Från Aftonbladet till Röda Rummet/III. Fredrika Bremer. Fortsättning
| ← II. Fredrika Bremer. |
|
IV. Fredrika Bremer. Fortsättning → |
III.
Fredrika Bremer härstammade från en gammal familj, hvilken, ursprungligen tysk adel, under trettioåriga kriget invandrat till Sverige och därefter under sjuttonhundratalet utflyttat till Finland, hvarest den kommit till rikedom och anseende. Fredrikas fader var en man af icke ringa bildning och erfarenhet. I sin ungdom hade han någon tid legat vid universitetet i Göttingen och sedan besökt en handelsskola i Hamburg. Därefter hade han i sällskap med den unge skalden Frans Mikael Franzén företagit vidsträckta resor på kontinenten och i England, och han återvände till fosterlandet med stor förkärlek för detta senare lands kultur, en kärlek, som han meddelade sina barn och som spelat en viss roll i Fredrikas utveckling. Hemkommen fortsatte han med framgång faderns vidsträckta handelsaffärer och industriella företag samt ägnade sig äfven åt landtbruk. År 1799 gifte han sig med en dotter till expeditionssekreteraren Hans Henrik Hollström. I detta äktenskap föddes Fredrika såsom det andra barnet i ordningen den 17 augusti 1801 på Tuorla gård strax utanför Åbo.
Redan under något af det nya seklets första år förutsåg fadern, att det icke skulle lyckas Sverige att bevara Finland, och då han icke ville komma under främmande herravälde, realiserade han sina egendomar och flyttade 1804 öfver till Sverige. Här inköpte han det gamla och minnesrika men halft förfallna adelsgodset Årsta, hvilket omväxlande med huset i staden blef familjens uppehållsort.
Trots de ekonomiskt gynnsamma förhållanden, under hvilka Fredrika uppväxte, var dock hennes barndomslif allt utom lyckligt. Fadern var en sluten och djupt melankolisk natur. Ett af Fredrikas barndomsminnen var, huru fadern under vintern 1809 brukade ensam vandra upp och ned i den mörka salen — ljus fingo icke tändas — gråtande och vridande sina händer; så djupt grep honom hans hembygds slutliga skilsmässa från Sverige. Visserligen var han en innerligen välmenande man, som aldrig såg på pengar, när det gällde hans barn, men han var sträf och retlig till lynnet, våldsam, pedantiskt ordentlig och så despotisk, att det, när han 1829 bortgick, kändes för barnen såsom en lättnad. Modern hade ett lifligare lynne men intresserade sig mera för sällskapslif och romanläsning än för barnkammaren. Under de första åren af Stockholmsvistelsen sågo barnen knappast sina föräldrar, hvilka då ifrigt deltogo i societetens nöjen. Också blefvo de så främmande för dem, att de sprungo och gömde sig, så fort de hörde deras röster eller steg. Barnen voro uteslutande hänvisade till den finska amman, gamla Lena, och den franska guvernanten, mademoiselle Frumerie. Den senare tog emellertid på ett förtjänstfullt sätt hand om deras uppfostran. Fredrika har sedan i sin själfbiografi med mycken skärpa yttrat sig om denna deras uppfostran. Hon säger, att hon och syskonen endast fingo lära sig ytlighet. Omdömet är ensidigt, och man får icke glömma, att då hon fällde det, hägrade redan för henne själf ett annat ideal af kvinnouppfostran, hvilket skulle sätta kvinnorna i stånd att kämpa sig fram till en själfständig ställning. Och därpå var visserligen flickorna Bremers uppfostran ej anlagd; i den gick allt ut på att skapa salongsdamer, lätta att bortgifta, och hvilka med takt och elegans kunde uppfylla en värdinnas åligganden. I viss mån var detta uppfostringssystem — liksom sederna i det Bremerska huset — sjuttonhundratalets klassiskt franska, ett system som vid denna tid redan på de flesta håll fått vika för Rousseaus kraf på en naturligare, friare, mera på det nyttiga anlagd uppfostran.
