Från Aftonbladet till Röda Rummet/Johan Ludvig Runeberg

←  III. Realisten

Från Aftonbladet till Röda Rummet (Strömningar i Svensk Litteratur, 1830–1879) av Johan Martin Mortensen (1864–1940) Johan Ludvig Runeberg

I. Inledning  →

JOHAN LUDVIG RUNEBERG.

År 1830 utgaf Runeberg sin första diktsamling. Därmed anslogs en ny ton i svensk poesi, hvilken med Grafven i Perrho och Elgskyttarne ännu starkare framträdde. Den unge skalden observerades strax, men knappast uppfattade man honom alltid. Utan tvifvel var flertalets mening bäst uttryckt i den recension, där det heter, om dessa dikter, att åtskilliga af dem voro »nästan frivola». Ty i dessa dikter fanns icke den starkt retoriska och kryddade poesi, som tiden var van vid. Det var borgerlighetens och realismens första utslag i svensk skaldekonst; det var också bud om ett nytt folk och om en ny säregen personlighet. Och för hvarje nytt arbete, som Runeberg lade till det redan frambringade, skulle dessa förhållanden klarare framstå.

I.

Det finnes inga stora omkastningar i Runebergs lif. Allt flyter lugnt och jämnt. Visserligen mycken möda och mycket arbete, men alla hinder öfvervinnas genom trägen id. Redan i den första diktsamlingen kan man läsa en profetia, nedskrifven i den första berusande känslan af, att han var sin lyras herre, och att den älskade gick vid hans sida, om huru hans lif skulle gestalta sig:

Hvad jag är säll! — Stå icke jordens länder,
en gränslös bana, öppen för min gång?
Har jag ej skatter nog i mina händer,
min stämda lyra och min glada sång..?

— — — — I tusen former dansar
det sköna idealet kring min stig,
och äran står vid vägens slut med kransar
och vinkar leende och kallar mig…
En trogen flicka delar
min ömhet, mina minnen och mitt hopp.
När äfven lyran sviker,
har jag kanske ett namn till tröst för den...

Han var född år 1801 i Uleåborg. Fadern var sjökapten, en lefnadsfrisk och intelligent man, bildad öfver sin samhällsställning och särskildt icke utan intresse for poesi. Det finnes drag i Runebergs karaktär, som erinra oss om faderns stånd och lynne. Han ägde sjöfolkets barska själfständighet och likgiltighet for yttre prål, en redelig öppenhet och ett manligt begär att utan omsvep säga sin mening, hvilket kommer så förträffligt fram i åtskilliga af hans bevarade repliker.^[1] Liksom fadern var han en afgjord friluftsmänniska, hvilken redan som barn lefde i ett förtroligt förhållande till naturen. Och sådan förblef han alltid. Han älskade att ströfva omkring i skog och mark med bössan på axeln eller somrarne igenom idka fiske. Han fördjupade sig i landskapen, studerade människorna, och mer än vid både landskap och människor tyckes han hafva varit fäst vid djuren. Förunderliga äro stundom de historier, som Strömborg har att förmäla om denna sida af hans väsende. Han hade tämjt en grönsiska, som hade bo i närheten af hans gård, så att han endast behöfde hvissla, för att hon skulle komma flygande och slå sig ned på hans axel, där han satt och metade ute på Tallträsket. Erinrar denna berättelse icke om den gamla sagan om Odin och hans korpar? Kom man så fram till gården, kunde man få se en kråka, som lekte med en katt, och icke nog därmed: den hade själf tillägnat sig lekkamratens egendomliga fasoner. Under de långa år han låg fjättrad vid sängen hade han slutit vänskap med en mus, hvilken bodde i hans rum, eller, hvad som låter ännu egendomligare, med en fluga, så att han blott behöfde vifta med handen, for att denna framkom och förtärde sin bestämda portion gröt och socker. Allmogen har ett särskildt uttryck för att beteckna dylika egenskaper hos en människa: den säger, att »hon har hand med djuren», och den döljer under dessa obestämda ord en djup och mystisk mening och ser med oroblandad vördnad upp till de sällsynta individer, som hafva sådana gåfvor. Under primitiva tider, i barbariska länder eller i aflägsna landsändar kallar man dem rent af för trollkarlar. Man förvånas alls icke, när Strömborg slutligen äfven berättar, att Runeberg en gång verkligen blef ansedd för trollkarl, då han förutsade, att fisk skulle finnas på ett visst ställe; och när man kastade ut noten, stannade den full på bottnen och lät endast med svårighet draga sig i land.

Det är visserligen icke något trolleri, som uppenbarar sig vid detta och liknande tillfällen, men ett djupt naturvetande, grundadt på skarpa iakttagelser och långa års erfarenheter, ett nästan mystiskt samgående med naturen — och vi behöfva ju icke söka länge för att finna samma sidor i hans diktning. Ofta hör man på senare tiden Runeberg framställas som en tung och något inskränkt natur; men det är han alls icke, fast han föga intresserade sig för sociala frågor, boklärdom eller officiella tal. Må man endast söka honom på hans område, och han är både kvick och liflig och snarfyndig. Hans intelligens flög som en fågel fram genom skogarnas djup, och han kände alla deras hemligheter. Han har upptäckt underligare ting än fisk i ett vattendrag; den finska folksjälen har han afslöjat. Just i detta djupa samgående med naturen hafva vi att söka den jordmån, i hvilken hans folkliga intressen slogo rot och funno näring.

Förvärfvade han en trollkarls vetande på dessa områden, berodde det icke minst därpå, att han tidigt börjat sina studier i naturens stora bok. Redan som barn lefde han tillsammans med naturen. Eljest märkte man just intet ovanligt på honom. Han var en normalt utbildad gosse, som läste sina läxor ordentligt och för öfrigt kastade boll och åkte kälke och fann på tusende skälmstycken, hvilka alla förlätos honom, om de upptäcktes, på grund af hans kvickhet, naivitet och hjärtlighet. Det fanns hos honom intet brådmoget och intet, som häntydde på en blifvande skald.

Mycket ofta hafva de blifvande skalderna något oharmoniskt i sitt väsende. De förakta sin ålders lekar, längta efter något obestämdt, som de ännu icke riktigt veta hvad det är. Och när de börja göra vers, så välja de oftast högromantiska ämnen, sjungande om hvad de aldrig skådat eller upplefvat. Helt annorlunda Runeberg. Han är född observatör och realist. Han börjar med att uppfånga intrycken från den yttre världen för att småningom tränga djupare in. Han upptog under dessa år intet »utan genom sina sinnen de sunda fem», och hans första vers äro för honom intet annat än pojkstreck, och ämnena äro skolan och grannskapets krönika, så vidt man kan döma efter hans poetiska täflingar med bodbetjänten i kryddboden. Denna hans tidiga realism visar sig äfven i de ytterst rättframma, rakt på sak gående uttryck, som han använde i sina dikter. Vi hafva visserligen inga sådana kvar från skoltiden, men väl från den första studenttiden. Så t. ex. en Bellmansimitation (Begrafningen) och en annan dikt (Jungfrun), båda för öfrigt osmakliga och misslyckade, men i hvilka diktionen snarast erinrar om Runius’ eller Holmströms krassa framställningar. Denna Runebergs tidiga realism är så mycket märkligare, som den står i strid med det härskande stilidealet, ty både pseudoklassisiteten, som ju var en hoflitteratur, och den tyska klassisiteten undvika det konkreta uttrycket. Hans stil verkar som ett rent utslag af hans naturell och väl äfven af hans härkomst och samhällsställning. Han utgick ju från ett sjökaptenshem, där efter allt att döma (se Strömborgs berättelser om fadern och af honom citerade bref från modern) tonen varit folklig och rättfram. Värdt är det vidare att lägga märke till, att realismen i Runebergs diktning tidigt kulminerar (med Elgskyttarne), och att den snarast mildras i beröring med den omgifvande litteraturen.

II.

Runebergs skaldskap låter lämpligast indela sig i tre perioder. Den första sträcker sig fram till 1830, då hans första diktsamling utkom, den andra varar till hans afflyttning till Borgå 1837; den tredje omfattar hans återstående lif, tills ett slaganfall satte honom ur stånd att vidare producera.

Den första perioden är ungdomstiden; då upptager han de stora och bestämmande intrycken för sitt lif. Särskildt sedan han 1822 kom till Åbo för att börja sina universitetsstudier vidtaga några af de händelserikaste åren i hans lif. Redan 1823 måste han af ekonomiska skäl afbryta sin vistelse vid universitetet, och de två följande åren vistades han uppe i ödemarkerna i Saarijärvi socken vid en vik af sjön Päjäne. Betydelsefulla år i hans lif, under hvilka han erhåller invigningen till sitt senare skaldskap; ty det var däruppe som han upptäckte Finland och Finnarne. 1826 var han tillbaka i Åbo. Samma år debuterade han med Solsången; 1827 aflade han sin kandidatexamen, och nästa år förlofvade han sig med Fredrika Tengström. 1829 blef han docent i romersk vältalighet och 1830 utgaf han sin första diktsamling. I januari nästa år satte han foten under eget bord.

Men dessa yttre data gifva ännu icke någon djupare inblick i hans utvecklingsgång; de antyda endast här och där en hufvudstation.

De första åren voro helt naturligt emottagande. Han läste och skref vers, ännu icke synnerligen originella. Vi se huru han imiterar än den ene än den andre författaren, innan han slutligen finner sin egen väg.

Redan som gosse gjorde Runeberg vers, enligt hvad han själf berättat. Af denna produktion finnes emellertid intet kvar. Hans äldsta bevarade dikter äro de, som föreligga i Blåa boken, men de gå, som Söderhjelm visat, knappast längre tillbaka än till år 1822.

Det är två inflytanden, som redan under barnaåren inverkat på skalden.

