptogo de allt, som [ 56 ]fanns i korgen, lade alltsammans der det skulle ligga, gåfvo bäraren två guldstycken och sade till honom: gå nu, bärare!

Men bäraren stod stilla med blicken fäst vid fruntimren och betagen af deras skönhet och behag, ty någonting behagfullare hade han aldrig sett. När han varseblef, att det icke ibland dem fanns någon man, och derpå kastade en blick på vinet, frukterna och de doftande blommorna, blef han utom sig af förvåning och tvekade att gå; nu yttrade den ena af systrarna till honom: hvarför går du icke? Anser du dig för litet betalad? hvarpå hon vände sig till en af sina systrar och tillade: gif honom ett guldstycke till! — Vid Allah, o min herrskarinna ! — utbrast bäraren, — min taxa är blott två half-dirhem och hvad jag erhållit anser jag visst icke vara för litet; men mitt hjerta och mitt sinne voro upptagna af tankar på er och er ställning, eftersom jag ser er ensamma, utan någon man ibland er och utan någon, som kan roa er med sitt sällskap. Ni veten, att en minaret icke står säkert annat än på fyra grundmurar;men ni saknen en fjerde, och qvinnor kunna aldrig hafva fullkomligt nöje utan en man. Ni ären blott tre och hafven behof af en fjerde, som bör vara en man, en person med förstånd, urskiljning, skarpsinnighet och tand för tunga. — Vi äro jungfrur, — så lydde deras svar, — och frukta för att meddela vår hemlighet åt den, som icke skall förvara den; ty vi hafva uti en berättelse läst följande vers:

Vakta din hemlighet för en annan; anförtro den icke åt någon; ty den, som åt en annan anförtror sin hemlighet, har förlorat densamma.

Vid ert lif, — sade bäraren, — jag är en man med förstånd och att lita på; jag har läst många böcker och är hemmastadd i dem; jag förstår att omtala hvad som förtjenar och att hemlighålla det, som skall förhemligas, att med ett ord handla i öfverensstämmelse med hvad skalden säger:

Hos ingen annan är en hemlighet bevarad än hos en pålitlig man; hos den bästa bland menniskor är den i godt förvar. En hemlighet är hos mig såsom uti ett hus med säkra lås, hvartill nyckeln är förlorad, och hvartill dörren är förseglad.

När systrarna hörde de verser, som han anförde, och de ordalag, i hvilka han tilltalade dem, sade de till honom: du vet, att vi har utgifvit en ansenlig summa penningar; har du någonting, hvarmed du kan ersätta oss? Vi vilja icke tillåta dig att stadna hos oss, så framt du icke bidrager [ 57 ]med en summa penningar; ty du begär att få stadna i vårt sällskap och taga plats vid vårt bord samt att betrakta våra sköna ansigten. — Om vänskapen är utan penningar, — sade värdinnan i huset, — sa väger den icke så mycket som ett sandkorn; och portvakterskan tillade: om du ingenting har, så gack din väg med ingenting! men upphandlerskan invände: o systrar, låtom honom stadna qvar, ty han har i sanning icke varit försumlig i sin tjenst mot oss i dag; en annan skulle icke hafva varit så tålmodig med oss; det, som kan komma på hans del i kostnaderna, vill jag derföre lägga ut för honom. — Nu blef bäraren förnöjd och utropade : vid Allah, jag har erhållit mitt första och enda handsöl i dag af ingen annan än dig, — och de öfriga systrarna sade till honom: sitt ned! Du ar välkommen!