Modern hade tre principer för sina barns uppfostran: de skulle uppväxa i okunnighet om det onda, och de skyddades därför noga från beröring med andra barn och tjänarna. De skulle inhämta så mycken språkkunskap och så många talanger som möjligt; och de skulle äta så litet som möjligt, detta för att de, såsom modern föreställde sig, skulle blifva så smärta och sylfidiska som möjligt samt kvicka till förståndet.
På detta sätt kom deras barndom att gestalta sig som lifvet i ett kloster. De fingo icke ens, när de voro vuxna, promenera utom i vagn. De fingo endast ett ordentligt mål mat om dagen. Hela deras lefverne var intill det minsta regleradt af den pedantiskt ordentlige fadern. Man får en åskådlig föreställning om huru det gick till i det Bremerska huset, när man i den äldre systerns, Charlotte Quidings, lefnadsteckning af Fredrika — en af de bästa skildringar af en svensk författares barndomslif, som finnas — läser om deras morgonvisiter hos föräldrarna. Klockan åtta om morgonen skulle barnen vara klädda och komma in och hälsa god morgon först på modern, som då satt i ett mindre förmak vid sitt kaffebord och noga betraktade dem under deras gång från dörren fram till henne. Hade de då gått illa, måste de ännu gång göra om promenaden fram till modern, niga och kyssa hennes hand; och hade nigningen ej lyckats, måste den göras om ännu en gång. Den stackars lilla Fredrika kunde aldrig gå, stå, sitta eller niga modern till lags, och hon hade många svåra och ledsamma stunder att utstå för dessa saker. — Därefter följde besöket hos fadern. Vid den tid, då barnen inkommo i hans yttre rum, lade alltid betjänten en fyrkantig matta midt på golfvet och ställde på den en stol, på hvilken fadern satte sig, af betjänten kringsvept med en stor och vid kåpa. Hårfrisören — ett riktigt original — i ljusgrå syrtut med en kam bak örat och en pudervippa i handen, själf pudrad, inträdde, under det han gjorde många bugningar och skrapningar med ena foten både för fadern och de små barnen. Han räckte pudervippan åt betjänten, som skulle hålla den, medan han upplöste bandet kring stångpiskan, kammade och omflätade denna. Sedan framtogs puderasken, vippan doppades däri, och frisören, med ljuft småleende, hufvudet på sned och emellanåt tagande baksteg för att se, hvad effekt han uppnått, pudrade så grundligen in faderns hufvud och hela ansikte, att han icke kunde se upp, innan betjänten hämtat honom ett fat med vatten och en handduk. — Hvilar det icke en fläkt af rokoko öfver hela denna skildring, är det icke som såge man två små genremålningar af Chardin, afsedda att utgöra pendanger: morgonvisit hos modern, morgonvisit hos fadern! Och dessa taflor gifva ett typiskt uttryck af lifvet i det Bremerska huset: sjuttonhundratalets aristokratiska seder, bruk och åskådningssätt fortlefde där ännu, då de rundt ikring började förträngas af den nya borgerliga tidens ideal.
Efter dessa morgonbesök vidtog omedelbart undervisningen, och de små fingo läsa mycket franska, engelska och tyska samt något historia och mytologi. De lärde sig spela, dansa, sjunga, rita och måla, och hela denna uppfostran afslutades med en stor resa, som familjen 1821 företog genom Tyskland och Schweiz ned till Paris, hvarest de unga damerna erhöllo nya och förträffliga lärare, som vidare utbildade deras talanger. Fredrika yttrar senare om denna resa, att den var så tråkig, så litet väckande, så pedantiskt ordnad af fadern, att hon ej för allt guld och silfver i världen, ja icke ens för Tegnérs hela snille, skulle vilja göra den omigen.
