←  II. Nyromantikern
Från Aftonbladet till Röda Rummet (Strömningar i Svensk Litteratur, 1830–1879)
av Johan Martin Mortensen (1864–1940)

III. Realisten
Johan Ludvig Runeberg  →


[ 142 ]

III.

Af sådan art voro Almqvists romantiska drömmerier, hvilka så förunderligt väl gifva uttryck åt hela hans skaplynne. Ty han älskade icke att öppet uttala sina meningar. Det halft utsagda, det hemlighetsfulla, det intima låg på ett helt annat sätt för hans väsende. Att uppstiga i katedern och hålla tal passade honom icke, men ett förtroligt samtal i skymningsstunden vid brasans halft utbrända glöder, då minspelet och stämmans tonfall säga lika mycket som orden själfva, öppnade just de rika källorna i hans själ. Öfverallt i sina skrifter insinuerade han och ironiserade och lät tankarna brytas och speglas i tusende facetter och i bakgrunden skymtades alltid en symbol, som gaf djupare mening åt taflans figurer.

Under det att Almqvist, fördjupad i sina Törnrosdrömmar och, på sätt som redan är berättadt, lifnärde sig med renskrifning samt tjänstgjorde som rektor vid en skola — det är hårdt för genierna att lefva i Sverige — kom hela den nya tiden från alla sidor öfver honom med väldig kraft.

Redan från början följde han med intresse de nya företeelserna här hemma och såg, huru Aftonbladet dag ifrån dag vann terräng. Men framförallt var det de sociala och litterära företeelserna i Frankrike, som tillförde hans diktning nytt blod.

Där hade under restaurationstidens politiskt tryckta förhållanden Rousseauismen dykt upp i nya och egendomliga former. Först och främst hade grefve Saint-Simon i en lång följd af skrifter framlagt sina geniala, om ock i mycket bizarra förslag till samhällets omdaning. Det var det fjärde ståndet som i honom fann sin talman. Han är grundläggaren af socialismen såväl som af positivismen. Saint-Simon fordrade rätt för arbetarne till bättre lefnadsförhållanden och upptog äfven från nationalekonomisk synpunkt kvinnofrågan På sitt program. Hela den unga generation, som omkring 1830 gör sitt inträde på den litterära och politiska skådebanan, lyssnade till dessa läror, och många blefvo hans ifriga anhängare för lifvet. Själf fick han icke upplefva de första försöken att föra hans idéer ut i verkligheten, men [ 143 ]efter julirevolutionen och efter 1848 sökte hans lärjungar på olika sätt att förbereda framtidsstaten. Uppnådde de tillsvidare intet annat, så blefvo åtminstone dessa åsikter kända, och äfven svenska tidningar från denna tid hafva mycket att berätta om socialismen i Frankrike.

Redan Saint-Simon var fullt medveten om sina idéers djupt kristliga karaktär. Dock var det närmast en annan man, som framhäfde denna sida af läran, hvilken så mycket erinrade om urkristendomens oskuldsfulla former: Abbé de Lamennais sökte reformera kristendomen, i det han betonade dess praktiska sida som kärlekens religion och mindre såg på dogmerna än på innehållet. Efter julirevolutionen sökte han rycka kyrkan med i de folkliga frihetsrörelserna. Han bannlystes därför af påfven, underkastade sig först, men 1834 bröt han öppet med kyrkan genom sin skrift Paroles d’un croyant och aflägsnade sig sedan alltmera från den officiella kristendomen och fördjupade sig i socialismen.

Och dessa kristligt humanitära idéer vunno hastigt utbredning i litteraturen. Man återfinner dem hos alla tidens förnämsta författare i Frankrike, hos George Sand, Victor Hugo och Eugène Sue. Förhållandet är ungefär detsamma i England, där Dickens m. fl. gjorde sig till tolk för samma läror.

Det var hela denna idébölja, hvilken nu under trettiotalets första år strömmade in öfver Almqvist och förmälde sig med hans föregående åsikter.

Strängt taget var allt detta nya icke nytt för honom. Det var endast konsekvenser, dragna ur denna Rousseauism, som han insupit med modersmjölken, och som han redan i tidigare skrifter förkunnat, om också många gånger i en dunkel form. Men när han nu rundt ikring sig hörde alla dessa röster, som ljudeligt och utan fruktan uttalade, hvad han i Sverige, där teologien och prästerskapets ställning var och är starkare än kanske i någon annan europeisk stat utom i Ryssland, knappast vågat hviska, då kunde han själf icke tiga längre. Dagligen såg han, huru de liberala åsikterna trängde igenom. Skulle det månne icke äfven finnas plats för de sociala reformkraf, som han själf redan så länge och så hopplöst burit i sitt inre?

Men hur förmälde sig nu allt detta med hans nyro[ 144 ]mantiska ståndpunkt? Fosforismen var ju reaktionär till sina syften, och aldrig hade den varit reaktionärare än under trettiotalet, då den tydligen kände, att den kämpade för sitt lif. Almqvists ställning till nyromantiken hade emellertid alltid haft en särskild karaktär. Han älskade nog dess fantastik, dess mystik och svärmeri, men i grund och botten voro hans drömmar af en helt annan art än vare sig Geijers eller Atterboms. Den senare hade under sina barnaår suttit nere i en aflägsen krok af Östergötland och läst Björners kämpadater och han behöll alltid smaken för det historiska, det förflutna, det minnesrika. Hans ideal var medeltidens feodalstat och fast god protestant, kan det icke nekas, att han hyste vissa hemliga, ästetiskt katolska sympatier. Almqvist däremot hade framlefvat sina första år i en luft, genompyrd af sjuttonhundratalets idéer. Liksom hela upplysningstiden saknade han i hög grad historiskt sinne och såg abstrakt på alla sociala företeelser. Det förflutna tjusade honom icke heller öfver höfvan. Hans drömland låg i det fjärran blå, en feernas lycksalighetsö i framtidens ocean. Det är därför som alla hans ideer, äfven om de äro nyromantiskt färgade, långt mera erinra dels om sjuttonhundratalets materialism, dels om den kommande positivismen och utvecklingsfilosofiens läror. Vi hafva sett, huru man bak hans fatalism skymtar ärftlighetsbegreppet, och hans mystiska upphöjande af det djuriska är intet annat än den följande tidens betonande af instinktslifvets berättigande i människan. Så förebådar han på alla områden positivismens idéer i moral och psykologi. Almqvist tillhörde, såsom man sade i Tyskland, nyromantikens vänster liksom Atterbom dess höger. Det är alldeles riktigt då Lysander, fastän utan tillräcklig motivering, jämför honom med Heine. Historiskt intager han samma plats som denne. Han upplöser nyromantiken och inleder realismen och radikalismen.

Därför utvecklade sig också hans fantastiska och mystiska världsåskådning småningom till radikal opposition i politiskt, religiöst och socialt afseende och det så fullständigt, att man i många fall först på åttiotalet hörde samma tankar uttalas.

Det är icke lätt att i närvarande ögonblick exakt angifva, när Almqvist själf nått fram till denna nya ståndpunkt. Det var först åren 1838—1840, som han uttalade sina [ 145 ]tankar, men i verkligheten ligger hela processen tidigare; troligen är han redan öfver gränsen 1834 eller senast 1835.

Redan i Törnrosens bok finna vi utslag af dessa nya tankar. Tidigast kan man på det rent konstnärliga området iakttaga, huru Almqvist närmade sig realismen. Det är t. ex. betecknande, huru intresserad Almqvist är af att skapa lokalfärg i vissa af sina arbeten, fast ingalunda i de historiska eller arkeologiska försöken, som man skulle kunnat förmoda. Hermitaget såväl som hans Sviavigamal äro skrifna i rent nyromantisk anda. I hans italienska och spanska skildringar, Signora Luna och Ramido Marinesco, finna vi däremot hans egendomliga sätt att gifva lokalfärg, i det han genom uppräknande af klingande namn, exotiska trädslag, o. s. v. söker framkalla sydländska bilder. Som redan sagdt påminner hans manér här närmast om Victor Hugos eller i allmänhet de franska romantikernas omkring 1830.

