Den Första Kungliga Tiggarens Berättelse

←  Berättelsen om Bäraren och de Tre Systrarna i Baghdad m. m.

Tusen och en natt av okänd författare Edward William Lane (engelsk översättning) Gustaf Thomée (översättning till svenska) Henrik Gerhard Lindgren (bearbetning och översättning) Den Första Kungliga Tiggarens Berättelse

Den Andra Kungliga Tiggarens Berättelse  →

son föddes; och år och dagar gingo förbi, tilldess vi uppnådde manlig ålder. Det hade under några år varit min vana att göra besök hos min farbror och att hos honom vistas åtskilliga månader. Vid ett af dessa tillfällen mottogs jag af min frände med utomordentliga hedersbetygelser, han slagtade får för min räkning och blandade vin åt mig, och vi satte oss ned till att dricka; men, när vinet börjat slå i hufvudet på oss, sade han: o son af min farbror, jag behöfver ditt biträde i en för mig vigtig sak; och jag ber dig att icke neka till det, som jag ämnar begära af dig. Jag svarade: jag står uti allt till din tjenst. Han lät mig aflägga en högtidlig ed om tystlåtenhet, steg derefter upp och var frånvarande en liten stund, men kom sedan tillbaka, åtföljd af ett fruntimmer, som syntes öfverlastadt med prydnader, doftade af vällukter och bar en drägt af utomordentligt värde. Hon kastade en blick på mig, medan hon stod bakom honom, och han sade: tag henne med dig och gå före mig till begrafningsplatsen der och der! — han beskref den för mig, och jag kände redan förut till densamma. Han tillade: gå in dit och vänta mig der!

Jag kunde icke motsäga honom eller vägra att uppfylla hans begäran med anledning af de eder, med hvilka han bundit mig. Jag tog sålunda fruntimret med mig och gick i hennes sällskap till begrafningsplatsen; men, när vi suttit der en kort stund, kom min frände och hade med sig ett kärl med vatten, en påse, som innehöll kalk, och en liten brytsting. Han gick fram till en grafvård midt på platsen och uppbröt med jernstången stenarna, hvilka han lade å sido; derefter gräfde han i jorden och blottade en flat sten, stor som en liten dörr, och under hvilken en hvälfd trappgång befann sig. När detta var i ordning, gjorde han ett tecken åt fruntimret och sade till henne: handla efter som du sjelf valt! — hvarefter hon gick utföre trapporna. Nu vände han sig till mig och sade: o son af min farbror, gör din godhet fullständig dermed, att, sedan jag stigit hit ned, du återstaller stenen och jorden deröfver i samma skick som förut; kalken, som finnes i denna påse, och vattnet i detta kärl skall du sedan blanda tillhopa och dermed sammanfoga stenarna i grafvärden sådana de voro, på det ingen måtte kunna upptäcka någonting och säga: detta har nyligen blifvit öppnadt, men det inre är gammalt, — ty under ett helt års tid har jag arbetat på att få detta i ordning, och ingen vet deraf utom Gud. Detta ar hvad jag önskar, att du måtte göra. efter tillade han: måtte Gud alltid gifva dig så tjenstvilliga vänner som du visat dig vara mot mig, o son af min farbror! — och när han uttalat dessa ord, steg han ned i grafven.

När han försvunnit för mina ögon, lade jag den flata stenen på dess ställe och försökte att i allt efterkomma hans önskningar, tilldess grafven blifvit återställd i samma skick som förut; derefter återvände jag till min farbrors palats; han sjelf befann sig vid tillfället ute på jagt. Jag sof den natten; men, när det blef morgon, började jag eftersinna det, som tilldragit sig mellan mig och min frände, samt ångrade hvad jag gjort för honom, när ångern icke längre gagnade till någonting. Derefter begaf jag mig ut till begrafningsplatsen och letade efter grafven, men kunde icke upptäcka densamma. Jag upphörde icke med mina forskningar, förrän natten nalkades, men, när jag icke lyckades i dem, återvände jag till palatset. Här kunde jag hvarken äta eller dricka; jag var orolig öfver min frände, eftersom jag icke visste, hvad det blifvit af honom, och jag föll i ett djupt svårmod. I bedröfvelse tillbragte jag natten ända till morgonen och begaf mig nu återigen till begrafningsplatsen, ständigt i tankar på hvad min frände företagit sig samt ångrande min medgörlighet emot honom. Jag letade återigen bland grafvårdarna, men kunde icke upptäcka den, efter hvilken jag sökte. På detta sätt fortfor jag med mina efterspaningar sju dagar efter hvarandra utan att lyckas.

