Från Aftonbladet till Röda Rummet/Inledning: Liberalismens uppkomst

←  Förord

Från Aftonbladet till Röda Rummet (Strömningar i Svensk Litteratur, 1830–1879) av Johan Martin Mortensen (1864–1940) Inledning: Liberalismens uppkomst

I. Lars Johan Hierta och Aftonbladet  →

I december 1830 utkom första numret af Aftonbladet. Därmed inleddes en ny fas i Sveriges politiska historia, i det att Lars Johan Hierta i samarbete med representationens liberaler på några få år förändrade stämningen i landet, så att de sista resterna af det gamla enväldet fick vika för konstitutionellt regeringssätt.

Samtidigt och just medan romantiken blomstrade med Geijer och Tegnér, Atterbom och Stagnelius, visade sig de förstå tecknen till ett förestående omslag i de härskande litterära idealen. Fosforismen upphörde att intressera. Tegnerismen, som utmärker den retoriska poesiens höjdpunkt, bekämpades. Versen, där den bibehålles, förändrar karaktär, men eljest visar sig en allmän tendens att öfvergifva densamma för prosan. Man närmar sig verkligheten. År 1828 utkommo Fredrika Bremers teckningar ur hvardagslifvet, 1829 den första af Mellins historiska noveller och därmed gjorde en ny genre, romanen, på fullt allvar sitt blygsamma inträde i den svenska litteraturen. Förstulet uppdyker i Törnrosboken en och annan berättelse, som bryter mot den fantastik, som eljest där suveränt härskar, och på andra sidan Bottenhafvet uppstämmer redan Runeberg toner, som förvånade samtiden genom sin kärfva nyhet. Inom några år försiggår på detta sätt ett omslag i den litterära uppfattningen.

Dessa tecken och förebåd äro utslag af en stor samfälld europeisk rörelse, hvilken genom julirevolutionen 1830 bryter sig väg genom hindren. Dess djupaste innebörd är ett återupptagande af sjuttonhundratalets genom den stora reaktionen afbrutna reformarbete och ett återknytande till dess idélif.

I Sverige uppenbarar sig denna rörelse först inom politiken. Det är därifrån, som den sedan sprider sig till kulturens öfriga områden. Innan vi således ingå på de rent litterära företeelser, som skola utgöra hufvudföremålet för denna skildring, måste vi först vända våra blickar mot de politiska strider som sysselsatte tiden.

Den franska revolutionen hade icke förklingat ohörd i det aflägsna Sverige. Kanske finnes det få europeiska länder, hvarest den så omedelbart grep sinnena och ryckte dem med sig. Det är med förvåning, som man iakttager, huru detta land, högt uppe mot norden, Västeuropas gränsmarker mot östern, nästan krampaktigt eftergör sin gamle alliansbroders rörelser. Gustaf III:s mord såväl som Gustaf IV Adolfs afsättning och konstitutionen af 1809 äro utslag af de tankar och stämningar, som den franska revolutionen väckte till lifs öfver allt i Europa.

Dock icke enbart. Om Sveriges historia på gränsen mellan de båda sekelskiftena rör sig i så häftig rytm, beror det icke endast på revolutionen och med denna förknippade händelser i Europa utan äfven, och ej minst, på landets föregående utveckling. Lika jämn och långsamt fortskridande som denna i det stora och hela ter sig under adertonhundratalet, lika feberartad och upprörd hade den varit under det föregående seklet. Under sjuttonhundratalet experimenterade man i Sverige för att finna en för landet passande författning, liksom man hade gjort i England under sextonhundratalet. Karlarnas envälde hade aflösts af partistrider mellan hattar och mössor, af oinskränkt folkvälde. Och detta hade i sin ordning fått vika för Gustaf III:s statsförfattningar af 1772 och 1789. Slutpunkten i hela denna utveckling och på samma gång början till ett nytt utgör 1809 års konstitution, hvilken på en gång är ett utslag af de erfarenheter, som man samlat under ett helt sekels partistrider och af de impulser som franska revolutionen och engelska statsförfattningsstriden nedlagt i sinnena. Själfva kärnan i densamma var att så afväga förhållandet mellan de båda statsmakterna, regeringen och representationen, att ingendera skulle kunna helt undanskjuta den andra.

Dock här som så ofta förr skulle det visa sig, att en statsförfattning på papperet ännu icke är detsamma som en statsförfattning, hvilken efterlefves. Ännu skulle det dröja åtskilliga decennier och många strider skulle utkämpas, innan man kunde tala om konstitutionellt styrelsesätt i Sverige. Landet hade icke väl uppnått yttre lugn, förrän hotande moln till en ny författningskamp uppstego på den politiska himmelen.

Äfven härvid inverkade de allmänna europeiska rörelserna på svenska förhållanden. Efter revolutionen följde ju omedelbart reaktionen. En hel serie af skriftställare uppträdde, hvilka bekämpade revolutionens läror och sjuttonhundratalets statsteorier. Läran om folkfriheten och folksuveräniteten fingo vika för teorien om ett patriarkaliskt envälde. Den religiösa tolerans, hvilken stått såsom idealet för sjuttonhundratalet, aflöstes af ortodoxa tendenser både i den katolska och den luterska världen. I filosofien uppstod en hel serie af systemer, hvilka bekämpade upplysningstidens empiristiska och mekaniska filosofi. Öfverallt sökte man klafbinda individens frihet, och idealet var åter medeltidens ståndssamhälle och den föregående tidens envälde.

