Från Aftonbladet till Röda Rummet/I. Efterromantik

←  X. August Blanche
Från Aftonbladet till Röda Rummet (Strömningar i Svensk Litteratur, 1830–1879)
av Johan Martin Mortensen (1864–1940)

I. Efterromantik
II. Naturalismen  →


[ 359 ]

EFTERROMANTIK.

[ 361 ]

I.


Tidskiftet mellan 1830 och 1848 är öfverallt i Europa synnerligen upprördt. Den ena folkrörelsen aflöser den andra. I de västerländska stater, som ännu icke uppnått konstitutionellt styrelsesätt, genomföres det 1848. I Frankrike och England, som gå i spetsen för de demokratiska rörelserna, inledes nu på allvar striden mellan tredje och fjärde ståndet och socialismen organiserar sig. Men efter revolutionen 1848 och Napoleons statskupp följer ett par af de lugnaste decennierna under seklet. Människorna andas ut och något af den bekymmerslösa lifsglädjen från l'ancien regime fyller åter luften med sin lätta fjärilsdans och klingande munterhet. I själfva verket behärskar liberalismen sinnena. Nu, sedan dess kampperiod är slutad, och alla dess stora reformer genomförda, äro alla människor liberala — till och med kungarne. Napoleon den tredje och Viktor Emanuel, Fredrik den sjunde såväl som Karl den femtonde förstå att komma sitt folks önskningar till mötes och uttala själfva tidens egna tankar, liksom de i sina nöjen följa dess uppsluppna seder. Ty nu är det de fyllda kornbodarnas och den yppigt stigande välmågans tid. Den ena stora och lysande världsexpositionen aflöser den andra och man berusar sig af de framsteg, som göras från dag till dag. Framsteg, Framåtskridande äro just de slagord, som man aldrig tröttnar på att upprepa. Man njuter af järnvägarne, som möjliggöra reselifvet i en helt annan utsträckning än förr, och detta medför i sin ordning en förbrödringskänsla mellan folken. Den stigande komforten, dessa tusental af stora och små bekvämlighetsartiklar, som den framåtgående industrien kastar ut bland massorna, uttränger nästan alla högre andliga njutningar. Och [ 362 ]ackompanjemanget till det hedersamma borgerskapets förlustelser utgöres af Strauss' berusande valser och Offenbachs uppsluppna och lättfärdiga melodier. Sköna Helena och kung Menelaus, kokotten i sin apoteos och konungen i sin borgerliga travestering, dansa sin sprittande cancan från det ena hörnet af Europa till det andra. Och endast på afstånd ser man arbetarnas svarta hopar samla sig till allt tätare skaror och hör det hotande skramlet af vapen och hastiga, taktfasta steg af marscherande soldater. Det är de preussiska örnarna, som anrycka!

Så ungefär gestalta sig äfven förhållandena i Sverige. De första åren efter Oskar den förstes tronbestigning hade varit en period af reformer. Men efter Marsoroligheterna och sedan konungens hälsotillstånd försämrats, inträdde ett afbrott. Emellertid mognade långsamt under femtiotalet representationsreformen, hvilken, alltsedan Richert och Anckarswärd 1830 framlade sitt förslag, haft sin plats på det liberala programmet och lifligt debatterats. Men det var först De Geer, som fann den praktiska lösningen af frågan, hvilken tillfredsställde alla partier. År 1865 tog den svenska adeln, som, trots allt hvad man sagt, långt fram i seklet utgjort det intelligentaste och mest framsynta elementet i staten, halft frivilligt, halft därtill nödd och tvungen, sitt afsked som stånd från den politiska skådebanan. Därefter blef det tredje ståndet det härskande. Detta tredje stånd var emellertid icke detsamma som i de stora europeiska länderna. Det var icke den välmående, hufvudsakligen af köpmän och industriidkare bestående borgareklassen, utan de själfägande bönderna, som nu kommo till makten, något som allt tydligare visade sig under sjuttiotalets första år, då ännu det så kallade intelligenspartiet sökte göra det rangen stridig. Bondeståndet har sedan alltjämt satt sin afgörande prägel på den svenska politiken.

I litteraturen afstannade under dessa år så godt som all rörelse. Under hela femtiotalet är det väl knappast mer än en skönlitterär författare af betydenhet som tillkommer: Viktor Rydberg. Det är en verklig afmattningsperiod i vår litteratur. Vi hafva redan sett, huru året 1848 i flera författares lif betecknar nästan afslutningen. I hvarje fall utmärkte sig denna tid icke för nya ansatser af någon art. Man fortsatte endast i de gamla spåren.

Nya intryck kunde man icke heller gärna hämta från [ 363 ]utlandet. Ty visserligen grodde där redan på skilda punkter af Europa en ny och egendomlig kultur, men de män, som skapade den, hade ännu knappast känn på hvarandra och ännu mindre kunde deras verksamhet skönjas på afstånd. De lyste ännu icke som fyrbåkar. Det fordrades skarpa ögon för att skönja deras ensamma studielampor i natten. Och den härskande litteraturen var öfverallt efterblomstring, efterromantik. I Frankrike lyssnade kejsarinnan till Merimées fint afslipade noveller och Feuillet gick i sin sedeskildring just så djupt som tiden fordrade. Stundom djupt nog, ty i Monsieur de Camors har han åtminstone fullt lyckats att teckna en af tidens stora typer: mannen som kastat bakom sig alla »fördomar» utom en: hederskänslan, och som, när äfven den sviker honom, griper efter pistolen och gör sitt testamente för sonens räkning, som dock ej lyckas bättre. I poesien härskade de sista utlöparna af Victor Hugos skola, dessa fina och utsökta verssmeder, af hvilka många äfven hade idéer, Les Parnassiens. I England finnes knappast något nytt att nämna i prosan, och i versen är det Tennyson med sina smältande och formfulländade dikter, hvilka sällan beröra någon af dagens frågor, utan älska att fördjupa sig i sagans och historiens drömvärld, som helt angifver tidens lynne. I Tyskland är Bismarck den store poeten, som på de omgifvande ländernas bekostnad förverkligar sitt folks länge närda drömsyner.