Min oro fortfor och tilltog, tilldess jag blef snart sagdt vansinnig; jag fann ingen tröst i annat än att resa och återvände hem till min fader; men när jag anlände till hans hufvudstad, blef jag vid stadsporten öfverfallen och bunden af dem, som bevakade densamma. Detta väckte min ytterligaste förvåning, i synnerhet som jag visste, att jag var son till sultanen i staden, och att dessa väktare voro min faders och mina egna tjenare; jag greps af ytterlig fruktan, och jag sade till mig sjelf: hvad kan väl hafva tilldragit sig med min fader? Jag frågade dem, som hade fängslat mig, om orsaken till detta deras tilltag; men de gåfvo mig icke på länge något svar, tilldess slutligen en af dem, som hade varit min tjenare, sade till mig: lyckan har förrådt din fader, soldaterna hafva varit falska emot honom, och veziren har dödat honom; vi lågo på lur för att gripa dig. — De grepo mig, och jag blef som död, nar jag fått höra dessa underrättelser om min fader; men snart stod jag inför veziren, som tagit hans lif.

Imellan honom och mig hade det varit fiendskap af gammalt, och orsaken dertill var följande. Det var mitt nöje att skjuta med båge, och en dag hände sig, att jag stod på taket af mitt palats, då en fogel satte sig på taket af vezirens palats, just medan denne sjelf befann sig der. Jag sigtade på fogeln, men sköt miste, och pilen träffade i stället veziren i ögat, så att han förlorade detta. Det var så ödets beslut, såsom skalden säger:

Vi trampa den väg, som är bestämd för oss; och den man, hvars väg är utstakad, måste vandra derpå.
Den, hvars död är bestämd i ett land, skall icke dö i något annat land än detta.

Fastän jag sålunda beröfvat veziren hans öga, kunde han ingenting säga, emedan min fader var konung i landet. Detta var orsaken till ovänskapen mellan honom och mig, och när jag stod inför honom med händerna bakbundna, befallde han, att mitt hufvud skulle afslås. Jag sade: ämnar du döda mig, som icke gjort dig någonting ondt? men han utropade: hvad värre ondt kunde du göra mig än detta? — och pekade på det ställe der det bortskjutna ögat felades. Detta skedde utan någon afsigt å min sida, — invände jag. Han svarade: om du gjorde det utan afsigt, skall jag åt dig göra detsamma med full öfverläggning, — och tillade: för honom fram till mig! När detta skett, tryckte han sitt finger in i mitt venstra öga och ryckte ut det. På detta sätt blef jag beröfvad mitt ena öga, sådan ni ser mig. Derefter lät han fängsla mig och lägga mig i en kista samt sade till bödeln: tag denna man och drag ditt svärd och för honom utom staden; hugg honom der till döds och låt vilddjuren uppsluka honom!

Bödeln begaf sig i följd af denna befallning med mig utanför staden, tog mig fram ur kistan, der jag legat bunden till hand och fot, samt beredde sig att binda för mina ögon och döda mig; jag började gråta och utropade:

Huru många bröder har jag icke ansett som pålitliga svärd, och de voro det äfven, dock blott i mina fienders hand.
Jag trodde, att de skulle vara skarpt genomträngande pilar, och de voro det äfven, dock blott för att intränga i mitt hjerta!