Möjligen saknades det frihet i denna uppfostran, men i mångt och mycket kunde den icke vara bättre. Den passade förträffligt för den kloka och fina äldre systern, men för den lilla Fredrika var och förblef den förhatlig. Hon saknade alldeles de anlag, som på detta sätt skulle utvecklas. Minst af allt lämpade hon sig för att disciplineras till en konventionell salongsdam, hvilken tänker korrekt och rör sig med måttfull elegans. Det oroliga konstnärslynnet, hvilket endast låter tukta sig af individen själf och af lifvet, framträdde tidigt, och hon saknade, såsom hon själf senare säger, alldeles takt. Hjärtats takt bör man visserligen icke frånskrifva den lilla fina och vänliga fe, som hon alltid var, men man kan gifva henne rätt därutinnan, att hon saknade denna till instinkt blifna eftertanke, hvilken gör, att vi välja våra ord och anpassa vårt sätt för att icke onödigt såra. Fredrika, som kanske de flesta varelser med liflig fantasi, kunde aldrig lära sig förstå, hvarför hon skulle tillbakahålla den tanke, som just flög igenom hennes hufvud, eller hvarför hon icke skulle gifva luft åt de känslor, som just öfversvämmade hennes hjärta. Hon följde endast ögonblickets ingifvelse. Hon var ett ytterligt vekt och känsligt barn, hvars oroliga fantasi redan förbryllade hela familjen. Vissa dagar (systern kallade dem hennes frågodagar) upphörde hon icke att bestorma sin omgifning med de mest svårlösta frågor. Vid andra tillfällen var hon absolut frånvarande. Hon kunde försjunka i beskådandet af ett eller annat, som väckte hennes uppmärksamhet, med en intensitet, som låg vida öfver barnets ålder. Så t. ex. då hon på en utfärd plötsligt var försvunnen och, först efter två timmars letande, återfanns framför en staty af skogsguden Pan, i hvars betraktande hon hela tiden varit försjunken.
Sammanställer man systerns skildringar af hennes bedrifter i åldern mellan sju till tio år med vissa uttalanden, som hon själf fäller, påtvingar sig nästan ovillkorligen den tanken, att hon ej varit fullt normal. Så t. ex. är det visserligen vanligt, att barn gärna förstöra leksaker och dylikt, men Fredrikas beteende vittnar om sjuklighet. Vissa dagar var hon besatt af en raffinerad förstörelselusta och kastade näsdukar, silkesskärp, handskar, allt, hvad som föll i hennes händer, i elden. När modern tog henne i förhör, bekände hon strax men kunde icke gifva annat skäl för hvad hon gjort, än att det var så roligt att se, huru det flammade. Låg en sax eller knif framme, försvunno de och Fredrika med. Hon gick då för sig själf och funderade, och när ingen var i rummet, klippte hon ett stycke af en nedhängande gardin eller runda och fyrkantiga bitar ur framvåden af sin klänning. Då Fredrika på egen hand förehaft dylikt ofog och gamla Lena skulle taga reda därpå, följde Fredrika alltid med, tyst och lugn som om det icke rörde henne. Då Lena moraliserade henne, ställde hon sig endast bredvid henne och såg ömsom på hvad hon skadat, ömsom på Lena, fullkomligt stilla, och gick därefter bort utan att säga ett ord. Dröjde det för länge med upptäckten, blef Fredrika otålig och pekade åt det håll, dit Lena borde gå. På grund af allt detta okynne var hon naturligen föremål för ständiga bannor, hvilka på hennes känsliga sinne verkade djupare än på andra barn. — Ett annat drag, som är af intresse i detta sammanhang, är, att när hon stundom ville vara alldeles ensam och därför tog sin tillflykt till en mörk garderob, kunde hon försjunka i en känsla af lycksalighet: »Jag erfor en underlig känsla, en känsla som om jag hade vingar och lyftades af dem utan mitt tillgörande.» Dessemellan kände hon sig som en utstött varelse, hvilken ingen älskade eller bekymrade sig om; hon uppfattade sig själf såsom en förföljd och ville begå själfmord. Allt detta tyder på en mycket höggradig nervositet, hvilken starkt närmat sig till ett epileptiskt tillstånd.[1]
Så förflöt hennes barndom i disharmoni. Men nya och större motigheter mötte henne, då hon efter konfirmationen gjorde sitt inträde i sällskapslifvet. Hon var liten och spenslig med en näsa, hvilken utgjorde hennes och den fåfänga moderns förtviflan, och ett oregelbundet ansikte, i hvilket endast den marmorhvita, rena pannan och de fladdrande, intelligenta ögonen ägde något tilldragande. Undantager man hennes händer, hvilka voro små och välformade, så var hon ful. Hennes kvickhet kunde icke öfverskyla hennes framfusighet och brist på takt. Alltnog, hon ingick icke under de bästa auspicier på äktenskapsmarknaden, och på balerna fick hon därför sitta. Hon har själf senare i Hemmet gifvit en utmärkt skildring af sitt väsende under denna tid. Petrea gör sin första bal. Aftonen förut har hon försökt förbättra formen på sin näsa genom hvarjehanda mekaniska manipulationer, hvilka emellertid endast haft till följd, att den blifvit röd och ännu mera oformlig.