Särskildt vissa af dessa franska skalder hafva icke varit utan betydelse för den generation, som nu uppväxte här hemma och gjorde sig beredd för diktarekallet. Bäckström sysslade ju åtskilligt med Victor Hugo, och Snoilsky har säkerligen lärt åtskilligt af Les Parnassiens. Men framförallt var det nu emot ett annat litteraturområde, eller om man så vill två, som den svenska nationen började vända sina blickar. Jag har redan antydt, att Norges politiska förhållanden under seklets lopp icke varit utan inflytande på de liberala rörelserna här hemma. Dess mera demokratiska statsform hade i flere afseenden verkat eggande på de svenska frihetssträfvandena. Nu först började man äfven intressera sig för den dansk-norska litteraturen. Det var det första praktiska utslaget af Skandinavismen.[1] [ 364 ]Hufvudplatsen för detta intresse blef under sextiotalet Uppsala, hvarest ända sedan början af fyrtiotalet fanns ett skandinaviskt sällskap, som bland sina medlemmar spridde dansk-norsk litteratur. Dessutom hitkom i början af sextiotalet norrmannen Lorentz Dietrichson och blef Malmströms docent i ästetik, litteratur- och konsthistoria. Han verkade lifligt för kännedomen om brödrafolkens litteratur.

I grund och botten fanns där emellertid icke något egentligt nytt att hämta af dessa litteraturer. Ty äfven där härskade en efterromantisk skola, hvilken i allt väsentligt intog samma ståndpunkt och kämpade för samma idealer som Oehlenschläger på sin tid gjort. Men man hade ju alltid nytta och intresse af att iakttaga de skiftande nyanser, hvarmed de olika folken uttryckte dessa samma idéer. Dansken är till sitt skaplynne mera realistiskt och mera borgerligt anlagd än den drömmande svensken, norrmannen mera djärft på sak och mera stortalande. Dessutom var det högst intressanta individer, som man här fick tillfälle att göra bekantskap med. Där fanns en man som Kierkegaard, hvars skarpa dialektiska framställning, geniala psykologi, varma religiösa öfvertygelse och djärfva brytning med den förfallna statskyrkan tidigt förvärfvat honom, om icke många, så dock varmt hängifna vänner.[2] Mycket lästa voro Paludan-Müller, hvilken med sin Adam Homo och sin Calanus upplöste nyromantikens idealer i Danmark, liksom Byron gjort det i England, och Christian Winther, hvars eleganta och mångskiftande versbehandling såväl som hans djupt poetiska skildringar af det idylliska danska landskapet med dess slott och bokskogar, dess rådjur och speglande insjöar, dess saftiga gröna ängar med af välmåga skinande boskap satt djupa spår äfven i svensk diktning. Men ingen af dessa danska skalder har dock uppnått en sådan popularitet som Hans Christian Andersen, en ärkeromantiker, som direkt kunde vara utsläppt ur någon af Hoffmanns noveller, ty just med dennes originaler passar han själf bäst tillsamman. Han är en subtil skildrare af lifvets hvardagsstämningar, en man, som trollar fram poesi ur de trivialaste småsaker, och en barnkammare-psykolog af enastående beskaffenhet. En ättling af Sterne med äkta danskt Lune! Hans sagor och äfventyrskomedier äro imiterade i det oändliga här hemma. Mycket [ 365 ]omtyckt var också Erik Bøgh, som rest i Sverige och där blifvit betagen i Bellman och själf utbildat sig till en vissångare, hvars humoristiska skildringar af gemytligt Köpenhamnskt småborgarelif på denna tid äfven sjöngs mycket i de svenska hemmen. Ett slags dansk Sehlstedt!

Af norrmännen var det nog framförallt de båda unga, Ibsen och Björnson, hvilka snart skulle bryta sig en ny väg, men tillsvidare stodo på samma romantiska ståndpunkt som de ofvan nämnda danska skalderna, hvilka ådrogo sig uppmärksamhet här hemma. Däremot torde icke vare sig Wergeland eller Welhaven hafva spelat någon stor roll i Sverige.

Detta studium af brödrafolkens litteratur blef icke minst af betydelse för den följande utvecklingen. Förbindelsen var inledd, och när i Danmark och Norge litteraturen förnyades, inströmmade genom denna öppna port de europeiska idéerna.