Samma tendenser visade sig i den praktiska politiken. Det var Ryssland, hvilket mer än någon annan makt bidragit till Napoleons besegrande, som gick i spetsen för de reaktionära sträfvandena. Alexander den förste samlade de flesta af Europas furstar till ett gemensamt förbund, den heliga alliansen, och Metternich förstod att använda dess något oklara program för sina reaktionära syften.

Äfven i Sverige visade sig dessa rörelser, om också vågorna här icke gingo så höga som mångenstädes utomlands. De nya statsteorierna erhöllo sina försvarare i Uppsala-fosforisterna. Atterbom, utan betydelse i den praktiska politiken, var dock ända till sin död en ifrig anhängare af de medeltida idealen. Geijer och Palmblad kämpade snart med i dagens strider, och den förre var den »historiska skolans» chef och första kraft. Och bakom honom skymtade man den gamle rabulisten Hans Järta, hvilken nu stod som den allt sammanhållande motståndaren till folkfrihetens rörelser.

Den reaktion som, från och med Gustaf den tredjes död, utmärkt regeringens alla åtgöranden öfvergick till den nya, som var satt att vakta 1809 års konstitution. Det var nämligen ministrarna från det gamla enväldets tid, hvilka fingo plats i de nya konseljerna, först Karl den trettondes och sedan Karl XIV Johans. Symbolen för hela det gamla regeringssystemet var Mathias Rosenblad, hvilken, redan under Gustaf den tredjes dagar, innehaft flera framstående platser och från och med 1809 ända till 1840 beklädde statsrådsämbetet.

Själen i regeringen och bäraren af dessa reaktionära sträfvanden var emellertid konungen själf.

Med Karl Johan uppsteg för första gången sedan Karl den tiondes och Karl den elftes dagar en verklig statsman och krigare på Sveriges tron. Det var också välbehöfligt efter de sista decenniernas oro. Gustaf den tredje, denne histrion på tronen, hade i grund förstört rikets alltid vacklande ekonomi och genom sin nyckfullhet vid tillsättandet af ämbetsmän utbredt ohederlighet och oduglighet i den svenska administrationen, så utmärkt ännu under frihetstidens dagar. Hvad han icke lyckades förstöra, det förstörde sonen, Gustaf IV Adolf. Med lika rätt som Gustaf Vasa kan Karl Johan nämnas fosterlandets befriare. Endast genom det fullkomliga omslag, som han bragte i landets utrikespolitik, räddades landet från en säker undergång. När Karl Johan satte foten på svensk mark, fanns det icke en man inom Sveriges landamären, som hade en klar föreställning om hvad riket förmådde. Generaler såväl som menige voro fyllda af ett blindt rysshat och tänkte blott på ett, nämligen Finlands återeröfrande^[1]. Det var endast med tanke på, att man genom den franska marskalken skulle kunna återvinna Napoleons gunst, som han blifvit vald till svensk tronföljare. Karl Johan däremot hade från första ögonblicket sin plan färdig. På finska frågan såg han, främlingen, till lycka för riket, endast med statsmannens ögon: Finland det var det land, för hvilket Sverige under det sista seklet varit inveckladt i ständiga trakasserier med den östra grannen, och som det aldrig kunnat försvara^[2]. På att återvinna det offrade han aldrig en tanke, icke ens en gång under mötet med Alexander i Åbo, då det kanske icke varit omöjligt att på fredlig väg åstadkomma en förändring. Helt andra tankar rörde sig i hans sinne. Skarpsinnigt förutsåg han Napoleons fall, och det var han, som anvisade de taktiska medlen för hans tillintetgörande i Rysslands snövinter. Hans program blef förbund med den östra grannen och genom denna allians Norges vinnande åt Sverige. Och trots alla svårigheter, landets fattigdom, soldaternas bristande utbildning, stormakternas försåtliga motintriger, Wienerkongressens fientlighet, genomförde han sina planer. Visserligen har man förebrått honom, att den union han accepterade, mera var en union på papperet än en verklig förening mellan tvenne folk. Han insåg det, men tidsomständigheterna tilläto icke mera, och såsom främling slogs han dessutom långt mera af likheterna mellan de båda folken än af deras olikheter. Han beräknade, att de båda folken af samma stam och i det stora och hela af samma lynnen, lefvande under samma naturförhållanden och i samma ekonomiska belägenhet, slutligen af sig själfva skulle inse, att föreningen vore nyttig och välgörande för dem båda och sammansmälta.

Äfven i landets inre förhållanden har Karl Johan uträttat storverk, trots allt hvad man från olika synpunkter kan invända emot mycket af hans görande och låtande. Den svagaste punkten i hans styrelse är utan tvifvel hans finanspolitik, hans försök »att styra kursen», men han hade åtminstone den förtjänsten, att, om också sent, böja sig och följa andras råd, så att slutligen en förnuftig realisation åstadkoms. Men från det ögonblick, då han tagit regeringstömmarna i sin hand, började åter ordning och reda att råda i rikets förvaltning. Armén sattes åter på krigsduglig fot, ämbetsmannakårens anda höjdes småningom, vågar byggdes, näringarna återupplifvades. Det var en nyttig och nödvändig restauration efter all den föregående oredan och äfventyrligheten.

