Från Aftonbladet till Röda Rummet/III. Bernhard Elis Malmström
| ← II. Studentpoesi |
|
IV. Wilhelm von Braun → |
III.
Den förnämsta skalden inom denna generations
Uppsalaskola är emellertid den af samtiden högt skattade
Bernhard Elis Malmström.
Det är redan nämndt, att Malmström 1839 i Eos hade sökt att ställa den nya tidens horoskop. Synnerligen klart var icke detta program — det väsentliga uti detsamma var motviljan mot fosforismen och hänvisandet på antiken. Man får ingalunda vänta sig att finna detta program uppfylldt och förverkligadt i Malmströms egen diktning. Han är föga nyskapare utan öfvervägande en traditionernas man.
Malmström var född i Södermanland 1816. Det var ett brådmoget utveckladt barn, och liksom Atterbom på sin tid hade han suttit därnere i ensamheten på landet, fördjupad i de gamla götiska sagorna. Redan som tioåring underkastade han Bodwar Bjarkes saga en poetisk behandling. Som gymnasist höll han tvenne gånger högtidstal på Karl XII:s dödsdag, och innan han lämnat skolan hade han öfversatt E. M. Arndts Historiska karaktärsskildringar. Det fosterländska och götiska blef också alltid ett af hufvuddragen i hans diktning.
1835 inskrefs han vid Uppsala universitet. Medellös som han var ärnade han slå in på den prästerliga banan, och han aflade också 1837 dimissionsexamen. Men som han då ännu icke uppnått den ålder, som var nödvändig för att blifva prästvigd, kvarstannade han vid universitetet och fördjupade sig särskildt i klassiska studier, i synnerhet odlade han med förkärlek grekerna. 1840 aflade han filosofie kandidatexamen och promoverades samma år till magister. 1843 kallades han till docent i ästetik. E. o. professor blef han dock först 1856 och ordinarie ej förrän 1859.
Malmströms egentliga skaldeverksamhet faller mellan åren 1838 och 1843. Sedan han blifvit akademisk lärare, hade han föga tid att syssla med sin skaldeverksamhet. Han framträdde första gången offentligt 1838 med den episka dikten Ariadne — ett ungdomsarbete efter antika mönster. För öfrigt utgår han närmast från Tegnér, hvilket särdeles tydligt framträder i Fiskarflickan på Tynnelsö, som till hela maneret erinrar om Axel. Under de närmaste åren följa så det särdeles vackra och för mannen betecknande poemet Ödmjuker er och den sång han skref för Södermanlands nation, och hvilken man ännu i dag har tillfälle att höra under majhälsningarna i Uppsala: Känner du landet det härliga, rika. Till denna tid hör äfven Hvi suckar det så tungt uti skogen. 1840 erhöll han Svenska akademiens stora pris för diktcykeln Angelika. De närmaste åren var det särskildt för Skandinavismen, af hvilken rörelse Malmström ända till sin död var en ifrig och intelligent anhängare, och för studenttågen, som Malmström, alltid på ett sällsynt formfulländadt sätt, strängade sin lyra. Bland hans dikter under senare år, hvilka ingalunda äro många, förtjäna särskildt att framhållas hans Resebilder, minnen från en resa, som han åren 1846—1847 med offentligt understöd företog i Södern.
Det var således egentligen endast några ungdomsår, som Malmström tillhörde poesien. Någon nyskapare är han icke heller. Tvärtom är hans betydelse den, att han för de gamla skolornas traditioner fram till en ny generation. Ty om det finnes någon af denna tids skalder, som är fosforist, så är det visserligen fosforisthataren Malmström. Dess metafysiska och litet töckniga åskådningssätt går alltid igen hos honom, paradt med ett begär efter en rent antik klarhet i formen. Denna dubbelhet framträder tydligt t. ex. i hans bekanta poem: Hvi suckar det så tungt uti skogen. Hvad motivet angår erinrar denna dikt osökt om Geijers Kolargossen, men man kan knappast säga, att den vinner på att sammanhållas med den. Geijers dikt är ett mästerverk, i hvilket det förunderligt väl har lyckats skalden att med de enklaste medel frammana för oss allt det dunkla och mystiska, som det nordsvenska landskapet uppväcker i människosinnet. Denna stämning framtrollar visserligen äfven Malmström, men i hans dikt är den redan något för teatralisk, icke så omedelbar som i Geijers:
Och liten pilt han sitter en kulen höstekväll
och leker tyst inunder gula linden;
han ser, hur ljusen brinna uti Gud Faders tjäll,
och hör, hur löfven prassla under vinden.
Men huru länge pilten i sina drömmar satt,
allt mörkare blef lunden uti septembernatt.