Samtidigt varseblifver man äfven, huru han anslår hvardagstonen i sina berättelser. Redan i Jaktslottet finnes antydningar därtill fast icke alltid fullt lyckade. Såsom redan Atterbom anmärkte, framträder ofta detaljerna för mycket på det helas bekostnad. (Se t. ex. Richard Furumos och Julianus’ samtal om Magdalena, hvilken högstämda skildring humoristiskt är inskjuten i en hvardagskonversation angående de framsatta maträtterna.) Baron Julius K. är synbarligen ett något ironiskt försök i Fredrika Bremers stil; till och med personnager ur hennes romaner, Mamsell Rönnqvist med sina pullor uppträda i densamma.

Omöjligt är det icke, att Balzac under dessa år inverkat på honom och fört honom fram mot den brutala skildringen i Det går an. Säkert är i hvarje fall, att han från och med midten af trettiotalet är på god väg att förändra hela sitt romantiska manér och i slutet af decenniet, är han fullt herre öfver sitt nya skrifsätt. Columbine, som äfven på grund af sin tendens hör hit, utmärker sig genom ett särdeles djärft samtalsspråk. I Araminta May finna vi en liten verklighetsbild, tecknad på grundvalen af de tvenne motsatser, som Almqvist ständigt fasthöll: landtlifvet och stadslifvet. Det är en liten hvardagshistoria, i hvilken med älskvärd skälmaktighet skildras en kärlekshistoria mellan den unge grosshandlaren herr Fabian och fröken Henriette, en förtjusande ung stockholmska, med icke så litet af fransysk [ 146 ]grace och esprit öfver hela sitt väsende. Betecknande för Almqvists realism äro sedan hans folklifsskildringar, af hvilka den första är Skällnora kvarn (1838), som följes af Grimstahamns nybygge (1839), Ladugårdsarrendet (1840). Till denna grupp höra äfven Kapellet och Det går an. Dessa skrifter beteckna höjdpunkten af hans konstnärliga alstring under denna hans sista period.

Utan tvifvel var det ej minst ekonomiska orsaker, som i det längsta höll honom tillbaka från att öppet uttala sin mening och angripa den samhällsordning, som han hatade med en känslofilosofs hela glöd. Ännu i slutet af 1830-talet hoppades Almqvist erhålla en eller annan anställning i statens tjänst, och man ser tydligen af dessa års händelser, att han först brände sina skepp, då han ansåg allt hopp vara ute. 1837 aflade han prästexamen i Uppsala. Ett egendomligt steg af en man, som icke var ortodoxt rättrogen! Månne Almqvist denna gång var fullt medveten om sina afsikter? Säkerligen var det åter ekonomien som i någon mån spelade in, då han tog detta steg. Han kunde ju inför sitt samvete försvara sig därmed, att han var kristen, visserligen icke dogmfast lutheran, men en Jesu efterföljare, som gärna ville utbreda dennes kärleksverk bland människorna. Men dessutom föresväfvade honom tydligen en annan plan, att döma efter ett bref, som Hazelius skrifvit till honom: han ville in i kyrkan för att såsom präst bryta med densamma, liksom Lamennais 1834 hade brutit med påfvekyrkan. Det var helt enkelt hans diaboliska afsikt, att sedan han väl en gång erhållit en fast plats, uttala alla sina afvikande meningar och göra ett affall, så eklatant, att hela den förhatliga statskyrkan skulle darra på sina grundvalar. Något ämbete erhöll han emellertid icke, hvarken då eller senare.[1]

Samtidigt speciminerade han äfven för en professur i ästetik och moderna språk i Lund, men redan i början af året 1839 var det tydligt, att han skulle blifva förbigången. 1840 i mars utnämndes också hans medtäflare och forne motståndare C. A. Hagberg till platsens innehafvare.

Denna missräkning tog djupt på Almqvist och framkallade den afgörande vändpunkten i hans lif, såsom det, sammanhållet med de följande händelserna, tydligen visar sig ur ett bref till Thomander, i hvilket han säger:

[ 147 ]»Ehuru jag är lik alla människor däruti, att bestå af en blandning af fel och förtjänster, så skiljes jag likväl från de flesta däruti, att man hos mig hufvudsakligen fäster sig vid felen och hos andra hufvudsakligen vid förtjänsterna. Jag vet icke, hvilken bana en nådig Gud för mig kan hafva utstakat: likväl saknar jag, om jag bara vill, hvarken humor eller satir, så att det skulle nog också en dag kunna falla mig in, att taga folk i svansen, draga dem på land, sätta deras egenskaper till allmänt skärskådande och bli en informator in extenso. Höflighet och kärlek är hvad som roar mig mest, endast för nöds skall kunde jag lämna dem… Du skall nu icke höra mig klaga vidare… Jag får nu förtäras, förstöras i uselt kraftödande arbete utan värde, efter omöjligen någon hjälp, något biträde kan finnas.»[2]

Det var i denna dystra, på en gång förtviflade och krigiska stämning, som Almqvist befann sig under åren 1838—1839. Så fort det nu stod klart för honom, att alla vägar voro stängda för honom, bröt han också hänsynslöst med samhället. Ännu 1838 tvekade han och lät makulera Det går an, såväl som Det europeiska missnöjets grunder, hvilken senare skrift först såg dagens ljus 1850. Men 1839 hade han bestämt sig. Då utkom novellen Det går an och dramat Amorina, hvilken senare skrift dock icke väckte något uppseende under de följande upprörda förhållandena. Och från och med oktober samma år tillhörde Almqvist Aftonbladets redaktion.

Utgifvandet af Det går an äger i vår litteraturs historia samma symboliska karaktär som den Crusenstolpeska rättegången och Geijers affall i politiken. Den betecknar den nya litteraturens genombrott. Med denna novell håller tendenslitteraturen, som skulle behärska hela fyratiotalets diktning, sitt inträde i litteraturen.

Jämför man Det går an med de föregående realistiska försök, som Almqvist redan gjort, så är afståndet omätligt. De förra erinra närmast om den art af realism, som slår upp i tidens bondeidyller, sådana som George Sand och Auerbach eller senare Björnstjerne Björnson skrifvit. Men när man läser Det går an tycker man sig bläddra i en tendensnovell från åttiotalet. Den står ensam i hela den dåtida litteraturen. Det kan således icke förvåna oss, om samtiden på en gång häftigt upprördes och icke förstod den utan missuppfattade tendensen och fann hela skriften rå, prosaisk och samhällsupplösande.

I Det går an framträder Almqvists åsikt om kärleken och [ 148 ]äktenskapet fullt färdig och genommotiverad. Hans teori kompletteras sedan genom det europeiska missnöjets grunder och för dess fulla förstående är det skäl att äfven taga hänsyn till vissa uttalanden i monografien. I allt väsentligt är emellertid hans ståndpunkt densamma som i skriften från 1816, Hvad är kärlek?[3]

Själfva händelsen i Det går an är som bekant, att på en mälareångbåt sammanträffa en underofficer, Albert, och en glasmästaredotter från Lidköping, Sara Videbeck; tycke uppstår emellan dem och under resan, som varar flere dagar, ingå båda hjonelag, och särskildt kvinnan förklarar bestämdt, att hon icke önskar, att denna förbindelse skall helgas genom vigsel. Om nämligen en dag deras kärlek toge slut, skola de hafva full frihet att skiljas, så att de icke behöfva vara förenade af yttre skäl. Ingen egendomsgemenskap får heller finnas mellan dem, utan hvar och en försörjer sig själf. Man bör lägga märke till att det är kvinnan, som frambär dessa åsikter, hvilka hon vunnit genom sitt eget lifs erfarenhet, enär hennes föräldrars äktenskap på grund af faderns supiga lefnadssätt varit mycket olyckligt. Albert däremot skulle helst velat ingå ett vanligt traditionellt äktenskap, och han framkastar också tanken på barnen. Betydelsefullt är det också, att både Albert och Sara tillhöra underklassen. Almqvist har särskildt framhäft detta, genom att göra Albert till underofficer. Han vill därmed angifva att det problem han behandlar berör hela samhället, icke blott öfverklassen. Vidare har han skarpt betonat, att kärleksproblemet sammanhänger med ekonomien — det är därför som han gjort Sara till en så kraftig hushållerska.