Likväl lider det intet tvifvel att mera kunnat uträttas och framför allt många misstag undvikas, om Karl Johan bättre känt det land, hvars styresman han så hastigt och oväntadt blifvit. Men Karl Johan var och förblef alltid en främling för det land, som korat honom till sin konung. Han kom från sydligare länder, var af en annan ras, hans uppfostran och föregående öden helt annorlunda än hans nordliga undersåtars. Trots all smidighet, trots den vana han hade att föra befäl i främmande länder, där det gällde att i och för administrationen vara väl underrättad, trots de noggranna underrättelser, som han redan före sin ankomst till Sverige inhämtat om landet och dess bebyggare, öfversatte han, om uttrycket tillåtes, alltid de svenska förhållandena på fransyska. Allt hvad klokhet och beräkning kunde förestafva, underläts icke. Hans första handling, då han beträdt den svenska jorden, var att afsvärja katolicismen och antaga landets religion (han antydde till och med för ärkebiskopen, att han alltid haft en hemlig svaghet för denna lära), ty han visste ju, att det var ett af protestantismens hufvudländer, Gustaf Adolfs rike, som han nu skulle styra. Med sin charmanta älskvärdhet och sitt hela geniala väsende nedslog han alla fördomar mot sin person i det gamla aristokratlandet och vann strax hofvet, sin närmaste omgifning, och genom sina glänsande resultater snart hela nationens hjärta. Likväl lefde han ständigt som en främling uppe i sina gemak på slottet och främlingsklädda voro äfven hans åtgärder. De äro handlingar af en fransman.

Han kom från ett land, hvilket under de sista tjugu åren varit skakadt i sina grundvalar af folkrörelser. Utan att på något sätt vara frihetsfientlig vare sig till sin natur eller sina åsikter^[3], hade han dock på nära håll sett, hvart det ledde, om ett upprördt folk icke styrdes och behärskades. Och hvilka voro nu de första underrättelser, som han inhämtade om sitt nya fädernesland? Att det under loppet af ett århundrade fem gånger ombytt författning; att Gustaf den tredje fallit för en adelsmans kula, och att hans son afsatts och landsförvisats. Han kunde dessutom få höra talas om Armfelts konspirationer, och att det fanns ett parti, som ville återinsätta den afsatte konungens arfvingar. Att det svenska folket, trots allt detta var ett lojalt och till och med ett trögt folk, om det icke endast drefs till förtviflan, var det mindre underligt, att han icke såg. Fakta talade synbart däremot. Också lät han strax omgifva sig af spioner, uppmanade polismakten att noga vaka, inbegärde rapporter af landshöfdingarna. I själfva verket var detta system ingalunda nytt för Sverige. Gustaf den tredje och Reuterholm hade icke lämnat det obegagnadt, men skillnaden var, att Karl Johan skötte det med en Fouchés ifver. Han begärde, att det skulle verka tyst, hemlighetsfullt och säkert i det fördolda, men i stället arbetade det klumpigt och uppenbart och den svenska nationen fylldes snart af hat till honom öfver dessa tillställningar. Icke mindre förvåning och löje väckte det misstroende mot stämplingar till den föregående dynastiens förmån, som han öfverallt spårade, och kanske icke alltid utan grund. De intimare trådarna i denna tids historia äro ännu icke kända.

Detta misstroende ökades af det allmänna politiska läget i Europa och de svårigheter, som alltid äro oskiljaktiga från att grundlägga en dynasti. Karl Johan behöfde lugn — han var alls icke angelägen om opposition i sitt rike. Till en viss grad var äfven detta statsklokt tänkt, ty landet behöfde verkligen förskonas för vidare äfventyr med dess allt för stora omkastningar. Efter hvad det berättas, lär emellertid konungen omkring 1820, då oppositionen på allvar började visa tänderna, varit betänkt på vissa liberala reformer, men just i detta ögonblick uppblossade de revolutionära rörelserna och de första förebuden till julirevolutionen visade sig: revolutionen i Spanien, hertig de Berrys mord. Och Karl Johan stärktes i sina regeringsgrundsatser.

Den farligaste af dessa och den som skulle blifva orsak till hela systemets fall, var hans vana att fatta sina statsbeslut icke i statsrådet, men i sin sängkammare. Äfven därvidlag spelade hans franska härstamning en viss roll: han var inskränkt till ett fåtal personer, som förstodo honom, ty själf lärde han sig aldrig svenska. Dessutom såsom militär, som högste administratör i eröfrade provinser, var han van att befalla och ensam bestämma. Så uppkom »allena-styrandet». Det hade varit statsrådens uppgift att påvisa för honom det mot konstitutionen stridande i detta förfarande, men de voro uppfostrade i det gamla enväldets skola och tillägnade sig i själfva verket aldrig andan i den nya konstitutionen, om hvars tolkning det för öfrigt nog kunde stridas. Snart fann man äfven andra skäl till missnöje: Karl Johan gynnade adeln, han tillsatte godtyckligt ämbetsmän, militärer och hofmän föredrogos på alla platser.