»Det var sjätte dansen på aftonen. Petrea satt alltjämt. Hon kände sin näsa rodna och svullna. ’Se så, tänkte hon, adjö alla dansförhoppningar! Nu blir jag ful, och ingen skall vilja se på mig mera.’ I detsamma fick hon se moderns blick fästad på sig med ett visst uttryck af obehag. Petrea kände härvid liksom ett styng i sitt hjärta, men i detsamma reste sig detta hjärta till motstånd mot de nedtryckande känslor, som nu ville komma öfver det. ’Det här är ledsamt,’ tänkte hon, ’men det kan icke hjälpas, och det är ej mitt fel. Sin öfvergång har det väl också. Och efter ingen vill roa mig, nåväl, så vill jag roa mig själf!’» — Och hon begifver sig ut på äfventyr. Hon träffar på en gammal herre, hvilken just med tekoppen i handen har rest sig från sin plats, och i ett raptus af tjänstaktighet vill hon befria honom från koppen. Herrn drar sig förlägen tillbaka och håller vägrande fast i koppen, men Petrea ger sig icke. Herrn småbugar, Petrea småniger, under det de streta om koppen, till dess ett okruserligt förbidansande par gifver de krusande en knuff, hvarvid en dusch ur tekoppen för Petrea uppenbarar, att den ingalunda är tom. — Hon faller ned vid sidan om ett äldre, beskedligt fruntimmer, som hjälper henne att aftorka tevattnets stänkningar. Petrea känner sig strax förtrolig och frågar henne, hvad hon tänker om Swedenborg, och begynner yppa för henne sina egna tankar om andeskådning och spöken m. m., tills den gamla frun tror henne vara litet tokig och skyndar byta om plats. En tjock militär af fridfullt utseende och något döf, som intagit den tomma platsen i förhoppning att i lugn och ro kunna meditera, utfrågar hon om hans trosbekännelse i politiken och uppmanar honom att instämma med henne i önskan om snart krig med ryssarne. — Slutligen får hon en uppbjudning till dans men beder i stället kavaljeren att dansa med en annan sittande flicka, hvilken hon förgäfves sökt trösta med att föreslå henne en pilgrimsfärd till Jerusalem. Kavaljeren gör som hon önskar men skaffar dock en ny dansör åt henne själf, en ung officer i grann uniform och med svarta mustascher. Naturligen chasserar hon alldeles rasande, och när hennes kavaljer taktfullt söker tysta några skrattande ungdomar, tager hon i sin lifliga fantasi detta för ett bevis på ömmare känslor, börjar kokettera och slutar med att öfverräcka honom en ros, yttrande en vers ur en visa hon just hört sjungas: honneur au plus vaillant och väntande, att han i stället skall gifva henne den myrtenkvist, han håller i handen, och svara med den följande versen: hommage à la plus belle. Men han endast bugar sig och säger: »tackar ödmjukast». — »Öfversedd, förödmjukad, tyst och trampad drog hon sig slutligen tillbaka till ett annat rum. Aftonens uppträden strömmade tillbaka öfver hennes själ och syntes henne nu i en mycket förändrad dager. Spegeln, som ett par timmar förut hade smickrat henne med, att hon kunde kallas »la plus belle», visade henne nu en röd, uppsvälld massa, och denna massa var — hennes ansikte. Petrea tänkte på sitt uppförande med löjtnant Y. och tyckte sig på en gång den löjligaste och olyckligaste af människor. Hon erfor i denna stund ett slags leda till sig själf.»