Nu steg upphandlerskan upp från sin plats, drog sin gördel fastare om lifvet, ordnade flaskorna, silade vinet och dukade bordet vid springbrunnens bassin. Hon anskaffade allt, som erfordrades, bar fram vinet och satte sig ned bredvid sina systrar; äfven bäraren satte sig ned med dem, men visste icke rätt, om ej alltsammans vore en dröm. Och när de hade tagit plats, tog upphandlerskan ett vinkrus, fyllde den första bägaren och tömde den; derpå, fyllde hon en ny bägare och räckte den till den ena af sina systrar samt likaledes till den andra, hvarefter hon åter fyllde en pokal och gaf den åt bäraren, som mottog den ur hennes hand och dervid upprepade följande vers:

Jag vill dricka vinet och bli frisk; ty denna dryck är i sanning ett läkemedel för
den sjuka.

Vinet fortfor att göra sin rund, och bäraren, som blef upprymd, dansade och sjöng med dem samt njöt af de doftande vällukterna. Han började omfamna och kyssa dem, medan den ena slog till honom, och den andra ryckte honom i skägget, och den tredje kastade efter honom med blommor, tilldess slutligen vinet rann bort med deras förstånd, och de glömde all återhållsamhet samf öfverlemnade sig åt glädjen så fritt, som skulle ingen man hafva varit tillstädes.

Så fortforo de, tilldess natten nalkades, då de sade till bäraren: gå, och låt oss se bredden af din rygg! Men han svarade: det skulle i sanning vara lättare för min själ att skiljas från min kropp än för mig att skiljas från ert sällskap; tillåten mig derföre att lägga natten till dagen, [ 58 ]och sedan må enhvar af oss återvända till sina göromal! Upphandlerskan lade sig återigen ut för honom och sade: vid mitt lif besvär jag er att låta honom tillbringa natten med oss, på det vi måtte få skratta åt hans tokerier, ty han är en qvick skälm. Derpå sade de till honom: du skall få tillbringa natten med oss mot det villkor, att du underkastar dig vår vilja och icke begär förklaring öfver någonting, som du här kan få se. Han svarade: godt! — Stig då upp, — fortforo systrarna, — och läs hvad som är skrifvet på dörren! Han gick till dörren och läste der följande inskrift i gyllene bokstäfver: Tala icke om sådant, som icke kommer dig vid, så framt du icke vill höra sådant, som icke skall bli dig angenämt! — och yttrade derefter: mottagen har mitt löfte, att jag icke skall tala om det, som icke kommer mig vid!

Upphandlerskan steg upp och satte fram en måltid för dem; sedan de spisat något litet, tände de ljusen och brände något aloe. Derefter satte de sig åter till bords; men under det att de åto och drucko, hörde de det bultas på dörren ; utan att göra något afbrott i de andras munterhet, gick den ena af dem till dörren och sade vid sin återkomst: vårt nöje denna natt skall bli fullständigt, ty vid dörren stå trenne främlingar med rakade hakor, och hvardera af dem är blind på venstra ögat; det är en högst besynnerlig sammanträffning. De äro främlingar, som nyligen anländt hit, och alla hafva de ett löjligt utseende; om de få komma in, skola vi hafva roligt och få skratta åt dem. — Dermed var icke allt slut, som hon hade att säga, utan hon fortfor att öfvertala sina systrar, tilldess de gåfvo sitt bifall och sade: må de komma in; men förelägg dem det villkoret, att de icke få tala on sådant, som icke kommer dem vid, på det de måtte slippa höra sådant, som icke skall bli dem angenämt. Nu blef portvakterskan nöjd, gick till porten och insläppte de tre männen, som alla voro blinda på ena ögat och hade rakade hakor, men tunna och vridna knäfvelborrar. De voro tiggare, hvarföre de helsade och drogo sig tillbaka; men systrarna stego upp och förmådde dem att taga plats. De tre männen kastade en blick på bäraren och funno, att han var drucken; sedan de ytterligare betraktat honom, trodde de, att han hade samma födkrok som de, och sade: han är en tiggare likasom vi och skall roa oss med sitt prat. Bäraren hade dock hört hvad de sade, steg upp, kastade på dem en hotfull blick och sade: sitten stilla ni och hållen inne med alla näsvisa anmärkningar! Han ni ej läst inskriften på dörren? — Systrarna [ 59 ]logo och sade sig imellan: tiggarne och bäraren skola nog gifva oss tillräckligt nöje i afton. Derefter uppdukade de något mat för de förra, och de åto samt satte sig sedan neder att dricka. Portvakterskan kringbjöd vinet, och medan bägaren gick omkring mellan dem, sade bäraren: bröder, veten ni någon berättelse eller någon rolig saga, hvarmed vi kunna fördrifya tiden? Tiggarne, som blifvit vid godt lynne af vinet, begärde, att musikaliska instrumenter skulle framtagas, och portvakterskan kom med en tamburin, förfärdigad i Mosul, med en luta fran El-Irak och en Persisk harpa. De reste sig alla tre, den ena tog tamburinen, den andra lutan, och den tredje harpan, hvarefter de började spela, medan systrarna beledsagade dem med sång. Midt under det de sålunda fördrefvo tiden, bultade det på dörren. Portvakterskan gick för att se efter hvem det var; och med bultandet förhöll det sig på följande satt.