Som sagdt i allt detta låg icke något väsentligt nytt för landet. Den despotism, som Karl Johan utöfvade, hade före honom funnits i landet. Oredliga ämbetsmän, lagstridiga regeringshandlingar, spionerier och adelns öfvervälde voro icke införda af honom. Men det farliga låg däri, att tidens anda var en annan. Därför fick Karl Johan skuld för systemet, och det var mot honom och hans regering som oppositionen uppstod.

Söker man efter ursprunget till denna opposition, så ser man tydligt, att den går tillbaka till franska revolutionen. Det är tidens egna ideer, som den vill förverkliga. Äfven Sverige hade haft sina jakobiner. Det gamla adelspartiet under Gustaf den tredje hade först framburit dessa frihetsideer. Och det kan icke nekas, att det nya oppositionspartiet länge bevarade samma karaktär som det gamla adelspartiet hade haft, d. v. s. den sökte framförallt att oroa regeringen, att föra guerillakrig med densamma, fast den af brist på klara ideer och konsekvent handlingssätt icke synnerligen mycket uträttade. Anckarswärd representerar ännu i mångt och mycket denna typ under tjugo- och trettiotalet. Vid 1800 års riksdag hade detta jakobinska tänkesätt fått ett annat utslag, då åtskilliga framstående adelsmän afsvuro sina privilegier. Och år 1809, då den nya konstitutionen skulle antagas, ville bondeståndet icke underskrifva, förrän den paragraf, i hvilken riksståndens privilegier garanterades, uteslöts. Konungen ingrep och gaf löften och bönderna fogade sig, men denna bondeståndets hållning är det första varslet om representationsreformen.

I allmänhet sammanhänger den svenska oppositionen således med de idéer, som predikats under och före revolutionen. Dessa vaknade ju snart till nytt lif i Frankrike, där Liberalismen i själfva verket är en gengångare af mellanpartiet (girondisterna) under revolutionen. Och den kamp, som detta nya oppositionsparti förde under restaurationen, blef i mångt och mycket förebilden för den svenska liberalismen. Benjamin Constant och hans åtgöranden intresserade lifligt den samtida svenska tidningspressen. Därtill kom så inflytanden från den amerikanska republiken och från engelsk parlamentarism, samt framför allt från Norge, hvars politiska förhållanden långt fram i seklet stå som mönster för de svenska rabulisterna.

Det var dock icke genom abstrakta statsteorier, som oppositionen skulle vinna kraft i Sverige. Det var ur landets eget förtviflade läge efter kriget. År 1815 hyllades Karl Johan såsom segrare. Han hade skaffat riket en hedersam fred, en ny allierad, en säker gräns i väster såsom ersättning för det förlorade Finland; men alla dessa omständigheter kunde dock icke dämpa det spirande missnöjet. Rikets drätsel befann sig i den största oordning. 1812 hade man med ett penndrag befriat sig från skulderna till Holland, Brabant och Genua. Lika lätt gick det icke att bringa reda i landets inre förvaltning. Krigen hade kostat stora penningsummor, näringarna lågo nere, 1812 hemsöktes landet af missväxt; på grund af de oroliga förhållandena i Europa hade landet icke kunnat utskeppa sina vanliga exportartiklar, och samtidigt hade införseln af utländska varor stigit till en betydande höjd. Bankens silfverkassa stod icke i rimligt förhållande till det utlöpande pappersmyntet, hvilket också därför fallit betydligt i värde. Krigsförhållandena och kontinentalsystemet med dess ständigt fluktuerande priser, hade gynnat en osund spekulation både i varor och fastigheter. Det hade varit regeringens sak att uppmärksamma, undersöka och föreslå botemedel mot denna ekonomiska nöd. Men den gjorde intet.

Det var då som riksdagen tog saken om hand. Den förste, som gjorde sig till tolk för dessa strömningar, var friherre Bogislaus von Schwerin, en mångfrestande man med en egendomlig löpbana bakom sig. Han hade börjat som kadett i Fredrik II:s armé. Nu var han kyrkoherde i Sala och hade såsom sådan ifrigt lagt sig på uppodlandet och förbättrandet af sina ägor. I prästgårdens stillhet och lugn hade han dessutom fördjupat sig i politiska studier och snart blifvit en ifrig anhängare af Englands konstitutionella författning och seder. Han är väl en af de förste som här hemma yrkar på »ministerstyrelse». Härunder hade han äfven kommit in på ekonomiska frågor. Som bekant var vid denna tid England protektionistiskt. Schwerin hyllade samma ekonomiska system: han fann orsaken till rikets ekonomiska betryck i jordbrukets usla ställning och ansåg, att höga tullar och införselförbud skulle förbättra förhållandena genom högre priser på landets egna produkter. Dessa ekonomiska åsikter stodo i skarp strid med det härskande systemet, merkantilsystemet, som hyllades af borgarståndet och hade sina försvarare i regeringen. Schwerins förnämsta motståndare var emellertid Hans Järta, under hvars förvaltning Sverige blifvit transitoplats för Englands varor. Den senare hade emellertid icke säte på riksdagen.

