Från Aftonbladet till Röda Rummet/IV. Wilhelm von Braun
| ← III. Bernhard Elis Malmström |
|
V. Carl Vilhelm August Strandberg → |
IV.
År 1837 utkom på L. J. Hiertas förlag ett häfte dikter, hvilket strax vann en betydlig afsättning, trots det, att den högre kritiken förhöll sig tämligen afvisande. Den första dikten i denna samling hette Poetisk trosbekännelse, och skalden yttrade däri:
Aldrig min lyra till klagan jag stämt;
hvarför mitt hjärta betunga?
Kan jag ej sjunga om kärlek och skämt,
vill jag långt hellre ej sjunga.
Kärleken lefnadens middag gör säll,
munterhet endast förljufvar dess kväll…
Lefve då skämtet! — i skämtet jag själf!
Dödsängeln susar med vingen;
snart står jag bortom den stygiska älf,
hvad som där väntar, vet ingen.
Detta blott vet jag, och tacksam jag är:
sången och kärleken vänta mig där.
Och märkvärdigt nog — ty skalder bruka just icke följa de program, som de uppställa — författaren sjöng som han lofvat. Hvad man än kunde förebrå Wilhelm von Braun, icke fanns där några sentimentala suckar till en eller annan abstrakt skönhet i hans dikter, icke heller teorier af den ena eller andra arten, och hans språk var åtminstone icke uppskrufvadt eller affekteradt. Sin kärlek så väl som sin politiska trosbekännelse — och han var ohjälplig demokrat och rabulistfrö — uttryckte han rakt på sak. Föröfrigt, politiken sysslade han icke mycket med. Han sjöng om helt andra saker: om den lilla Corinna som var mörkrädd, men som informatorn botade, om killespelets vådor, om tandvärken och brännvinet, se där en profkarta på de föga högtidliga ämnen, som han älskade att behandla. Stundom utkastade han en hel liten tafla, som t. ex. i Barnsölet, hvilken alldeles osökt förde tanken tillbaka till Fru Lenngren och hennes konst. En annan gång gick han hyckleriet djärft in på lifvet och sjöng om »Den där» och »det där».
Vårt tidehvarf oskuldens är,
och flickorna änglar på jorden.
Allt skapadt de kalla »den där»,
att slippa tvetydiga orden.
Med pennan — ack nej! med »den där»
jag också vill prisa dem här.
Stundom sjunger han ystert, nästan på äkta Bellmanskt sätt, om en eller annan af de gamla bibliska gestalterna, om huru Simson blef offer för kvinnolist eller huru Rebecka blef Isaks hustru. Han var icke alltid just fin, stundom kanske något rå, älskade obestridligen tvetydigheter, slippriga situationer och att jaga rodnaden upp på damernas kinder, men det bullrande friska skratt, med hvilket han beledsagade sina egna kvickheter, verkade så befriande efter all den högstämda retoriken, efter alla de sentimentala tåreutgjutelserna, som då voro så vanliga i den svenska litteraturen, att han ögonblickligen vann publiken på sin sida. Det var just denna motsats mot den vanliga tonen i den högstämda svenska lyriken, som gjorde Brauns lycka. Kritiken uppställde honom ögonblickligen som en motsats till Böttiger och betonade från denna synpunkt hans betydelse. Publikens gunstling blef han strax: han var ju folklig till hela sitt väsende, och folket återfann hos honom sin egen enkla uppfattning af tingen och den frivolitet, som det i själfva verket i hög grad sätter värde på.
Å ena sidan var det en mycket gammal ådra, som här kvällde på nytt i den svenska dikten. Man återfann här samma glada, humoristiska toner, med hvilka en Runius och en Holmström uppbyggt den Karolinska tiden, och samma satiriska blick på världen, som utmärkt de Gustavianska genremålningarne. Å andra sidan var allt detta utspädt med den nya liberalismen och kanske också med ett och annat drag från satirikern Heine.[1]
På detta sätt gjorde Wilhelm von Braun sin entré i den svenska litteraturen som ett slags svensk Paul de Kock på vers, eller om man så vill, en Béranger, som ohöfviskt men oförargligt blottade alla borgerskapets små synder: pappas begär efter en aftontuting och en liten klöfver, mamsellernas svagheter för löjtnantsmustacher m. m. och mammas oförställda förtjusning, när hon får tala och höra talas om grannskapets alla små salta och pepprade småhistorier.
Både i val af ämnen och och äfven i behandlingen erinrar Braun icke så litet om Bellman, men han är långt mindre djup och poetisk i sina skildringar.