För att fullt förstå innebörden och betydelsen af detta för sin tid ytterst intressanta och revolutionära arbete, är det skäl att undersöka, på hvilka vägar Almqvist nått fram till sin teori. I korthet låter denna fråga besvara sig därmed, att det dels berodde på litterär inverkan, dels på grund af hans egen lifserfarenhet.[4]

[ 149 ]Hvad det senare momentet beträffar, är det nog att erinra om, att hans föräldrars äktenskap hade varit olyckligt. Hans eget äktenskap med bonddottern hade icke heller utfallit efter förväntan. Skillnaden i bildningsgrad, möjligen äfven andra orsaker, gjorde att makarne snart gingo ifrån hvarandra. Almqvist hade således hela sitt lif igenom haft rikliga tillfällen att tänka öfver äktenskapet.

Men Almqvists teori är icke en isolerad företeelse. Den utgör blott en speciell punkt i en lång idéutveckling, och i samtidens litteratur finnes bestämda förebilder till åtskilliga af hans egna tankar. För att finna hans åsikters plats i kedjan måste vi gå tillbaka i tiden till rörelsens början.

Jämför man då kvinnans ställning i våra dagar och den någorlunda aktning, i hvilken äktenskapet nu mera hålles, med motsvarande företeelser i början af sjuttonhundratalet, så är skillnaden omätlig. Kvinnan äfven i de högsta klasserna fick då så godt som ingen boklig uppfostran, i hvarje fall endast af den ytligaste art. Hon bortgiftes tidigt, ofta redan vid femton års ålder. Som ett barn trädde hon således in i äktenskapet. Efter hennes tycke frågade man icke. Särskildt i de högre kretsarne var äktenskapet så godt som uteslutande baseradt på ekonomiska eller liknande yttre sociala fördelar. När makarne sörjt för ättens bestånd gingo de vanligen också hvar sin väg; mannen återvände till sina älskarinnor, och hustrun uppsökte bland sin umgängeskrets en eller flera tröstare. Kärlek mellan makarne betraktades nästan som en anormalitet. Man skrattade däråt, och när en af tidens memoirförfattare berömt prinsen af Conti för hans kärlek till hustrun, tillägger han: Cependant il a des maitresses; c’est la règle. Också är denna tids historia öfversvämmad af äktenskapsskandaler af ofta den mest upprörande beskaffenhet, och hvilkas slutakt ofta utspelades inför domstolarna. Än är det en förnäm dam, som, då mannen stämt henne, emedan hon rymt med en älskare, låter för att rädda denne instämma trettiofyra personer såsom vittnen hvilka skola intyga, att de alla åtnjutit hennes gunst. En annan gång är det en kvinna af de högre kretsarne, som begår mened, förnekande att hon förut varit gift, för att kunna ingå äktenskap med sin rike älskare. Dessa förhållanden fortforo långt fram under adertonhundratalet. Det kan vara nog att erinra om den skandal, som beledsagade [ 150 ]Georg IV:s skilsmässa från sin gemål, Carolina af Brunswick, och hvilken upprörde hela Europa.

Sådana voro regensens äktenskapsseder i Frankrike och förhållandena voro icke bättre vare sig i England eller Tyskland, i S:t Petersburg eller Stockholm. Gustaf III såg nästan med oblida ögon en hofdam, som icke hade åtminstone en älskare. Om man får tro memoirförfattarne tillämpade han samma fördomsfrihet i sitt eget äktenskap. Det var visst icke endast i de högsta kretsarne, som dylika erotiska oregelbundenheter förekommo, fast de naturligen där antogo de största proportionerna. Hvad skulle man i våra dagar säga om en biskop, hvilken hade förbindelser af den art, som skalden Esaias Tegnér? Det är ju äfven bekant, att Blanche var oäkta son af en prästman. Friherrinnan Knorring skildrar i Torparen, huru patronen på godset gör en af pigorna hafvande och sedan utan att yppa saken bortgifter henne med en dräng. Dessa exempel utgöra icke undantag utan belysa de typiska förhållandena. Jämför för öfrigt för äktenskapssederna tidens romanförfattare: Blanche, Onkel Adam, friherrinnan Knorring. Där finner man fullt af fall som visa tillbaka till verkligheten. Öfverallt höll man ytterst strängt på äktenskapets yttre form, på dess helighet, på dess oupplöslighet, men i praktiken omfattades det med föga aktning.

Om i våra dagar kvinnans ställning är långt bättre och äktenskapet, trots alla ofullkomligheter, står högre, beror detta icke minst därpå, att man sedan omkring etthundrafemtio år i alla europeiska litteraturer diskuterar de problem, som angå kärleken, äktenskapet och äktenskapsbrottet. I stort sedt har denna litteratur, långt ifrån att, som man ofta förebrår den, vara osedlig eller samhällsupplösande, förbättrat kvinnans ställning, ökat hennes fordringar och därmed äfven höjt äktenskapsmoralen.

Början till denna samhällskritik liksom alla den modärna tidens rörelser — vi halfva redan mer än en gång haft tillfälle att se det — är att söka i England och dess borgerliga litteratur. Redan i Richardssons roman Clarissa finna vi frågan vidrörd. Clarissa förskjutes af sin familj, emedan hon icke vill gifta sig med den rike man, som utvalts åt henne. Hon skändas af den person, hvars skydd hon sökt. Richardsson varnar också föräldrar för att icke i lifvets [ 151 ]viktigaste frågor tvinga sina döttrar. Fielding och Smollet verkade i samma riktning genom att i lifliga färger skildra de härskande äktenskapssederna.

Det var dock först i Frankrike och Tyskland som dessa idéer klargjordes och tillspetsades till lefvande problem. I början af sjuttonhundratalet härskade i det förra landet Racines romaneska uppfattning af kärleken, och detta ideal sammanfördes nu med den engelska samhällskritiken och gjorde därmed sitt inträde i verkligheten. Abbé Prevost, en af de första utbredarne af engelska idéer i sitt fosterland, behandlade i sin roman Manon Lescaut visserligen icke äktenskapet, men en annan närliggande fråga, nämligen galanteriets och kärlekens förhållande till hvarandra, ett ämne, hvilket sedan af Victor Hugo och Dumas fils framställdes ännu mera medvetet i socialt humanitär anda. Äktenskapsfrågan upptogs sedan af Rousseau och Goethe; af den förre i La nouvelle Heloise, af den senare i Die Wahlverwandtschaften. Båda häfdade visserligen äktenskapets okränkbarhet och oupplöslighet men skildrade samtidigt med sådan sympati och sådan glöd kärlekens rätt, att läsarens indignation vände sig emot denna institution, hvilken stod i vägen för de älskandes lycka. Nyromantikerna gingo ännu längre, i det att de öppet bröto med äktenskapet både i lära och lefverne. I denna rent epikureiska anda är problemet behandlat i den för öfrigt obetydliga Lucinde af Friedrich Schlegel.

Redan i början af adertonhundratalet finner man, att diskussionen om äktenskapet och kvinnans ställning får en olika karaktär i olika länder, beroende på, om äktenskapsskilsmässa var tillåten eller icke. På det sättet uppkommer tvenne olika former; den ena är den anglosachsiska kvinnorörelsen, hvilken får en omedelbart praktisk riktning och närmast kämpar för kvinnans rätt till uppfostran och arbete. Skilsmässan sätter henne nämligen alltid i tillfälle att i yttersta fall befria sig från mannen. I denna form återfinna vi den i Sverige hos Fredrika Bremer. Den andra är den franska, där man framförallt diskuterar de rent erotiska frågorna. Typisk för den nya riktningen är M:me de Staël, hvilken ungefär samtidigt med att Napoleon återinför det oupplösliga katolska äktenskapet, riktar en följd af angrepp emot detsamma. Det är sedan följderna af det oupplösliga äktenskapet, äktenskapsbrottet, l’adultère, i alla dess former, [ 152 ]hvilka man ifrigt diskuterat i Frankrike ända till 1884, då lagstiftningen härutinnan förändrades. I närvarande ögonblick håller hela detta motiv på att försvinna ur litteraturen, hufvudsakligen emedan skilsmässolagstiftningen höjt äktenskapsmoralen. Och detta förhållande visar ju tydligt innebörden af hela denna så ofta misskända och missuppfattade litteratur.