Hela denna skildring är humoristisk, men under ungdomsåren såg hon icke med denna öfverlägsenhet på sig själf: den ursprungliga stämningen af bitterhet lyser igenom i de ofvan citerade slutraderna.
Emellertid, om Fredrika Bremer kom att gå ogift genom lifvet, så berodde detta icke på hennes sätt och hennes utseende utan på henne själf, ty hon hade åtskilliga friaranbud; enligt systern icke färre än sex. Men hon afslog dem alla. Motiven, hon anför, skifta något vid olika tillfällen, men resultatet är alltid detsamma: efter en kortare eller längre tid af öfvervägande svarar hon nej. Hennes sista skäl — det som hon afgaf 1835, då Böklin friade till henne — var, att hon ville lefva såsom författare och att detta hennes kall icke läte sig förena sig med makans eller husmoderns plikter. Men det var icke hennes verkliga skäl — omedvetet för henne själf var det andra grunder, som voro de bestämmande. Det kan icke hafva undgått någon, att en af de svagaste punkterna i hennes romaner är erotiken; de vimla af påfallande egendomligheter, af hvilka åtskilliga äfven anmärktes af den samtida kritiken. Hon saknar blick för hvad som är verkligt, naturligt, sundt eller osundt i förhållandet mellan man och kvinna. Att en gammal gubbe förmäler sig med en ung flicka torde väl för hvarje oförvilladt sinne närmast förefalla upprörande, men hon ställer gång på gång ett dylikt förhållande i ideell dager (assessor Munter och Eva; doktor Hederman och Ingeborg). Och då eljest de flesta romanförfattare afsluta sina romaner med en hel serie af lyckliga giftermål, så finner hon sitt nöje i att då skåda ut öfver ett icke obetydligt antal ogifta kvinnor, af hvilka de flesta under romanens lopp ratat åtskilliga anbud, ofta af de mest säregna anledningar. Hon, hvars romaner nästan aldrig sammanhållas af ens den nödtorftigaste händelse, blir uppfinningsrik, när det gäller att finna ett motiv eller en intrig, som kan förhindra föreningen mellan tvenne älskande: den ena gången upptäcker fästmön, att den unge mannen icke i allo delar hennes religiösa tro; en annan gång uppoffrar hon sig för sina syskon, en tredje gång vill hon lefva för en eller annan idé. Då i Hertha hjälten efter många års trogen väntan återkommer till fosterjorden för att förenas med den älskade, omkommer han till följd af en ångbåtsbrand på Göta kanal, en olycka som väl hvarken förr eller senare inträffat.
I Hertha har man slutligen en hel följd af scener, präglade af en så byzantinsk asketism, att man för att finna ett motstycke därtill måste gå tillbaka till dessa medeltidslegender, i hvilka de nyvigda makarne på bröllopsaftonen lofva hvarandra att framlefva sitt lif i ständig kyskhet. Hertha säger om Yngve: »Jag vill taga hans hand, leda honom in i det innersta af lifvet och låta en helig eld bränna sinnlighetens glöd bort från våra läppar, ur våra hjärtan.» Och först då han ligger på dödsbädden låter hon viga sig vid honom för att utan anstöt kunna vårda honom.