I öfverensstämmelse med ämnena är också Brauns versbehandling. Synnerligen vårdad är den sällan, och det är icke någon riktigt god vers, som han skrifver, men den är lättflytande och naturlig.
Var sångsättet nytt i den svenska litteraturen, så var också sångarens väg till den svenska parnassen tämligen afvikande från den vanliga. Det var icke någon Uppsala-magister, som denna gången fattat Apollos fjäder — det var endast en stjufson till Apollo, för att begagna Brauns eget uttryck, en löjtnant.
Wilhelm von Braun hade emellertid närmast i kraft af familjetraditioner eller familjeslentrian blifvit krigare. Han var född 1813, och redan femtonårig sändes han enligt tidens sed till Karlberg. Här påträffade han ett helt rimmareband: Ridderstad, Albano-Adlersparre m. fl., och snart hade äfven Braun påbörjat sitt versmakeri och lämnade krigareakademien med ett stadgadt rykte som en glad poet. Det är icke svårt att förstå, huru Braun, som hade att tillfredställa de unga martissönernas smak, i sina vers hufvudsakligen kom att besjunga »vinet och kärleken». 1834 utexaminerades han såsom löjtnant, men var snart hjärtans trött på yrket, som alls icke passade för hans natur. Den stränga disciplinen och den eviga rekrytexercisen kunde icke tillfredställa honom, och hans frispråkighet misshagade de öfverordnade; alltnog, långt innan han 1846 definitivt tog afsked från krigstjänsten, hade han på olika sätt sökt komma ifrån eller förkorta de besvärliga mötena. Så t. ex. hade han vid något tillfälle erhållit tjänstledighet i sin egenskap af extra ordinarie kanslist i bondeståndet, en tjänst, hvilken han någon glad toddyafton lyckats utverka af farbröderna, just i syfte att undvika en gnatig öfverste och ett tråkigt möte.
Efter afskedet var han uteslutande hänvisad att lefva af sin penna. Han tvingades också till en ej obetydlig produktion. Mellan åren 1837 och till 1860, då han dog, utgaf han hvarje år ett dubbelhäfte eller en kalender, och han lifnärde sig af detta författarskap.
Braun var en vänsäll natur och glad icke blott i sina dikter utan äfven i sitt lif — åtminstone under sina tidigare år. I kretsen af fästande Stockholmsförfattare fick han ej gärna saknas utan var i sällskap med Crusenstolpe (de båda så olika männen tyckas hafva ömsesidigt uppskattat hvarandra), Palmær, Blanche m. fl. den oförbrännelige skämtaren. Någon vattendrickare var han vid dylika tillfällen icke; spriten spelade en stor roll i hans lif liksom i hans dikter. Emellertid var Braun nog klok att icke hela året stanna i Stockholm, utan när han fästat tillräckligt länge, försvann han i landsorten, slog sig ned i ensamheten mellan en kista böcker och skrifbordet och hopskref en eller annan kalender, under tiden förande en lämplig diet, och insändande de lustigaste bref till sina vänner i Stockholm. Det är en verklig Falstaff, som bullrar och skrattar godmodigt och cyniskt i dessa epistlar.
»Min nedresa gick som den kunde. Saknad, tuppar och kopparslagare äro på intet vis angenäma reskamrater. Första natten hvilade jag mina trötta leder i S. telge, sedan jag först intagit en toddy, som jag dock olyckligtvis ej fick behålla. Denna otacksamhet af en lymmel till mage, som säkert kostat mig 10,000 rdr, gjorde mig både rasande och bedröfvad, helst som det icke var första gången som jag märkt stark håg för rabulism hos bemälte medlem. Sträckt på det hårda lägret, började jag därför allvarligen att filosofera, och slutföljden af mina betraktelser blef en bestämd föresats att aldrig mera truga mina välgärningar på en ovärdig. Denna föresats har jag äfven, vid Gud! troget hållit. Sedan den 19 januari har därför herr Estomacus ej fått en enda droppa spirituosa. Väl har hans mod nu betydligt lagt sig och han börjar att dagligen alltmer ödmjuka sig inför sin herre, men jag glömmer icke så lätt en så beskaffad oförrätt; och hvarje gång han ångerfullt ropar på bränvin ger jag honom vatten. Gånge så alla förrädare!»[2]
När han på detta sätt någon tid (troligen icke allt för länge!) återhämtat sig i naturens sköte, vände han tillbaka till hufvudstaden med sitt manuskript och åt under några veckor sexor med Blanche och Crusenstolpe.