Då suckar det så tungt uti skogen.
Redan i denna refräng: Då suckar det så tungt uti skogen är det öfvernaturliga något för starkt betonadt. Hos Geijer var vidare hela denna stämning ypperligt motiverad. Skogen lefde och var befolkad med underliga, trolska väsenden, men förklaringen till allt detta spökeri framträdde också tydligt i rädslan hos den lille gossen, hvilken är ensam, fjärran från fader och moder ute på heden. Icke så hos Malmström. Hans förklaring är alltför sökt och onaturlig. Det är gossen själf, som frågar efter orsaken till dessa suckar, som genljuda i skogen. Huru onaturligt är icke redan detta. Förgäfves spörjer han stjärnorna och blommorna och vänder sig, då dessa icke hafva någon upplysning att gifva honom, slutligen till älfvadrottningen själf, som svarar honom på följande snusförnuftiga sätt:
När natten sakta stiger utöfver land och sjö,
och dagens sorl begynner att försvinna,
och vågen går till hvila inunder grönan ö,
och alla vackra stjärnor börja brinna:
Då blifver himlens båge så ren och spegelklar,
en här af goda änglar så tyst därunder far
och gråter silfvertårar öfver jorden.
Då ser i himlens spegel sin bild den arma jord
och finner sig så dyster och förkastad.
Hon täljer alla synder, all lögn och flärd och mord,
hvarmed hon är se’n tusen år belastad.
Då far en dödens rysning igenom hennes märg,
då bedja alla dalar, då bikta alla berg,
då suckar det så tungt uti skogen.
Hvilken metafysik! Är icke detta fosforism och dålig sådan, så finnes den ingenstädes. Och lägg märke till huru just det begår efter formens tydlighet, som utmärker Malmström, ännu mera blottar tankens grumlighet. Så underbart vacker som dikten är i musikaliskt afseende, så obetydlig är den, hvad innehållet beträffar.
Olyckan är att Malmström redan diktade öfver traditioner, som icke längre läto förnya sig. Däraf mycket af det onaturliga, affekterade, öfverraffinerade, som utmärker hans diktning. Hans Fiskarflickan på Tynnelsö är redan ett dylikt blekt, omöjligt äfventyr mellan en månskensriddare och en fiskarflicka, som visar sig vara en hoffröken. Och hvem kan afvinna denna Angelika något djupare intresse? Det finnes icke en situation, som är kraftigare utmålad, utom möjligen den i andra sången, då han ser sin älskade under skuggan af de lindar, där han lekt som barn med henne. Men hur obetydlig och ointressant är icke denna situation. Man säger, att till grund för dikten ligger en barndomskärlek. Det förefaller högst troligt. Angelika verkar som ett blekt minne, hvilket skalden förgäfves söker göra lefvande för oss. Hon är en blodlös dröm, icke ett ögonblick kan man tänka sig, att denna kärlek allvarligen pinat honom och fyllt honom med sin ljufhet och sin smärta. Vanligen finnes det icke mera verkligt stoff i Malmströms diktning.
Hans originalitet ligger också uteslutande i det musikaliska, i formen. Han har ett bestämdt, för honom egendomligt anslag. Ett underbart välljud genomströmmar hela hans diktning, en blek, skär stämning mänger sig med orden och fängslar läsaren. Men efter något djupare innehåll, efter något omedelbart och mänskligt gripande söker man förgäfves. Hans poesi är alexandrinsk: poesi öfver poesien.
Detta omdöme gäller om det mesta af Malmströms diktning. Är det t. ex. icke egendomligt att en följd af disticha som i dikten Thorvaldsen på sin tid kunnat väcka så stor beundran? Hela maneret var ju redan då så utskrifvet och tankarne äro sannerligen föga egendomliga. Det hela är slickadt, kallt och liflöst. Det är med Malmström som efterromantiken i själfva verket börjar i vår litteratur.
Utmärkande för denna tids Uppsalaskalder är således deras brist på verklighetssinne; de stå icke i djupare kontakt med lifvet. Traditionerna hade ännu för stark makt i den lilla universitetsstaden, där Atterbom och Geijer ännu gingo lefvande ikring. Det fanns ännu icke plats för eller behof efter en ny skaldegeneration, och liberalismen, tidens stora rörelse, trifdes icke riktigt däruppe. Det behöfves tid, innan nya strömningar nå till Uppsala, detta Sveriges Moskwa, men till gengäld dö de aldrig ut, om de blott en gång kommit riktigt inom tullarne. Det är traditionernas stad.
Det var framförallt i Stockholm som de nya, för tiden karaktäristiska skalderna skulle uppstämma sin sång.