Det första är inflytandet från pseudoklassisiteten, hvilken Runeberg undergått lika väl som Tegnér och hans generation i Sverige. Men hos den förre har det varit mindre långvarigt, mindre djupt och delvis af en annan art. Under det att pseudoklassisiteten ännu i sin fulla kraft strömmade in öfver Tegnér och hufvudsakligen gjorde sig gällande genom den didaktiska reflektionsdikten, vände sig Runeberg i kraft af hela sin naturell och förändrade tidsförhållanden strax till genremålarne och den utlöpande pseudoklassisiteten. Hvad han upptager från denna riktning är, utom en viss formell utbildning, en del erotiska rokokomotiv och små situationsbilder. Man kan se det ännu så sent som i första diktsamlingen. I en dikt t. ex. som Vallgossen skulle man med kännedom om Runebergs senare manér vänta sig en verklig finsk bondpojke som vallar sina hjordar; man finner i stället en pastoralernas herde, omgifven af sina små hvita lamm, försänkt i sentimentala drömmerier. Likaså har man i Mötet i 1830 års diktsamling (ej att förväxla med en annan dikt med samma namn, som finnes i andra diktsamlingen) ett typiskt rokokomotiv, sådant som man otaliga gånger finner det måladt i sjuttonhundratalets gallerier eller besjunget i dess erotiska dikter: älskaren står bak busken och iakttager den älskade, hvilken med stilla vemod betraktar den tufva, där de båda suttit kvällen förut. Öfverhufvud leder där en väg från sjuttonhundratalets galanta erotik öfver till Runebergs första, friska, sinnligt omedelbara kärleksdikter; denna art af hans lyrik nådde sedan sin höjdpunkt i de dikter, i hvilka kärleken besjunges såsom en passion, hvilken griper hela människans väsende, själ och kropp, med betagande allmakt.

Först vid ankomsten till universitetet var det som Runeberg gjorde bekantskap med en större krets af svenska skalder, enligt hvad han sedan uppgifver i bref till Grot och flerstädes. Till Choræus, hvilken han alltid omtalar med en viss öfverlägsenhet, samt Bellman och Franzén, hans älsklingar hela lifvet, komma nu flere af de äldre Gustavianerna, hvilkas inflytande dock icke efterlämnat djupare spår i hans diktning. Det är endast i första diktsamlingens första afdelning, hvilken öfvervägande innehåller äldre dikter, som man märker något inflytande från dem. Det var också först då, som han gjorde bekantskap med Tegnér, hvilken trots hela deras naturs olikhet, imponerat på honom, och han har liksom hela den yngre generationen tegneriserat. Enstaka exempel därpå föreligga ännu i 1830 års diktsamling. Men Tegnérs inflytande på honom är icke därmed slut, äfven om han senare upphör att i yttre mening imitera honom. Det sträcker sig långt fram i hans lif; det är i täflan med Frithiofs saga, som han skrifvit Kung Fjalar.

Till de redan uppräknade svenska skalderna komma därpå fosforisterna. Särskildt Söderhjelm har tydligt påvisat, att Svartsjukans nätter ingalunda, såsom en äldre generation af forskare antagit, är en enstaka företeelse i Runebergs skaldskap, utan tvärtom betecknar en kulminationspunkt i hans förhållande till nyromantiken. Han har under dessa år studerat och imiterat Atterbom och Stagnelius m. fl. För öfrigt är det romantiska inflytandet ingalunda slut med Svartsjukans nätter; det går tvärtom igenom hela Runebergs diktning, som balanserar mellan romantik och realism, och det slår förstärkt ånyo upp i de dikter han skrifvit efter ankomsten till Borgå.

Det andra stora inflytandet, som redan under ungdomsåren gjorde sig gällande, kommer från antikens författare, hvars retorik alltid blef bestämmande för Runeberg och hvars betydelse för hans metriska utbildning svårligen kan öfverskattas. Hans hufvudstudier vid universitetet voro ju de klassiska språken. Vi höra hur han tidigt på hexameter söker beskrifva en vargjakt, i hvilken han deltagit. Det var första uppslaget till Elgskyttarne. Några år senare skrifver han ett mindre satiriskt epos på grekiska hexametrar, och ännu i första diktsamlingen kunna vi på bar gärning gripa hans förhållande till Horatius både hvad meter och tankar angår.

Af västerländska skalder är det dels de tyska klassiska skalderna, dels Walter Scott, som mäktigt ingripit i Runebergs lif.

I stort sedt står han under samma konstellation, som den tyska klassisiteten och detta i kanske högre grad än någon annan svensk skald af hans generation, eftersom det franska inflytandet i Sverige, trots fosforisternas opposition, på olika sätt fortlefde. Den tyska klassisiteten hade börjat som Sturm und Drang, d. v. s. som en folklig och oppositionell riktning, fientlig mot den franska hoflitteraturen, men anslutande sig till Shakespeare och den engelska borgerliga litteraturen; den fortgick och nådde sin höjdpunkt såsom en öfvervägande antikiserande rörelse. Båda dessa strömningar återfinna vi i Runebergs diktning, och hans förhållande till den tyska litteraturen låter angifva sig med namnen Herder, Voss och Goethe. Den förste har inverkat på honom såväl som på den unge Goethe och i samma riktning: han har väckt och utvecklat hans sinne för folket och dess sånger. Utan de båda senare äro icke Runebergs hexameterdikter tänkbara, hvilka, rent borgerliga till sina ämnen, ingalunda endast kunna vara inspirerade af Virgilius och Homeros utan för sin uppkomst fordra de båda faktorer, som vi tydligt se varit verksamma hos de tyska skalderna: den engelska borgerliga romanen och ett fördjupadt antikstudium. Att emellertid särskildt Goethes inverkan ej inskränker sig härtill, torde vara säkert; likheterna mellan dem båda äro för stora: samma humanitära uppfattning af religionen och motvilja för askesen (se Den gamle trädgårdsmästarens bref), samma sträfvan efter objektivitet och plastik i konsten. Äfven hans senare lyrik är knappast fullt förklarlig utan ett bestämdt inflytande från Goethe.

De serviska folksångerna, med hvilka han år 1827 gjort bekantskap i en tysk öfversättning, träffade honom därför icke oförberedd. Här fanns förenadt det enkelt folkliga och naiva och den antikt plastiska framställningen, med hvilka han redan var förtrogen hos de tyska skalderna. De serviska folksångerna grepo honom ögonblickligen, och bekantskapen med dem betecknar också själfva genombrottet i hans diktning.

Utom dessa författare är det framförallt Walter Scotts romaner, som utöfvat ett afgörande inflytande på hela hans diktning. Det var af Walter Scott som Runeberg lärde sig att gifva lokalfärg åt sina skildringar. Det var också något annat, som han inhämtade hos den skotske barden, hvilken kompletterar Herders inflytande på honom. Det var återgifvandet af det folkliga och nationella.

Utan tvifvel har man i patriotiskt syfte ofta öfverdrifvit den kärlek, som rådde mellan Finland och Sverige. De historiska händelserna tala emellertid stundom ett annat språk. Anjalaförbundet t. ex. vittnade icke om någon djupare känsla för broderlandet.

Skilsmässan 1809 uppväckte därför icke i egentlig mening någon större sorg i Finland, i all synnerhet som man var missnöjd med den usla svenska krigsledningen. Men man var bedöfvad. Sverige hade endast förlorat en del af det hela, men fosterlandet fanns kvar och omfattades med större kärlek än någonsin. Restaurationsarbetet kunde också där strax börja. Finland däremot var lösryckt från det gamla moderlandet, och man visste icke, hvilka nya öden man gick till mötes eller hvad man kunde vänta af segerherren. Var man alltjämt svensk eller skulle man blifva ryss? Denna ovisshet präglade hela Finlands förhållande under det närmaste decenniet, som blef en tvekans och en orons tid, hvilken gjorde sig märkbar äfven i det enskilda lifvets brist på företagsamhet.

Emellertid stod man alltjämt i andlig gemenskap med det gamla moderlandet, och särskildt följde den intellektuellt intresserade ungdomen det litterära lifvet i Sverige. Det var just under dessa år, som fosforister och akademister sammandrabbade och småningom försiggick äfven i Finland en förskjutning från akademiskt till romantiskt ideal, från fransk till tysk diktning.

Dessa nya litterära strömningar från Sverige inneslöto äfven ett starkt element af patriotism — onaturligt uppjagad och febril patriotism, såsom vanligen är fallet efter ett olyckligt krig. Dessa strömningar fingo en omedelbar återklang i Finland, och det var ur denna stämning, som äfven det finska nationalmedvetandet framgick. Tillsvidare hade man emellertid icke insett, att Finnen nu var hänvisad att vandra sin egen väg, att utgöra en nation för sig, skild från den svenska.

Den förste, för hvilken detta tyckes hafva stått klart, men som också insåg åtskilliga af de hinder, hvilka måste öfvervinnas, var Tengström. Han framlade sina tankar i en märklig uppsats, hvilken lästes i Aura 1817 och 1818: Om några hinder för Finlands litteratur och kultur. Han framhäfver där starkt nödvändigheten af att de två folkraserna, som bebo landet, sammansluta sig och lära känna hvarandra, och enigt gå samman till en nation; han klandrar bristen på bildning och nödvändigheten af dess spridning genom lämpliga skolor.

Tengströms åsikter vunno strax genklang. De utvecklades och fördes vidare i tidskriften Mnemosyne, hvilken började att utgifvas 1819 af J. G. Linsén och Fr. Bergbom. Emellertid fick riktningen snart en alltför våldsam karaktär, särskildt genom A. I. Arwidssons uppträdande, hvilken klandrade alla bestående förhållanden och ensidigt förordade uteslutande finskt språk och finsk forndikt såsom grundval för den nya nationella kulturen. Dessa öfverdrifter hade till följd, att Ryssarne — hvilka själffallet icke under några förhållanden skulle tillåtit en finsk nations utveckling såsom säkerligen stridande mot deras redan på denna tid fattade föresats att förr eller senare inkorporera landet — vaknade; Arwidssons tidning, Åbo Morgonblad, indrogs 1821, och följande år fann han sig själf nödsakad att lämna fosterlandet.

