Från Aftonbladet till Röda Rummet/III. Magnus Jakob Crusenstolpe. Fortsättning.
III.
Samtiden kallade Crusenstolpe en öfverlöpare, hvilket han också var, ty han gick från det ena partiet till det andra, utan att detta tycktes i minsta mån genera honom. Intet tvifvel kan råda om, att det var mycket personliga motiv som spelade in i dessa omslag; hans retliga lynne, hans dåliga affärer, hans fåfänga och ärelystnad och slutligen under några år det allt uppslukande begäret att hämnas.
Själf såg emellertid Crusenstolpe på sitt handlingssätt från en annan synpunkt. Han berättar, att när han 1825 till Karl Johan öfverlämnade sitt förslag till en ny representationsform, konungen yttrat till honom att aldrig blindt sluta sig till något visst parti. »Enfin, mon ami, soyez toujours vous même. Adieu». Några år senare, då Crusenstolpe arbetat för regeringens förslag emot oppositionen, hvilket han tillhörde, emottog konungen honom ånyo och tackade honom för hans medverkan, men såg därvid något brydd ut. Crusenstolpe svarade: »jag har ej gjort annat än till punkt och pricka sökt lyda Ers Majestäts befallning.» — »Hvad vill ni säga? Förklara er.» Crusenstolpe erinrade honom då om den lefnadsregel, hvilken han några år tidigare behagat anbefalla honom: »följ icke blindt något parti — var alltid er själf.»
Om Crusenstolpe så lifligt lagt på hjärtat dessa konungens ord, berodde det säkert framför allt på hans ärelystnad, hans egoism. Rådet är ju föröfrigt förträffligt, om man endast kan följa det. Men stora egenskaper och mycken makt fordras obestridligen därför. Den är chef som alltid går sina egna vägar. Men Crusenstolpe blef aldrig mer än en ensam friskytt på fältet.
Hvad samtiden stämplade såsom opålitlighet, tvetydighet, kattaktighet, för det hade äfven Crusenstolpe andra benämningar. Jag fruktar, att han under alla dessa öfverlöpningar hade framför sig bilden af Talleyrand och tyckte sig likna honom. Säkert är i hvarje fall, att hans ideal genom lifvet, och icke endast i skolåren, var diplomaten som genomskådar, blottar och länkar i det fördolda staternas öden. Skada blott att diplomaternas värf endast uppfattades af honom såsom intrigörens.
Crusenstolpe uppfattade sig själf såsom den själfständige, den skarpsinnige, den sluge, den ledande. Och hans mål var en hög plats som konungens rådgifvare eller som folktribun.
Två gånger i sitt lif har han trott sig nära att nå detta mål: den ena gången då han satt vid kungens sida och hade fritt tillträde hos excellensen. Den andra, då han såsom politisk martyr satt på Vaxholms fästning. Men ett af de bittraste ögonblick i hans lif har det säkerligen varit, då han från Vaxholm återvände till hufvudstaden och väntade att finna kajen full af människor, som i honom skulle helsa frihetsmartyren, men blott fann en obetydlig folkhop. Han var redan glömd[1].
Det finnes alltid en disproportion mellan Crusenstolpes drömmar och verkligheten omkring honom. Det finnes i hans väsende långt mera ärlighet och naivitet än man skulle förmoda. Och denna naivitet kastar också i viss mening ett försonande skimmer öfver hans hållningslöshet; man måste erkänna att hans känslor i mångt och mycket voro nobla, om också hans handlingar ofta voro lymmelaktiga. Man dömer honom icke längre, man beklagar honom, beklagar att han kommit på felaktig plats i lifvet.
Ty Crusenstolpe var icke politiker. Han saknade den nyktra uppfattning af realiteten, den klarhet och kyla, hvilka äro nödvändiga för att bedöma en situation, det rationella skarpsinne, utan hvilket ingen tränger in till en saks kärnpunkt och förstår att välja medlen till dess förverkligande. Ingen var mindre än han skapad att genomskåda något så abstrakt som ett inveckladt samhällsmaskineri. »Jag var dupe af hela systemet,» säger han, med anspelning på sitt förhållande till kamarillan, »allt visade sig för mig i en förtrollad dager.» Han var det icke endast då — han var det alltid. Och konsekvent i sitt handlingssätt blef han därför icke heller, förrän han afskurit alla broar och endast hade en väg framför sig, på hvilken han kunde gå.
I djupare mening kan man icke heller tala om politisk uppfattning hos honom. Han är stämningspolitiker och såsom sådan ledes han långt mindre af principer och klara tankar än af tillfälliga hugskott, och framför allt af de personer, som omgåfvo honom. Därför leder han heller icke tiden, han endast speglar densamma.
Däremot är han en verklig konstnärsnatur, lättrörlig och fantasirik — olyckan är endast den, att han fördes in på en art af skriftställeri, hvilken icke passade för hans naturell: det historiskt politiska. En politisk skriftställare måste nämligen själf vara ett stycke af en politiker, han måste kallt och lugnt kunna bedöma personer och saklägen — låt så vara att han saknar den taktiska begåfning, utan hvilken ingen kan göra politik. Men Crusenstolpe saknar kritik, skillnaden mellan dikt och verklighet går aldrig upp för honom. Hans uppfattning af lifvet är allt för romanesk. Blanche berättar i sin minnesbild af honom en historia, som i detta afseende är mycket karakteristisk. En bekant omtalade en dag för Crusenstolpe, att han sett två beslöjade fruntimmer hos excellensen Rosenblad, d. v. justitieministern. »Två beslöjade fruntimmer,» upprepade Crusenstolpe med vidgade ögon, pannan i moln, blixten redan laddad. Någon tid därefter såg man i ett af hans arbeten uppträda två beslöjade damer hos samma excellens, men med tråden till den underligaste historia, dykande ned till bottnen af himmelen vet hvilken dynastisk hemlighet. När man efteråt upplyste, att dessa fruntimmer voro en mor och en dotter, endast uppresta till Stockholm för att be om nåd för en tullförbrytare i Skåne, så smålog han medlidsamt åt upplysarens enfald eller lättrogenhet. Med en dylik art af fantasi kan man, om man äger tillräcklig konstruktionsförmåga, skrifva förträffliga brottsmålsromaner, men historia aldrig.
Därför äro Crusenstolpes porträtt af samtida icke alltid så pålitliga, fast han i viss mån är en förträfflig observatör, med blick för personernas yttre egendomligheter. Men när det gällde att finna det inre sammanhanget, hvilket förbinder dessa yttre drag med hvarandra, när han sökte efter motivet för en persons handlingar, orsakerna till en händelse, når han aldrig djupt och går oftast fel.
- ↑ Se Ridderstads Regnbågen, skildringen af Crusenstolpes återkomst och på hvilket drastiskt sätt hans förhoppningar om en ovation gäckades.