En högst viktig insats i denna diskussion gjordes af socialisterna, af Saint-Simon och Fourier. De betraktade nämligen hela kvinnofrågan från allmänt social och icke minst nationalekonomisk synpunkt, icke endast som ett sentimentalt öfverklassproblem, som de skönlitterära författarna oftast gjort. Därför fingo de också skarpt fram alla de olägenheter, som utmärkte förhållandet mellan man och kvinna. Den fattiga kvinnan blef dels icke bortgift, dels drefs hon af nöden att prostituera sig. Hennes rika syster var icke lyckligare ställd. Hon hade ingen frihet i sitt val, fick icke följa sitt tycke, utan det var hemgiften, som bestämde äktenskapet. De botemedel, som vissa af Saint-Simons efterföljare föreslogo emot dessa samhällsolyckor, äro dock föga tillfredsställande. Enfantin gillade både äktenskapet på lifstid och lösare förbindelser samt förordade matriarkatet, att således endast modern skulle äga barnet. Fourier, uppfinnaren af phalanstèresystemet, utvecklade vidare konsekvent denna teori, då han i det närmaste gjorde kvinnan gemensam och lät barnen uppfostras af phalanstèren. Han upphäfde således fullständigt familjen.

Emellertid fingo åtskilliga af dessa åsikter strax ett stort inflytande, i det att de samtidigt inträngde i skönlitteraturen. George Sand framhäfver t. ex. just den rika kvinnans hårda öde, Victor Hugo m. fl. talade varmt för den prostituerade.

Dessa senare författare hafva troligen icke haft någon annan betydelse för Almqvist än, att han genom deras exempel uppmanats att bryta sin tystnad. Columbine och Brefvet till Leonard, i hvilka han kämpar för den prostituerade, utgöra emellertid paralleller till Dumas’ och Victor Hugos arbeten. Columbine är vår svenska Kameliadam.

Däremot hafva de socialistiska författarne varit af grundläggande betydelse för Almqvist. Visserligen upptog han icke från dem teorien om kvinnans gemenskap — en åsikt, som står i den skarpaste strid med hela Det går an-läran — men liksom socialisterna uppfattar han problemet såsom berörande [ 153 ]hela samhället, ej endast öfverklassen och betonar skarpt den nationalekonomiska synpunktens betydelse för frågans lösning. Och hans eget reformförslag är liksom socialisternas baseradt på en kritik af det nuvarande äktenskapet, prostitutionen och celibatet.

Detta framgår tydligt af följande tvenne citat ur Europeiska Missnöjets grunder:

»Att vigseln i sig själf kan utgöra en helig, vacker och vördnadsbjudande akt, nekar ingen människa. Men allmänna erfarenheten visar, att den kan göras, högligen ofta verkligen göres, och — hvad värst är — icke kan hindras ifrån att när som helst göras till medel i materialismens, bedrägeriets, rofferiets, våldets hand; och därvid tillfoga personer ett fördärf för hela lifvet, kanske för evigheten, långt utöfver många andra slags skador människor kunna göra hvarann, och som statsinrättningarne eljest äro rätt angelägna om att, äfven för de minsta fall, förebygga. Ibland alla par, som vigas, måste man utan öfverdrift tillstå, att med det större antalet tillgår så, att sedan den maskulina parten med vänliga fasoner förmått den andra till Ja och vunnit målsmäns bifall, får han offret genom vigseln fastsmidt, och tar nu dess egendom, likasom dess person, gör därmed hvad han behagar (blott med iakttagande af vissa yttre beskedlighetsformer), hvarpå han kan låta bli att unna den så kallade makan hvarken kärlek, godhet eller någonting mera än han själf tycker; ja, om han så vill, låta den borttyna ända till grafven, utan en gnista sol för dess ande, tröst för hjärtat, hugnad för kroppen; allt, nämligen, såvida icke den feminina parten tar sig före, att genom en motsvarande eller ännu högre stegrad elakhet, hårdhet eller list vinna öfvertaget och nedtrampa sin vederlike. Hvad sann sedlighet eller lycka skall finnas i detta, inser man: antingen A nedtrycker och förgör B, eller B borttrasslar och förstör A, så är däruti ej godt. Om lugn äger rum, utgöres detta omsider, i vanligaste fall, blott af det tomma intet dem emellan, till själ och kropp. Och sådana kallas »makar»! Skall man aldrig kunna lära sig inse och erkänna det ytterst befängda och skadliga i allt detta?»

Enstaka undantag gifvas visserligen, då sann andlig kärlek och hjärtlig öfverensstämmelse finnes emellan makar, och då till följd däraf inre sedlighet och lycka för dem äger rum. Men i sådana fall stå de just på det s. k. Detgåran-systemets grund, och äro till följd af denna grund (som här händelsevis medkommit), men i grunden af ingenting annat, i ett godt förhållande. Detta är i det gängse systemet blott en lyckträff, ett rent accidens. Statsinstitutionen, sådan den nu är, utesluter väl icke möjligheten af en sådan händelse; men den utgår icke ifrån nödvändigheten af någon sympatisk kärlek i andlig måtto, makarne emellan, såsom oumbärligt och oeftergifligt villkor för äktenskapet; därföre gifves ock, enligt denna institution, ingen säkerhet, ingen borgen för sedlighet och lycka.»[5]

Längre ned fortsätter han på följande sätt:

»Den (äktenskapsinstitutionen) utöfvar den mest förfärliga verkan till immoralitet och olycka för hela den massa af personer, som icke inkomma [ 154 ]inom kretsen af det vigda; och gör det genom den, icke i sakens egen inre och högre natur grundade, utan blott till följd af den yttre lagen uppställda råskillnad emellan rätt och orätt i denna väg, mellan kyskt och okyskt, som endast består i att vara vigdt eller ovigdt. Åt hela denna stora afdelning af ämnet har man i allmänhet lämnat alltför liten uppmärksamhet; den fordrade för att riktigt utföras, sitt eget kapitel. Nu vidrör jag det allenast i förbigående, och påminner dig till exempel om det historiska urgamla faktum, att bordellerna leda sin upprinnelse från de religiösa institutionerna, ofta blifvit ordentligen inrättade för dessas skull, i närheten af kyrkor och såsom själf en art kyrkliga hus (detta bör icke förundra dig, då du vet hvad »socia» i en viss romersk kurialstil under medeltiden betydde; samt att i allmänhet allt hvad man i teologisk, kyrklig och juridisk mening kallar adulterium (äfvensom fornicatio o. s. v.) leder så hela sitt upphof ifrån conjugium, att det utan detta icke skulle vara till; hvaremot det i sig själf orena icke kommer i någon beräkning, i anseende till denna egenskap, för det adulteriska mera än för det conjugiala; hvarföre ock ett adulterium, att afsky på rätt grund, icke hittills blifvit statueradt. Jag vet, att utsikterna åt dessa håll genom sin nyhet skola förekomma djärfva; de behöfva också historien till sin ledning, på det att icke osanna beskyllningar måtte begås på någondera sidan. Hvad som emellertid genast kan inses, är den orättvisa och grymhet, som institutionen härmed utbreder öfver en så betydlig del af kvinnokönet. Ty, om det rörande karlarne kan sägas, att det beror på hvar och en af dem att fria och blifva gift, och dymedelst undfly det antingen (celibatoriskt) olyckliga eller (adulteriskt, fornicatoriskt) ärelösa, hvarmed institutionen belägger det ovigda lifvet i världen, så är detta däremot icke att framkasta emot kvinnorna. För mången af dem står det icke fritt att blifva gift eller icke (äfven till och med om hon begifver sig till den skändligheten, att kasta sig i armarna på hvem som helst, för att inkomma på äktenskapets linje). Det kan således då icke sägas vara hennes fel om hon förblifver ovigd. Men i detta alldeles oförskylda och af hennes tillgörande icke beroende tillstånd måste hon bekväma sig, antingen till olyckan (celibatoriskt) att tillbringa ett helt lif, sjukligt till själ och kropp, med eller utan hemliga (s. k. stumma) laster, dock alltid stridande emot Guds mening i skapelsen, utan uppfyllelse af ett ibland tillvarelsens hufvudändamål (generationen), och med saknad af den på en gång frommaste, ljufvaste och oskyldigaste glädje (att se sig fortsatt i ett barn: hafva dess kärlek till tröst och stöd); eller, å andra sidan, till vanäran (adulteriskt, meretriciskt), i fall hon vågar vara något åt det håll, hon — i bättre mening förstådt — skulle och just borde.»[6]

Det är med dessa förhållanden i sikte, som han formulerat sitt eget äktenskapssystem, hvilket kan sammanfattas på följande sätt: 1) äktenskapet bör endast ingås af kärlek, icke af yttre skäl, ekonomiska eller uteslutande köttsliga;[7] [ 155 ]2) makarne böra icke bindas genom vigsel för att kunna skiljas, utan att staten eller tredje person ingriper, om det skulle visa sig att föreningen vore mindre tillfredsställande;[8] 3) de böra icke vara ekonomiskt beroende af hvarandra utan försörja sig själfva. I Det går an hade icke talats om barnet, men i Det Europeiska missnöjets grunder yttrar han sin tanke äfven om denna fråga.[9] 4) Det är modern, som äger och uppfostrar barnet, hvilket äfven ärfver hennes förmögenhet.