Men dessa maningsrop hade icke ljudit förgäfves. Den generation, som utan allt braskande skulle förverkliga en del af detta ideal, stod redan färdig att genom stilla arbete börja kampen. Runeberg, Snellman och Lönnrot blefvo just studenter vid den tid, då de Arwidssonska artiklarne väckte det största uppseendet.

Innan Runeberg år 1823 afreste till Saarijärvi hade han således redan genomlefvat dessa den finska nationens första rörelser, och det var där uppe i ensamheten, som de slogo rot i hans sinne och satte frukt. Det var just han som i dikten först skulle framställa Finnen och Finland.

Men huru skulle Runeberg därvid gå till väga? Göterna i Sverige hade frammanat de stora historiska traditionerna: »ädla skuggor, vördade fader», för att det besegrade folket af deras åsyn måtte hämta kraft att »inom Sveriges gräns eröfra Finland åter». Men det var icke denna historiska form af nationalitetskänsla, som blef den bestämmande för Runeberg. Han kunde helt enkelt icke använda den. Ty Finland hade efter skilsmässan förlorat sitt fosterland och därmed sina historiska traditioner. Då var det som Walter Scott visade honom vägen. Också denne hade i sin diktning gifvit uttryck åt den patriotism, den höjning i nationalmedvetandet, som vid denna tid utmärker alla Europas lifaktigaste nationer. Men på grund af Englands politiska förhållanden fick denna känsla icke där någon öfverdrifven form som i Tyskland, hvarest folket måste spänna hvarje nerv, för att fördrifva Napoleon eller som i Sverige efter nederlaget. Hos Scott yttrar patriotismen sig helt enkelt som en varmhjärtad, kärleksfull skildring af landets forntid och nutid, men utan all chauvinism. Det är värdt att lägga märke till, att hos Scott nationalitetskänslan ej blott har en historisk form, utan äfven en geografiskt-etnografisk. Den yttrar sig lika mycket i ett beskrifvande af landet och folket som i ett frammanande af dess historiska minnen. Dessa sprida endast en mera poetisk glans däröfver.

Detta Walter Scotts sätt att uttrycka sin nationalitetskänsla blef äfven bestämmande för Runeberg. När han vill förhärliga sitt land, började han helt enkelt med att beskrifva detsamma, landet och folket. Det första utslaget af dessa känslor äro bonden Paavo, grafven i Perrho och framförallt Elgskyttarne.

---

III.

Runeberg utgaf under loppet af sitt lif tre samlingar dikter, i hvilka allt det väsentliga af hans lyrik finnes samladt.

Den första af dessa samlingar, Dikterna af 1830, utgör hans debutarbete. Den sönderfaller i tre afdelningar, af hvilka den första visar oss bilden af en skald, hvilken trots en icke ringa formfulländning, ännu ej funnit sig själf utan står under främmande inflytanden af den mest olika art: Choræus, Bellman, Franzén, Tegnér, Atterbom, Stagnelius, Horatius m. fl. Behärskande är Franzéns inflytande, till hvilken också dikterna med ett vackert inledningskväde äro dedicerade. Hans ton återfinnes t. ex. i flera milda och idylliska naturstämningar (Maj: Sköna maj välkommen till vår bygd igen!), redan utmärkta genom sin naturtrohet och kanske äfven allvarligare än Franzéns; likaså äro hans erotiska dikter präglade af en kraftigare, mera varmblodig sinnlighet och en större rättframhet i uttrycket, som icke alltid är smakfull. (Det gäller t. ex. om de ideligen återkommande kyss-scenerna.) Hela hans lefnadsfilosofi bär ännu något af den Franzénska diktens karaktär. Ungdomen och äfven Hvad jag är säll, äro märkvärdigt kloka och måttfulla i sin uppfattning.

Dock midt ibland allt detta främmande gods bryter hans eget temperament med dess djupa ömhet, dess frimodighet och allvar igenom. Huru ärliga och själfupplefda, trots de delvis öfversvallande uttrycken, verka icke t. ex. dessa strofer Till Frigga, i hvilka han utmålar för oss sin kärlek och sin hänförelse att äga ett hjärta, som han förtröstansfullt kan trycka till sitt eget;

O hur ringa för mig vore en gränslös värld
Med dess solar af guld, med dess demanters sken,
mot den värld, jag med henne
hänryckt gömmer i sluten famn…

Mulnar banan ibland, skjuter ett törne fram,
suckar anden en gång, tryckt af sin bojas ok.
o, hur saligt att ila
i den älskades armar då!

Och samma kärlekslycka, sammansmält med en hänryckt skildring af en nordisk juninatts trolska skönhet, får också sitt uttryck i den underbart vackra dikten Svanen:

Hvad mer, om än din lefnadsdröm
ej sekler följa får
du älskat har på nordens ström
och sjungit i dess vår.

Den sista afdelningen i denna diktsamling utgöres af Svartsjukans nätter, hvilken af den samtida svenska kritiken ställdes främst i samlingen. Den var också skrifven med detta mörka romantiskt passionerade patos, som samtiden älskade. Man kan knappast öppna en kalender eller novellsamling från denna tid utan att finna ett eller annat stycke i denna högspända stil. Det är icke omöjligt, att det finnes ett rudiment af själfupplefvadt bakom dikten, att vi här hafva uttrycket för de vilda drömmar, i hvilka en obesvarad (och kanske till och med aldrig uttalad) kärlek till någon »flamma» försänkt hans själ, men man har svårt för att se det, ty denna gång har han icke skådat in i sin egen själ för att finna uttrycken för den smärta, den förtviflan, som kanske ett kort ögonblick härskat därinne. Färgerna i denna dikt äro lånade ur tidens sentimentala romaner, hvarest man återfinner alla de använda dekorationerna och accessoirerna: den obligata bergstrakten med vild skog, den ensamma hyddan, den kulna grottan, den trolofvade, som bortstjäles af en rik och förnäm man, under det att älskaren i fjärran länder söker förtjäna den förmögenhet, som är nödvändig för den slutliga föreningen, o. s. v.^[2]

Numera är Svartsjukans nätter glömd och föråldrad.

Den intressantaste gruppen i första Diktsamlingen utgör emellertid den andra afdelningen: Idyll och epigram, hvilken just betecknar själfva genombrottet i Runebergs diktning. Det är det första utslaget af Runebergs beröring med de Serviska folksångerna, hvarigenom han fann den skala, som bäst gaf uttryck åt hans egen känslovärld. Redan den trokaiska metern utan rim, hvilken är så karaktäristisk för Runebergs diktning och förlänar den något af dess kärfhet och manlighet, stamma ifrån förebilden, liksom den ofta monolog- eller dialogartade framställningen, och berättelsens stegring, ofta genom tre grader. Därmed var en ny ton funnen i den svenska poesien, enkel landtliga för att icke säga primitiv och af en ömsom skälmaktig, ömsom patetisk naturlighet, hvilken strax jämfördes med Antologiens. Vanligen är det enkla osammansatta känslor, kärlek och död, som i nästan epigrammatiskt starka motsatser bäras fram i dessa dikter (t. ex. 3, 13). Likaså är det här, som det för första gången lyckas honom att gripa och fasthålla det speciellt finska i skildringen. Den förnämsta af dessa fosterländska dikter är Bonden Paavo, där formen målar själfva den dystra, allvarsfulla naturen och den hårda kamp, som människan har att utstå med densamma. Med denna dikt gör den finske bonden sitt inträde i litteraturen. Denna skildring har svårligen hittills öfverträffats. Hela den ödsligt karga naturen och det tålmodiga finska folket äro återgifna med outplånliga drag. Man kan aldrig nog beundra denna dikt, som i sin skenbara enkelhet är något af det mästerligaste den skandinaviska litteraturen hittills frambragt.

Redan i enstaka stycken i första samlingen framträder Runebergs öfvervägande episka naturell. Som Sylvan träffande säger med afseende på Mötet märker man, att han känner sig mest hemma, då »han får berätta». Allt mer och mer lämnar han fritt spelrum åt denna böjelse, och de rent musikaliskt lyriska styckena träda åt sidan. I den andra diktsamlingen (1833) är detta episkt objektiva skildringssätt nästan öfverallt genomfördt — det hvilar en enhet öfver denna diktsamling, som ej finnes i den första. Den vittnar om, huru skalden gått framåt under dessa år. Både de större dikterna Grafven i Perrho, som inleder denna diktsamling, och Zigenaren (ett uttryck för tidens samkänsla med korsarer och outlaws) anslå samma stil som Bonden Paavo, men trots hög konstnärlighet ägde de ännu icke den fyllighet i framställningen eller den fulländning, som utmärker de senare större episka dikterna. Likaledes återfinna vi här i utvecklad form de typer, som enstaka dykt upp i första samlingen: Vallgossen hade ännu en rent pastoral karaktär; i Torpflickan märker man däremot redan de första anslagen af hans senare ton:

Sörjen Kandals dotter, gröna lunder!
Såsom era blommors blida stunder
voro hennes glada stunder korta.
Sörjen, gröna lunder! Hon är borta.

Här i andra diktsamlingen finna vi en hel serie dylika typer skildrade: Tjänsteflickan, Bondgossen, Jägaregossen etc., hvilka utgöra förstlingarne af dessa genremålningar, som ett decennium senare skulle blifva så vanliga i den svenska litteraturen.

Det är med denna andra diktsamling, som Runebergs lyriska alstring kulminerar. Dikterna i den tredje samlingen (1843) äro icke många, särskildt om man frånräknar de, hvilka sedan upptagits i Fänrik Ståls sägner, och de äro icke heller synnerligen egendomliga utom Legenderna, i hvilka liksom i Trädgårdsmästarens bref, Runebergs religiösa uppfattning afspeglar sig. Mellan första och andra samlingens dikter är steget synnerligen stort och säkerligen är det studiet af Goethe, som här fullkomnat, hvad de serviska sångerna påbörjat. Det finnes just i andra samlingen några stycken, i hvilka ofta redan titlarne och ännu mera själfva berättelsesättet, trots all själfständighet, osökt föra tankarna på Goethe. Sådana dikter äro: Akta, då är guden nära, Serenaden, Hvem styrde hit din väg. Eller är icke Goethetonen fullt märkbar hvad innehållet och formen angår i Likhet:

Har många vågor bo på fjärden,
har många tankar i mitt hjärta?
De tyckas fly — och dröja kvar dock,
de tyckas dö — och födas åter,
så skilda, och ändå så lika,
så många och ändå desamma! —
Ur samma sjö, af samma vindar
de höjas alla,
ur samma bröst de höjas alla
af samma kärlek.