Under sextiotalet gjorde en ny generation sitt inträde i den svenska litteraturen. Den medförde emellertid föga nytt. Signalerna hade icke förändrats. I prosan var Jolin en ny Stockholmsskildrare af samma art som Blanche men elegantare och måttfullare i sitt skrifsätt. Lea tecknade roliga småbitar ur svenskt småborgare- och hvardagslif, Starbäck berättade i en hel följd af romaner spännande historiska händelser. Tidens skaldeskola fick sitt hufvudsäte i Uppsala, och den har samma karaktär som poesien öfverallt eljest i Europa. Till formen är den af en otadlig skönhet, men den medför icke något synnerligen nytt innehåll. Den är efterromantisk. Ännu en gång gick man tillbaka och inspirerade sig af de tankar och stämningar hvilka framburits af de stormän, Tegnér, Geijer, Atterbom o. s. v.. som i seklets början fått de djupaste tonerna att klinga i nationens bröst. För denna generation hade dessa höga gestalter nästan upphört att vara människor. De voro gudar. All kritik förstummades i deras närhet, och man närmade sig dem endast med skälfvande hjärtan och rökelsekärilet vildt svängande, i handen. Man märkte icke, att tiderna förändrats och att mycket af det, som en Tegnér eller en Geijer uttalat i seklets morgongryning, icke alltid gaf ett naturligt uttryck åt en senare tids känslor.[3]

[ 366 ]Denna efterromantik fick sitt hufvudsäte i Uppsala. Naturligt nog, ty som jag redan förut antydt, hade i själfva verket fosforismen aldrig där dött riktigt ut. I grund och botten hade den generation, som i början af fyrtiotalet där framträdt, bevarat mycket af det gamla. Malmström, en af de ledande i denna tids Uppsalalif, bade trots alla de protester, han riktade emot fosforismen, ännu mycket kvar af densamma i sin diktning. Hegelianismen, som samtidigt slog rot och genom sin mera utpräglade rationalism utgjorde en reaktion mot de tidigare rent nyromantiska filosofiska systemen, hade dock i allt väsentligt samma metod och samma metafysiska karaktär, ja samma politiska idealer som de speciellt nyromantiska systemen. I Sverige utvecklade sig heller aldrig, såsom i Tyskland och Frankrike, någon Hegeliansk vänster, hvilken kom att stå som ett öfvergångsled till den följande radikala och empiriska filosofien. Tvärtom uppstod vid denna tid i Uppsala en filosofem, som, både hvad metod och allmän världsuppfattning angår, närmast anslöt sig till de föregående tyska riktningarna, och detta just i det ögonblick, då dessa med sin alltid föråldrade dialektiska metod hade fallit i allmänt vanrykte öfver allt i Europa, och aflöstes af de olika realistiska riktningar i filosofien, som på detta speciella område betecknar återknytandet till sjuttonhundratalets idélif.

I själfva verket var denna Boströmianism en sista afläggare af fosforismen. Man tycker sig ännu i Boströms bekanta ståndpunkt i statsläran, i hvilken han försvarar de fyra stånden såsom väsentliga för statens idé, kunna spåra det dolda sammanbandet med den gamla historiska skolan och dess patriarkaliska uppfattningssätt af konungens och folkets förhållande till hvarandra.

Vi se således huru de gammalsvenska traditionerna här [ 367 ]lefvat kvar, fredade för så godt som all liberalism. Det var i denna miljö som den ungdom uppväxte, hvilken nu framträdde i litteraturen och hvars ästetiske ledare Dietrichson var.

Dietrichson kom till Uppsala 1860, och han var verksam dels där, dels i Stockholm fram till midten af sjuttiotalet, då han såsom professor återvanns åt sitt land. Han blef snart medelpunkten i en krets af unga män med ästetiskt-filosofiska intressen, som i detta ögonblick studerade i Uppsala. Där var Ernst Daniel Björck, som dog innan han ännu infriat de rika löften, som man fäste vid honom, filosofen Pontus Wikner, som i mångt och mycket företräder samma idériktning som Rydberg, Carl David af Wirsén, hvars egentliga produktion dock först faller på sjuttiotalet, Edward Bäckström, Carl Ludvig Östergren (Fjalar), Nils Petrus Ödman, Carl Rupert Nyblom, Carl Snoilsky, för att endast nämna några af dem, som sedan låtit mest tala om sig. De kallade sig för det Namnlösa Sällskapet och utgåfvo under loppet af sextiotalet tre gemensamma publikationer: år 1861 Isblomman, »dikter af Uppsalastudenter», 1863 Sånger och berättelser af nio signaturer och 1865 Sånger och berättelser af sju signaturer. Man har också sedan kallat hela skolan efter deras gemensamma märke för Signaturerna.

Dietrichson[4] hade åtskilligt att meddela dessa ynglingar. Han kom som en främling och såg i mångt och mycket på de svenska förhållandena med främlingens ögon och kritik. Särskildt fäste han sig vid den höga och patriotiska ton, som alltjämt härskade i Fyrisstadens diktning. Det är ju ett ofta bestyrkt faktum, att under det att Bellman och Runeberg äro skattade lika mycket i Norge och Danmark som i Sverige, har däremot Tegnér aldrig varit synnerligen uppburen af dessa båda folk. Dietrichson delade denna motvilja och angrep just Tegnér, därför att hans Frithiofs saga led brist på tidsfärg, och emedan han i allmänhet fäste ensidig vikt vid en glänsande form och innerst var mera retor än skald.

I allmänhet vände sig Dietrichson mot, hvad han kallade »den gamla efterklangspoesien med sitt högtrafvande patos, [ 368 ]sin sökta bildrikedom och sina klingande fraser». I motsats därtill hänvisade han på den dansk-norska litteraturen med dess innerligare, enklare och mera borgerliga ton. Han framhäfde, att konsten borde stå i förbindelse med verkligheten och ur denna hämta själfva sitt lifsinnehåll.