Schwerin var dock en alltför ombytlig natur för att kunna uträtta något. Redan innan riksdagens slut hade han dragit sig tillbaka, och när år 1817 en ny riksdag samlades för att öfverlägga om botemedlen mot den kris, som gick öfver landet, samlade sig riddarhusoppositionen kring en ny ledare. Det var Karl Henrik Anckarswärd, hvilken verkade genom helt andra medel än Schwerin. Han tjusade riddarhuset genom sin eldiga vältalighet, sin klangfulla röst, sin manligt sköna gestalt och förnäma hållning. Nu hade äfven oppositionen spridt sig till bondeståndet, hvarest Anders Danielsson var dess ledare. Anckarswärd yrkade, att ministrarna skulle framlägga en statshushållningsplan. Sin egentliga konstitutionella märkvärdighet fick dock denna riksdag därigenom, att ständerna nu på fullt allvar tycktes vilja begagna sig af de kontroller öfver styrelsen, som den nya grundlagen lagt i konstitutionsutskottets och ständernas händer. Redan 1818 framställdes flera anmärkningar, och en af dessa, som af Anckarswärd framfördes mot konungens gunstling, Cederström, var af sådan art, att denne ställdes inför krigsrätt, och endast med möda frikändes.

Oppositionen vid dessa första riksdagar under det nya statsskicket är emellertid i det stora och hela af mycket godmodig art; ännu saknades verklig målmedvetenhet, man hade ännu icke samlat sig. Detsamma gällde äfven motpartiet. Det fanns ännu inga ledare. Bak kulisserna i scenens djupaste fond skymtar man visserligen redan, å ena sidan som de konservatives sammanhållare Hans Järta; å den andra liberalismens kärnkarl, Johan Gabriel Richert, en modern Thorgny Lagman, som emellertid ogärna uppträdde på tinget. Det är mellan åren 1817—1823 som denna skärpning af motsatserna och stärkandet af partierna ägde rum. Flera orsaker bidrogo därtill. Ett allmänt maningsrop för hela folket mot den heliga alliansen, mot reaktionen, mot fosforismen, var Tegnérs tal vid jubelfesten 1817. Det är af liknande betydelse här hemma som Byrons stolta frihetssånger för hela Europa. Följande år skref Geijer artikeln om feodalism och republikanism i Svea, hvarmed han inleder den långa serien af politiska skrifter, i hvilka han försvarade den reaktionära regeringspolitiken. Emellertid är det framför allt pressen, hvilken just under åren 1817—1823 började spela en roll i Sverige. Om oppositionen vid 1823 års riksdag framstår starkare än tidigare, är det icke minst dess förtjänst.

Den svenska pressen hade under förmyndareregeringen och Gustaf den fjärde Adolfs egen styrelse spelat en slät roll, klafbunden som den var af regeringens restriktionsåtgärder. Genom 1810 års tryckfrihetsförordning hade visserligen andra förhållanden inträdt, men de blefvo icke långvariga. Såsom det vanligen går, när en person eller ett samhälle från despotism plötsligen försattes i frihet, gick det också här. Man förstod icke att göra ett förnuftigt bruk af de nya rättigheterna. De första åren efter den nya tryckfrihetsförordningens tillkomst tillhöra pamflettisterna och smädeskrifvarna; män utan karaktär, hvilka mera skrifva ovett mot enskilda, ofta af orena motiv, än belysa allmänna frågor. Fabeln Räfvarne, som trycktes i Nya Posten, ansågs hafva bidragit till Fersenska mordet, och i Allmänna Opinionens organ beledsagade A. Regnér samma händelse med verkligt ohyggliga betraktelser. Det är också under dessa år, som åtskilliga af de Grewesmöhlenska skandalskrifterna utgifvas.

Tiden var känslig för kritik och mer än en högre ämbetsman råkade utom sig af raseri, då han utsattes för angrepp. Dock var det närmast af andra skäl, som man 1812 skred till att åter sätta munkafle på pressen. Man fruktade, att den genom sina yttranden om Sveriges förhållanden till utrikes makter skulle kunna blottställa riket, hvars ställning ännu var så svag och osäker. Särskildt var det regeringen obehagligt att se finska frågan och förhållandet till Ryssland belyst, i ett ögonblick, då kronprinsen själf arbetade för ett närmande till den östra grannen och en allians mot Napoleon. 1812 framlades därför ett förslag för urtiman om tryckfrihetens inskränkande af det innehållet, att hofkansleren, där han fann dagblad eller periodisk skrift vådlig för allmän säkerhet eller utan skäl och bevis förnärmande personlig rätt eller af en fortfarande smädlig egenskap, genast ägde rätt att tillsvidare inställa dagbladets eller den periodiska skriftens utgifvande. Både på riddarhuset och i bondeståndet höjde sig röster emot förslaget, men dåvarande hofkansleren, baron Wetterstedt, lyckades genom sitt vältaliga anförande genomdrifva propositionen. Förslaget gick också igenom, och det redan vid denna riksdag, fast det såsom grundlagsbud bort hvila till den nästa. Att det var ett förhastadt och olämpligt steg visar hela den följande utvecklingen. En icke ringa del af de stridigheter, som upptogo Karl Johans regering, rörde sig kring denna paragraf. Wachtmeister, d. v. justitiekanslern, har i sina anteckningar på sitt lugna och besinningsfulla sått visat huru barnsligt och oförsiktigt man på högsta ort lekte med vapnet. Anklagelser för majestätsförbrytelser och indragningar af tidningar äfven af de småaktigaste anledningar hörde till ordningen för dagen.