Det är en rent panteistisk uppfattning, som får sitt uttryck i denna dikt, och med olympisk ro iakttager skalden, huru tankar och känslor flyta upp och sjunka undan i hans själ liksom Goethe.

Äfven själfva uppfattningen af kärleken har i dessa dikter fått en långt mera storartad prägel än i de tidigare dikterna. Allt det småaktigt söta, det rättframt sensuella, räknandet och detaljerandet af kyssarna försvinner inför känslan af en stor och mäktig, hela individen omfattande passion. Redan i tidigare dikter — t. ex. i verserna Till Frigga — framträdde detta. Men rent monumentalt får den sitt uttryck i Hvem styrde hit din våg, eller Den enda stunden:

Allena var jag,
han kom allena,
förbi min bana
hans bana ledde
han dröjde icke,
men tänkte dröja,
han talte icke,
men ögat talte. —
Du obekante,
du välbekante!
En dag försvinner,
ett år förflyter,
det ena minnet
det andra jagar;
den korta stunden
blef hos mig evigt,
den bittra stunden,
den ljufva stunden.

Det är ett helt lifs sorger och glädje som här är sammanfattadt på några rader. Den är äkta Runebergsk och finsk i hela andan och hållningen, kanske pärlan i hela hans lyrik; men är icke detta korta koncisa berättelsesätt — bortsedt från den finska parallellismen — just Goethes och ingen annans?

---

IV.

Grafven i Perrho (1831) är liksom Bonden Paavo en skildring ur det finska folkets lif. Det är en egendomlig dikt, som står i ett visst förhållande till Byrons orientaliska berättelser. Liksom dessa är den präglad af en stark realism i utmålandet af slaktscenerna: friskaran, hvilken med Adolfs afhuggna hufvud på en pik, drager genom byn, plundrande och brännande är just en sådan scen, som icke lätt glömmes. Men denna dikt, vild, romantisk, i sin grundstämning nästan barbarisk, liknar ingenting annat. Man föreställer sig gärna, att det är en finsk sångare, som sjunger den i pörtet.

Elgskyttarne är Runebergs första stora episka dikt. Uppslaget till densamma utgör skildringen af en vargjakt, som Runeberg skref, då han var femton år. Denna dikt var äfven i sin senare omarbetning endast en hexameteröfning i Virgilius’ m. fl. stil. Det var först genom studiet af de tyska hexameterdikterna och Walter Scott, som Runeberg höjde sig till sedeskildringens nivå. I denna form går dikten ej längre tillbaka än till år 1826 (han kallade den då Elgjakten), då den påbörjades med, såsom han själf säger, »varma minnen af de ödsligt sköna nejder, de enkelt groft tillhuggna, men allvarliga och innerliga människor, bland hvilka jag de tvenne föregående åren lefvat». Sedan Elgjakten ytterligare omarbetats utkom den 1832 i nio sånger på hexameter. Titeln var nu Elgskyttarne.

Motivet är synnerligen enkelt. Det utgöres af en älgjakt, förbunden med en kärlekshistoria, nämligen hemmansägaren, den raske Mathias’, frieri till torparen Zacharias’ däjeliga dotter Hedda. Dikten slutar med en fäst på herregården, hvilken varar ända till morgonen, och under hvilken man firar:

Männens lyckliga jakt och de älskandes raska förlofning.

Men inom denna enkla ram har det lyckats skalden att samla ett synnerligen rikt innehåll. Det är den finska allmogens hela inre och yttre lif, som träder oss till mötes i dessa skildringar icke minst i de såsom episoder inströdda berättelserna, hvilka gifva bilden fyllighet och rikhaltig omväxling. Hemmansägarens, torparens och herregårdstjänarens lefnadssätt inom och utom hus, tecknas ända in i enskildheter, men så att dessa enskildheter icke synas framdragna för deras egen skull, utan endast för att sätta läsaren in i situationen. Och beundransvärd är den åskådlighet, skalden vet att gifva sina skildringar. Man tycker sig med egna ögon se, hvad han berättar, ja man skulle ur Elgskyttarne kunna hämta materialet till en fullständig beskrifning på den finske bondens stuga med dess inredning samt hans dagliga lif därinne. Han visar oss äfven folkkaraktären i dess olika skiftningar och i de handlande personerna igenkänna vi representanter för de olika klasserna inom den finska allmogen; hemmansägaren Mathias, torparen Petrus och Zacharias, tiggaren Aron och inhyseshjonet Paavo, hvartill komma kvinnorna, torparhustrun Anna, tjänsteflickan Hanna och den gamla Rebecka samt slutligen såsom en verkningsfull motsats de ryska köpmännen med deras helt andra seder. Samma åskådlighet sträcker sig äfven till naturmålningarne. Med några få drag står taflan lefvande för våra ögon såsom i dessa rader:

Men då de kommo på gården och sågo den klarnande himlen,
fullt med stjärnor beströdd och hörde den tindrande drifvan
knarra för fötternas steg och knutarne braka för kölden…

Det är hela det nordiska landskapet på tre rader: snövintern öfver skog och mark och den gnistrande stjärnepellen däröfver.

Elgskyttarnes utarbetande och offentliggörande infaller just mellan Lönnrots första publikation af finsk folkpoesi, Finska Litteratursällskapets stiftande och Kalevalas utgifvande. Dikten är själf ett led och kanske det viktigaste i denna nationella rörelse, som då pågick. Den är en trogen skildring af det finska folket. Huru mån Runeberg var att framställningen verkligen skulle vara tillförlitlig, framgår tillräckligt däraf, att han lät Elias Lönnrot, den störste dåvarande kännaren af finska förhållanden, genomläsa densamma för att rätta möjliga misstag i skildringen. Samtiden anmärkte denna egendomlighet hos dikten, men förstod icke riktigt meningen därmed. Beskow t. ex. framhäfde diktens etnografiska karaktär i satiriskt syfte, då han spetsigt yttrade, att den ej stod högre än Laestadii Resa i Lappmarken såsom prosa. »Båda hafva deras utmärkande förtjänst af en enkel, trogen och väl lokaliserad naturmålning.» Beskow har alldeles rätt i sitt omdöme, endast det förringande i hans ord är borta, då numera äfven Laestadii Resa anses som ett mästerverk. På ett annat sätt uttryckte friherrinnan Knorring något senare i ett bref till Snellman ungefär samma tanke: »Besynnerligt nog, att jag tänkte ofta på Runeberg, då jag skref denna torpareidyll, ty i mitt tycke är han nästan den ende, som målar folklifvet på landet, sådant det är — utan öfverdrift och alltför mycket idealisering.»

Elgskyttarne var något nytt i sin art. Här var utfördt, hvad Runeberg kämpat för i de polemiska Morgonbladsartiklarna: Ett nytt stilideal. Det är första gången i svensk litteratur, som försöket göres att framställa ett ämne, icke i en abstrakt retorisk stil, men i en realistisk. Jämför man Elgskyttarne med Tégners episka dikter, framträder strax hela skillnaden. Tégner hade öfverallt sökt undgå det speciella. Det var just, emedan han endast i en förtunnad form presenterade det fornnordiska i Frithiofs saga, som den äldre generationen satte värde därpå.

Säkerligen var det denna Elgskyttarnes nyhet, som gjorde, att det dröjde ganska länge, innan den fullt slog igenom hos publiken. Första upplagan, som blott utgjordes af tusen exemplar, var ej slutsåld förrän 1859.

Samma realism återfinna vi i Runebergs prosaberättelser, som dock hvarken äro många eller synnerligen betydande; en af dem utkom just samma år som Elgskyttarne: En julafton i lotskojan; Runeberg är således äfven en af de första som idkat prosa-berättelse i svensk litteratur. För öfrigt kulminerar äfven Runebergs realism med Elgskyttarne. Han har aldrig sedan skrifvit något i samma bredt beskrifvande manér. Liksom förskräckt öfver sin egen djärfhet aflägsnade han sig sedan alltmera frän detsamma och slog in på nya banor.

Redan i Hanna är delvis manéret ett annat. Realismen är mera dämpad och mindre brutal. Det är närmast en idyll i Voss’ eller Goethes manér. Särskildt påminner den om Hermann und Dorothea och utan påverkan af denna dikt är den också otänkbar. Om Goethes dikt erinrar redan scenen vid källan, men ännu mera själfva planen i dikten, hvilken är så strängt antikiserande, att hela händelsen tilldrager sig mellan middagen och tedags, under hvilken tid Hanna hinner att afskeda den gamle kommissarien och knyta ett förbund för lifvet med den unge, henne förut okände studenten. Man har velat förklara denna hastighet därmed, att Runeberg velat visa, att endast den kärlek, som blixtsnabbt bemäktigade sig individen, är af värde för lifvet. Detta må så vara, men man kan ändå tvifla på, att Runeberg skulle låtit händelserna så snabbt följa på hvarandra, hade han icke varit betagen i den Goetheska diktens utomordentligt fina komposition.

Hanna inledes med en dikt till den första kärleken, och dess innehåll är helt uttryckt i den dikt, hvars olika strofer utgöra motton öfver de särskilda sångerna, en dikt som sedan återfinnes i Runebergs lyrik under titeln Hvem styrde hit din väg. Den undran, med hvilken den unga flickan plötsligt i sin själ upptäcker en känsla, som hittills varit henne obekant, är mästerligt uttryckt i denna dikt:

O, andra nejders son,
hvi flög du dädan, säg?
O, fågel, långt ifrån,
hvem styrde hit din väg?
Till hjärtat, som var kallt,
säg, hur du lågor bar!
Hur kunde du bli allt
för den, du intet var.