Dietrichson yrkade således på realism i konsten. Hvad förstod han då med denna realism? Ty det är ju ett begrepp, som under tidernas lopp haft mycket olika betydelser. Själf framhäfver han skarpt, att den realism, som han och Namnlösa Sällskapet hyllade, var vida skild från den som Strindberg ett decennium senare gjorde sig till målsman för, och det kan icke råda något tvifvel om att så är fallet.

Den realism, som Dietrichson predikade, hade en negativ och en positiv sida. Det negativa låg helt enkelt däri, att tiden icke längre fann det patos, som genomströmmat den patriotiska dikten vid seklets början, naturlig. Den motsvarades för dem icke af någon verklighet. Den tog därför afstånd från de alltför starka patetiska stämningarna, från dess alltför djärfva drömmerier. Och positivt kände man efter det föregående decenniets diktning ett större behof af detaljer i dikten, vunna genom direkt observation. Snoilsky har uttalat arten af denna realism, som föresväfvade tiden, då han sjunger:

Jag tröttar ingen utöfver höfva
med lösa foster från drömmens hem,
jag sjunger endast, hvad jag fått pröfva
med mina sinnen, de sunda fem.

Dietrichson söker själf i sina Minnen karaktärisera denna realism i motsats till den följande periodens, då han säger, att man sökte nå det sköna genom det sanna och icke tvärtom. Verklighetsskildringen skulle således alltid vara skön. Detta innebär obestridligen en stark begränsning. Den följande tiden begärde endast att det skildrade skulle vara karaktäristiskt. När Strindberg tecknar bönder, är det honom fullkomligt likgiltigt, om dessa äro fula eller sköna, endast de fullt och helt göra intryck af verkliga bönder. Denna period däremot lät sin verklighetsskildring icke öfverskrida vissa gränser. För att den skulle vara ästetiskt tilltalande, måste den antingen verka omedelbart skön, harmonisk, allmänt mänsklig, eller om konstnären vågade sig ända ned [ 369 ]till det fula, måste detta antingen upplösas i komik eller stegras till ett upphöjdt (fruktansvärdt, fasaväckande) eller rent af tragiskt. Man stiliserade således verkligheten efter dessa, nu nämnda begrepp eller kategorier, utmärkande för den Hegel-Vischerska ästetiken.

Granskar man de olika punkterna på detta program, finner man, att åtskilligt af detsamma alls icke är så nytt. Detta korståg mot Tegnér hade redan Runeberg börjat i sina polemiska artiklar, den liberala pressen hade sedan instämt i detta rop, och den nya skaldeskolan under fyrtiotalet hade faktiskt aflägsnat sig ifrån honom. Malmström hade i Eos och flerstädes tagit afstånd från fosforismens allt för starkt spiritualistiska drömmerier, hvilka han betecknat såsom sjukliga, och han hade framhäft Runeberg som mönster, liksom Bergstedt yrkat på verklighetens rätt att göra sig gällande i dikten. Och hvad gömmer sig slutligen bakom detta häfdande af en viss begränsad art af realism? Ingenting annat än hvad jag redan kallat för det abstrakta skönhetsidealet, hvilket var utmärkande för den Schiller-Goetheska konstuppfattningen. Den Hegel-Vischerska ästetiken hade just abstraherat sina teser hufvudsakligen öfver den antika konsten och den tyskt-klassiska. Det valspråk, som vi höra ynglingarne från sextiotalet ständigt upprepa och som så vackert uttrycker deras varma idealism och optimistiska syn på lifvet: det sanna, det goda, det sköna, det är intet annat än det tyska humanitetsidealet i en ny och speciellt filosofisk form.

Detta program hade med andra ord redan i dikten uttryckts af Runeberg — och Runeberg är ju också, fullt konsekvent, det mönster, som Dietrichson framförallt framhäfver. Äfven i prosan var det redan representeradt. Friherrinnan Knorring gifver detsamma ett synnerligen lyckligt uttryck i Torparen liksom Björnson i sina folklifsskildringar, i den för hela perioden så betecknande Synnöve, hvilken vi numera visserligen icke finna synnerligen realistisk men däremot alltjämt lika fängslande, som då den först framkom. Och så gjorde många andra af tidens prosaförfattare.

Men hela detta program, som Dietrichson under dessa år uttalade dels i sina föreläsningar, dels i sina skrifter, hade efter allt att döma större verkan, än hvad dess innehåll angifver. Detta ord, realism, som han utkastade och utvecklade [ 370 ]genom att jämföra de fyra nationalskalderna Oehlenschläger, Tegnér, Wergeland och Runeberg, verkade som en tändande gnista, och troligen har det under dessa år till och med nått fram till Strindberg och af honom förståtts på ett annat sätt.

I mångt och mycket utgjorde således detta Signaturernas program från 1860 ett återupprepande af hvad som uttalats omkring år 1840 i Uppsala.

Detta märkes icke minst, om man genomgår denna skaldeskolas dikter. Man erinras då ofta om den föregående utvecklingen. Man finner t. ex., huru högt de ställde Runeberg. Nyblom har skrifvit en rent klassisk bit om honom, inledningen till de samlade skrifterna, hvilken just angifver, huru uppburen han denna tid var, och hvilken stor roll han spelade i den svenska dikten. Fjalar (redan namnet angifver för öfrigt Runebergsbeundraren!) yttrar mycket betecknande i en af sina sånger:

Hur den strålade, din panna,
hur din kind fick rosors färg,
när jag läste högt ur Hanna
af vår skald, vår Runeberg.