»Ack hvad jag längtar till Stockholm,» heter det i annat bref från landsorten, »till dess flickor, punsch, sexor m. m.! — Efter jul kommer jag också troligen upp, försedd med ett par böcker papper till kostpengar. Då beordras du strängeligen att möta mig med en rykande halfstopsjamaika vid Hagalund, Norrbacka eller Stallmästaregården; ty mig törstar jämmerliga här i thessa vestrogotiska landsändar och jag har intet hopp att blifva lisad, förr än jag åter anländer till det stolta ‘Ilion’.»[3]
Det är emellertid klart, att ett dylikt lif — äfven med sina hvilopunkter — icke i längden skulle visa sig fördelaktigt för skaldens hälsa. Hvart han än kom, fanns det alltid någon, som ville bjuda Wilhelm v. Braun, den glade skämtaren, på en sexa och en bål. När Braun 1860 dog, var han också för längesedan underligt trött på lifvet; ruset och berusningen voro borta — endast bakruset var kvar. Men innan det kom så långt som till full och verklig lifsleda, hade längesedan missmodet inställt sig. Wilhelm v. Braun, som i sina första dikter endast varit den glade löjtnanten, hvilken ömsom satiriskt, ömsom sentimentalt besjungit flyktiga kärleksförbindelser och glada suplag, drifvit med prästerna och parodierat de gamla patriarkerna, visade sig nu plötsligt anstucken af en Byronisk världssmärta och en Heinesk bitterhet. Lifvet hade böjt honom och skrattet var blandadt med tårar. En hel följd af olyckor strömmade in öfver honom under åren 1842—1843:
Jag tycker att jag lidit har tillräckligt.
Jag har ju intet, intet mer igen,
Fröjd, hälsa, ungdomskärlek, ungdomsvän,
allt, allt är graflagt nu, och själfva tåren
i ögat torkat. Aldrig läkas såren.
På detta sätt sammanfattar han sina sorger under de sista åren i poemet Då Hilma dog (1843). Själf insjuknade han[4], och under denna sjukdom fick han underrättelse om att en af hans ungdomsvänner aflidit, vid hvilken han var fast med hela sin själs varma trofasthet. Denna sorgepost följdes af en annan, hvilken grep honom ända till hjärterötterna. Han hade länge älskat en kvinnlig kusin, fröken Ebba von Braun, och hans känslor hade varit besvarade. Han har ofta besjungit henne i sina dikter under namnet Hilma. Det är väl också hon, som afses i följande strof (Du är mig kär):
Du är mig kär! Från ungdomsdagar
du varit solen i mitt lif,
och hän till dig min tanke jagar,
att finna frid från världens kif.
Du är mig kär. Må mina öden
bli ljusa eller mörka här!
Jag dock vill hviska in i döden:
Du är mig kär.
Det var endast ekonomiska omständigheter, som gjorde, att båda icke ingått äktenskap med hvarandra. Nu dog hon helt plötsligt. Det kom som själfva toppen på hans lidande. Huru djupt detta dödsfall tog honom, framgår redan af följande strof (Då Hilma dog), där uttryckets osminkade enkelhet ej kan missförstås.
Det fattades blott ett! Mitt hjärta, brist!
Förlusterna ha vuxit allt för stora.
Det käraste på jorden har jag mist,
och jag har intet mera att förlora.
Hon, som jag älskat från min ungdoms dar,
hon, som min enda fröjd i lifvet var,
hon ligger bäddad i den kalla grafven!
O, öde! Grymt du öfver mig bröt stafven.
Själf yttrade han strax efter dödsfallet i ett förtroligt bref till en vän:
»Hon dog den 8 juli (1843)… Du, som vet, att mitt hjärta af naturen är varmt och trofast, kan föreställa dig djupet af min rättvisa sorg. Gud i himmelen — ett sådant slut tog då min ungdomskärlek, den renaste och ädlaste känsla jag ännu hyst. Full af ungdom, hälsa, skönhet och kraft, bortrycktes hon inom fyra dagar. Grymma äro ödets slag, helst när de komma så oväntadt. Du kan icke föreställa dig hvad de fjorton dagar, som passerat sedan jag erhöll denna olyckstidning, hafva varit rysliga för mig! Mitt hjärta är tomt som en graf… Med alla mina i ögonen fallande fel älskade hon mig varmt och innerligt, ehuru hon, liksom jag, insåg, att en hård nödvändighet hindrade vår förening. Ack, tanken just på denna omöjlighet att få äga föremålet för min första och enda kärlek gjorde, att jag kastade mig i nöjenas hvirfvel för att kunna glömma. Men fåfängt: i djupet af min själ bodde alltid hennes bild, och straffet för mitt ovärdiga försök att förgäta den oförgätliga blef en ruinerad hälsa.»