Det ligger nästan något fatalistiskt i det oemotståndliga och blixtsnabba sätt, hvarpå kärleken i Hanna utkorar de båda älskade. Om honom få vi icke veta mycket: blott att han är den unge studenten, att han är god vän med brodern och son till Hannas faders barndomsvän; liksom i dikten Hvem styrde hit din väg är han främlingen. Äfven de öfriga gestalterna i dikten, fast förträffligt behandlade, äro endast bifigurer: den ypperligt tecknade kommissarien, de båda tjänarinnorna, brodern, fadern. Ljuset faller helt och samladt öfver Hannas gestalt. Det berättas att Runeberg fått uppslaget till dikten, då han bakom blommorna i ett fönster såg en välformad arm, som med behag kastade sin skottspole under det väfstolen klappade. Äfven läsaren råkar omedelbart in under denna förtrollning. Hanna är tecknad med kärleksfull ömhet men också med aldrig svikande verklighets troskap:

Men mellertid vid väfven, i hushållskammaren uppställd,
satt hans dotter ännu, den sjuttonåriga Hanna.
Frisk satt flickan och röd som ett smultron, vuxet i skuggan,
fri i sin lediga dräkt att sköta det ljufva bestyret.
Barmen i snören ej spänd, med ett maskfritt hjärta inunder,
vidgades fullt och lyftes af andedräkten i vågor,
här med sin blottade arm hon slängde den rörliga spolen,
men som en spegel klar var ögat och lyste af glädje.

Egendomligt nog få vi icke veta, hvad intryck hon gör på främlingen. Han har hört Hanna beskrifvas och berömmas af brodern och redan på grund häraf gjort sitt val, innan han anlände till prästgården. Däremot antydes det, huru kärleken smyger sig öfver Hanna. Typiskt för båda dessa naturbarn och deras korta kärlekssaga är scenen vid källan, där de älskades ögon mötas och båda på detta sätt blifva fullt medvetna om sin kärlek.

Hanna är den typiska, unga skandinaviska flickan, frisk och glad, landtlig och lite outvecklad, men omedelbart fängslande. Publiken igenkände henne strax, och det är med denna dikt som Runebergs stora berömmelse börjar. Särskildt gäller detta i Sverige, hvarest man kanske hade lättare för att uppfatta denna dikt, som liksom stod närmare Tegnérs och var ljusare och gladare i tonen än de föregående dikterna, i hvilka ofta funnits något mörkt och dystert, som föga behagar Mälarsvensken. I hvarje fall blef dikten en afgjord succès, och kritiken hade snart icke nog af beröm för den finske skalden: man erkände honom som en af fäderneslandets förnämste. Atterbom gjorde honom till föremål för en dock aldrig afslutad anmälan i Svenska Litteratursällskapets tidskrift 1838, och följande år uppställde honom Bernhard Elis Malmström i sin bekanta Eosartikel såsom ett mönster för de unga. Ungefär samtidigt börjar också hans inverkan på den svenska dikten, hvilken ännu i denna dag icke har upphört.

Den tredje af dessa Runebergs större hexameterdikter är Julkvällen (tryckt 1841). Den intager en mellanställning i hans produktion. Dels utgör den en afslutning på hexameterdikterna, dels står den som ett förebud till Fänrikarne.

Motivet är det enklast möjliga: en julafton på herregården, där allt skulle vara idel glädje, om icke husets svärson vore borta i kriget och om icke underrättelsen om hans död eller tillfångatagande just hade ingått. Visserligen släckes denna sorg, då det visar sig att ryktet talat osanning, i det att kaptenen plötsligt anländer, frisk och oskadd; men en viss vemodig stämning dröjer dock kvar öfver dikten på grund af den gamle Pistols öde; ty hans son har stupat i kriget.

Julkvällen är en af Runebergs bästa dikter. Berättelsen framflyter enkelt och naturligt, jämnare än i Elgskyttarne och med en komposition, som är öfver allt beröm. Tonen är högtidlig och höjer sig utan ansträngning nästan till det patetiska i den sista sångens scener, utan att någonsin blifva onaturlig. Fast icke en enda detalj är utmålad på det helas bekostnad, är dock den enkla karaktäristiken förunderligt vällyckad. Hvarje person framträder klart och åskådligt för läsarens ögon. Den sörjande modern, den älskliga sextonåringen, som sprider glädje öfver hela huset och den gamle förnöjsamme, på träben framlinkande Pistol. Är icke den hese och rödbrusige majoren med den skarpa och buskiga blicken, med befallningsmannaminen, helt tecknad i följande barska, men hjärtliga inbjudan till Pistol:

»Sitt ej», hade den aktade herren, den ädle majoren,
sagt, då han träffade sist sin vapenbroder vid kyrkan,
»sitt ej, gamle Pistol, som en tjäderhane i skogen,
ruggig och gömd; hvi ser jag dig oftare ej i mitt grannskap?
Än är dagen ej all, än kan ju den bräckliga foten
stiga ett steg; blott kom, till jul åtminstone senast;
helgen är lång, och ditt ord, då du talar om strider och marscher,
drifver en långsam stund från det sömniga folket i stugan.»

Eller är det icke som hörde man hela hans brokiga krigarespråk midt i hexametern endast genom det utbrott, hvarmed han afbryter de gråtande kvinnorna: »Svärmen ej, fruntimmer.»

Själfva julstämningen förbinder denna följd af scener, dock icke skildrad med den något feberartade sentimentalitet, som Dickens ungefär samtidigt införde i litteraturen. Huru äkta är icke denna julstämning på en stor herregård fångad och återgifven. Lugnet och tystnaden i den stora byggnaden, hvarest ljusen skymta i de olika fönstren! Stojet, oron, otrefnaden till och med, som föregår hvarje större fest och ej minst julaftonen, då så mycket skall förberedas och i sista minuten ordnas för den långvariga helgen. Och denna otrefnad förstärkes här af den misstämning och sorg, hvilken råder i huset, där svärsonen är borta i kriget och bud ingått, att han blifvit nedhuggen af fienden. Det hela är återgifvet af en skildringens mästare. När så kurslädan plötsligt håller utanför trappan och kaptenen, som man redan trott förlorad, plötsligt visar sig hög och axelbred, slår stämningen visserligen om, men den blir ej stojande och munter. Julefriden breder sig endast stilla och mjukt öfver huset, som snön därute på marken. Lugn och förtröstan härskar åter i människosinnena. Äfven då brytes den alltför tillitsfulla glädjen af Pistols olycka, ty hans son har stupat i striden. Men det sätt, hvarpå den gamle bär sin sorg, gifver dikten dess afslutande stämning och höjdpunkten nås, då majoren i den gamle veteranen tycker sig se själfva det heliga fäderneslandet:

… men i högre gestalt sig reste den ädle majoren,
fullare svällde hans barm, och hans blick, förklarad och manlig,
mätte soldaten; han teg, han kände sitt hjärta förstoras.
Finland stod för hans själ, det kulna, hans torftiga, gömda
heliga fädernesland, och den gråa kohorten från Saimens
stränder, hans lefnads fröjd, hans femtioåriga stolthet,
trädde på nytt för hans syn med hans vapenbroder, som fordom
flärdlös, trumpen och lugn, med en järnfast ära i djupet.

Julkvällen påbörjades 1839, men färdigskrefs först 1841. Den betecknar icke något direkt nytt i raden af Runebergs arbeten, men den vittnar om, huru högt han redan nått. Den sammanfattar liksom det föregående och förebådar hans följande fosterländska diktning.

---

V.

År 1837 lämnade Runeberg Helsingfors och afflyttade till Borgå, där han utnämnts till rektor i klassiska språk. Lifvet i den lilla staden med dess enformiga skolplikter måste hafva förefallit tungt och enformigt i jämförelse med lifvet i Helsingfors, hvarest Runeberg varit omgifven af all den intelligens, som han önskade att träda i närmare beröring med. Och Runeberg älskade ju sällskapslifvet, det förtroliga samtalet, under hvilket »tankarne flyttade sig från den ene till den andre såsom Odins korpar från skuldra till skuldra». Runeberg tröttnade aldrig på ett dylikt idéutbyte — han och Grot talade en gång fem timmar i sträck, utan att samtalet afmattades. Alla öfverensstämma däruti, att Runeberg själf gaf mycket vid dylika tillfällen. Hans syn på världen var på en gång stor och bred; han bedömde den med ett klokt förstånd och ett ömt hjärta.

Här i Borgå blef han emellertid så godt som ensam, och hans lif blir ännu mera stillsamt och enformigt än förut: skolarbete och diktning under vintrarne, jakt och fiske under somrarne på Kroknäs, det ena året likt det andra. Det är nu efter ankomsten till »den dystra och ödsliga staden» (Grots uttryck) som vi för första gången se Runeberg begifva sig ut på långfärder än åt ett håll, än åt ett annat. Han som i sin ungdom varit så skarpt inställd på den honom omgifvande verkligheten och så realistisk både i uttryckssätt och valet af motiv, han gripes nu af en romantisk längtan att komma bort från hemmet, och han reser i sin fantasi. Den ena gången återfinna vi honom i Ryssland, den andra i det gamla Grekland, den tredje sitter han bänkad med Ossians hjältar och de forna Göterna och slutligen i Fänrikarne fördjupar han sig i sitt eget folks minnen.

Men det berodde nog icke endast på vistelsen i den lilla staden, att Runeberg allt mer och mer slöt sig inom sig själf och hängaf sig åt sin fantasis drömmar. Äfven om han stannat i Helsingfors, hade säkerligen hans diktning i det stora och hela kommit att erhålla samma utseende. Det fanns ju intet offentligt lif i Finland. Inga idéer satte folket i rörelse, politiken sköttes bäst så hemlighetsfullt som möjligt. Hvad kunde man göra bättre än att fly från en sådan tid! Därför, medan man i Sverige afslutar första akten af en lång och häftig politisk strid, och hela litteraturen antager ett halft revolutionärt skaplynne, försänker sig Runeberg i drömmarnas värld.

