←  Johan Ludvig Runeberg
Från Aftonbladet till Röda Rummet (Strömningar i Svensk Litteratur, 1830–1879)
av Johan Martin Mortensen (1864–1940)

I. Inledning
II. Studentpoesi  →


[ 205 ]


LYRIKEN.

[ 207 ]Mot slutet af trettiotalet och under början af fyrtiotalet uppstod en hel ny skara af skalder, romanförfattare och journalister, alla uppväxta och fostrade under trettiotalets stridigheter. Det var dessa nykomlingar, som gåfvo karaktären ät de följande decenniernas litteratur. Nu växte de litterära ansatser, som visat sig under trettiotalet, ut till en mäktig strömning, utan att man därför kan tala om en skola eller skolor. På en gång spriddes nu i växlande former tidens hela andliga innehåll ut öfver landet och djupt ned bland folket.

De två diktarter, som därunder hufvudsakligen brukades, voro romanen och lyriken. Vi skola först sysselsätta oss med den senare.


I.

Som redan påpekadt härskade vid slutet af trettiotalet Tegnér nästan suveränt i den svenska dikten, och den beundran med hvilken han omfattades, kände inga gränser. Alla de unga skalder, hvilka nu göra sitt inträde i litteraturen, hafva samtliga tegnériserat. Sylwan har i sitt arbete öfver denna tids vitterhet anfört ett par typiska exempel ur Strandbergs och Orvar Odds ungdomsdiktning,[1] och dessa äro visserligen icke enstaka. Det finnes icke en af periodens unga vitterhetslekare, som icke har dylikt joller och kling-klang på sitt samvete.

[ 208 ]De flesta och de mest begåfvade öfvergåfvo emellertid snart detta manér, hvilket redan var utnött och icke längre kunde förnyas. Men en och annan fasthöll ännu den Tegnérska skolans traditioner. Mest typisk bland dessa är Böttiger. Han hör därför icke till den rörelse, som här skall skildras, utan står såsom afgjord motsats till densamma. Men i denna egenskap förtjänar han äfven att helt hastigt beröras. Han var född 1807 i Västerås och hade tidigt fått utstå hårda umbäranden. Redan 18 år gammal skref han vers, enligt egen utsago med stor lätthet, och 1830, utgaf han sin första diktsamling (Ungdomsminnen från sångens stunder). Dessa gjorde honom strax bekant och särskildt blef han damernas älskling. Mycket egendomliga äro emellertid icke dessa dikter. En icke ringa procent utgöres af religiösa sånger, alla äro starkt spiritualistiska, och det bästa man kan säga om dem är, att formen är enkel och klar såsom alltid hos Böttiger. Men de flesta äro alltför menlösa, sentimentala och tåredrypande. Det ligger en naivitet öfver dem, som ej alltid är äkta utan verkar pjunkig (se t. ex. en sådan dikt som Emmas stjärna eller den abstrakta och nästan innehållslösa Till den femtonåriga). Man saknade öfver allt i denna diktsamling ett temperament och något personligt upplefvadt. År 1835 sattes han i stånd att företaga en längre utrikes resa till Tyskland, Frankrike och Italien, och efter återkomsten utgaf han 1837 sitt andra dikthäfte, Lyriska stycken. Dessa dikter stå formellt långt högre och visa äfven större tankerikedom och mognad, men man återfinner alltjämt mycket af det tomma jollret i hans första diktsamling. Detta hans sentimentala manér blef också föremål för mycket gyckel, och särskildt Wilhelm von Braun skrifver ofta sina frivola vers med bestämd hänvisning på en eller annan af Böttigers små tårekrukor. Å andra sidan uppträdde Böttiger själf polemiskt mot tidens liberalism, så t. ex. i En visa om Peter Persson, hvilken emellertid är föga träffande. Den vittnar egentligen endast om, huru förvånansvärdt litet Böttiger kände vare sig den gamla eller den nya generationen af svenska odalmän. Böttiger utvecklade sig så småningom till en framstående fästskald, i strängt akademisk stil, för hvilket hans smidiga och eleganta formtalang väl lämpade sig, och till en af våra bästa sonettskalder. Hans erotiska sonetter äro dock oftast fläckade af samma fel som utmärka åtskilliga af hans [ 209 ]italienska förebilder: svulst och onaturlighet. Besynnerligt nog finner han sig oftast mest tilltalad af Petrarcas svagaste sonetter, där innehållet egentligen endast atgör ett retoriskt klingklang. Bland hans bästa dikter äro sonettcykeln Kungarne och en annan serie Foglarne (Lärkan — Storken) samt åtskilliga af hans naturskildringar, t. ex. Söderfors. Äfven då Böttiger är som bäst, hvilar det emellertid något liflöst öfver honom, han är träaktig och tråkig. Långt intressantare är han som minnestecknare och panegyriker. Hans porträtt af Tegnér t. ex., fast i så hög grad förskönadt, att det nästan verkar omänskligt, skall dock alltid äga ett klassiskt värde, såsom gifvande ett samladt och mästerligt uttryck åt en hel tids människouppfattning. Böttiger har bevarat det starka retoriska elementet i den Tegnérska dikten, men han verkar aldrig, som så många andra, parodisk i sin imitation. Därtill har han för mycket smak. Det är endast i de allmänna linjerna som han följer mästaren. Hans stil är däremot nästan bildfri, renad genom studiet af antika skalder — väl också genom studiet af Runeberg, till hvilken han dedicerat sin cykel Foglarne.

I hvarje fall var det icke minst inflytandet från den Runebergska dikten, som under loppet af fyrtiotalet bröt den Tegnérska retorikens uteslutande välde. Därtill kom så utländska inflytanden, dels från Byron, hvars frihetssånger öfverallt satte sinnena i rörelse, dels ifrån den samtida tyska lyriken, från Heine och Jung-Deutschland. I Tyskland uppväxte nämligen samtidigt en lyrik, präglad af en stark frihetsglöd, men af en tämligen abstrakt karaktär, och denna fann eko i de unga svenska skaldernas sinne. Jämte Heine, för hvars allmänna betydelse i den svenska samtidiga dikten ofvan redogjorts, äro de förnämsta och mest kända representanterna af denna skola Georg Herwegh och Hoffmann von Fallersleben.

Af olika lyriska arter odlas under denna tid hufvudsakligen dels genrestycket, dels sånger af politisk och social innebörd.

En af de frågor, som under denna tid lifligast sysselsatte sinnena, var förhållandet till Ryssland. Det familjefördrag, som Karl Johan 1812 ingått med tsar Alexander, hade alltid varit en nagel i ögat på det svenska folket. Denna motvilja ökades, allt eftersom det liberala tänkesättet vann [ 210 ]utbredning i landet, ty Ryssland var själfva härden för reaktionen. Därtill kommo sympatierna för det undertryckta Polen, hvilka ökade hatet till arffienden. Under Krimkriget växte naturligen upphetsningen, enär man hvarje ögonblick kunde vänta att Sverige, trots sin neutralitetsförklaring, skulle komma att inblandas i kriget, ett antagande så mycket naturligare, som strax före krigets utbrott tvistigheter angående de norska lappbetenas gränser uppstått mellan Sverige och Ryssland. Också är hatet mot Ryssland och tanken på revansch för 1809 års krig ett stående tema i denna tids diktning.

Ett annat ämne, som spelar en stor roll i tidens diktning, är Skandinavismen, hvilken omkring början af fyrtiotalet blef en rörelse af betydenhet i de tre nordiska länderna. Den hade emellertid redan då anor. Dess början går tillbaka till slutet af sjuttonhundratalet, och den utgör en speciell vidare utveckling af den allmänna nationalitetsrörelsen. En af de första svenska skalder, som sjöng för ett närmande mellan danskar och svenskar, var Franzén. En mäktig föreningspunkt funno dessa sträfvanden snart i besjungandet af fornnordiska ämnen, hvilket inleddes af Oehlenschläger och fortsattes af Ling, Tegnér m. fl.

Ett utslag af denna förbrödringsstämning var det äfven, då Tegnér 1829 i Lunds domkyrka fästade lagerkransen på Oehlenschlägers hufvud och yttrade de bevingade orden: »Söndringens tid är förbi».

Men det var först sedan studenterna värmts af broderlighetstankar, som det kom lif i rörelsen. Det är studenterna som bära denna tids skandinavism, och det var studenttågen, som spridde idéen i vida kretsar och tvingade äfven de olika ländernas regeringar att taga hänsyn till densamma.

Naturligt nog började »förbrödringen», såsom man uttryckte sig, mellan Köpenhamns och Lunds studenter. Det var en tillfällighet, som gaf anledning till det första närmandet. Vintern 1837—1838 lade sig nämligen isen i Sundet, och ovetande om hvarandras uppsåt hade en skara studenter från Lund och en annan från Köpenhamn begifvit sig ut på densamma för att gästa bröderna på andra sidan. De båda flockarne möttes på halfva vägen. Så länge isen blef liggande, företogos liknande utflykter af smärre sällskap, och dessa ömsesidiga besök föranledde en inbjudning till Köpenhamns studenter att nästa vår bevista doktorspromotionen i Lund. [ 211 ]Detta besök besvarades följande vår af Lundensarne. I Lund räknade Skandinavismen redan entusiastiska målsmän i en liten krets, hvars medelpunkt var Strandberg, en af de första skalderna, som strängade sin lyra för Skandinavismen.

1839 gick det första nordiska naturforskaremötet af stapeln i Göteborg, hvilket under de närmaste åren följdes af liknande i Köpenhamn och i Stockholm. 1842 besökte en samling norska och danska studenter Lund, och vid Helgonabacksfästen under detta möte uttalades en önskan att få Uppsaliensarne med i rörelsen.

1843 på våren valdes i Lund en kommitté, som i förbindelse med Köpenhamnarne skulle planera ett gemensamt studenttåg till Uppsala.

Men detta tåg fick att kämpa med åtskilliga förhinder. Danske konungen var emot förslaget. Finnarne, som man ärnat draga med, förbjödos af ryske tsaren att resa. Norrmännen kunde ej infinna sig af ekonomiska skäl. Trots allt kom mötet till stånd, men det aflopp icke utan obehag för åtskilliga af deltagarne. Ploug åtalades i Danmark för ett tal han hållit i Kalmar om ett folkligt förbund mellan de nordiska länderna. Goldschmidt fick tjugofyra dagars vatten och bröd vid återkomsten till Köpenhamn. Äfven i Sverige yttrade sig de konservativa tidningarna emot det politiska radotterande, som förekommit vid mötet.

Till detta möte hade Malmström, Nybom, Talis Qualis och Orvar Odd skrifvit dikter.

Efter detta möte vann Skandinavismen ny kraft, och skandinaviska sällskap för att befrämja kännedomen om de tre ländernas litteratur stiftades både i Köpenhamn och Uppsala.

År 1845 hölls ett nytt möte i Köpenhamn, hvarvid Orla Lehmann tog ed af studenterna att försvara Norden. Ty bak denna tids skandinavism låg redan politiska bitankar. Danmark var hotadt söderifrån och Sverige-Norge hade en farlig gräns åt öster.

1848, under tysk-danska kriget, stod på sätt och vis Skandinavismen sitt första prof. Många frivilliga från Sverige deltogo i striden, bland andra Sohlman och skalden Sommelius, som stupade vid Dybböl. Konung Oscar sände femtusen man till Fyen och förmedlade ett stillestånd.

[ 212 ]Året 1864 betecknar däremot rörelsens slutpunkt Stämningen var visserligen icke förändrad bland folket, men dåvarande ministären och särskildt Manderström lyckades afstyra Sveriges deltagande i danska kriget. Det var klokt, men därmed afstannade intresset for Skandinavismen.



  1. Se anf. a. sid. 183 ff.