Khalifen Harun Er-Rashid hade denna natt begifvit sig ut för att inhemta hvad nytt han skulle kunna få se och höra; han åtföljdes af Djafar, sin vezir, och Mesrur, skarprättaren. Det var hans vana att förkläda sig till köpman, och när han denna natt vandrade genom staden, kom han med sina följeslagare händelsevis att gå förbi systrarnas hus, hvarifrån ljudet af musiken och sången hördes ut på gatan. Han sade till Djafar: det skulle roa mig att gå in i detta hus och se, hvem det är, som uppför denna musik. — Det ar förmodligen ett sällskap druckna, — svarade Djafar, — och jag fruktar, att vi kunna bli mindre väl emottagna af dem; men Khalifen svarade: vi måste in, och jag önskade, att du måtte hitta på någon list, genom hvilken vi kunna skaffa oss inträde. Djafar svarade derföre: jag hör och lyder! — gick fram till porten och bultade derpå; när portvakterskan kom och öppnade, sade han till henne: min fru, vi äro köpman från Tabarjjeh och hafva varit i Baghdad tio dagar; vi hafva fört handelsvaror med oss och tagit in i en khan; denna afton bjöd en köpman oss till gästabud hos sig: vi gingo till hans hus, der han dukade upp rätter för oss, och vi åto, hvarefter vi drucko tillsammans en stund, tilldess han gaf oss tillåtelse att gå; men när vi, som äro främlingar här i staden, kommo ut i mörkret, togo vi miste om vägen till vår khan; vi hoppas derföre till ert ädelmod, att ni måtte tillåta oss att tillbringa natten i detta hus; om ni det gör, skall ni undfå er belöning i himmelen. — Portvakterskan, som betraktade dem närmare, varseblef, att de voro klädda som köpman samt hade ett aktningsvärdt [ 60 ]utseende; hon återvände derföre in i rummet och samrådde med sina bägge systrar, hvilka sade: släpp dem in! — Då kom hon tillbaka och öppnade porten för dem. De sade till henne: skola vi träda in med din tillåtelse? Hon svarade: kommen! Sålunda inträdde Khaljfen med Djafar och Mesrur, och när systrarna blefvo dem varse, stego de upp och helsade dem, sägande: våra gäster äro välkomna; men ett vilkor måste vi ålägga er, nämligen det, att ni ej skolen tala om sådant, som icke kommer er vid, på det ni måtten slippa höra sådant, som icke skall bli er angenämt De svarade: godt! När de satt sig ned för att dricka, betraktade Khalifen de tre tiggarne och märkte till sin förvåning, att de alla voro blinda på venstra ögat; han kastade derefter en blick på fruntimren och blef utom sig af beundran öfver deras skönhet och behag. När de öfriga fortsatte drickandet och samtalet, buro systrarna fram vin för Khalifen; men han sade: jag är en pilgrim, — och ville icke mottaga vinet. Då utbredde portvakterskan framför honom en broderad duk och ställde derpå en porslins-flaska, hvari hon slog något välluktande vatten, tillika med ett stycke is och något socker. Khalifen tackade henne och tänkte inom sig: i morgon skall jag vedergälla henne för denna hennes valvilja.