I själfva verket är det den gamla romantiken, af hvilken vi funnit spår i hans ungdomsdiktning, som nu slår upp i full låga, förstärkt genom nya intryck. Till dessa hör först och främst läsningen af Almqvists skrifter, hvilka länge tjusat honom. Redan 1835 hade han gifvit luft åt sin beundran för honom i en anmälan af Ramido Marinesco. Huru högt han ställde Almqvist, huru lifligt han beundrade honom ännu vid denna tid, därom vittnar hans bref till Grot 1839, där det heter: »Bland svenska skalder, som senare uppstått, står Almqvist otvifvelaktigt och ojämförligt högst… Skulle jag följa min öfvertygelse, vore jag färdig tillerkänna honom främsta rummet bland Sveriges skalder från alla tidehvarf…»

Tilläggas bör, att det är romantikern Almqvist som fängslade honom, icke revolutionären eller tendensförfattaren, fast han visserligen icke heller vände ryggen åt denne, om han också icke gillade i allo hans åsikter; men för sociala och politiska problem intresserade sig Runeberg föga, äfven om hans sunda förstånd icke svek honom, när han lät dylika ting falla inom sin betraktelse.

I samma riktning verkade på honom Ossian, med hvilken han nu förnyade och fördjupade bekantskapen genom Nils Arfwidssons 1842 utgifna fullständiga öfversättning.

I det stora och hela anknyter sig alla Runebergs arbeten efter denna tid på ett eller annat sätt till en bok, liksom hans tidigare dikter hufvudsakligen utgjort beskrifningar och sugit sin näring ur den omedelbara åskådningen. Men nu upplefde han intet, och det var böckernas situationer, som gaf stöd åt hans fantasi.

Härtill kom nu andra inflytanden af olika art. Midt uti hans ensamhet i Borgå förde Cygnæus 1838 till honom en ung rysk litteratör, Jakob Grot, hvilken lifligt intresserade sig för svensk och finsk litteratur och sedan öfversatt Tegnér och Runeberg. De båda männen funno snart hvarandra; början af deras samtal rörde sig om folkdiktning, ett ämne, som låg dem båda om hjärtat. Därefter kom man öfverens om, att Ryssarne borde lära känna finska förhållanden liksom Finnarne ryska. Och slutligen berättade Grot äfven mycket om ryska förhållanden och seder och Runeberg gjorde frågor. Karaktäristiskt är, att han frågade efter Puschkin, Rysslands Byron, och beklagade, att han icke kände honom. Det är betecknande, eftersom Byron och hans kärlek till vilda och primitiva seder och romantiska kärleksäfventyr vid denna tid berörde besläktade strängar i Runebergs eget bröst.

Någon tid därefter ankom en fröken Ahlstubbe från Ryssland, hvarest hon vistats i flera år. Hon berättade för Runeberg en historia om en slafvinna, som vunnit en furstes kärlek, och huru båda blifvit skilda åt af furstens moder, tills slutligen den milda Katarina åter förenat dem.

Det är under intrycket af dessa olika stämningar som Nadeschda uppstod. Den utkom år 1841 och är ett romantiskt epos af ungefär samma art som Byron gjort så omtyckt öfverallt i Europa. Själfva uppslaget till dikten utgöres af den ryska sägen, hvilken fröken Ahlstubbe meddelat honom. Den gaf honom lust att göra »något i Almqvists stil», som han själf uttryckte sig, och ett af inslagen i dikten utgöres äfven af ett motiv lånadt från Amorina. Som bekant är händelsen den, att den lifegna Nadeschda, dufvan, blir föremål för tvenne bröders kärlek, de båda »furstefalkarne», den ljuse Volmar och den dystre Dmitri. Volmar vinner Nadeschdas kärlek och döljer henne på ett aflägset slott undan den afundsjuke Dmitris spejande ögon. Denne angifver emellertid broderns kärlek för den anstolta modern, Natalia Feodorovna, och Volmar skickas på kejsarinnans befallning bort på ett aflägset krigståg. Nadeschda får med sina tvenne söner återvända till faderns fattiga hydda. Vid ett besök, som kejsarinnan aflägger på Natalia Feodorovnas slott, upptäcker hon emellertid hela förhållandet och förenar åter den trogne maken med sin älskade.

Inflytandet från Almqvists Amorina ligger i öppen dag. I de båda bröderna, den ljuse Volmar och den mörke Dmitri, återfinner man Vilhelm och Rudman. Särskildt i andra sångens allegori, i hvilken hela diktens händelse symboliskt föruttecknas, framträder detta mycket tydligt. Betecknande är t. ex. ett sådant litet drag som att dufvan, hvilken förföljes af de båda falkarne, söker skydd på Volmars axel liksom siskan på Wilhelms, och liksom Rudman erfar Volmar en häftig svartsjuka, när han ser det.

Dikten är utomordentligt vacker. I Nadeschda har Runeberg ännu en gång tecknat en ung kvinnogestalt af sällsynt blid fägring. Särskildt berömd är kärleksscenen i fjärde sången mellan Volmar och Nadeschda. Den innehåller intet annat än hvad älskande sedan tusen år försäkrat hvarandra, men all den djupa innebörden i dessa banala frågor och heliga löften, som afbryta kyssarne, vaggar sig också fram som ett känslornas röda spel genom denna dialog. Ståtlig är äfven scenen i sjätte sången, i hvilken Natalia Feodorovna emottager sin son furst Dmitri i slottets riddarsal bland porträtten af anorna; den påminner om en liknande scen i Hernani, men Runeberg har användt den med vanlig själfständighet. Egendomlig för Runebergs fatalistiska upprättning af kärleken är, att Nadeschda redan förut i drömmen skådat Volmar, dock icke med det vreda anlete, med hvilket han nu står framför henne:

Den samme är han, blott ej ljus, ej mild, som när
drömmen hon hos honom satt
vid bäckens strand och glömde bäckens spegelväg
och speglade sin själ i hans.

Och liksom i Hanna är det framförallt den unga flickans känslor som skalden utmålar; Volmar står mera i skuggan.

Utomordentligt melodiös och rikt nyanserad är äfven versbehandlingen i denna dikt. De verser, med hvilka Sturzen-Becker parodiskt inledde sin anmälan af dikten i Aftonbladet, och i hvilken han förebrår Runeberg att icke hafva behandlat ämnet på prosa, kunna med mera fog anföras såsom ett mästerprof af skalden, i hvilken han nästan endast genom att använda ordens betoning målat de olika floderna och hela trakten:

Wolga mottar i sin famn Oka,
af Oka emottas gul Moskwa,
till Moskwa sig skyndar glad en bäck
med sin pärlbestänkta böljas skatt.
Vid den lilla bäckens blomsterstrand
gick en flicka, femtonårig nu;
själf en blomma, sökte blommor hon
och med blomma blomma sammanknöt.

Huru är icke här genom själfva ordens form och ställning den sorlande bäcken kontrasterad mot de tungt framflytande, stolta floderna. Likaså blir versen mera lekande, nästan smekande, då flickan införes. Och sådan är Runebergs versbehandling öfverallt i denna dikt.

Och likväl kan den i metriskt afseende icke mäta sig med Kung Fjalar. Men finns det öfver hufvud någon dikt på svenskt språk, som kan täfla med detta Runebergs metriska mästerstycke? Han har äfven själf yttrat om den, att »sådana vers, som förekomma i Kung Fjalar, kunna ej många skrifva korrekt», och tillagt, blygsamt småleende: »man kan ej ana, hvilken möda det kostat att skrifva den.»

Kung Fjalar tillkom mellan den gammalkristna, i antik stil hållna legenden Chrysostomos och Kungarne på Salamis. Däraf stammar, säger man, den antika fatalism, hvilken präglar dikten ungefär som en tragedi af Aiskylos.^[3] Naturligen spelar äfven det antika dramat här in, men det är nog närmare förebilder, som fört Runeberg in på ödestragiken. Fatalismen är en sällsynt gäst i modern litteratur — den sammanhänger alltid med primitiva tillstånd och säregna rasegendomligheter. — Hvarken fransmännen eller Goethe känna till densamma, och när den dyker upp hos Shakespeare, är det i samband med ett keltiskt ämne, nämligen i Macbeth. Den som väcker denna art af ämnen till lifs igen är Schiller i Die Braut von Messina, fast äfven där fatalismen knappast är verkligt lefvande utan endast är en ästetisk lek utan djupare mening; det är snarare tillfälligheten än ödet som drifver sitt spel i detta drama och dess icke få efterföljare. Fatalismen finnes vidare i Ossian, där molnandarne drifva sitt gäckande spel med människors barn. I någon mån har säkerligen denna dikt spelat in i Runebergs uppfattning. Men icke minst var det väl Almqvists Amorina, själf i viss mån en sen utlöpare af den Schillerska tragedien, som förde Runebergs tankar in på dessa banor. I hvarje fall har motivet i Kung Fjalar stor likhet med Die Braut von Messina. För donna Isabella liksom för kung Fjalar har man förutsagt, att hennes dotter skulle blifva orsaken till släktens undergång. Modern har därför låtit uppfostra henne i ett kloster; den öfriga familjen tror henne död. Af liknande anledning är det som kung Fjalar låter kasta Gerda i hafvet. Men i båda dikterna är det ödet som segrar: Oihonna förenas med brodern Hjalmar i brottsligt äktenskap, och donna Isabellas båda söner förälska sig i den okända systern. Denna kärlek blir orsak till de båda släkternas undergång.