Han glömde henne aldrig. På årsdagen af hennes död brukade han hvarje år stänga sig inne och skrifva ett bref till den döda, hvarigenom han satte sig i ett slags rapport med henne. Dessa bref äro förkomna, men vi hafva åtminstone ett poem från denna dag (1850), som tolkar, med hvilka känslor han alltjämt fasthöll hennes minne.
Det är efter Hilmas död, som man kan tala om ett nytt manér i hans diktning. Han ser icke längre så enkelt och osammansatt på lifvet. Allt det blyga och ömma, som fanns på bottnen af hans väsende, flyter nu frigjordt upp, och söker svinga sig hän emot den kära afdöda (Till den döda. S. skrft, 56). Braun är icke längre endast materialisten, som Malmström kallat honom i sin Eosartikel, också han har fått känna på, att nöjet är det sämsta. Han tager farväl af glädjen, åt hvilken han fordom ägnat sin lyra.
Så godt att vi skiljas! Det bär sig ej mer,
att grälande ständigt vi sjunga tillhopa.
I dig en förrädare endast jag ser,
som sölar och dröjer, när helst jag vill ropa…
Refrängen i alla hans dikter, till hvilken han återkommer nästan mot sin vilja, är: Ingenting är numera som förr. Då var han glad, då var julen helt annorlunda.
Då tänker jag på fordom, då tänker jag på nu
och drager paralleller och ropar rädd: uhu!
lik ufven, då han tjuter bland ödsliga ruiner
och gömmer sig för strålen, som genom gluggen skiner.
Han blir allt bittrare och bittrare. Lifvet är intet annat än en vidrig strid — hvilade man blott under en af kyrkogårdens gröna kullar. Ty inom dess murar bor ett tyst, beskedligt och stilla folk, och där får man ändtligen vara i fred (På en kyrkogård). Det är alla dessa olika stämningar, som så oefterhärmligt komma fram i hans bekanta dikt Mitt konterfej, som börjar nästan med något af den äkta uppsluppenheten i hans första ungdomspoem, men där vi småningom se honom afslöja sig som en trött gammal klown, hvilken endast för honorarets skull alltjämt gör sina språng kring arenan:
Men jag skall skämta, är det ej så?
Det vill förläggarn. Nå, hopp! låt gå!
Det är bra roligt att vara rolig,
när man med saknaden är förtrolig!
Men, lika godt! Man har blifvit van
att tro mig vara en lustig fan.
Hopp! därför, Pajas! Det går väl öfver;
i grafven gyckla du ej behöfver.
Hur lycklig den, som är lyckligt död!
Jag måste skratta för att få bröd…
Om folk blott visste, hur glädjen brister
för de så kallade humorister,
de skulle tacka sin Gud för det
han utan humor dem födas lät.
Det finnes icke så litet af romantisk själfbespegling i hela denna dikt ungefär som hos Heine. Men allt är så äkta och sant mänskligt, att man glömmer bort det lilla grand af affektation, som kan ligga i situationen.
Braun är den förste af dessa fyrtiotalets skalder, som öfvergifver de gamla ämneskretsarne och djärft hoppa ned midt i hvardagslifvet. Han är den förste af realisterna, och hans framträdande blef en signal för hela den nya generationen.
- ↑ Heines Die Fensterschau angifver ungefär tonen för en hel serie af Braunska dikter. Heines dikt hänvisar i sin ordning på äldre dikter under upplysningstiden, t. ex. Lessings Der über Uns. Med andra ord, bakom båda ligga just, såsom jag också ofvan antydt, äldre skämtare.
- ↑ Han har säkerligen också speglat sig i den engelske broderns ansikte och någon gång lånat af honom. Kvickheten i det nedan anförda brefvet om de tiotusen riksdaler, som hans mage kostat honom, påminner osökt om de ekonomiska beräkningar som den fete riddaren gör öfver Bandolphs näsa. Och det finnes fler liknande ställen i hans skrifter. Hagbergs öfversättning började att göra sin verkan.
- ↑ Ahnfelt, A. Crusenstolpe II. Sid. 16 och 20.
- ↑ Af hvad art denna hans sjukdom var, tyckes mig framgå af ett bref till Crusenstolpe 1842 (aftryckt hos Ahnfelt: Crusenstolpe II, s. 21) från Visby, hvarest han undergick en badkur. Han talar där om fastediet, dekokt och svafvelbad. Efter allt att döma blef han sedan aldrig riktigt rask.