Det första oppositionsorganet af någon betydenhet var Anmärkaren, hvilken år 1816 började att utgifvas af protokollssekreteraren Fr. Cederborgh, och i hvilken mot slutet af året 1817 Georg Scheutz inträdde som medredaktör. Liksom den snart därefter uppträdande Stockholms Courier och Argus, som utgör en omedelbar fortsättning af Anmärkaren, tog den ett bestämdt afstånd från alla paskillanter och gjorde sina anmärkningar i en hofsam och sansad ton.

Anmärkaren gifver ett ganska godt uttryck af det, som rörde sig i tiden. Den är synnerligen intresserad af ekonomiska frågor och intager i detta afseende samma ståndpunkt som riksdagsoppositionen under grefve Schwerin, d. v. s. den var efter våra dagars språkbruk protektionistisk. Tidningen innehåller därför ständiga artiklar mot lyxen och öfverflödet, hvilka ansågos såsom hufvudorsakerna till rikets obestånd, och den ifrar mot handelsståndet såsom hardt när skadligt för riket. Utrikesafdelningen, hvilken regeringen såg med oblida ögon, är i Anmärkaren liksom i öfriga tidningar under tjugutalet det svagaste. Däremot är dess rättegångsafdelning mycket omfångsrik. Alla de många anmärkningsmålen mot högre ämbetsmän eller majestätsförbrytelser relateras utförligt nummer efter nummer. Öfver hufvud taget innehåller Anmärkaren en mångfald förträffligt skrifna artiklar, hvars författare oftast är Scheutz. Den är ytterst moderat, men på samma gång bestämd i sitt uppträdande. Den betydelsefullaste artikelserie, som förekommer i tidningen, är Scener från Wermdön, i hvilken öppet relateras alla de rättsvidrigheter höga vederbörande låtit komma sig till last i ett brottmål, som då väckte stort uppseende. Dessa artiklar hade till följd en förnyad undersökning, som ledde till de anklagades frikännande. Man brukar från dessa artiklar räkna oppositionspressens tillkomst, ty det var dess första seger, och nu först fick publiken ett större intresse för tidningspressen.

År 1820 fick Anmärkaren en konkurrent och medhjälpare i tidningen Stockholms Courieren, hvilken under sin bästa tid leddes af bröderna Theorell. Till innehåll och åsikter öfverensstämmer den i det stora och hela med den föregående tidningen.

Båda dessa tidningar hade att kämpa mot indragningsmakten, och tryckfrihetsförhållandena utgöra också karakteristiskt nog ett stående ämne i deras spalter. Anmärkaren indrogs första gången den 24 januari 1820 och i dess ställe började Scheutz utgifva Anmärkarne. Cederborgh, som varit borta från staden, erhöll emellertid rättighet att ånyo utgifva Anmärkaren (10 febr. 1820); denna indrogs därefter ännu en gång 1821. Stockholms Courieren föll första gången för indragningsmakten, då den relaterade dödsdomen öfver med. d:r Bergelin och collega scholæ L. P. Ihre därför att de, berusade, druckit Gustaf den femtes skål på dennes födelsedag. Då denna kritik fortsattes i den tidning Courieren, som lämnades prenumeranterna till ersättning för den indragna tidningen, blef det däraf utgifna dubbelnumret också indraget samma dag det kommit ut. Såsom svar på inlämnade ansökningar att få utgifva en tidning under namn af Stockholmska Courieren, blefvo båda bröderna Theorell förklarade ovärdiga att något dagblad eller periodisk skrift utgifva. Och andra samtida organ voro utsatta för liknande missöden. Särskildt efter 1820, då Kullberg blef hofkansler, tilltog oväsendet.

Den 29 okt. 1820 upphörde Anmärkaren att utkomma; den uppgick i och aflöstes af Argus. Scheutz, hvilken i början var medredaktör, drog sig tillbaka, efter tidningens första indragning 16 jan. 1822, och därefter var det Johan Johansson, gemenligen kallad Argus-Johansson, eller man och man emellan Hvalfisken, som ensam förestod tidningen, hvilken under hans händer utvecklade sig till den betydligaste under tjugutalet.

Argus-Johansson hade i femton år legat i Uppsala och studerat filosofi och historia. Han hade varit lärjunge till Höjer, mannen som i seklets första år väcker nytt lif i Uppsala, och med mycket intresse fördjupat sig i dennes filosofi. Han aflade sin kandidat och promoverades, hvarefter han 1817 kom till Stockholm, där han efter en kort vistelse på ämbetsmannabanan snart slog sig på journalistiken. Det var en man med icke obetydliga kunskaper, verkligt kritiskt skarpsinne och icke utan smidighet och taktisk skicklighet. Därtill kom ett oerhördt själfförtroende och en kraftig öfvertygelse om den egna personens, den egna sakens och de egna åsikternas förträfflighet och öfverlägsenhet. Han hade med andra ord på en gång den hårda hud och den rörlighet, som voro nödvändiga för en tidningsman under dessa för pressen ogynnsamma tider.