Emellertid bör det skarpt betonas att, om Runeberg skrifvit denna egendomliga dikt, kanske den mest vällyckade eller rättare naturliga af alla moderna dikter, i hvilka ödet spelar en roll, så beror det framför allt därpå, att hans egen världsuppfattning hade en viss mystisk fatalistisk karaktär. Denna fatalism präglar äfven hans uppfattning af kärleken. (Hvem styrde hit din väg. — Hanna. — Nadeschda.) Men det var icke endast, då han diktade, som han iförde sig denna världsåskådning. Den framträder äfven eljest, t. ex. i enstaka muntliga uttalanden af honom. Så berättar Strömborg, att han på ett mycket egendomligt sätt tolkade Hamlet. Han yttrade nämligen vid något tillfälle, »att Shakespeare däri ville visa, att det för vår Herre var likgiltigt, hurudana personer han begagnade för utförande af sina ändamål, rättvisan skulle dock alltid hafva sin gång. Han betecknade det därför såsom ett synnerligen fint drag af Shakespeare, att han satt till hämnare af konungens brottslighet en man, som saknade handlingskraft, och hvars beteende var sådant, att man måste befara, att han aldrig skulle komma att utföra sin ofta upprepade hotelse att hämnas sin faders död, hvilken hotelse han sedan till följd af vår Herres ledning af händelsernas gång plötsligt verkställde, då han själf minst tänkte därpå. En annan mindre framstående författare skulle enligt Runebergs tanke till hämnare användt en mera handlingskraftig man. Denna åsikt om Hamlet sade sig Runeberg alltid hafva haft, ehuru han i yngre år ej kommit sig för att affatta densamma. Enligt Strömborg går denna uppfattning igen i Sven Dufva — ett antagande som säkerligen är alldeles riktigt. Hela denna hans åsikt är emellertid ett egendomligt utslag af kristligt färgad fatalism.

Själfva utgångspunkten för dikten har i öfrigt varit att i täflan med Tegnér skapa en dikt i fornnordisk anda med trognare lokalfärg än Frithiof. Själfva tidsandan, som särskildt i Finland ställde de båda skalderna upp emot hvarandra, eggade honom därtill. Att han haft Tegnérs dikt i tankarna visar sig tydligt i hela första sången, hvilken erbjuder stora likheter med romansen: Frithiof hos kung Ring. Man ser tydligt, huru den föresväfvat Runeberg vid nedskrifvandet och lämnat hans fantasi själfva bjälklaget till byggnaden. Det är emellertid endast i denna första sång, som man finner anknytning till Frithiofs saga. I öfrigt är dikten koncipierad i Ossians »dunkla sagostil». Det är obestridligen egendomligt, att då Runeberg ville göra något i fornnordisk stil, trognare än Frithiofs saga, fördjupade han sig icke i de isländska sagorna för att där hämta färgen på sin palett — det är ju endast några allmänna drag och namn i dikten, som verka i strängare mening götiska — utan han gick tillbaka till samma mönster som föresväfvat de tyska skalderna, Klopstock och hela skaran af bardendikter, hvilka först sökt frammana den forngermanska världens skuggestalter. Huruvida nu detta gifver fornnordisk trohet må lämnas därhän. Säkert är, att det förlänar något barbariskt och primitivt åt dikten, hvilken väl hvad lokalfärgen angår har sin gifna plats midt emellan Tegnérs Frithiofs saga och Ibsens Hærmændene på Helgeland — hittills väl det mest vällyckade försök i isländsk sagostil, som öfverhufvud existerar. Emellertid hade Oehlenschläger i sin Helge i detta afseende redan nått längre än både Tegnér och Runeberg.

I motsats till förhållandet i Runebergs öfriga större epos är det i Kung Fjalar mannen som spelar hufvudrollen; kärleken är endast ett nödvändigt vapen i gudarnes lek med människorna och utmålas icke särskildt. Månne det verkligen lyckats Runeberg att helt meddela läsaren den tjusning som Oihonna bör utöfva på alla — hon, hvars skönhet ryktet burit på sina vingar ända fram till sjökonungen Hjalmars öron? Fjalar däremot behärskar helt dikten, och i hans själ bryter sig österländsk och västerländsk världsåskådning: han tror på Ödet, men liksom Prometeus böjer han sig icke inför detsamma, utan sätter trotsande sin vilja mot gudarnes. Men han besegras:

»Er är segern», talte han, »höge gudar!
Jag är straffad vorden, jag pröfvat er.»

Särskildt här på slutet bryter en rent kristlig uppfattning igenom: det är för att pröfva Fjalar, för att förbättra honom som gudarne uppoffrat hans barn, utrotat hans ätt. Runeberg har sedan i sitt svar på Snellmans enfaldiga utläggning af dikten ytterligare dröjt vid denna åskådning, hvilken säkerligen verkar föga tilltalande på många människor i våra dagar. Huru kan man se något etiskt i ett dylikt gudamaskineri! Hellre inga gudar än sådana gudar! Öfverhufvud verka väl knappast gestalterna och situationerna omedelbart fängslande på läsaren, detta trots all ästetisk skönhet. Det hvilar något konstladt och uppkonstrueradt, alltför lärdt och tillkrångladt öfver Kung Fjalar. Men man fäller icke ett sådant omdöme under läsningen af dikten: därtill är Kung Fjalar en alltför hänförande bild af sagornas konung och versen alltför skön.

Kung Fjalar och Kungarne på Salamis höra tillsamman i Runebergs produktion och äro i mångt och mycket framsprungna ur samma stämning. Den senare utkom visserligen först 1863, men Runeberg hade påbörjat densamma redan 1844, omedelbart efter fullbordandet af Kung Fjalar. Det är en antik imitation af samma art som Goethes Iphigenia. Fabeln är emellertid fritt uppfunnen, i det den ej återgår till ett eller flere antika dramer, såsom fallet brukar vara med dessa moderna efterbildningar. Det ansluter sig endast i allmänhet till den antika sagovärlden, i det att Ajax och hans ätt där spela en roll. Tonen och andan i dramat är Sofokleisk, men utan allt slafviskt imiterande. Liksom Antigone är det en principtragedi: kamp mellan tvenne furstehus, af hvilka det enas representant, Eurysakes, Ajax’ son, genom börden har den högre rätten. Leontes, sonen till inkräktaren, uppgifver emellertid själf sin rätt. Karaktärsteckningen är utförd med all den säkerhet, som man är van att finna hos Runeberg; särskildt framhäfd är motsatsen mellan de båda pretendenterna: Eurysakes, en rå, besinningslös natur, Leontes, den ädle, men alltför veke.

Emellertid bör icke dramat betraktas såsom uteslutande efterbildadt antiken. Riktigast uppfattas det som skrifvet efter den tyska klassisitetens program: Shakespeare och antiken. Femte aktens sjätte scen, då Leiokritos inför åskådarnes ögon nedhugger Leontes, är ingalunda antikt tänkt, och man erinras under krigsscenerna i denna akt, då striden närmar sig och aflägsnar sig från scenen, då än en skara flyende, än några af de förnämsta komparserna visa sig för åskådarna, om det sätt, hvarpå Shakespeare anordnar dylika scenföljder. Icke heller är det en antik tanke; som är uttryckt i Leontes’ sista ord:

Säg honom ändtligt ytterst, att mitt hopp står fast
på vår förening åter, när i Hades natt
ej kungamantelns skimmer bländar mer hans syn;
ty här var det ej hat, men plikt, som skiljde oss.

Det är synbarligen för att mildra verkan af den följande scenen, då fadern nedstöter Leontes, hvilken han tror vara Eurysakes, som Runeberg lagt dessa ord i hans mun, därigenom spridande försoningens skimmer öfver dramats sista mörka taflor; men det är ett rent kristligt hopp, som här uttalas, främmande för antik världsåskådning.

Tydligen har Runeberg haft Hamlet i tankarna under utformandet af karaktärerna. Leiokritos erbjuder en viss likhet med kung Claudius; liksom denne har han usurperat makten och missbrukar den. Leontes erinrar i flere väsentliga drag om Hamlet. Det är en ädel yngling, som djupt lider af den orättfärdighetens ande, som råder kring honom, och liksom Hamlet ständigt grubblar på sin hämnd, så står ständigt för Leontes’ ögon tanken på Ajaxsonens återkomst, då han måste göra orätt till rätt och mot sin egen faders vilja återgifva honom hans förlorade krona. Denna likhet mellan de båda prinsarne, hvilka mot sin vilja komma att spela den hämnareroll som icke passar deras veka karaktär, låter äfven spåra sig i enskildheter. Så t. ex. råder icke så ringa öfverensstämmelse mellan bådas dödsscen.^[4]

Något större intresse förmår emellertid icke Runeberg; att afvinna sina kungar. Deras strid om en krona är en privataffär, med hvilken vi hafva intet att göra. Det kan väl frågas, om Runeberg icke i Kung Fjalar såväl som i Kungarne på Salamis trots deras stora skönheter gått utom den sfär, där han rörde sig med naturlig frihet och efter sitt kynnes verkliga fordringar.

Det kan man däremot icke säga om Fänrik Ståls sägner, hvilka beteckna själfva höjdpunkten af Runebergs skaldskap, där i en brännpunkt det bästa af hela hans väsende finnes samladt; genom ingen annan af hans diktsamlingar har han verkat så helt och fullt och framförallt i så vida kretsar. Hade han förut upptäckt Finland och finnarne, så gaf han här fosterlandet — det är ej för mycket sagdt — åter dess historiska traditioner. Han fann dem i det sista kriget och dess hjältebragder.

Redan länge hade finska kriget på olika sätt sysselsatt hans fantasi. I dikten En färd från Åbo ägnar han en strof åt den ene af bröderna Ramsay, som föll på Lemos strand, sedan han hjältemodigt samlat de spridda skarorna. Tvifvel kan heller icke råda om, i hvilket krig det är, som gubben Hanes sju söner låta sitt lif för fosterlandet. Den förste af Fänrikarne är emellertid på sätt och vis Molnets broder, skrifven 1835. Den är till tonen mera högstämd än de följande. Äfven Julkvällen är ett steg på vägen, fast kriget där spelar föga roll, men i denna dikt är det, liksom om Runeberg för första gången höjt sig till fosterlandets idé, då han ser det förkroppsligadt framför sig i den gamle veteranens gestalt.