Såsom konstverk betraktadt står novellen Det går an mycket högt. De båda karaktärerna äro för ändamålet mästerligt lagda tillrätta. Albert är en klok och praktisk karl med något sorglöst och ädelt i hela sin uppfattning. Sara är den rena småborgaremamsellen, tämligen vulgär både i sin uppfattning och jargon, kallt och småaktigt beräknande; likvisst är hon en präktig flicka och äger alla de förtjänster, som åtfölja dessa brister. Hon är redlig, pålitlig, och ur [ 156 ]djupet af hennes väsen framglimtar något af det dämoniskt tjusande som Almqvist förlänat alla sina kvinnogestalter. Hela Almqvists teori, som hon utvecklar, får en särskild betydelse genom att uttalas af en så litet exalterad varelse. Mycket klart har Almqvist äfven motiverat, hvarför hon har så djup motvilja mot det traditionella äktenskapet. Och hela denna novell, som söker reformera en gammal samhällsinstitution, är skrifven med den finaste genomförda konstnärliga ironi och med en diskret humor, som gör den till ett mästerverk i sin art. Gång på gång bryter Almqvist tonen och går från det hvardagliga till det stämningsfulla, från det skärande hånet till den vekaste och mjukaste ömhet. Almqvist har i konstnärligt afseende aldrig nått högre.

Det intryck, som denna skrift gjorde på samtiden, var öfverväldigande. Sällan eller aldrig har väl ett arbete i den svenska litteraturen uppväckt en sådan storm af ovilja. Det uppstod en hel motlitteratur, den så kallade Det går an-litteraturen, bland hvilka de viktigaste skrifterna äro hegelianaren Snellmans Det går icke an och August Blanches Sara Videbeck. Men för öfrigt haglade det med artiklar och småskrifter, och långt fram på fyratiotalet märker man i tidens romanlitteratur, huru frågan sysselsatte sinnena. Så t. ex. är Torparen, friherrinnan Knorrings bästa roman, skrifven emot Almqvists arbete. I allmänhet gå dessa skrifter ut på att visa de förfärliga följderna af Almqvists system. Man utgår därvid från den förutsättningen, att parterna, såsom icke förbunda genom vigseln, skulle löpa ifrån hvarandra. Öfverhufvud taget har man ned ända till våra dagar antagit, att det var Almqvists mening, att utbyta äktenskapet mot en serie af lösa förbindelser och att följaktligen hufvudsaken med föreningen för honom var, att parterna skiljdes så ofta som möjligt. Men detta antagande beror på en missuppfattning. Almqvist betonar tvärtom gång på gång, att han vill komma bort från det nuvarande äktenskapet, som för honom är prostitution och höja äktenskapsnivån. Skilsmässan är för honom endast en säkerhetsventil, för att de personer, som af en eller annan orsak icke skulle trifvas tillsammans, må kunna skiljas. Almqvists uppfattning om skilsmässan framgår med tillräcklig tydlighet af efterföljande citat:

[ 157 ]»Man förutsäger, att människorna med denna frihet ej skulle göra annat än löpa ifrån hvarandra och ständigt ändra sig. Men ingen spådom har så liten grand. Att ändringar skola kunna ske, är sannolikt, och någon gång ock ganska angeläget. Men öfverhufvud icke: ingenting är kärare för människan än människa, och ingen springer ifrån det bästa han äger: gör man det och stundom af misstag, så kommer man snart åter. För öfrigt måste den befarade ombytligheten jämföras med hvad som är för handen; och man bör efterse, om det är någon rätt sed eller stor lycka man vedervågar att förlora, äfven i värsta fall. Det är just nu människorna i hjärtan och själar löpa ifrån hvarann, skiljas, och snart sagdt ingenstädes rätt sammansitta (oaktadt vigslar i alla hus). Hvarföre? Emedan föga andlig kärlek dem emellan gifves, då själfva principen därför icke är till, och omöjligen under denna institution kan få luft till verksamhet och inflytande. Finge denna princip obehindradt gälla, så skulle de sälla sig tillhopa, som efter lifvets och sanningens ordning hörde hvarandra till; och inga andra lämna hvarann, än de, som hatade och fördärfvade hvarann, eller åtminstone icke gjorde hvarann bättre och lyckligare. Men för att detta skulle aflöpa väl, är nödvändigt, både att ett ädelt och klokt tänkesätt öfver ämnet grundlades i allmänna uppfostran, så att hos människan tidigt upplifvades känsla om hvad i denna sak verkligen är rätt eller icke; samt att det ekonomiska förhållandet i samhället reglerades så, att ingen person behöfde för fysiskt underhåll kasta sig i armarna på hvem som helst, eller, hvad lika angeläget är, icke kunde kommma att lida vid möjligen inträffade ändringar.»[10]

Sylvan har i flere punkter missförstått Almqvists lära. Särskildt är det oriktigt, då han stödjande sig på ett ställe i Europeiska missnöjets grunder, påstår, att det vore Almqvist mening, att en man eller en kvinna samtidigt kunde vara parter i flera föreningar. Att så icke kan vara fallet framgår redan af den uppfattning som Almqvist i allmänhet uttalat om det nuvarande äktenskapet och prostitutionen, som han stämplar såsom lägre former än sitt äktenskap. Sylvan stöder sig på följande ställe (Europ. missnöjet sid. 41):

»Denna union är nämligen starkast, sannast och således för staten ypperligast, i samma mån som hvarje familj — hvarje enskild union emellan man, kvinna och deras barn — är andligen starkast och sannast, äfvensom därjämte fysiskt bäst. Hvad är »hvarje familj»? Det är en enhet, bestående af den man och den kvinna, som älska hvarann och alstrat afkomma tillsammans: familjens tre elementer må tillfälligtvis vistas när eller fjär från hvarann. Kalla ett antal män a, b, c, d, e…; ett antal kvinnor m, n, p, q, r…; ett antal barn t, u, v, x, y, z, o. s. v. En viss familj utgöres nu af t. ex. a, m, t; en annan af t. ex. a, p, z; en tredje af t. ex. b, m, y; en fjärde af c, n, v; en femte af b, n, u; en sjätte af d, q, x, o. s. v. Man ser i dessa exempel männen a, b och kvinnorna m, n förekomma på flera ställen; men [ 158 ]andra blott på ett. Om unionens villkor — så andliga (af kärlek), som fysiska (ekonomiens välgång), och barnens goda upprätthållande — härvid äro fullt uppfyllda, så är därom ingenting att säga.»


Almqvist afser så vidt jag kan finna här endast en serie af succesiva förbindelser. Om en man eller en kvinna en gång varit förenade och i denna förening haft barn, samt därefter ånyo förena sig, uppkommer den bild a, m, t; a, p, z; etc. om hvilka Almqvist här talar — således ingenting annat än hvad som äfven i det nuvarande samhället kan inträffa, om två makar varit frånskilda och hvardera grundat ny familj.