År 1820 »emottog» således Johansson Sverige, för att begagna det uttryck, hvarmed han för de yngre litteratörerna brukade inpränta, att det var han, som lyftat landet upp ur den sömnaktighetens och slöhetens dy, i hvilken det då varit försänkt. Och det var icke enbart skryt, om han under senare år berömde sig af att hafva gjort en verklig insats i det politiska lifvet. Argus’ blomstringstid inföll under de första åren af tjugutalet; dess glanstid var redan förbi efter 1823 års riksdag, men under hela decenniet utöfvade tidningen ett afgörande inflytande på det allmänna tänkesättet. Johansson var den förste, som samlade oppositionen och gjorde den medveten om sitt mål. Han hade känn med alla politiskt betydande personligheter, hvad stånd de än tillhörde. Under sin första tid upptog han åtskilliga af Schwerins politiska idéer, understödde Anckarswärd och samarbetade öfverhufvud ända fram till 1823 års riksdag med riddarhusoppositionen. Efter denna tid inträffade ett omslag i hans taktik, i det han insåg, att riddarhuset befann sig på retur och ej i längden skulle kunna eller vilja frambära det liberala programmet. Därför anknöt han i stället närmare till borgarståndet och sökte stärka dess politiska maktställning. Betecknande är äfven, att han var en af de första, som kämpade för frihandelsidéer, hvilka som bekant först segrade långt senare (vid 1853 års riksdag). Öfverhufvud var han mycket intresserad af ekonomiska frågor, besatt verklig sakkunskap och blick för dem samt tillämpade utan all doktrinärism sina principer på detta område. Så t. ex. när det vid 1823 års riksdag var på tal att genom ändring i tullstadgan försvåra återupprättandet af Norrköpings klädesfabriker (staden hade nyligen härjats af en eldsvåda), tog Johansson kraftigt näringen i försvar.

Det är i Argus’ spalter, som man för första gången finner det liberala programmet utveckladt till hela sitt omfång. Med kraft häfdade Johansson tryckfrihetens nödvändighet för folkets utveckling, och med värdighet opponerade han mot de omotiverade indragningarna, för hvilka pressen var utsatt. Men det var icke endast genom ord, som han undergräfde indragningsmakten. Det var han som påfann, att listigt kringgå densamma, i det han ständigt hade i beredskap tillståndsbevis för nya tidningar, så att när Argus indrogs, utkom omedelbart eller åtminstone utan större dröjsmål en ny Argus, som endast skilde sig från den förra genom ett högre siffertal. Johansson kämpade äfven för skråsystemets afskaffande och näringsfrihetens införande, för det gamla klassamhällets upphörande och en ny representationsform. Med intresse följde han denna tids försök att genom den s. k. Lancasterskolan införa en bättre folkundervisning. I ekonomiska frågor arbetade han, såsom redan antydts, för en långsam afveckling af det protektionistiska systemet och öfvergång till frihandeln.

Det största intresset ägnade dock Argus åt tidens politiska frågor. Tidningen är en genomgående kritik på det härskande systemet: ämbetsmännens godtycklighet och den usla administrationen, de ständiga spionerierna och majestätsbrotten, angrepp som utmynnade i en begäran om konstitutionellt styrelsesätt eller såsom det heter på tidens språk: ministerstyrelse.

Öppnar man i våra dagar någon af Argus’ årgångar har man emellertid svårt att förstå, huru den kunnat spela en så stor roll. Ty lättskrifven är den icke. Det var icke tidningsartiklar, som Argus serverade sina läsare utan långa afhandlingar, hvilka dessutom ofta atbrötos, innan ämnet behandlats till slut. Till råga på allt upptaga ofta noterna lika mycket plats som texten. Men den svenska publiken var ännu icke bortskämd af för mycken tidningsläsning, och den bildade publiken — den enda som vid denna tid läste — studerade med ifver sin Argus. Tidningen förtjänade äfven detta förtroende, ty den var saklig och innehållsrik, och under en skroflig yta dolde sig mycket af värde i dess spalter. Det är Johansson, som utredt och deducerat (ett af hans älsklingsuttryck) liberalismens grundsatser, och utan Argus skulle Aftonbladet varit en omöjlighet.

Ej minst på grund af Argus fick 1823 års riksdag en stor betydelse för liberalismens utveckling i Sverige. Allmänheten hade genom händelserna vid 1818 års riksdag och den grundliga diskussion, hvilken sedan dess kommit de stående frågorna till del, vunnit i politisk lifaktighet. Därför följdes händelserna vid 1823 års riksdag med stort intresse i vida kretsar.

Regeringen väntade äfven på grund af åtskilliga tecken ett häftigare anlopp från oppositionen och sökte därför oskadliggöra den af ledarna som ansågs farligast, nämligen C. A. Anckarswärd. Denne hade i en skrifvelse till Lifregementets husarer angående några kasserade munderingspersedlar kallat några styrelsens åtgärder för riksfördärfliga. I öfverensstämmelse med den uppfattning, som vid denna tid började göra sig gällande inom regeringen, enligt hvilken man betraktade anmärkningar mot regeringshandlingar såsom lastande konungen personligen, yrkade justitiekansleren lifvets förlust å Anckarswärd. Verkan af detta åtal blef emellertid annat än regeringen förutsett, i det att rättegången slutade med frikännande, och Anckarswärd gjorde sitt inträde vid 1823 års riksdag med martyrglorian kring sitt hufvud och kunde därefter med ännu större kraft angripa regeringen. Oppositionen behärskade därför riksdagen. Sin hufvudstyrka räknade den alltjämt inom riddarhuset, hvarest den företräddes af män som Schwerin, C. F. Horn, Anckarswärd, Joh. Gustaf Hierta, professor P. G. Cederschjöld, friherre C. J. af Nordin samt Aug. v. Hartmansdorff. Äfven inom bondeståndet fanns ett talrikt oppositionsparti, hvars ledare var Anders Danielsson. Vid denna riksdag inträngde oppositionen äfven i borgarståndet, som emellertid förhöll sig afvisande mot näringsfriheten.