Det kan icke förnekas, att hon kommit till många af dessa besynnerligheter i kraft af en teori, hvilken låter spåra sig tämligen långt tillbaka i hennes produktion. Hon är så helt upptagen af att häfda kvinnans rätt till andlig utveckling, att hon därför kommer att se ned på hennes kall såsom maka och moder. Hon är så angelägen om att varna för de dåliga äktenskapen, att hon kastar ut barnet med badvattnet, det vill säga, hon skulle helst vilja hafva hela äktenskapet ersatt med ett »vänskapsförhållande» mellan könen. Men teorien är här icke det ursprungliga — den är endast ett i begrepp formuleradt uttryck för hvad som djupast rörde sig i hennes egen känslovärld. Hon var själf lika obeslutsam och grubblande inför en friare som alla hennes hjältinnor. Under alla åldrar hade hon en medfödd ovilja, ja rädsla, för kärleken. I familjen H*** har hon i Emilias förhållande före äktenskapet gifvit den mest omedelbara bilden af denna sida i sitt eget väsende, och bak denna målning ligger ännu ingen tes. Lägg äfven märke till att i Herthas förhållande till Yngve är det endast motviljan för det sensuella, som är konstant, hennes motivering för att tillbakavisa Yngve skiftar däremot: hon tviflar på hans renhet, fadern sätter sig emot förbindelsen, hon vill lefva för sin skola — allt skäl, hvilka såsom alla hennes skäl i dylika frågor äro föga öfvertygande. I företalet till sin roman Fader och dotter skrifver hon — femtiosju år gammal — rent ut: »Jag är trött åt den gamla visan om älskarens suckar, förhoppningar, kval, gnabb, försoning, förtjusning och lycksalighet eller förtviflan; trött att själf skrifva om den, som om lifvets roman icke hade någon skönare, någon högre.» Men det var icke endast vid denna höga ålder, som hon var trött på den; hon hade alltid varit det: för henne hade alltid kärlekens saga saknat djupare mening, hon talar om den som den blinde om färgerna, hon är född vestal. Det var denna naturliga motvilja, som utgjorde det verkliga skälet, hvarför hon tillbakavisade alla friare; och i detta förhållande ligger också förklaringen till att hennes inlägg i kvinnofrågan blef så ensidigt. Hvad som fanns af lif och passion hos Fredrika Bremer — och det fanns mycket af båda delarna — det kastade sig instinktivt och redan i unga år mot manliga idrotter. Under napoleonskrigen drömde hon att som page följa Karl Johan. — »Blotta anblicken af vissa ord i en bok, såsom sanning, frihet, ära, odödlighet, väckte hos mig känslor, som jag fåfängt skall söka beskrifva», säger hon om sig själf, då hon senare skildrar sina barnaår. Men alla vägar voro stängda för hennes verksamma själ. Hade hon varit född något längre ned i samhället, skulle hon åtminstone kunnat blifva lärarinna eller sjuksköterska, nu var det omöjligt. Faderns vilja ställde sig hindrande emellan.
Så var hon en individ, för hvilken samhället icke hade någon plats. Hon ville icke blifva moder, hon fick icke ägna sig åt någon sysselsättning, som tilltalade henne. I denna motsats ligger utgångspunkten för hela hennes senare verksamhet som skriftställarinna.
Hade Fredrika Bremer lefvat under medeltiden eller blott i ett katolskt land, skulle hon funnit en banad väg framför sig, på hvilken hon kunnat vandra. Ty hon tillhör dessa jungfrur, hvilka med gladt mod i ungdomens blomma klippa sitt långa hår och iföra sig nunnedoket. Intet af allt det, som binder de flesta af hennes systrar vid det varmblodiga lifvet, skulle hindrat hennes gång till den ensamma cellen. Vill man finna en parallell till hennes ungdomslif, till hela hennes temperament, bör man söka det i helgonbiografierna. Hvilken likhet med Katarina af Siena! Samma brådmogna frågvishet, samma nästan halsstarriga själfständighetskänsla, samma medfödda, rent fysiska förakt för det sensuella, samma brinnande längtan efter det andliga, efter det himmelska. Det, som utgör bådas storhet, är icke intelligensen utan osjälfviskheten, det aldrig tröttnande begäret att gifva, att hjälpa sin nästa. Och när man ser Fredrika Bremer ännu i ålderns dagar af en inre oro drifven kring i världen för att alltjämt lära mera för att kunna gagna mera, så påminner hon om svenska medeltidens största kvinna, den heliga Birgitta. Visserligen, proportionerna äro icke desamma, hon äger icke den myndiga folkungadotterns breda later, icke hennes manliga maktbegär. Men likheten ligger ej heller endast i rent yttre ting, såsom att de båda drogo till Rom och till Palestina »för att börja ett nytt lif», eller att de disputerade med påfven och andra jordens store och sökte förehålla dem att tänka på folken, som de voro satta att styra. Likheten ligger djupare: samma skolastiska spetsfundighet, samma dragning åt mystiken, samma glödande begär att verka för det tillkommande riket utmärka båda.