Spåren af honom märkas också litet hvarstädes (t. ex. i Bäckströms dikt Vid Fredrikshall). Äfven Malmström, då högeligen uppburen, har i mångt och mycket stått som mönster för dessa ungdomar. Mer än en gång finner man, att det är det speciella Malmströmska tonfallet, som återklingar i deras dikter, och deras lyrik är också liksom hans af öfvervägande reflekterande art.

Betecknande för denna skola är vidare den ständigt återkommande folkvisetonen. Flere af dess vackraste sånger gå i denna dur, så t. ex. Wirséns Herr Olof:

På ängen under det mörka fjället,
där är det ställe, där leken går
från solnedgången till hanegället
och helst, när månen på fästet står.
De ljusa lindar
där hålla vakt,
ej störs af vindar
den tysta trakt,
men strålar darra på hvarje blad,
och gräset glittrar i daggens bad.
Kommen I ej?
Kommen I ej, Herr Olof?

[ 371 ]Eller Bäckströms Herr Stens visa:

Herr Sten, den unge Sture,
han stridde i Dufnäs skog.
Och om mig så vingar bure,
jag vet hvart jag flöge nog.
»I ärliga dalabönder,
slån sköldar och hjälmar sönder!»

Egendomligt för tiden är, att denna folkviseton uppfattas som en art af historisk realism. Det låter besynnerligt för oss, men den historiska kritiken af vår folkviselitteratur hade ännu icke börjat, och man trodde sig i dessa ballader ofta hafva dokument af oskattbart historiskt värde. Bergstedt har en sammanställning, som i detta afseende är mycket belysande, då han säger:

Det historiska eller, för att nyttja ett förkättradt namn, det reella, har i konsten redan till betydlig del gjort sig gällande: vi påminna om Walter Scott, om vår Södermark, om Folkvisan. Och om någon säger, att allt detta är mera verklighet än konst, så förskräcker det oss icke. Fantasien, denna ädla Guds gåfva, skall ändock icke blifva utan syssla i den mänskliga odlingens tjänst.[5]

Det finnes bland dessa Signaturer flere älskliga skalder af ett fint och innerligt skaplynne. Innerligheten, vekheten, välljudet är det som särskildt karaktäriserar dem.

Den störste i denna krets och jämte Viktor Rydberg denna slutande periods förnämste poet är Snoilsky, en förnäm och vacker gestalt, vid hvilken ögat gärna dröjer. Han slog igenom med de italienska bilderna, som funnos i Signaturernas ofvannämnda tredje samling, 1865, där man bland annat läste denna så ofta citerade och lika ofta med förtjusning hörda dikt:

Jag bringar drufvor, jag bringar rosor
jag skänker i af mitt unga vin,
på alla stigar, på alla kosor
jag slår min ljudande tamburin,

och med ungdomlig liffullhet promenerade han sin kosmopolitiska frihetsträngtan genom Europa, liksom förut Strandberg och Sturzen-Becker, sjungande för Polens och Danmarks [ 372 ]sak. Men det är en skillnad mellan dessa sånger och Strandbergs. Hos Snoilsky finner man aldrig dessa stora ord, som utmärkt Strandbergs ungdomsdikter. Längre fram på sin väg genom lifvet mötte Snoilsky den nya riktningen. Utan tvifvel var han bland hela sin krets den, som hade mest förståelse för det nya. Man ser, huru han i sina senare poemer har skrifvit vackert och känslofullt om storstadselände och trälande arbetare (Porslinsfabriken, Den tjänande brodern), men med säker känsla för sitt temperaments och hela sin begåfnings art gick han i denna riktning icke öfver en viss gräns. Det fordrades andra händer än grefve Snoilskys för att utföra detta brutala nedrifningsarbete, och han drog sig också tillbaka i sitt drömslott och framtrollade detta galleri af praktfulla gobeliner, Svenska bilder, som länge skall bevara hans namn i den svenska diktens häfder.

Med Snoilsky når den svenska versen åtminstone under denna period sin höjdpunkt. Och det kan till och med sättas i fråga om den sedan nått högre. Man bör jämföra honom med Viktor Rydberg, som icke heller är någon dufunge, för att se, huru högt han står. Lättast och säkrast låter en dylik jämförelse göra sig, om man betraktar deras öfversättningar, enär man då alldeles kan bortse från innehållet. Rydberg har öfversatt t. ex. ett sådant stycke som Poes Korpen, i hvilken det å ena sidan gäller att återgifva ett fint och inveckladt tankeinnehåll, å den andra en stämning, som för att fullt komma fram, fordrar onomatopoetiska medel. Dessutom återvänder samma ord never more i hvarje vers med en viss skiftande, alltid hemlighetsfull och dunkel betydelse. Man kan icke tänka sig en svårare uppgift, men Rydberg har löst den med virtuosmässig öfverlägsenhet. På samma sätt har han öfversatt Goethes Faust. Genomläs nu hans tolkning af den lilla visan Es war ein König in Thule, och ni skall finna den i alla afseenden utmärkt; men framtag sedan Snoilskys öfversättning af samma stycke, och det visar sig att denna senare är långt smidigare och ledigare. Och detta enskilda fall är fullt betecknande för bådas verskonst.