För öfrigt utmärkes denna riksdag af många ypperliga administrativa åtgärder; det är en verklig reformriksdag, den betydelsefullaste före 1834 efter den nya konstitutionen. Åtskilliga införselförbud i tulltaxan af 1816 återtogos. Sekretessen i bankfrågor upphörde och nytt förslag till lag om privatbanker, som nästa år fick form af kunglig förordning, antogs. Ett betydelsefullt tidstecken var, att äfven universiteten och vetenskapsakademien vunno representationsrättighet i prästeståndet och att på riddarhuset, i stället för den gamla omröstningen efter klasser, infördes omröstning per capita. I rent taktiskt afseende är emellertid dess viktigaste resultat, att den lyckades tillkämpa sig vidsträcktare rätt åt sina revisorer. Ty under de kommande åren är det ej minst genom revisionen, som riksdagen söker komma åt regeringen, begränsa dess makt genom att göra anmärkningar mot de kungliga rådgifvarna och därigenom småningom förändra uppfattningen af förhållandet mellan de båda statsmakterna och utvidga riksdagens inflytande. Under den första tiden fanns ett ytterlighetsparti, som ville chikanera regeringen genom dessa revisioner och göra anmärkningar i onödan, men i det stora hela skötas revisionerna med klokhet och måttfullhet. Ännu var man dock mycket osäker i formerna.

Det var mellan riksdagarna, som dessa revisioner utfördes. Den första, som mera rigoröst tillämpade liberala åsikter, var statsrevisionen af 1827, i hvilken flera af oppositionens förnämsta män voro företrädda. Man sökte komma åt regeringen för skeppshandelsfrågan, hvilken året förut åstadkommit mycket väsen, men då Virsén ej ville utlämna alla akterna i målet, lyckades icke detta anslag; i stället vände sig revisionen emot Virsén såsom chef för statskontoret.

Vid den därpå följande riksdagen kunde emellertid oppositionen ej häfda sin ställning. Regeringen hade i tid vidtagit åtgärder, och oppositionen saknade lämplig ledning. Schwerin var alltför nyckfull, Anckarswärd utan hållning.

Så var liberalismen under slutet af tjugutalet snarast stadd i tillbakagång. Argus var icke längre samma organ som 1823 och ledarna voro icke vuxna sina uppgifter.

Snart skulle emellertid nya händelser inträffa och nya män framträda på skådeplatsen, hvilka gåfvo ny fart åt liberalismen. Det var Lars Johan Hierta och hans anhang: Rabulisterna, såsom motståndarna på stridens höjdpunkt kallade dem.

1. Detta var en naturlig och berättigad känsla, förlåtlig hos folket, men farlig hos de styrande. En regering får icke låta leda sig af känslor, såvida som dessa icke öfverensstämma med hvad klokheten bjuder. Vill man hafva en åskådlig bild af det svenska folkets politiska omognad i detta ögonblick, behöfver man endast tänka på den tragikomiska fars, som 1810 utspelades vid valriksdagen i Örebro. På initiativ af en ung löjtnant valde man till svensk tronföljare en fransk marskalk. Hvarför? Månne emedan man i honom anade en verklig statsman? — Man kände honom så godt som icke. Det enda man visste var, att han var en stor krigare, att han en gång med mildhet behandlat ett par svenska regementen och att man trodde sig genom honom kunna köpa Napoleons gunst. Det sista, hvilket visade sig felaktigt, var det bestämmande. Sällan har ett politiskt äfventyr, värdigt en polsk riksdag, utfallit så lyckligt.
2. Hans yttrande till Adlercreutz om finska kriget, när denne uppmanade honom att gå mot Ryssland, är en krigares omdöme: detta eländiga, planlöst förda krig, i hvilket stor personlig tapperhet ådagalagts, men inga resultat uppnåtts. Han kallar det ett guerillakrig. Hela motsatsen mellan hans uppfattning af kriget (såsom en stratetisk rörelse för att uppnå vissa syftemål) och de samtida svenska generalernas, framträder äfven genom en jämförelse mellan de senares och Bernadottes hållning i Napoleonskrigen. Bernadotte underhandlar öfverallt där underhandlas kan, han är ytterst angelägen att icke uppoffra en enda svensk soldat utan vederlag och håller sig så tillbaka, att de allierade slutligen måste tvinga honom framåt; å andra sidan Adlercreutz, för hvilken kriget är ett hjältedrapa och som vid intåget i Leipzig är så uttröttad på all denna klokhet och all denna feghet, som han kallar Karl Johans krigssätt, att han utan tanke på sin ställning, utan att förstå, hvad som verkligen försiggår, endast begär att få dö och rider i täten för trupperna under det värsta kulregnet in på Leipzigs gator.
3. Jämför t. ex. hans första samtal med Lord Bloomfield i dennes memoarer. De politiska åsikter, han därunder uttrycker, äro visserligen förestafvade af situationen och personen till hvilka de riktas: det dåvarande liberala Englands ambassadör, men hans egen natur lyser äfven igenom. Och den är folklig och jakobinsk.