Sådan är i sina grunddrag Almqvists beryktade äktenskapsteori. Att stämpla denna åsikt som omoralisk är i hög grad ogrundadt. Först och främst kan det icke anses såsom omoraliskt att i allvarligt syfte belysa en samhällsfråga, äfven om det under diskussionens fortgång skulle visa sig, att den föreslagna reformen är olämplig eller rent af omoralisk till sina följder. Men Almqvists afsikt är djupt allvarlig, därom kan ingen hysa tvifvel, som gjort sig den mödan att genomläsa de skrifter, i hvilka han utvecklat dessa frågor. Vill man därefter fullt bedöma Almqvists förslag, måste man, såsom han själf framhållit, jämföra dem med det nu härskande tillståndet mellan könen och lägga märke till, hvad det är han vill undanskaffa. Hvad Almqvist vill hafva bort är då dels celibatet, som förkrymper människonaturen, prostitutionen, som neddrager och förråar både mannen och kvinnan, och slutligen äktenskapet i dess nuvarande form, hvilket kvinnan ofta accepterar, endast för att blifva försörjd. Mot detta sakernas tillstånd uppställer Almqvist sin reform, att de båda parterna skola försörja sig själfva och endast förenas i kärlek. Om det skulle visa sig, att de icke kunna lefva tillsammans, så finnes skilsmässan som en säkerhetsventil. Det låter från rent logisk synpunkt icke förneka sig, att, om det Almqvistska förslaget läte förverkliga sig i den anda som dess upphofsman tänkt sig, skulle det innebära en högre form af sexuell moral än den nu härskande.

Här är emellertid icke platsen att kritisera Almqvists åsikt, hvilken jag endast velat så allsidigt som möjligt belysa ur historisk synpunkt. Blott så mycket vare sagdt, att man lätt kan vänta sig för mycket af dess tillämpande. Om statskontrollens (= kyrklig eller borgerlig vigsel) borttagande [ 159 ]skall utöfva den välgörande verkan, som Almqvist förutsätter, beror uteslutande på den grad af sedlighet, som samhället redan äger. I närvarande ögonblick skulle troligen de flesta föreningar efter det nya systemet blifva lika tarfliga och olyckliga som efter det gamla. Det är i sista hand icke institutionerna som skapa känslorna, utan tvärtom individerna och känslorna, som gifva institutionerna deras karaktär och värde. Ju lägre kvinnan och kärleken uppfattas i ett samhälle, desto lägre står också äktenskapet och tvärtom. Praktiskt torde åtminstone tillsvidare Almqvists teori, liksom de liknande åsikter vi sett förfäktas i den öfriga europeiska litteraturen, endast leda till ett modernt civiläktenskap efter humanitära principer, men med vissa återhållande och reglerande paragrafer för sådana parter, hvilka skulle vilja sänka äktenskapet under den nivå, som det i närvarande ögonblick obestridligen intager.

Almqvist stannade emellertid icke vid att angripa äktenskapet; han löpte under dessa år linan ut och bröt nu öppet med statskyrkan och den lutherska ortodoxien. Och i Ormuzd och Ariman underkastade han slutligen hela samhällsordningen en genomgående kritik.

Vi hafva redan sett, att Almqvists religiösa åsikter aldrig sammanfallit med statskyrkans och ortodoxiens. Men hitintills hade han icke angripet dem. Han hade nöjt sig med att skåda Gud i sitt inre och hålla sin gudstjänst med honom i ensamheten, utan att bekymra sig om, hvilka gudar de andra dyrkade. Nu däremot griper han till ordet och uttalar de tankar, som han länge burit på och framställer då statskyrkan och teologien som kristendomens naturliga fiender och uppmanar till uppror mot dem. Redan i Kapellet, en af hans bästa berättelser, som gifver en ytterst målande tafla af den fattiga fiskarebefolkningens lif i den Blekingska skärgården, finna vi denna tankegång klart framlagd. I den unge sympatiskt tecknade prästen, som är hufvudpersonen i denna folklifsskildring, frammanar Almqvist bilden af en sann Kristi efterföljare, hvilken liksom mästaren hällre uppsöker de fattiga och bedröfvade än han slår sig ned vid de rikes bord. Hans olikhet med den vanliga typen af statskyrkopräst är skarpt framhäfd. Och samma tema behandlade han äfven i Prästens ställning, där han uppmanar prästerna att hellre följa sitt samvetes röst än lyda den ed, [ 160 ]som de svurit kyrkan, att oförändradt omfatta den dogmkristendom, på hvilken de icke tro. »Är kyrkan Guds egendom eller är den prelaturens egendom?» Svaret därpå kunde endast blifva ett.

I dessa skrifter predikar Almqvist samma läror som Lamennais i Frankrike och som Kierkegaard ett decennium senare i Danmark.

Hade han i dessa skrifter angripit statskyrkan och prästerskapet, gick han i Marjam löst mot dogmerna, hvilka han här öppet hånar, och den kristna mytologien, i det han jämför dess gestalter med liknande inom den hedniska, t. ex. ängelen Gabriel, Guds sändebud, och Ganymedes, Jupiters. Och när Josef af Arimatia välsignar den nydöpte konung Iwilek och hela hans hus, beder denne, att han också må välsigna hans boskap:


Iwilek.

Boskap har jag ock, kameler, åsnor och åsninnor, oräkneliga såsom sanden i Dschiddas hamn vid Mekka.

Josef.

Iwilek! de komma icke i Guds rike. Det må du icke af mig begära.

Iwilek.

Dock, fader, om de ej komma i riket, hvad kött skola barnen äta, och hvad mjölk dricka, medan de äro saliga?

Josef.

Det må vi ej fråga. Ett vet jag: din boskap skall icke se saligheten, Iwilek.


Särskildt illa åtgås i detta drama Paulus, själfva grundläggaren af dogmkristendomen, för hvilken Almqvist, mystikern, måste hysa en naturlig och förklarlig motvilja. Han framställes såsom en besatt och talar osammanhängande:

Fremlingen.

Hade jag ock icke andans gåfva, så talade jag ändock, mig till vanheder. Hvi skulle jag icke utskämma mig? Är jag då stor? Bort det.

Men icke säger jag eder att jag har andans gåfva, utan jag har tungor och tungomål.

Därför skall gårdshunden klippas i stallet, på det att, när ekarne löfvas i skogen, ingen må säga att han druckit mjölk, när han njutit vatten.

Endels säger jag så. Fördenskull säger jag till eder: gån in! När I därför gån ut, säger jag eder ännu icke: gån in!

Ty hvarföre skulle vi bida? Mån icke ljungelden slagit örnens vingar, och det är oss bäst, att vi taga till degtråget.

Men när vi alltså lyfte stenen från grafven, mån den unge mannen då frågar och säger: solen är månen lik?

[ 161 ]

Iwilek.

Jag begriper icke hans tal.

Fremlingen.

Fem män gingo in genom porten. Ja, säger jag eder, fyra voro de.

När nu desse tre hade ingått, så satte de sig, och sedan de begge två spisat af honungen, började regnet aftaga.

Fördenskull äre vi icke lamm, att vi skole afbarka alarne, utan sömnen blifver när oss. Om våren sker allt detta medan höst är.»


Och i dramats slutscener mellan Johannes och Marjam, de enda nu lefvande, som skådat mästaren ansikte mot ansikte, låter författaren Johannes säga: Herrans ord äro glömda, läran är ändrad… Men en dag skall komma då människorna skola förstå Jesu ord: Barn, älsken hvarandra, och lefva därefter.

Straffet för alla dessa djärfva anfall mot äktenskapet och dogmerna lät icke vänta på sig. År 1840 instämdes Almqvist för domkapitlet att redogöra för sin ställning till kyrkans läror och äktenskapet. Meningen var naturligtvis att få honom fast och antingen tvinga honom att återtaga sina villomeningar eller att utstryka honom ur kyrkan. Samtiden döpte också hela detta försök till Inkvisitionsmålet.

Domkapitlet hade full formell rätt att så förfara med Almqvist. Almqvist själf borde nu också jublat, ty han hade framkallat just den situation, som han önskat. Han var präst i statskyrkan, och domkapitlet hade utmanat honom. Han hade således nu det förträffligaste tillfälle i världen att inför församlingen uttala sina afvikande meningar och göra sitt affall inför öppna dörrar.

Det var emellertid hvad han icke gjorde. Han svarade på domkapitlets anförande, än med fullt och redligt allvar, än med bitande hån och spetsfundig advokatyr, men icke under hela målet uppträdde han med profetens flammande vältalighet och ryckte masken från motståndarens ansikte: han smög sig undan.

