Från Aftonbladet till Röda Rummet (Strömningar i Svensk Litteratur, 1830–1879)
av Johan Martin Mortensen (1864–1940)

Förord
Inledning: Liberalismens uppkomst  →


[ I ]

FÖRORD.

Det arbete, som härmed framlägges för allmänheten, går tillbaka till en serie föreläsningar, som jag vårterminen 1901 hållit i Uppsala. De föreligga emellertid här i delvis omarbetadt och utvidgadt skick, och skildringen har framförts till året 1879.

Det är nämligen till detta år, som man måste framskrida för att finna slutpunkten i den rörelse, hvilken börjar omkring 1830. Det skede i vår vitterhet, som här är tecknadt, föregås af romantiken och aflöses af naturalismen. Man kan just icke säga, att denna tids författare för närvarande åtnjuta någon synnerlig aktning hos publiken. De flesta af dem läsas icke längre, och de äro långt mera öfversedda och glömda än skalderna från seklets början. Nekas kan nu visserligen icke, att denna period i storhet och kraft, i rikedom och omväxling icke kan täfla med den svenska romantiken. Likvisst är det en i många afseenden intressant tid, rik på nya ansatser och uppslag, och den saknar ingalunda sina framstående personligheter. I mångt och mycket förbereder den omedelbart våra dagars Sverige, och mer än ett af de politiska eller litterära problem, som ännu sysselsätta oss, finna just sin förklaring i denna tids händelser.

Någon fullständig skildring af tiden har det icke varit min mening att här lämna. Lätt skulle det af många olika skäl icke heller hafva varit att göra det. Det sista skedet från 1848 till 1864 är till och med blott helt hastigt skisseradt. [ II ]Endast hufvudlinjerna äro dragna för att visa slutet. Likaså skymtas endast den föregående tidens och den motsatta rörelsens män, äfven om de spela in i handlingen: Geijer och Hans Järta verka här endast som silhuetter — de äro icke tecknade, blott insatta på sin plats. Alla detaljundersökningar och specialiteter, hur frestande de än stundom kunnat vara, har jag bestämdt undvikit, då de enligt min mening icke hafva sin plats i ett arbete af denna art. De endast skymma utsikten. Ty hvad jag framförallt velat gifva, är tidens väsentliga innehåll, själfva sammanhanget i företeelserna, hufvudlinjerna och utveckligen.

En eller annan läsare skall möjligen finna titeln något sökt och egendomlig. Man brukar vanligen uppkalla en tid efter ett eller annat af dess mest utmärkande drag, hvilket liksom resumerar hela dess innehåll. Jag har däremot med min titel endast afgifvit tidens början och slut. Sättet förefaller mig icke omöjligt att försvara, och jag skulle till och med kunna hänvisa till F. Brunetière, en af nutidens förnämsta literaturhistorici, hvilken konsekvent användt detta beteckningssätt i sin handbok af den franska litteraturens historia. De skäl, som emellertid förmått mig att välja denna titel, finner den intresserade läsaren antydda i bokens slutkapitel.

Paris i april 1905.

Johan Mortensen.