Tanken att i en serie af dikter skildra det sista kriget tog emellertid först fast form efter läsningen af Montgomerys år 1842 utkomna historia om detsamma. Här fann han det material om krigets gång och de biografiska upplysningarna om hjältarna, som utfyllde, hvad han redan kände genom hörsägner. Hans fantasi råkade i rörelse, och från och med 1846 ända fram till 1860 framträdde den ene af Fänrikarne efter den andre, i hela Skandinavien hälsade med en sällspord förtjusning. Den första samlingen utkom 1848, den andra 1860, och intresset för den senare, fast kanske som helhet svagare, var om möjligt större: man bokstafligen slogs om exemplaren i Helsingfors’ boklådor, och tryckpressarne voro i flitig rörelse för att framskaffa upplaga efter upplaga.

Den första af Fänrikarne lär hafva varit Otto von Fieandt, en äkta typ af den finska trögheten, en Sven Dufva i något högre plan. Först längre fram såsom en af de sista bland första samlingens dikter tillkom Fänrik Stål själf — till en viss grad tecknad öfver en historisk personlighet, ett minne som så mycket annat af Runebergs bästa saker från Saarijärvitiden. I denna person, som själf deltagit i striderna, hvars hjärta ännu i ålderns höst värmdes af dess minnen och som med stilla hänförelse, men utan allt prål, på enkelt och rättframt krigaresätt berättade, hvad han sett och upplefvat, hade Runeberg funnit en utmärkt motivering för sägnernas uppkomst och en naturlig förklaring för deras begränsning.

Ty naturligen bör man icke här söka krigets verkliga historia. En fältherre, en statsman skulle uppfattat det på helt annat sätt och haft föga berömmande att säga om det. Han skulle kallat det ett planlöst krig, uselt ledt och där generalerna mera utmärkte sig söm djärfva och modiga partigängare än som klokt beräknande fältherrar. Karl Johan uttryckte sig ungefär i dylika ordalag, då han kom till Sverige och Adlercreutz och de öfriga generalerna sökte få till stånd ett nytt krig mot Ryssland i stället för fälttåget mot Norge. »Det där guerillakriget», yttrade han föraktfullt, tänkande på huru mycket blod som spillts och huru litet som uträttats.

Dessa synpunkter voro lyckligtvis icke Runebergs. Han såg på kriget med folkets ögon, såg de tappra hjältebragderna och fann meningen däri: ett folk som kämpade och blödde för fosterlandet. Och så tog han fram det ena efter det andra af dessa minnen, hvilka nästan alltid anknöto sig till en eller annan person; när serien var fulltalig, hade Runeberg tecknat typer af alla samhällsklasser, frän konungen och landshöfdingen alla grader af befälet igenom ned till menige man i ledet, bonden, kvinnorna, den kommande generationen (soldatgossen), veteranerna (Fänrikens marknadsminne); hela Finland återfann där sin bild. Och det är icke för mycket sagdt, att det var Fänrikarne som sjöngo in i folkets sinne, att Finland var ett folk — en enhet, som ej kunde och borde upplösas. Tyvärr voro emellertid förhållandena sådana i Finland, att upplösningens frö låg på botten af själfva nationalitetsrörelsen. Men ingenstädes framträder kanske Runebergs klokhet och besinningsfullhet så vackert som i hans förhållande till de nationella rörelserna i hans hemland. Själf tillhörde han den svenska folkstammen och hade från den svenska kulturen mycket af sitt bästa, men likväl visade han aldrig något förakt mot landets urbefolkning, tvärtom är det, som vi sett, han jämte Lönnrot som bragte den till medvetande om sig själf. När finska litteratursällskapet bildades, var han en af stiftarne, och det var först när rörelsen böljade antaga svenskfientliga former, som han icke längre var med, fast han ej blandade sig i käbblet; som han själf brukade säga, var han fennofil, därmed angifvande att han icke var fennoman. Lika litet var han någonsin ryssätare; han menade att de båda folken borde lefva i godt förstånd med hvarandra och söka lära känna hvarandras kultur. Det ligger i allt detta icke endast en vacker och ädel humanitetskänsla; det är storstilad klokhet däri, ty det var den ställning, som naturen och de historiska förhållandena anvisat Finland, gränslandet mellan västerländsk och österländsk kultur, och det var den linje, den enda linje, på hvilken man kunde räkna på en varaktig framtid, kulturell utveckling, välsignelse öfver landet.

Dessa känslor komma äfven till uttryck i Fänrikarne. Runeberg visar sig i dessa som en värdig lärjunge af antiken och tyska klassisiteten, då han ställer kärleken till mänskligheten öfver patriotismen. Det påminner om det gamla Grekland och om Aiskylos’ sätt att tala om arffienderna, perserna, när Runeberg, midt ibland denna cykel af svensk-finska krigare, äfven finner ord att prisa ryssen Kulneff eller att med medlidande dröja vid den döende krigaren, fast han är af främmande ras.

Det finnes icke öfver dessa Runebergska sånger samma brio, samma franka öppenhet, som öfver den samtida svenska krigslyriken. Denna senare äger, trots sin stundom litet skräniga ton, äfven sin charm, men utan tvifvel står den Runebergska dikten högre: patriotismen får här ett ädlare uttryck. Det låg ett annat tryck öfver Finland; Runeberg kunde icke tala så fritt som man talade i Sverige, därför säger han icke heller för mycket. De stora orden, som icke kunna infrias, finnas icke i hans krigssånger.

Man har i dessa sägner gjort anmärkningar mot retoriska småfel; — de finnas där. Men kanske har Runebergs konst aldrig stått högre eller visat sig mera träffsäker. Allt är så enkelt, så hvardagligt, små detaljer, synbarligen idel beskrifning, saltad med liflig humor, men innan vi komma till slutet af dikten, slår hjärtat högre slag och tårar skymma ögat. Anse det för konst eller natur — stort är det i hvarje fall. I Fänrik Ståls sägner återfinna vi den forne realisten, hvars spår nästan eljest försvunnit i de antikiserande dikterna. Vi hafva sett, huru denna realism på grund af temperament och folklig läggning bröt fram i vissa af hans första kväden i omedelbar anslutning till de tidigare genremålarne i svensk litteratur. Den förstärktes sedan ej minst genom studiet af Walter Scott och utvecklade sig till det bredt beskrifvande manér, som framträder i Elgskyttarne, för att därefter småningom undanskjutas, tills den ånyo dyker upp i Fänrikarne. Ingenstädes finna vi Runeberg så naturlig, så helt sig själf; det är som hade vi honom framför oss i djupaste hvardagslag med sin djupa känsla, sitt klara bondförstånd och sin torra humor. Fänrikarne äro verklig folkpoesi, hvilket Elgskyttarne däremot aldrig blefvo. Äfven i den meningen återvände väl Runeberg i Fänrikarne till sina barndomsminnen, att det närmast var Bellmansdikten med dess sångton, dess plastiska åskådlighet, dess dramatiska liflighet, som medvetet eller omedvetet föresväfvade honom, när han började skrifva dessa sånger. Tonen och stämningen är naturligen helt annorlunda, men sambandet finnes.

Af utländska skalder påminner Runeberg icke minst om Goethe, naturligen utan att uppnå dennes storhet i tankens värld. Men liksom denne börjar han i viss mån som realist och slår därefter en viss period af sitt lif öfver i antik imitation. Det är med Runeberg som det verkliga Goethetillägnandet börjar i den svenska litteraturen, hvilket nådde sin höjdpunkt med Viktor Rydberg. Det är med honom som den antikuppfattning, hvilken utmärkte tyska klassisiteten, gjorde sitt inträde i svensk litteratur.

Redan Runebergs första dikter emottogos välvilligt af den svenska kritiken, men det är dock först med Hanna som han helt eröfrade publikens gunst. Ett typiskt utslag af den stigande Runebergsbeundran är Malmströms artikel i Eos år 1839, hvarest han upphöjdes såsom ett mönster för hela den unga generationen af skalder. Det är också från denna tid som Runebergs inflytande på den svenska litteraturen blifver märkbart, och det befinner sig i ständigt växande ända fram till slutet af sextiotalet, framträdande både i val af ämnen och metrikens art. Runebergs karaktäristiska trokeiska versmått komma till användning. Själfva det viktigaste momentet i detta inflytande består däruti att stilidealet förändras: det oratoriskt retoriska uttryckssättet får vika för det direkta och beskrifvande; det didaktiska och reflexiva lämnar plats för genremålningen. Runeberg blir Tegnérs arftagare i den svenska poesien, och när man fram på sextiotalet kommer till medvetande om motsatsen mellan realism och idealism, som termerna (föga betecknande) då och senare lyda, börjar striden just under dessa båda namn.

Bibliografi: Runebergslitteraturen är synnerligen rik. Här förtecknas endast några af de nyare och viktigare arbetena om honom: Strömborg, J. E., Biografiska anteckningar om J. L. Runeberg. I—IV. Helsingfors 1880—1898. — Estlander, C. G., J. L. Runebergs estetiska åsikter. Helsingfors & Stockholm 1888. — Cygnæus, F., Om Fänrik Ståls sägner. Helsingfors 1861. — Cygnæus, F., Om J. L. Runeberg, förra häftet. Helsingfors 1873. — Ljunggren, G., Studier öfver Runeberg. I—II. Inbjudningsskrift. Lund 1882—1883. — Vest, E., Johan Ludvig Runeberg. Stockholm 1902. — Estlander, C. G., Runebergs skaldskap. Helsingfors 1902. — Söderhjelm, W., Johan Ludvig Runeberg. I. Helsingfors 1904.

1. T. ex. hans korta, men träffande karaktäristik af vännen Snellman: »Snellman hugger alltid i sten, men det är en förtjänst — att han alltid hugger».
2. Söderhjelm har påpekat lån från Goethes Werther och Youngs Night thoughts och därmed antydt ett par af urkällorna för denna litteraturart.
3. Fjalar erbjuder en viss likhet med den trotsige Prometeus.
4. Jmfr för åtskilliga här framställda åsikter om Runebergs dikter min uppsats i Samlaren 1904: Till Runebergs förebilder, hvarest de äro utförligare motiverade.