Bödeln, som tjenat min fader i samma egenskap, och hvilken jag bevisat mången godhet, sade, då han hört dessa verser: o, min beherrskare, hvad kan väl jag göra? Jag är ju blott en slaf, som måste lyda andras befallningar. — Men strax derefter tillade han: gå härifrån med ditt lif och återvänd icke till detta land, på det icke du måtte omkomma och derjemte förorsaka än egen död. Skalden säger:

Fly med ditt lif, så framt du fruktar förtryck, och låt huset förtälja sitt uppbyggares öde!
För det land, som du nödgades öfvergifva, skall du finna ett annat; men ingen själ skall du finna till ersättning för din egen.

När han sagt dessa ord, kysste jag hans händer och trodde icke på min räddning, förrän jag hunnit skiljas ifrån honom. Förlusten af mitt öga tycktes mig lätt, när jag betänkte, huruledes jag undgått döden; jag begaf mig nu till min farbrors hufvudstad, trädde inför honom och underrättade honom om min faders olycka samt om det sätt, hvarpå jag förlorat mitt öga; han började bitterligen gråta och sade: du har med din berättelse yttermer stegrat min oro och min sorg, ty din frände har varit försvunnen i flera dagar, och jag vet icke, hvad som vederfarits honom, och icke heller kan någon annan meddela mig upplysningar om honom. Efter dessa ord började han på nytt gråta, tilldess han afsvimmade; och när han kommit till sansning igen sade han: o min son, förlusten af ditt öga är bättre än förlusten af ditt lif.

Nu kunde jag icke längre bibehålla tystnaden med hänseende till hans son, min frände, utan jag meddelade honom allt, som händt denne; och vid afhörandet af denna berättelse blef han ytterligt glad och sade: visa mig grafven! Vid Allah, min farbror, — svarade jag, — hvar den finnes, vet jag icke; jag begaf mig nämligen flera gånger efteråt ut för att uppleta den, men kunde icke igenkänna densamma. Vi begåfvo oss icke destomindre ut till begrafningsplatsen, och medan jag här såg mig omkring, upptäckte jag stället, hvaröfver både jag och min farbror blefvo glada. Jag inträdde i grafvården tillika med honom, och när vi röjt undan jorden och lyft upp den stora stenen, gingo vi femtio trappsteg utföre; när vi hunnit till trappans slut, möttes vi af en rök, som förblindade våra ögon, och nu uttalade min farbror dessa ord, som från fruktan befria den, hvilken uttalar dem: — det finnes ingen kraft eller magt annat än hos Gud, den allrahögste och störste! — Vi fortsatte nu vår väg och befunno oss i en sal, fylld med mjöl och säd samt matvaror af åtskilliga slag; vi sågo der en gardin, igendragen framför en säng; min farbror kastade en blick ditåt och fann der sin son och fruntimret, som följt ned tillika med honom; men bägge voro de förvandlade till svart kol, likasom hade de blifvit kastade i en eldgrop. Vid denna syn spottade han sin son i ansigtet och utropade: detta är hvad du förtjenat, du nedrige! Detta är straffet i denna verld; men ännu står uti andra verlden ett straff åter, som skall bli ännu mer strängt och räcka i evighet! — och han slog till honom med sin sko. Förvånad öfver detta behandlingssätt och med djup sorg öfver min frände, hvilken, tillika med qvinnan, jag såg på detta sätt förvandlad till kol, sade jag: vid Allah, stilla din vrede, o min farbror, ty mitt hjerta är bedröfvadt öfver det, som vederfarits din son, och vid tanken på huru det kan komma till, att både han och ungmön äro förvandlade till svart kol. Anser du det icke tillräckligt för honom, att han befinner sig i detta tillstånd, eftersom du ytterligare slår honom med din sko?