Målet fortgick ända till februari 1843. Domkapitlet fick slutligen förklara, att »med Almqvist var för närvarande ingen åtgärd att taga», och den tjänstledighet han begärt, beviljades honom på sex månader.

Ungefär samtidigt med dessa händelser hade Almqvist äfven inträdt i Aftonbladet och således öppet anslutit sig till det liberala programmet. Han har också uppträdt och i [ 162 ]en mångfald artiklar försvarat olika punkter af detsamma. Men Almqvist var alltför litet samhällsmänniska, alltför litet partiman, för att helt uppgå i liberalismen eller älska densamma. I Colombine har man säkerligen hans intimaste uppfattning af Hierta och Aftonbladet:


Fredrik.

»Hvaraf kan det komma, att om vi lefva i en tid, då en journal af allmän popularitet — hvarmed förstås, att den allmänt läses — tycks utöfva den oinskränktaste skenbara myndighet öfver opinioner, öfver samhället och all annan litteratur; någon tid därefter är den lysande efemeren försvunnen, likt det, som aldrig funnits?

Colombine.

Menar min herre Argus?

Fredrik.

Ingen viss: jag talar om en saks märkvärdiga beskaffenhet, men ej om en och annan löjlig eller usel personnage. Jag menar endast den litteratur, den journal, eller den skrift, som saknar grund och egen ren öfvertygelse, huru mycket den än ger sig minen däraf: som under masken af rättvisa och nit för samhällets lif i det goda, sanna och nyttiga, under slöjan af nit för regeringen eller nit för folket, likväl endast söker befrämja egna ensidiga, småaktiga önskningar: bjuder till att såra och förderfva hvar och en, som ej gjort det ringaste ondt, blott kommit i vägen för dess utomordentliga egoism och illiberalitet — jag menar hvar och en utan undantag, som befinner sig i denna kategori af det uppenbaraste charlataneri.»


Almqvist stannade icke heller vid liberalismen — han är i själfva verket på alla punkter anarkisten, som fullt medvetet vill afskaffa prästen, juristen, militären, hela det gamla samhällets traditionella former och ersätta dem med fria associationer. Det är denna lära, som gömmes i den dråpliga satiren Ormus och Ariman, ett det blodigaste gyckel med allt hvad byråkrati heter, riktad mot samhällets fariseism, i i hvilket ofta under rättens form åstadkommes högsta orätt. Äfven här är Almqvist uteslutande känslomänniska, hvars aktning för traditionen är ingen och hvars frihetsträngtan är oändlig.

Sådana äro de olika faser i det slutliga omslag, hvilket under dessa år försiggår i Almqvists skriftställarskap. Redan från början af sin bana stående midt i den revolutionära strömfåra, hvilken sedan ett hundratal år brusar fram genom de europeiska samhällena, än kraftigt bortsköljande, än långsamt undergräfvande de sista resterna af det gamla feodalsamhället, bröt han sig nu fram till ett åskådningssätt helt olika samtidens. Hans sista berättelse under trettiotalet be[ 163 ]tecknar realismens genombrott i prosadikten. Han är den förste, som riktade sina pilar mot statskyrkan och dogmerna, och Ormus och Ariman innehåller, i sin hvassa kritik af samhället, tankar som först senare Ibsen uttalat. Å ena sidan utgör han en omedelbar fortsättning af Thorild och hans för tidigt afbrutna verksamhet, å den andra förebådar han åttiotalets revolutionära diktning.

Emellertid må man icke tro, att hans gärning lopp ut i sanden, äfven om den icke bar omedelbara frukter för samtiden. Det är visserligen sant, att den tog afstånd från honom, att han stod för densamma som ett lefvande frågetecken. Men redan det, att han sysselsatt och intrigerat en hel tidsålders tankar, har icke varit förgäfves. Rundtikring i fyrtiotalets litteratur finna vi spåren af Almqvists verksamhet. Det var han, som inledde tendenslitteraturen — och på ett sätt, som knappast senare öfverträffats. Folklifsskildringen utgår från honom. I den följande rika romanlitteraturen finner man ofta inflytanden från honom både i rent konstnärligt afseende och hvad idéinnehållet beträffar. Friherrinnan Knorring har skrifvit Torparen med tanke på hans Det går an-lära; Emilie Flygare-Carlén har kanske skildrat svärmaren Justus af Carleborg öfver sina minnen af Almqvist, och säkert är hennes egen människouppfattning i hög grad bestämd af Almqvists. Och många sådana drag skulle kunna anföras, hvilka samlade skola visa, att hans verksamhet varit långt mera omedelbar och kraftig än man vanligen föreställer sig. Under åttiotalet och senare ansluter sig mer än ett litterärt fenomen till Almqvists skaldskap.

Å andra sidan kan det icke förnekas, att mellan honom och samtiden låg en gapande klyfta, som icke kunde fyllas. Sverige hade ännu icke behof af hans tankar. Det fanns ännu så många andra frågor, som först skulle lösas.

Om samtiden icke följde honom så nära, berodde det äfven på vissa egenskaper hos honom själf. Äfven en författare måste vara ett stycke af en fältherre och förstå sig på taktiken. Det fordrar tid att omstämma en allmänhet, och författaren måste veta att förbereda densamma och själf intressera sig, för att hans idéer slå igenom. Almqvist gjorde knappast detta. Mer än en gång öfvergaf han sitt verk och flydde, äkta drömmare, då motståndet blef för stort, undan i öknen. Han var både för mycket känslosvärmare och för [ 164 ]kallt beräknande och icke alltid dessa olika saker på sin rätta plats. Det finnes ögonblick, då en man i Almqvists ställning bör låta känslorna löpa af med förnuftet. Inga yttre hänsyn borde hindrat honom att trycka Amorina, men han tillät, att den makulerades, och det blef början till alla hans olyckor, ty därigenom afskar han vägen mellan sig och allmänheten. För en reformator kan icke heller gärna en tacksammare situation tänkas än denna utfordran, som Uppsala domkapitel kastade honom i ansiktet. Han hade också själf delvis arrangerat den, men i det stora ögonblicket glömde han att spela sin roll. I stället för att som den Luther han då ärnade vara (se Prästens ställning) och i djupt och heligt allvar svara: »Här står jag och kan icke annat, Gud hjälpe mig, amen!» så smög sig Love Almqvist bort och skref dessa på sitt sätt oefterhärmliga inlagor, som äro samlade i Monografien. Det var på en gång för mycket och för litet. Ett knytnäfsslag i ekebordet hade kanske förvandlat till en statsangelägenhet hvad som nu förblef en privatsak, och när domkapitlet slutligen såg sig nödsakadt att släppa Almqvist, så var detta för honom och hans sak icke ens en half seger.

Men låtom oss icke, när vi döma honom, glömma hvilken börda, som hvilade på hans skuldror. Han led bokstafligen nöd. Redan 1837 kan han från en resa skrifva till sin hustru — och om han också icke trifdes i hemmet, var han dock en öm make för henne och de sina —: »Alla kvällar tänker jag mest på dig, Ludvig och lilla Maria, och jag öfverraskar mig själf med tårar i ögonen, som äro onödiga, ty Gud hjälper oss nog.» Men det blef knappast bättre. »Det går an» och de följande stridigheterna, blefvo första orsakerna till hans andliga isolering, till allmänhetens växande likgiltighet för hans skrifter och till hans år för år tilltagande ekonomiska obestånd.

Slutet är bekant. 1851 flydde Love Almqvist från Sverige öfver England till Amerika, misstänkt för mordförsök på en gammal procentare. Rättegången pågick fram till 1853, utan att något egentligt resultat vanns. Anklagelsen för mordförsök förblef obevisad, om ock möjligen indicier föreligga. Däremot upplystes det, att han skrifvit falskt namn (dock icke annan persons) på växlar.

Hvad som är säkert är, att Almqvist som privatperson [ 165 ]icke var oförvitlig. Man tänke sig endast, att denna reformator, mystiker och profet tjänstgjorde som mellanhand i procentareaffärer — det är som en blick ned i en afgrund. Emellertid bör man icke sammanblanda Almqvists privatlif med andan i hans skrifter. Huru många författare, hvars skrifter äro af otadlig skönhet eller uttryck för ädla principer, var icke i sitt verkliga lif, om ej rent af en lump, så dock en tarflig människa. Palmær, som var en man med klart hufvud, skref strax efter Almqvists rymning några ord, som ännu förtjäna att citeras och begrundas:

»Den vördnadsvärda allmänheten varnas härmedelst ödmjukligen att akta sig för dålig logik och dåligt sinnelag, hvilka nu mera än förr af vissa tidningar ådagaläggas, särdeles vid refererandet af den Almqvistska saken.