Sällskapet fortfor att dricka, och när vinet börjat göra sin verkan på dem, uppstod värdinnan i huset och passade upp; men derefter fattade hon upphandlerskans hand och sade: upp min syster, och låtom oss afbörda oss vår skuld. Hon svarade: ja! Derefter reste sig portvakterskan, afröjde midten af salen och anvisade tiggarne plats vid andra ändan deraf; nu ropade de tre systrarna till bäraren och sade: hur trög är icke din vänskap! Du är icke någon främmande, utan hör huset till. — Bäraren steg genast upp, omgjordade sig och frågade: hvad viljen ni? — hvarpå en af systrarna svarade: stå der du är! men upphandlerskan sade: hjelp mig; — Han blef nu varse två svarta tikar med kedjor kring halsen, och ledde fram dem midt uti salen. Nu stod husets värdinna upp ifrån sin plats, sköt armen upp öfver handlofven, fattade en piska och sade till bäraren: led en af dem hit fram till mig! Han släpade fram den ena tiken vid kedjan. Tiken gnällde och ruskade på sitt hufvud; men värdinnan aktade icke på hennes tjut, utan fortfor att piska henne på hufvudet, tilldess hon tröttnade i armarna; då kastade hon bort piskan, tryckte tiken till sitt bröst, aftorkade hennes tårar och [ 61 ]kysste henne på hufvudet. Derefter yttrade hon åter till bäraren: för bort denna och led fram den andra! hvilket han efterkom, då hon betedde sig på samma sätt med denna. Vid åsynen af detta blef khalifen utom sig af förvåning, och han vinkade till Djafar, att denne skulle fråga efter orsaken till den behandling, som tikarna rönt; veziren svarade med ett tecken: tala icke!

Nu vände sig husets värdinna till portvakterskan och yttrade till henne: upp att verkställa det, som du har att uträtta! Hon svarade: gerna! — och värdinnan tog plats på en soffa af alabaster, inlagd med guld och silfver, samt yttrade till portvakterskan och upphandlerskan: gören nu er skyldighet. Portvakterskan tog plats på en soffa bredvid henne; men upphandlerskan gick bakom en gardin och kom tillbaka med en sidenpåse med gröna fransar, ställde sig framför värdinnan och framtog en luta; hon knäppte på instrumentets strängar och sjöng följande verser:

Gif mina ögon sömnen tillbaka, som blifvit dem beröfvad, och säg mig, hvart mitt förstånd har flyktat!
Så snart jag blef bekant med kärleken, gjorde jag den upptäckten, att sömnen blifvit en fiende till mina ögon.
Man sade: vi sågo, att du var en bland de rättänkande; hvad har väl kunnat förleda dig? Jag svarade: sök orsaken dertill uti hans blickar!
Ja, jag ursakar honom för det han utgjutit mitt blod, och medgifver, att jag tvingade honom till dådet derigenom, att jag icke unnade honom ro.
Han kastade sin solens liknande bild på min själs spegel, och återskenet deraf tände en brand i mitt hjerta.