O son af min broder, — svarade han, — denna min son var från sin tidigaste barndom upptänd af kärlek till sin syster, och jag har mångfaldiga gånger förbjudit honom att öfverlemna sig åt denna kärlek samt tänkt i mitt hjerta: de äro nu barn; men när de bli äldre skall en skändlig gerning bli begången af dem; — jag fick verkligen höra, att sådant varit händelsen; men jag trodde det icke. Jag gaf honom stränga förebråelser derför och sade till honom: tag dig till vara för en sådan synd, hvilken ingen före dig har begått, och ingen skall begå efter dig! Om du det icke gör, skola vi utsätta oss för hat och förakt bland alla konungar ända till vår död, och berättelsen om oss skall bli spridd utomlands genom karavanerna; tag dig till vara, att en sådan gerning icke blir begången af dig, ty då skulle jag bli uppretad emot dig och taga ditt lif! Nu skiljde jag honom från henne och henne från honom, men den förkastade qvinnan älskade honom till ytterlighet; djefvulen tog dem bägge i besittning, och när min son såg, att jag hade skiljt dem åt, tillredde han i hemlighet detta ställe under jorden, förde hit de förråder, som du ser, drog fördel af min sorglöshet, när jag befann mig på jagt, och begaf sig hit. Men Sanningens Gud (hvars fullkomlighet vare prisad och hvars namn vare lofvadt!) vakade öfver dem och förtärde dem i eld, och straffet i andra verlden skall bli ännu mer strängt och fortfara i evighet. — Han började nu gråta, och jag grät med honom; och han sade till mig: du är min son i hans ställe. — Jag stod stilla en, stund och tänkte på denna verld och dess omvexlingar, på min faders död genom veziren, på dennes thronröfveri och förlusten af mitt öga samt de sällsamma händelser, som träffat min frände, och jag grät återigen.

Vi gingo nu upp tillbaka, lade stenen på dess ställe och jord deröfver samt återställde grafven, såsom den förut varit, och återvände till staden; men knappt hade vi satt oss ned, förrän vi hörde dånet af trummor och trumpeter, krigare redo fram och tillbaka, och luften fylldes med damm, som uppdrefs af hästarnas hofvar. Vi blefvo oroliga och visste icke hvad som hade tilldragit sig; men när konungen frågade derom, erhöll han till svar: din broders vezir har dödat honom med hans soldater och lifvakt; nu har han kommit med sin här att storma din oberedda hufvudstad, och invånarne, som icke förmått göra motstånd, hafva underkastat sig honom. — Dervid tänkte jag för mig sjelf: om jag faller i hans hand, skall han döda mig. — Sorg och bekymmer öfverväldigade mig, och jag tänkte på de olyckor, som drabbat min fader och min moder, samt visste icke hvad jag skulle göra, ty, om jag visade mig, skulle folket i staden känna igen mig, och min faders krigare skulle öfverfalla och döda mig. Jag visste ingen möjlighet att undkomma annat än att raka af mig mitt skägg; detta gjorde jag, bytte om kläder, skyndade bort ifrån staden och kom hit till detta fridens hem, med förhoppning derom, att någon skulle vilja införa mig till de rättroendes beherrskare, Khalifen, som är ståthållare åt Herren öfver allt lefvande, på det jag måtte för honom berätta mina öden och allt det, som vederfarits mig. Jag anlände hit till staden denna natt, och medan jag stod obeslutsam och utan att veta hvart jag skulle vända mina steg, blef jag varse denna tiggare, helsade honom och sade: jag är en främling. Han svarade: äfven jag är en främling, — och medan vi sålunda samtalade med hvarandra, kom vår följeslagare, denna tredje här, fram till oss, helsade oss och sade: jag är en främling. Vi svarade: äfven vi äro främlingar. Sålunda vandrade vi framåt tillsammans, och mörkret öfverföll oss, och ödet förde oss till er boning. — Sådan var orsaken dertill, att jag rakat mitt skägg och att jag förlorat mitt öga.

Nu sade värdinnan till honom: slå dig för ditt hufvud och gå! — men han svarade: jag vill icke gå, förrän jag hört de andras berättelser. Och de förundrade sig öfver hvad han omtalat, och Khalifen sade til Djafar: sannerligen jag någonsin har hört maken till det, som vederfarits denna tiggare.

Den andra tiggaren framträdde, kysste golfvet och talade: