Från Aftonbladet till Röda Rummet/II. Studentpoesi
| ← I. Inledning |
|
III. Bernhard Elis Malmström → |
II.
Det var studenterna, som upptagit Skandinavismen och gifvit lif åt densamma, och det är just vid denna tid, i början af fyrtiotalet, som studenten framträder som en ny och typisk företeelse. Hittills hade ungdomen ofta i en mycket tidig ålder farit till akademien som till en vanlig skola; den hade tagit sin examen och åter så hastigt som möjligt skyndat därifrån för att blifva män i staten. Nu däremot blef studenten något i och för sig, han blef »ljusets riddarvakt» och mycket annat vackert. Många af de institutioner och bruk, hvilka ännu i dag äro utmärkande för svenskt universitetslif, och som ofta anses för uråldriga, äro icke stort äldre än denna tid. Nu var det som »allmänna sången började gå marsch omkring torget» och punschen, hittills en lyxartikel (brännvin och svagdricka hade långt fram i seklet ersatt densamma), blef nu demokratiserad och såldes kall på flaskor. Studenten blef en man af betydelse, och liksom i Danmark och Norge förekommer han gärna i tidens litteratur. Så spelar han en stor roll hos Blanche, såväl i hans småskizzer som i hans teaterstycken, och snart hade han äfven sina egna sånger och sina egna skalder.
En sådan skald var Johan Nybom, hvilken både på godt och ondt gaf uttryck åt den allmänanda, den frasrika romantik, men varma entusiasm, som genomströmmade denna tids studenter. Hellberg (Posthumus), redaktören för Biet, har i sina memoirer (Ur minnet och dagboken) till och med betecknat hela denna period af studentlifvet i Uppsala såsom den Nybomska. Det ligger knappast någon öfverdrift i detta uttryck. Själf yttrar Nybom omkring sextioårig: »Egentligen kan jag säga, att jag blott riktigt lefde under min Uppsalatid. Jag älskade studenterna och studenterna älskade mig. Jag var student till kropp och själ. Universitetet var min värld, studentkåren min familj.»
I början af fyrtiotalet, isynnerhet vackra vår- och sommaraftnar, samlades studentkåren ofta borta kring Gustaf Vasas byst. Uppe på piedestalen stod en smärt yngling med stora, på en gång oroliga och själfsäkra ögon, en något sensuell näsa och fylliga, röda läppar. Det var just skalden Johan Nybom. Med en skådespelares hela säkerhet, med en mjuk, välljudande och stark stämma började han att deklamera:
Jag stod på Niagaras öde strand
förtärd af mina känslors vilda brand,
min inre värld mig tycktes ändå vara
ett ännu mera otämjdt Niagara.
Och han skildrade vidare, allteftersom versen strömmade fram, huru han förlorat sin barndomstro, huru han älskat, men blifvit öfvergifven. Han blottade hela sitt sönderslitna inre. Satan och hela hans anhang skrattar åt hans kval, och han slutar:
Hur rysligt skön den stunden skulle vara,
då Niagara uppslök Niagara!
Det är just icke underligt, att skaran där nedanför tjusades af hans ord. Ty först och främst fanns där en underbar musik i hans vers. Och hvad han målade var just skalden, sådan som tiden föreställde sig honom: dämonisk, söndersliten. Nybom var en annan Byron!
Ännu mera omedelbart fängslande är välljudet i denna strof:
När i katedralen i stolta Granada
det mäktiga tolfslag i rymderna dör
och natten går upp på Sierra Nevada
och floder af månljus i dälderna strör.
Numera kan man emellertid icke läsa många rader i hans dikter, ty bak all denna diktionens prakt, bak det säkra musikaliska anslaget finnes intet innehåll. Det är: ord, ord, ord. Efter att hafva målat all denna rysliga förtviflan i Niagara, hvilken han själf icke upplefvat, sjunger han några strofer längre ned: jag är försonad… vi träffas aldrig mera vid Niagara. Det hela var endast ett deklamationsnummer.
Johan Nybom var född i Uppsala af obemedlade föräldrar; fadern var först skomakare och sedan tullvaktmästare. Gossen röjde redan tidigt ett kvickt och lifligt hufvud, och då han icke visade någon håg för det praktiska, lät man honom studera. 1835 blef han student med heder och hade redan då framträdt med åtskilliga tillfällighetsdikter. Han hade stor lätthet för formen och blef därför snart anlitad som fästskald och en gärna sedd och beundrad gäst vid punschbålarna, där han glänste genom sin rent improvisatoriska talang. Det blef hans olycka. Han lät all denna beundran stiga sig åt hufvudet och betraktade sig redan som något i sitt slag fullkomligt. Han bekymrade sig icke om att genom arbete förvärfva vetande och utvidga sin idékrets, han endast ilade från det ena glada suplaget till det andra och sönderbröt så småningom sin hälsa och hvad som kunnat finnas af energi i hans natur. Med rätta yttrade Bergstedt på sitt vanliga kärfva sätt om Nybom 1844 i Frey: »Ett utvidgadt vetande måste förädla och stärka äfven skaldens ande; och långt ifrån att flyga ibland molnen, måste han lära att med fast fot och fast blick på sitt mål trampa den alldagliga jorden.»
Det var Nyboms mening att blifva präst, ett yrke, för hvilket han hade åtskilliga förutsättningar. Ärkebiskop Wingård, som såg att det icke blef något af med hans examen, sökte rädda honom från kamratlifvets lockelser och placerade honom 1844 i Vassunda prästgård hos kontraktsprosten Rollin. Han stannade där i sju år, diktade och predikade, men någon examen blef aldrig af. 1852 insåg han, att tiden gått ifrån honom, hvarför han definitivt bröt upp från Uppsala och slog sig ned i Västerås, där han dog 1889. Åren 1852—54 hade han firat en sista triumf, då han gjorde en sångarfärd genom Sverige och öfverallt under stort bifall och ekonomiskt utbyte deklamerade sina dikter.
Nyboms mönster äro Lidner, Tegnér och Byron. Den senare besjöng han i sitt första större poem, Byron i Grekland (1838). Han skildrar där frasrikt och öfverspändt skaldens lif; Byron och hans verkliga storhet hade han emellertid icke uppfattat, hvilket väl är förlåtligt nog. Mycket beundrad på sin tid var också Sista natten i Alhambra; för en episod ur denna dikt, Aminas sång, erhöll han Svenska akademiens andra pris 1838, och det var denna dikt som gjorde honom populär i vida kretsar utom universitetsstaden. Ett andra pris erhöll han 1845 för sina Kristliga elegier. Bland hans öfriga poem märkes det ofvan citerade Niagara.
Den icke minsta delen af Nyboms produktion utgöres af tillfällighetsdikter, vanligen af fosterländskt innehåll. En särskild grupp bland dessa, hvilka i allmänhet utmärka sig för stark glöd och hänförelse, äro de dikter, som han skref öfver tilldragelserna i Europa 1848 och Danmarks första strid med Tyskland. Bland de bättre af dessa är hans Gif akt! en rundmålning öfver 1848 års händelser, och Så säga Sveriges studenter, i hvilken han uppmanar sina kamrater att gripa till vapen för Danmarks sak. För Nybom existerade icke några politiska eller krigiska svårigheter. Det var han, som en dag i något gladt lag utbrast: »Bröder, till fäjd mot Ryssland! Vi taga en kanon under hvardera armen och simma öfver Bottniska viken. Så ta vi Finland åter!»
Det var i dylika stämningar som skalden Johan Nybom lefde; när han fann, att tiden blifvit en annan, nyktrare och mindre lätt att taga med fraser, drog han sig tillbaka i ensamheten och lefde, äfven då, lycklig och belåten med sig själf. Ett stort barn intill det sista!
Några år senare skulle studentlifvet, sådant det rörde sig i den lilla torftäckta universitetsstaden vid Fyrisstränderna, erhålla en ny skildrare i Gunnar Wennerberg, hvars Gluntarne utkommo 1849—1851. Här får man en tämligen realistisk, af humor genomstrålad bild af tidens studentlif. Med glunten och magistern genomlefva vi ett femtonårigt gladt kalas, studera källarlifvet hos Lambys, på Schylla och Charybdis, Fördärfvet och Flustret och hvad nu alla tidens värdshus heta, göra en titt in på ecklesiasticum, invigas i studentviggens djupaste hemligheter, njuta af sången och serenaderna. Hela den lilla staden med dess egendomliga naturlif lefver upp i dessa sånger, särskildt sådant det visar sig fram emot vårsidan. Det finnes en månskensafton från Slottsbacken, som, samtidigt med att det nästan är en topografisk beskrifning öfver hela staden och trakten, uppenbarar för oss hela Uppsalas karga skönhet. Och hur ypperligt är icke den för staden specifika vårstämningen gifven i En solnedgång i Eklundshofsskogen. Likaledes är hela det säreget uppsaliensiska i den under sommaren utdöda staden är fixeradt i en sådan liten bild som denna, visande en ensam fiskare, som metar vid en af broarna:
Ensam på en sten vid fallet
»Filmen» med sitt metspö står,
stirrar tåligt ned i svallet,
rifver i sitt gula hår.
Ni kan ännu i dag återfinna honom där nere vid Islandsbron en varm sommardag! Och öfver alla dessa student- och naturskildringar hvilar en stämning, som erinrar om fader Bellmans uppsluppna bacchanaliska kväden, fast den är tyngre, mera borgerlig, som tiden öfver hufvud var det.
Emellertid gör man Gluntarne orätt, om man endast betraktar dem som ett diktverk. Man bör egentligen alls icke läsa dem, ty de äro musiktexter. För att de skola komma till sin fulla rätt böra de sjungas — och helst i Uppsala. Om man där, hvarest hela traditionen fortlefver och förståelsen är djupare än annorstädes, en gång hört glunten och magistern framkväda sina förtroenden, under det några andra sångare bilda en kör, glömmer man det aldrig. Det är oförgätligt och enastående som våren i Uppsala, då den efter åtta månader af isar och snö kommer öfver staden med ett yrväders plötslighet och svartbäcksgubbarna plötsligen börja att vandra utför ån och brakande bryta sig en väg nedför fallen, under det att milda västanfläktar spela i luften. Staden, som hittills förefallit utdöd, blir full af lif; människorna äro som förvandlade, öfverväldigade och berusade, det är lif och rörelse i luften och sång allestädes. Majsolen och de hvita mössorna taga väldet öfver staden.