När portvakterskan hört denna sång, utropade hon: Allah gille hvad du gjort! och ref sina kläder och föll afsvimmad till golfvet; men när hennes barm på detta sätt blifvit obetäckt, såg Khalifen derpå spår efter slag, likasom af spön eller pisksnärtar, hvilket allt gjorde honom på det högsta förvånad. Upphandlerskan reste sig genast, stänkte vatten på hennes ansigte och hemtade åt henne en annan klädning, hvilken hon påtog. Då sade khalifen till Djafar: ser du icke denna qvinna och spåren efter slag på henne? Jag kan icke tiga eller hålla mig stilla, förrän jag får veta, huru det verkligen förhåller sig med denna jungfru och med de bägge tikarna. Men Djafar svarade: o herre, de hafva gjort en öfverenskommelse med oss, att vi ej skola tala om annat än sådant, som kommer oss vid, så framt vi ej vilja höra sådant, som icke skall bli oss angenämt — Nu [ 62 ]fattade upphandlerskan lutan, stödde henne mot sin barm, vidrörde strängarna med sina fingerspetsar och sjöng som följer.-

Om öfver kärlek vi klaga, hvad skola vi säga? Eller, om vi förtäras af längtan,
huru kunna vi undkomma?
Eller om vi sända ett budskap att vara vår tolk, så kan del icke tolka den älskandes
klagan.
Eller, om vi ville vara tåliga, kort skulle vår tillvarelse bli efter förlusten af dem,
som vi älska.
Ingenting ega vi qvar annat än bedröfvelse och sorg och tårar, som strömma utför
våra kinder.
O du, som är fjerran ifrån min syn, men som städse bor i mitt hjerta!
Har du hållit en ed till en älskarinna, som, så länge tid varar, aldrig skall förändras?
Eller bar du under skilsmessan glömt den älskande, som för din skull tränar bort
sitt lif?
När domens dag för oss tillsammans, skall jag af den Allsmägtige begära en längvarig
ransakning.

När portvakterskan hörde denna upphandlerskans sång, ref hon på nytt sina kläder, ropade högt och föll afsvimmad till golfvet; upphandlerskan stänkte återigen vatten i hennes ansigte och iklädde henne sedan en annan klädning.

Tiggarne, som voro vittnen till dessa uppträden, sade nu sig imellan: o, att vi aldrig inträdt i detta hus, utan hellre tillbragt natten utanför staden; vår natt har blifvit en olycksnatt genom dessa tilldragelser, som sönderslita våra hjertan. Khalifen kastade en blick på dem och frågade: hvi ären j så bedröfvade? och de svarade: våra hjertan äro oroliga öfver det, som vi sett. — Hören j ej till detta hus? — frågade han åter. — Nej, — var deras svar, — och icke hafva vi tänkt annat, än att detta hus tillhörde den mannen, som sitter bredvid er. Nu inföll bäraren: sannerligen jag har sett detta ställe förr än nu, och hellre skulle jag hafva tillbragt natten utanför staden än har. De började nu tala sig imellan och yttrade: vi äro sju män, och de äro blott tre qvinnor; vi skola derföre tillfråga dem om allt detta, och vilja de icke svara oss godvilligt, så skola de göra det emot sin vilja. — Om detta kommo de alla öfverens med undantag af Djafar, som sade: detta är icke rätt tänkt; lemnom dem i fred och ro; vi äro ju deras gäster, och de hafva af oss tagit ett löfte, som vi böra hålla; i öfrigt är det blott foga öfrigt af natten, och enhvar af oss skall snart gå sin väg. Han vinkade derpå åt [ 63 ]khalifen och tillade: det återstår blott en timma, och i morgon skola vi föra dem inför dig, och du skall tillfråga dem om hur allt detta hänger tillsamman. Men Khalifen ville icke gå in härpå, utan sade: jag har icke tålamod att vänta så länge på förklaringen. — Ord följde efter ord, och till slut sade de: hvem skall göra dem frågan? — och någon svarade: bäraren.