Viktor Rydberg[6] är eljest den man, som rikast och allsidigast representerar denna tids hela bildning och skaldekonst. Det hvilar visserligen icke alltid den friskhet och omedelbar[ 373 ]het öfver hans diktning som öfver de stora skaldernas i början af seklet. Därtill voro denna tids idéer redan för utnötta och dess konståskådning för gammal och schablonmässig. Men det är dock i denna krets af stora och harmoniskt utbildade naturer, som han har sin plats.

Han hade en lång och hård väg att vandra, innan han slutligen nådde fram till erkännande. Student blef han sent och stannade kort tid vid akademien; sin rika och omfattande bildning förvärfvade han därför så godt som uteslutande på egen hand. Småningom genomlöpte han och försökte han sig på hart när alla områden af tidens vetande. Han var filolog, mytolog, kulturhistoriker, filosof, religionshistoriker o. s. v. Dessutom verksam som tidningsskrifvare, romanförfattare, föreläsare och skald.

Viktor Rydberg har sina rötter djupt nere i nyromantiken och äfven hans lif och diktning bekräfta således hvad jag ofvan framhållit, att hela denna tids diktkonst i viss mån är ett återupplifvande af stämningarna från seklets början. Singoalla, kanske hans yppersta poetiska verk, säkert i hvarje fall det som vittnar om den största fantasistyrkan, är helt nyromantiskt till anda och stämning, och i flera af hans dikter liksom i hela hans världsåskådnings dragning åt en viss byzantinsk asketism erinras man om Stagnelius och hans nyplatonism. Rydberg var i djupet af sin själ mystiker och drömmare men samtidigt af en skarpt rationalistisk läggning. Det är just denna dubbelhet i hans natur, som så mäktigt drifver honom att syssla med alla arter af mysticism och magi, studier, hvilka inleda och förbereda hans religionshistoriska forskningar; men alltid upplöser hans förstånd dessa drömbilder, utan att de dock helt förlora väldet öfver honom själf. Han erinrar i icke ringa mån om amerikanaren Poe, som han säkert tidigt lärt känna.[7]

Utåt skulle denna drömmare icke på långt när varit så verksam och fruktbar som han blef, om icke den praktiske vännen Hedlund stått vid hans sida och drifvit på. Nu var det hans lycka, att han så länge kom att syssla med tidningsskrifveri, utan att likväl detta fick tillfälle att slita ut honom. I stället mognade han långsamt och i tysthet till större dåd. [ 374 ]Såsom journalist är han liberal och framför just åtskilliga af de nya tankar, som från demokratisk synpunkt ännu kunde göras gällande, t. ex. folkbeväpningen och framför allt de religiösa frågorna. Äfven hans konståskådning är under femtiotalet präglad af tidens allmänna uppfattning; han vill något praktiskt och etiskt med sitt författareskap, och flera af hans förnämsta prosaskrifter under denna tid äro afgjordt tendensromaner. Det gäller framför allt om Den siste Athenaren, hvarest han under historisk mask riktade ett slag mot statskyrkan och dogmkristendomen.

Längre fram spelade Goethe en stor roll i hans lif, och särskildt under hela sextiotalet, medan han öfversatte Faust, lefde han i Goethestämningar. Ingen svensk har hittills så genomträngt sig med och återspeglat de olika sidorna af Goethes väsende som Rydberg. Liksom för Goethe och hans hjälte Faust, var hela hans eget lif ett sträfvande efter vetande och sanning: ständigt mera ljus!

Denna mångsidighet, som utmärkte Rydberg, gör att han ensam och rikare än någon annan gifver uttryck åt hela tidens idélif. I sin lyrik når han åtminstone ställvis högre än någon annan skald under denna period. Hans Kantat är ett verkligt ode, fylldt af ett stort och mäktigt patos, som skarpt kontrasterar mot den viston, som eljest helst anslogs af Signaturtidens skalder. Den har sin plats vid sidan af Kellgrens körer i Gustaf Wasa och Tegnérs Svea. Och hans Romerska Dagar angifva just den punkt, till hvilken denna tids prosa hunnit, som är mindre högstämd och bildrik än den Tegnérska och i motsats till den följande periodens ännu abstrakt i sina linjer och kysk i sina färger, men af ett melodiskt välljud och en genomskinlig klarhet. Den människouppfattning, som här söker tolka några af världshistoriens mest sammansatta och brokigt lefvande personligheter, är äfven den abstrakt och strängt spiritualistisk. Den föraktar att gräfva i dessa dock så sjukliga gestalters kroppsliga lidanden och lyten för att där söka lösningen på mer än en af deras själars gåtor. Och dock lär man knappast riktigt känna människosjälens strängaspel, om man icke också nedlåter sig till att undersöka den resonansbotten, öfver hvilken strängarne äro spända och ljuda. Har man i Vatikanens Rotonda skådat de olika bilderna af Hadrianus och hans älskling Antinous och genombläddrat Suetonius' skan[ 375 ]dalkrönika från det romerska hofvet, så har man en känsla af att Rydberg skulle kunnat komma verkligheten närmare, om han velat. Hans Nero är dock i grund och botten för blek — endast en bild af Signaturtidens ästetiker, icke af det blodfulla, mångskiftande, sönderfrätta odjuret Cesar Nero.

Rydbergs största och viktigaste lifsgärning är emellertid hans skrift Bibelns lära om Kristus, hvars betydelse för svensk kultur icke kan öfverskattas. Ty därmed åstadkom han ett afgjordt genombrott i de religiösa frågorna.

Vi hafva i det föregående sett, huru föga man vare sig i politiken eller litteraturen berört dessa. Och likvisst är det klart, att tiden i kraft af hela sin liberala riktning äfven i denna punkt skulle haft ett ord att säga. Liberalismen kämpade ju för större politisk och social frihet, och den borde således äfven, om den varit konsekvent, gjort detta på det religiösa området. Det ideal, som där borde föresväfvat densamma, var fullt genomförd religionsfrihet.

Men så hade hittills endast i ringa mån varit fallet. Och detta berodde helt enkelt därpå, att folket i det stora och hela ännu i midten af seklet stod på något så när samma ståndpunkt som vid Uppsala mötes beslut: Det hade en Gud och en tro. Filosofien, som ute på kontinenten sedan århundraden drifvit sitt arga spel och småningom äfven lockat de öfriga vetenskaperna med sig, hade aldrig här hemma odlats med någon större ifver. Den religionsfientliga upplysningstidens läror hade icke nedträngt synnerligen djupt utan endast berört hofvet, aristokratien och poeternas lättsinniga skara, men däremot icke nått ned till folkets massa. Därför hade nyromantiken haft lätt för att utsläta spåren af neologien, och snart blomstrade åter i olika former (schartauanismen o. s. v.) den gammallutherska ortodoxien. Ännu i midten af seklet hade de svenska högskolorna ett öfvervägande teologiskt utseende, och teologien var nästan den enda lärda bana, som gaf säkert bröd. En lärare vid ett universitet kunde, hvilket hans studium för öfrigt var (t. ex. medicin), uppställa sig såsom sökande till ett pastorat eller annat prästerligt ämbete utan särskild examen. Och likaledes se vi, huru landets största snillen, en Tegnér m. fl., osökt sluta sina dagar såsom biskopar.

Icke heller fanns det i Sverige såsom i de flesta euro[ 376 ]peiska länder bekännare af andra trossamfund, till hvilka hänsyn af olika skäl måste tagas. Sverige hade ju allt sedan femtonhundratalet, då katolicismen med tjänliga medel utrotats, varit ett ovanligt rent protestantiskt land. Läseriet, som då och då blossat upp, hade helt enkelt undertryckts.

Under fyrtiotalet förändrades emellertid dessa förhållanden. Dels började vid denna tid statskyrkans stridigheter med olika sekter och läseriet, stridigheter, hvilka sedan aldrig riktigt upphört. En af de första var bråket med metodisterna och deras predikant Scott (1840). Främmande trossamfund begärde och erhöllo äfven delvis rättighet till fri religionsutöfning. Så fingo judarne lika rättigheter med landets egna invånare genom en serie förordningar af år 1838, 1860 och 1873.

Men samtidigt började äfven från olika synpunkter angreppen på statskyrkan och ortodoxien. Vi hafva sett, huru Almqvist vid denna tid vågat vidröra båda, men hans uppträdande blef icke af någon afgörande betydelse. Mycket uppseende väckte 1842 ett åtal af en öfversättning från tyskan, Strauss och Evangelierna, en tarflig bearbetning och sammanställning af den tyska bibelkritikerns arbete, som utkommit på Hiertas förlag. Större verkan utöfvade originalarbetet, hvilket flitigt lästes i de teologiska kretsarna och vann många anhängare i det tysta, fast arbetet ofta motbevisades i tidskriftslitteraturen. Under det följande årtiondet uppstod äfven en frisinnad teologisk litteratur här hemma. Ett af de förnämsta arbetena af denna art var Nils Ignells Mänskliga utvecklingens historia, hvilket af Viktor Rydberg gjordes till föremål för en lång artikelserie i Handelstidningen 1858. Rydberg var redan då sedan länge sysselsatt med filosofiska och teologiska studier och skref äfven åtskilliga recensioner och artiklar angående dessa ämnen.

Närmaste anledningen till Rydbergs utgifvande af Bibelns lära om Kristus var en särdeles betecknande händelse, som året förut tilldragit sig i Göteborg.

En lektor Ljungberg, en lärjunge till Boström, hade nämligen i maj 1861 hållit ett föredrag om de olika synpunkter, från hvilka filosofien och teologien utgå vid bestämmandet af de religiösa formerna. Han häfdade i sitt föredrag vetenskapens plikt och rättighet att med frimodighet och sanningskärlek forska angående de högsta frågorna. [ 377 ]Föredraget refererades i Handelstidningen, men då Ljungberg fann vissa af uttrycken mindre exakta, uppstod en polemik, under hvars gång han fick närmare tillfälle att utveckla sina åsikter. Han förnekade därvid Kristi gudom och treenighetsläran. Detta gaf stiftets biskop, G. D. Björck, anledning att kritisera hans ställning till religionen i Lutherskt veckoblad för folket, och samtidigt sökte man förmå honom att utträda ur domkapitlet samt få honom afsatt från lektoratet. Detta lyckades emellertid icke. Ljungberg stod fast på sin post och lät icke undanskaffa sig. Man anmälde honom då för regeringen, men detta steg ledde icke heller till någon åtgärd.[8]

Det var denna händelse som eggade Viktor Rydberg att framlägga sina åsikter i dessa frågor. Bibelns lära om Kristus utkom i slutet af maj 1862.

I viss mån hade ju redan sexton- och sjuttonhundratalets filosofi lämnat svar på de frågor, som Viktor Rydberg undersökte i detta arbete. Den hade från förnuftets synpunkt förnekat såväl Kristi gudom som treenighetsdogmen. Men det viktiga och betydelsefulla var, att Rydberg, liksom de tyska bibeltolkarna, gick in i teologernas eget läger och med bibeltexten i hand uppvisade, att dessa dogmer icke ens funnos i den heliga bok, på hvilken kyrkan stödde sina läror.

Också var skriftens verkan oerhörd. Det hjälpte icke, att alla de förnämsta teologerna ryckte ut och försökte varna allmänheten för dessa irrläror och försvara det hotade fästet. Den andra upplagan dröjde icke att utkomma. Den tredje skulle lämnat pressen 1866 men fördröjdes på grund af vidlyftiga tillägg och följdskrifter ända till år 1868. Sedan har alltjämt nya upplagor varit nödvändiga, visande huru arbetet ständigt sysselsatt allt större kretsars uppmärksamhet. Och den har helt enkelt förändrat hela den bildade allmänhetens uppfattning af de kristliga och kyrkliga problemen; åtskilliga tecken tyda på att dessa läror ännu dag för dag tränga djupare nedåt.

[ 378 ]Men icke nog därmed. Själfva skriftens karaktär var sådan, att den icke minst måste göra intryck på teologerna. Det var omöjligt att förneka författarens ärliga sanningssökeri, fast försöken nog gjordes, och det var svårt att komma förbi den samvetsgranna och skarpsinniga, alltid på rikliga fakta stödda bevisföringen. Och visserligen var det icke en hädare eller hämmare, som här förde ordet! Man såg tydligt, att det just var en djup känsla af religionens verkliga värde för människan, som förmått Viktor Rydberg att uppträda som han gjort. Också är det direkt till inflytandet från Viktor Rydbergs arbete, som man kan anknyta de ansatser till ett friare och mera bibelkritiskt uppfattningssätt, hvilket sedan i någon mån visat sig inom den svenska teologien.

Bibelns lära om Kristus är det viktigaste och betydelsefullaste inlägget i denna tids religiösa stridigheter. Men Rydberg fann äfven hjälpare under den polemik, som omedelbart följde efter bokens utgifvande, och efterföljare. Boström utgaf två år senare, 1864, ett angrepp på helvetesläran, i hvilken han äfven berömmande omnämnde Rydbergs skrift och upprepade dennes anfall på åtskilliga af de öfriga kardinaldogmerna. Äfven Boströmianen Nyblæus ryckte ut till hans försvar.

I midten af sjuttiotalet, då Viktor Rydbergs inflytande når sin höjdpunkt, fanns en hel skola, samlad kring tidskriften Sanningssökaren, hvilken arbetade i samma syfte som han.

Representationsreformens genomförande och Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus beteckna hvar för sig slutlänkarna i liberalismens program.

Snart skulle den hafva utspelat sin roll.



  1. I förbigående sagdt intresserade man sig säkerligen långt mera i Sverige för dansk-norsk litteratur än vice versa. Sverige har öfverhufvud under hela seklet visat större intresse af att lära af brödrafolken än dessa af Sverige.
  2. Bland dessa var äfven Viktor Rydberg.
  3. Jämför det sätt, hvarpå Dietrichsons kritik af Tegnér emottogs. Allmänheten greps af förbittran. Forna vänner riktade sina vapen emot honom. Tidningarne angrepo honom. Böttiger, Tegnérs svärson, vände honom vid en fäst på Uppsala slott ostentativt ryggen. Ungefär på liknande sätt emottogs ett par decennier senare Georg Brandes' monografi öfver Tegnér, den enda historiska och för öfrigt mycket sympatiska framställning af Tegnér, som finnes. Men dess människoframställning var en helt annan än Böttigers. Det var icke en panegyrik, där alla de drag (man skulle då sagt »mindre väsentliga drag»), som icke ansågos öfverensstämmande med hjältens karaktär, voro bortskurna eller skickligt undandolda. Författaren hade helt enkelt sökt återgifva mannen sådan han var och sådan han såg ut, utan all sminkning och upputsning. Brandes' skildring uppväckte bland den äldre generationen en indignation utan gränser, och man ansåg, att ett af fäderneslandets heligaste minnen blifvit besudladt. Det är precis samma förhållande som då Taine i Frankrike utgaf sin Napoleon: en ny art af människouppfattning, som icke förstås af den äldre generationen.
  4. Dietrichson, L., En norrmans minnen från Sverige. I—II. Sthm 1901, 1902. — Inledning i Studiet af Sveriges Litteratur i vort Aarhundrede. Kbhn 1862. — Det skönas värld.
  5. Se ofvan sid. 120.
  6. Warburg, K., Lefnadsteckning af Viktor Rydberg. I—II, Stockholm 1901.
  7. Redan i hans första följetongsroman, Vampyren (1847), har man ett motiv, som troligen hänvisar på bekantskap med Poe, nämligen en apa som med en rakknif mördar en människa. Jämför Poes Mordet i Rue Morgue.
  8. Ett par år tidigare hade rektor J. N. Cramér i Visby nedlagt sitt ämbete och i ett arbete: Afskedet från kyrkan eller en fritänkares strödda anteckningar och betraktelser under läsningen af bibeln utvecklat sin ståndpunkt. Samma år som Ljungbergska striden pågick utgaf han En trosbekännelse. — Inför Strängnäs domkapitel hade 1861 en kyrkoherde Hallin uttalat samma åsikter som lektor Ljungberg. Han undslapp emellertid icke så lätt som denne utan dömdes sitt ämbete förlustig. Dylika fall visa, huru sinnena voro upprörda.