Och likheten med en nunna förminskas visserligen icke, när man betraktar hennes lif mellan tjugu- och trettioåren. »För att utom ett fängelses murar dock kunna vara fullkomligt fången måste man vara ett fruntimmer», säger hon själf om sitt lif under dessa år. Särskildt efter utrikesresan blef lifvet i hemmet henne ett fängelse. »Broderande på en evigt grå halsremsa domnade jag allt mer och mer… År gick efter år förbi, allt förblef sig likt, fysiska plågor, väckta af de inre, bemäktigade sig mig, ett utslag betäckte mitt ansikte, mina ögon gulnade, jag hade så till själ som kropp en nästan beständig känsla af det allra djupaste obehag, en frost, en känsla af att mögla. Jag fick ett slags förskräckelse eller afsky för människors blickar, jag stod till mig själf och till dem i ett missförhållande, som var mig odrägligt. Fruntimrens lott i allmänhet och min egen särskildt syntes mig ryslig.»
Såsom de flesta kvinnor i hennes ställning och vid hennes ålder vände hon sig nu till religionen för att finna tröst, för att lära sig resignationens svåra konst. »Jag bad med vild otålighet därom; min plåga förblef densamma. Förbittrad vände jag mitt öga från himmeln och frågade, med blicken fästad på natten af det mänskliga eländet, ett rysligt hvarför. Ingen röst från himmeln eller jorden svarade mig; min tro och mitt hopp blefvo skakade i deras innersta grundvalar. Allt vacklade, jag tviflade, förtviflade, och nu förstod jag afgrunden. Jag led så djupt, så förfärligt men tillika så stilla, att jag just därigenom kände mig få ett slags öfverlägsenhet öfver andra människor; ty jag blef därunder äfven så god, att jag skulle velat lida ännu mera för att spara det minsta kräk en plåga.»
Men det kommer en punkt, då ingen människa kan lida mera: kroppen blir känslolös, själen förlorar sin jag-känsla. Fredrika Bremer hade nått till denna punkt. Hon var färdig med sitt eget lif, och hon ville nu endast tjäna andra, lindra den nöd, som hon såg rundt ikring sig.
Det var för att få penningar till denna sin välgörenhet, som hon började att taga i användande sina talanger. Hon hade tidigt visat anlag för målning, anlag som blifvit utbildade både hemma och i Paris; särskildt hade hon en icke obetydlig färdighet att träffa likheten i ett ansikte. Nu satte hon sig att måla och sälja miniatyrporträtt. Likaså hade hon ända från barnaåren flitigt skrifvit: hon hade varit familjens födelsedagspoet och med små skådespel firat dess festliga tilldragelser. Sedan, då hon vid fjortonårsåldern fått tillåtelse att läsa romaner, hade hon äfven försökt sig i prosaberättelsen. Åtskilligt dylikt, sammanskrifvet under de senaste åren, hade hon liggande; nu, då hon behöfde penningar, kom hon i tankar om att utgifva det, sedan hon ytterligare ökat samlingen med en novell. Så gick det till, att år 1828 ett litet häfte, betitladt Teckningar ur hvardagslifvet, utkom från Palmqvists förlag i Uppsala. Glömmande sig själf för att tjäna andra, hade hon funnit den väg, hvilken ej blott skulle föra henne till ära och ryktbarhet utan äfven gifva henne det, som hon öfver allt annat önskade: nyttig verksamhet.
- ↑ Orsaken till denna anormalitet ligger möjligen, åtminstone delvis, i moderns något förvända uppfostringsprinciper: barnen ledo af brist på frisk luft och framför allt af otillräcklig näring. Föräldrarne voro ju friska och kraftiga, men bland barnen var dödligheten stor. Af 7 barn dogo alla utom de båda äldsta, Charlotte och Fredrika, relativt unga. Sofia 14 år gammal, August 22, Hedda 34, Klas 35, Agate, hvilken redan 1824 undergått ortopedisk behandling, 43 år. Alla flickorna Bremer voro småväxta, och äldsta systern sätter detta i sammanhang med det knappa kosthållet.