Nu sade fruntimren till dem: J män! hvarom samtalen j er emellan? — Bäraren nalkades till husets värdinna och talade: o, min herrskarinna, jag beder dig och besvär dig vid Allah att berätta oss, hur det hänger ihop med de bägge tikarna, och hvarför du slog dem och sedan grät och kysste dem, samt att meddela oss orsaken, hvarföre din syster blifvit slagen med spön; detta är vår begäran, och frid vare med dig! — Är detta sannt, som han säger om er? — vände sig värdinnan till de öfriga mannen, och de svarade alla ja, med undantag af Djafar, som förblef tyst. När jungfrun hörde detta svar, yttrade hon : ni, våra gäster, ni hafven sannerligen på det högsta förolämpat oss, ty vi gjorde på förhand en öfverenskommelse med er, att den, som skulle tala om sådant, som icke komme honom vid, skulle få höra sådant, som icke skulle vara honom angenämt. Är det icke nog, att vi mottagit er i vårt hus och bespisat er med våra förråder? Men det är icke så mycket ert fel som icke mer hennes, hvilken förde er in till oss. — Hon drog nu upp sin arm öfver handlofven, stampade tre gånger i golfvet och ropade: Fort hit! — och genast öppnades en dörr, ur hvilken framrusade sju svarta slafvar, hvardera med ett svärd, i handen. Husets värdinna sade till dem: bakbinden dessa män, som icke kunna hålla sina tungor i styr, och binden ihop dem med hvarandra! Slafvarne verkställde befallningen och sade: höga fru, tillåter du, att vi afslå deras hufvuden? Hon svarade: gifven dem en stunds uppskof, tilldess jag tillfrågat dem om hvilka de äro, inan ni afslån deras hufvuden! — Vid Allah, o herrskarinna, — utropade bäraren, — straffa icke mig för det, som andra syndat; ty de hafva alla gjort orätt och begått ondt, jag undantagen. Vår natt skulle sannerligen hafva blifvit glad, blott vi sluppit de här tiggarne, hvilkas närvaro är tillräcklig att förvandla en väl befolkad stad till en hop af ruiner. — Han upprepade nu denna vers:

Huru ädelt är det icke att förlåta den, som förmår göra motstånd! Och huru mycket ädlare är det icke, när han det icke förmår!

[ 64 ]

För den vänskaps skull, som varit mellan oss, förgör icke den ena för en annans brott!

När värdinnan hörde dessa bärarens ord, kunde hon icke låta bli att le, oaktadt sin vrede. Hon närmade sig nu till männen och talade till dem: gören mig bekanta med edra lefnadsöden, ty utaf edra lif återstår det icke mer än en timma. Voren ni ej män af högt och aktningsvärdt stånd eller furstar, så skulle jag påskynda er bestraffning. — Khalifen sade till Djafar: ve dig, o Djafar! Låt henne veta, hvilka vi äro, eller skall hon döda oss! — Det vore just det, som vi förtjena, — svarade han. — Att skämta passar sig icke, när det är allvar å färde, — återtog Khalifen; hvarje sak har sin tid. — Nu närmade sig värdinnan till tiggarne och frågade: ären ni broder? — De svarade: nej, vi äro blott fattiga främlingar. Hon frågade derefter en af dem: är du född blind? — Nej, — svarade han; — men en underbar händelse tilldrog sig med mig, hvaraf jag förlorade mitt öga, och berättelsen derom skulle kunna tjena till varning för den, som vill låta varna sig. Hon frågade den andra och den tredje på samma sätt, och de svarade henne som den första samt tillade: enhvar af oss är ifrån ett annat land, och våra lefnadshändelser äro underbara och utomordentliga. Hon tog dem nu närmare i ögonsigte och sade: en och hvar af er skall berätta sina lefnadshändelser samt orsaken, hvarföre han kommit till vår boning; derefter skall han slå sig för sitt hufvud och gå sin väg.

Den första, som nalkades, var bäraren. Han sade: o, min herrskarinna, jag är en bärare, och upphandlerskan här gaf mig att bära och förde mig hit; hvad som händt mig här i ert sällskap, det vet du. Detta är allt hvad jag har att säga, och frid vare eder! — Slå dig för ditt hufvud och gå! — sade hon; men han återtog: vid Allah, jag vill icke gå, förrän jag hört de öfrigas berättelser. Då framträdde den första tiggaren och berättade som följer: