Från Aftonbladet till Röda Rummet/II. Fredrika Bremer
| ← I. Inledning |
|
III. Fredrika Bremer. Fortsättning → |
II.
Fredrika Bremers betydelse är tvåfaldig: hon är den första, hvilken i en serie af romaner sökt att med verklighetens egna färger gifva en bild af svenskt hvardagslif; och hon har grundlagt den svenska kvinnorörelsen.
Före Fredrika Bremers uppträdande fanns, såsom vi hafva sett, ingen svensk roman att tala om. Fredrika Bremers svenska läromästare äro också mindre de tidigare romanförfattarne än tvenne skalder, hvilka hafva det gemensamt, att de med mästerskap teckna små genretaflor ur det dagliga lifvet: den sentimentale Franzén och den satiriska fru Lenngren. Dock, hennes egentliga mönster äro utländska. Hennes sätt att återgifva verkligheten går tillbaka till den borgerliga romanen, hvilken utbildats af Richardson och hans engelska efterföljare och vidare utvecklats af Rousseau och Goethe. Särskildt är påverkan från Richardson och Goldsmith starkt framträdande. Men vid sidan om verklighetsmålningen finnes i alla hennes romaner äfven en serie af romantiska personligheter och händelser, skildrade i en sentimentalt öfversvallande stil. Deras ursprung är att söka i den nyromantiska romanen, sådan den skrefs af M:me de Staël och Jean Paul m. fl. Båda dessa utländska riktningar sammanflyta i hennes romaner och gifva dem tillsammans deras karaktäristiska form. Men om också mönstren äro utländska, så äro de dock afpassade efter fosterländska förhållanden: hennes karaktärer och sedemålningar äro äkta svenska.
Och det är också Fredrika Bremer, hvilken genom sitt varma intresse och sin sega energi väckt den svenska kvinnans intresse för sina egna förhållanden och därigenom gifvit upphof till en svensk kvinnorörelse. Äfven här har hon en allmäneuropeisk strömning bakom sig.
I våra dagar uppträder kvinnorörelsen öfverallt med ett helt program, innehållande en mångfald olika fordringar. Själfva kärnpunkterna i detta program låta emellertid reducera sig till tre, hvilka innesluta alla de öfriga, nämligen kvinnans rätt till politisk, ekonomisk och äktenskaplig själfständighet.
Af dessa är den sista frågan, kvinnans förhållande till mannen, den äldsta, och den kan spåras långt tillbaka i sjuttonhundratalets upplysningslitteratur.[1]
I den franska revolutionens program låg äfven frågan om kvinnans politiska rättigheter gömd, och enstaka röster höjdes äfven för densamma under revolutionens gång; de praktiska resultaten voro emellertid icke vidare betydande: kvinnans arfsrätt förbättrades, hennes näringsfrihet utvidgades, hennes myndighetsålder sattes lika med mannens.
Det är emellertid först efter 1830, som man i egentlig mening kan tala om en kvinnofråga i Europa; den uppdyker då, karaktäristiskt nog, sammankopplad med arbetarfrågan, och hvad som då framför allt begäres är utvidgad arbetsmarknad. Orsaken till att frågan nu erhållit en ny och långt mera bestämd form ligger i de förändrade ekonomiska förhållanden, hvilka efter franska revolutionen i grund omskapade de europeiska samhällena. Industrien hade från slutet af sjuttonhundratalet befunnit sig i starkt uppsving, revolutionen hade afskaffat alla monopol och privilegier, hvilket allt haft till följd en utvidgad fabriksdrift. Denna förändrade icke blott de manliga arbetarnas ställning utan äfven de kvinnligas: husslöjden, som utgjort en af de förnämsta förvärfskällorna för kvinnan, inskränktes betydligt. Också upptog, såsom vi hafva sett, Saint-simonismen, den dåtida socialismen, kvinnofrågan på sitt program, och från och med trettiotalet börjar den häftiga agitationen för dessa idéer, hvilken efter 1848 skulle leda till praktiska resultat. Äfven från en annan synpunkt inverkade samhällets ekonomiska omdaning på kvinnofrågan: välståndets stigande framkallade nämligen fordran på högre bildning, och äfven kvinnorna agiterade i denna riktning för sig. Det var särskildt på anglosaxiskt område, som denna sida med ifver belystes. Från och med trettiotalets början uppdyker kvinnofrågan öfverallt, i litteraturen, i vetenskapen, i politiken. Äfven kvinnorna själfva börja med kraft uppträda och förfäkta sina åsikter. Ingen har kanske verkat djupare för en förädlad uppfattning af äktenskapet än George Sand; i England uppstår Harriet Martineau, och liknande representanter räknar kvinnofrågan äfven i andra länder. Ännu skulle det emellertid dröja, innan kvinnorna sammanslöto sig för att genomföra sina idéer. Om kvinnofrågan existerar sedan 1830, så är det först 1848, som man kan tala om en kvinnorörelse. Detta år försiggick nämligen den första associationen, i det att Amerikas kvinnor organiserade sig.
I Sverige är visserligen icke Fredrika Bremer den första, hvilken höjt sin stämma till fruntimrens försvar. Redan fru Nordenflycht hade kraftigt häfdat deras rätt till högre bildning; men hvarken hennes eller fru Lenngrens uppträdande (fast den senare ju haft sitt lilla program för sig) kan sägas tillhöra den moderna kvinnorörelsen. Dess förste representant i Sverige är Thorild, hvilken 1793 utgaf sin lilla paradoxala skrift »Om kvinnokönets naturliga höghet». Detta arbetes största betydelse ligger kanske däri, att det föll i händerna på den unge Love Almqvist, hvilken redan i sina första skrifter visar sig såsom ifrigt intresserad af kvinnans ställning och senare skulle blifva den, som skarpast och klarast formulerade kvinnofrågan i hela dess omfång. Men hans inflytande på Fredrika Bremer är så godt som intet: hans uppträdande föreföll henne endast antipatiskt och paradoxalt.
Däremot har hon under fortgången af sitt lif lärt känna det väsentliga af den europeiska och amerikanska kvinnorörelsen, och i mångt och mycket har den klarat hennes egen uppfattning. Man kan tryggt säga, att utan kännedomen om densamma skulle hon icke själf kommit att formulera sina åsikter med någon större skärpa och icke heller, med sin bristande blick för, huru en sak praktiskt skulle genomföras, blifvit den svenska kvinnorörelsens moder.
Men det var dock närmast på grund af personlig erfarenhet, som hon blef den svenska kvinnosakens ifriga förfäktarinna. För att få en föreställning om huru denna tanke vaknade i hennes sinne, måste man kasta en blick på hennes egen utveckling under barndoms- och ungdomsåren. Hennes temperament, händelserna i hennes lif och det sätt, hvarpå hon uppfattade dem, gifva förklaringen till den ställning, hon kom att intaga i samtidens lif.
- ↑ Se ofvan Almqvist, III.