Deraf att Almqvist var tidningsskrifvare, skald och prest, har man tagit sig anledning att skräna: nu se vi hurudana publicisterna äro! eller: nu se vi hurudana poeterna äro! eller: nu se vi hurudana presterna äro!

Men i botten på dessa skrän ligger dålig logik!

Den, som har något förstånd, bör kunna förstå, att om en man, som på en gång är tidningsskrifvare, skald och prest, slår sig på att stjäla, så gör han sådant icke i egenskap af tidningsskrifvare, icke i egenskap af skald, icke i egenskap af prest, utan rätt och slätt — i egenskap af tjuf.

Redan Kellgren i sin tid predikade, att äfven den liderligaste skomakare ej kastar någon skugga på skomakarehandtverket.

Öfver Almqvist hör man likaledes en total fördömelse här och der uttalas, utan den ringaste hänsyn till mannens kolossala förtjänster om Sveriges litteratur och läroverk. Sådant vittnar om dåligt sinnelag.

I anledning däraf torde vi få andraga en parabel af den persiske skalden Nisami.

’Det låg en gång en redan död hund på ett torg. En hop människor hade samlat sig omkring honom, efter korpars sed, hvilka alltid samla sig omkring lik. Den ene sade om hunden: fy, hvad han stinker! Den andre sade: han kommer att förpesta luften i hela staden. Den tredje sade något annat speord. Kortligen: alla tillkännagåfvo sitt förakt och sin afsky för den döda hundens lekamen.

[ 166 ]Kom så de kristnas profet, Jesus af Nazareth, gående. Han stannade, betraktade hunden några ögonblick och yttrade: tänderna äro hvita som perlor.

Vid dessa ord glödde de kringståendes hjärtan, som ostron i en koleld’.»

Almqvists skrifter äro mer än de flestes otadliga från moralens synpunkt. Vi hafva sett, att han med djuriskhet icke alls förstår den lägsta, utan en af de högsta formerna i människans själslif: förmågan att af instinkt, utan yttre pådrifning, uppfylla det högsta. Ett ställe, som man brukar anföra såsom bevis på hans dåliga moral, är Richard Furumos berättelse om Magdalena, hvilken han nedstörtar i forsen, då han hör henne, den fallna kvinnan, sjunga en af sina forna fromma visor. Här, säger man, gifver den dämoniske Almqvist en förtäckt uppmaning till mord. Men det är icke så. Med lika rätt kunde man säga, att Jesus med uttrycket: hvilken som förargar en af dessa små, honom vore bättre att en kvarnsten vore bunden om hans hals och han nedkastades i hafvets djup, uppmanat människorna att i ett liknande fall begå ett mord. Det vore emellertid en uppfattning som stode i den skarpaste strid med hans öfriga läror. För att fullt förstå en författare, bör man framför allt lägga märke till den stämning, som behärskar honom i det ögonblick han talar. Både Jesus och Almqvist tala under intryck af en stark känsla och söka, den ene i en scen, den andre i en maxim, så åskådligt som möjligt uttrycka en viss tanke, hvilken de därför också drifva till sin spets och gifva en rent parodoxal form. Och den tanke, som Almqvist här uttrycker, är kanske exalterad — men den är äkta kristlig, och rätt förstådd innehåller den väl en riktig moral: bättre att människan döden dör, än att hon framsläpar ett lastbart och uselt lif. Af liknande art äro vanligen alla de anmärkningar, som riktas mot moraliteten i Almqvists skrifter.

Bibliografi. Lysander, A. Th. C. J. L. Almqvist, karakters- och lefnadsteckning, Lund 1878. — Ahnfelt, A. C. J. L. Almqvist, Stockholm 1876. — Sylwan, O. Svensk litteratur vid adertonhundratalets midt. Göteborg 1903. — Bergholm, A. H. Studier öfver C. J. L. Almqvist, Helsingfors 1902. — Key, Ellen, Sveriges modernaste diktare, Carl Jonas Ludvig Almqvist. Ord och Bild 1894.



  1. Om man undantager, att han på kronprins Oskars speciella föranstaltande blef regementspastor med 150 kronors lön.
  2. Ahnfelt, A. C. J. L. Almqvist, sid 141.
  3. Sylvan påstår motsatsen, emedan Almqvist i denna ungdomsskrift ej framhäft skilsmässan. Men denna är endast en särskild konsekvens af hela den ståndpunkt han redan där intager.
  4. Det är icke Jung-Deutschland icke heller George Sand, som utgör närmaste förebilden för Almqvists uppfattning af äktenskapet såsom Ahnfelt säger; icke heller är det endast på grund af egen lifserfarenhet som han format sin teori — en åsikt, som häfdas af Sylvan.
  5. Europ. Missnöjet, Imperialoktavupplagan sid. 19.
  6. Europ. missnöjet sid. 25.
  7. »Grundtanken i Det går an kan kortast uttryckas på följande sätt. För att sedlighet och lycka (så väl inre som yttre) skall kunna äga rum i förhållandet emellan man och kvinna, fordras oundgängligen. att hos dem inbördes måste finnas andlig kärlek till hvarann: en enighetskänsla, åtminstone så stor, att, om den icke är alldeles fullständig (hvilket emellan tvenne själar torde vara omöjligt att begära), den dock öfverväger stridigheterna i lynnet, och en verklig själsöfverstämmelse således, till större eller mindre, men dock alltid till någon betydlig grad, blir möjlig. Endast härigenom adlas det fysiska förhållandet mellan könen, emedan detta då icke framträder ensamt, eller ens öfvervägande materiellt, utan det kroppsliga, ehuru icke bortovarande, dock nedhålles till att allenast utgöra ett underlag, en fot, en jordisk bas för makarnes väsenden; men det ideala, religiöst rena, sköna och verkligt kärleksfulla bildar det öfre och härskande. Endast härigenom kan mannens och kvinnans sammanlefnad blifva god i sann och oskrymtad mening, såsom grundad på en himmelsk princip och icke på en blott jordisk. Endast härigenom bevaras också släktet själft och dess fortsättning i möjligaste ädelhet; emedan barnen nästan alltid genom lynne och hälsa bära vittnesbörd om måttet och beskaffenheten af sina föräldrars kärlek till hvarandra. Detta senare är ytterst viktigt för staten att behjärta, emedan naturen af dess befolkning och skaplynnet hos uppkommande generationer bestämma sammhällets framtid. (Europ. missnöjet sid. 22).
  8. »Inrättningen (äktenskapet) är i närvarande stund till sin idé sådan ännu, ehuru under tidernas lopp dess orimlighet, dess materiella riktning och dess fördärfliga verkan i talrika både psykiska, fysiska och ekonomiska hänseenden tvungit till inkonsekvenser eller lof till skillnad. Dessa medgifna lof äro dock för det mesta blott grundade på tillfälligheter och småsaker, jämfördt med det stora i saken; det, hvarföre skillnad egentligen just borde få äga rum (brist på tillräcklig själsöfverensstämmelse och andlig hjärtlighet emellan makarna), betyder inför institutionen så litet, att däråt knappt lämnas gehör. De tillåtna äktenskapsskillnadsfallen äro dock lika många bevis på, att institutionen i sin grund längesedan blifvit bruten och erkänner sin prinsips omöjlighet. Klart är också, att om man vill utsträcka lofvet för äktenskapsskillnader så långt, som till fullo behöfdes, eller, nogare sagdt, inrätta saken så, att makar alltid finge och borde skiljas, då tillräcklig öfverensstämmelse och sann andlig kärlek dem emellan icke gifves (huru den borgerliga lagen härvid skulle stadga rörande förmögenheten, barnens vård o. s. v. skall jag i det följande omtala); så förvandlas institutionen till Detgåran-teorien.»
  9. »Kvinnans och barnets bärgning skall sättas utom beroendet af mannen.»
  10. Europ. missnöjet sid. 21.