Från Aftonbladet till Röda Rummet/VIII. Emilie Flygare-Carlén. Fortsättning
| ← VII. Emilie Flygare-Carlén |
|
IX. C. A. Wetterbergh → |
VIII.
Emilie Flygare-Carlén har skrifvit en hart när
oöfverskådlig mängd af romaner. Dessa äro af mycket olika värde.
Ingen af tidens romanförfattare sjunker kanske så djupt som
hon; hon kan blifva platt, svulstig, pratsjuk, uttänjd och
osammanhängande i en alldeles otrolig grad. Men å andra
sidan stiger hon, åtminstone en gång under sin
skriftställarebana, så högt, att hon knappast öfverträffas af någon, icke
ens af Almqvist. Äfven hennes språkbehandling är ytterst
ojämn. Får man fast i något af hennes senare arbeten, t. ex.
Svenskt författarlif, har man svårt för att ögna genom
raderna, att läsa kan det icke vara tal om; därtill äro både sidor och perioder alltför löst hopsmorda.[1] I hennes bästa
ting däremot är hon en ypperlig och liflig berätterska, som
aldrig väjer tillbaka för det träffande ordet, äfven om det
direkt stammar ur hvardagsspråket. Så olika är hon från
bok till bok. Detta beror i mångt och mycket därpå, att
hon skrifver helt på sin natur; hennes perioder forma sig
efter den takt, i hvilken blodet i hennes ådror för
ögonblicket rullar. Af den insikt och reflexion, som går efter
och jämnar, bortskär det onödiga och fyller ut de alltför
stora luckorna, har hon föga eller intet.
Det var närmast Fredrika Bremers och Sofia von Knorrings exempel, som föresväfvade fru Carlén, då hon inledde sitt eget författareskap. Hennes första romaner röra sig inom samma ämnessfär som deras.
Men den utsökta takt och det lekande behag, som utmärkte friherrinnan Knorring i hennes skildringar, blefvo aldrig fru Carléns egenskaper. Icke heller ägde hon någonsin Fredrika Bremers glödande intresse för filantropiska reformer eller hart när transcendentala framtidsproblem. Fru Carlén förbrukade aldrig mer af idéer än som var strängt nödvändigt för att hålla tillsammans händelserna i en roman.
Hon debuterade emellertid med en salongsroman. Valdemar Klein ansluter sig omedelbart till friherrinnan Knorrings romaner. Själfva hufvudmotivet är i allt väsentligt detsamma, som vi känna från Cousinerna. Amalia hade på faderns uppmaning gift sig med major Mühlendorff, fast hon älskade Axel. Den unge läkaren Valdemar Klein råkar ut för samma öde som hon. Han har under en sjukdom vårdat Maria von Horst och förälskat sig i henne. På ett slädparti har han till hälften förklarat sig, då ett bud plötsligen kallar honom till faderns dödsbädd. Där öfverraskas han af den obehagliga underrättelsen, att fadern redan å hans vägnar anhållit om den rika och vackra Julie St—hal’s hand, dotter till en af hans ungdomsvänner. Såsom lydig son har Valdemar intet annat att göra än att uppfylla faderns vilja. Upplösningen är emellertid mindre olycklig än i Cousinerna. Julie koketterar med en husarlöjtnant och bryter själf förlofningen. Därigenom blir Valdemar åter fri och förenas i ett lyckligt äktenskap med Maria. Julie däremot blir djupt olycklig och dör ångerfull, vårdad till det sista af Valdemar.
Något större intresse erbjuder i våra dagar icke denna roman, men för sin tid är det en icke oäfven debut. Den är lätt och lifligt skrifven, i en stil, som tydligt förråder engelskt inflytande (närmast väl Dickens). Säkerligen är det en af de första svenska romaner, som är påverkad af den Victorianska romanen.
Under de närmaste åren fortsatte fru Flygare-Carlén ungefär i samma genre, dock småningom och omärkligt närmande sig folket och medelklassen. 1839 utgaf hon Representanten och Gustaf Lindorm; 1840 Professorn och hans skyddslingar samt Fosterbröderna; 1841 Kyrkoinvigningen i Hammarby och Skjutsgossen. Det är, för att använda en tysk författares ord, en verkligt kaninartad fruktsamhet.
Redan i dessa hennes första romaner bryter hennes kynne tydligt igenom: hon spränger hvarje ögonblick det hylster af konvenans, i hvilket hon inspunnit sig själf. Ty om det finnes något, som den raska skärgårdsjäntan icke kunde skildra, så var det salongsmänniskor. Hon förstår icke deras afmätta och slipade väsende. De tyckas henne onaturliga, stela, löjliga, och deras förbehållsamhet tolkas såsom dumhet eller högfärd af henne, som alltid har hjärtat på läpparna och alls icke kan förstå, hvarför man bör skämmas för sina känslor. I dessa förnäma personers sällskap mister författarinnan själf kontenansen, hon bugar och krusar och får ett sådant anfall af tillgjord finhet, att hon själf blir onaturlig.[2]
Lyckligtvis bortser hon tämligen snart från att teckna själfva sederna i dessa kretsar, hvilket just varit friherrinnan Knorrings styrka, och betraktar sitt adelsfolk ifrån den uteslutande mänskliga sidan. Det kan väl äfven då hända, att hon verkar en smula ansträngd och trampar något för mycket i klaveret, men på detta sätt återvinner hon dock sig själf och sin verkligt stora skaparetalang. Max uti En natt vid Bullarsjön såväl som hans föräldrar äro särdeles lyckade porträtter från de högre kretsarna.
Lyckligast blifver hon emellertid i sina sociala skildringar, när hon under sin penna finner personer, som tåla en humoristisk behandling. Löjtnant Henning (i Enslingen), en fattig ung löjtnant, hvilken tack vare en ytterlig sparsamhet och åtskilliga andra värdefulla egenskaper rest igenom halfva Europa utan att äga ett öre, är tagen på kornet, och hans beundransvärda hushållsaktighet såväl som däraf följande öfriga karaktärsdrag äro kraftigt framhållna. På samma sätt återgifver hon på ett förträffligt sätt kammarherren Dressens (i Skjutsgossen) oförskämda och skrytaktiga uppträdande; hon har till och med tecknat honom i två olika åldrar som ung löjtnant och som öfverstlöjtnant; utvecklingen verkar högst trovärdig.
Verkligt mästerlig blifver hon emellertid, när hon tecknar uppkomlingar och således har tillfälle att få fram den skarpa motsatsen mellan deras rent folkliga naturell och deras pretentioner på ett »fint sätt». Konsulinnan Löve, för detta sillpackerskan, som tar lektioner af »mon amie» i god ton och sedan sitter uppspetad i soffan för att taga emot, är en af hennes bästa typer. Det präktiga sidenet håller på att brista öfver hennes robusta former, de argsint lifliga ögonen söka än att vara afmätt höfliga, än hjärtligt älskvärda, alltefter den besökandes rang och öfriga förhållanden. Ett älskvärdt leende sväfvar på hennes läppar, orden flöda i en konversation, som trots bonne amies alla råd och vinkar oupphörligt erinrar om fisktorget. — Hennes man, konsul Löve, är verkligt rörande — så djup och sann är människoskildringen. Det är en skeppsredare med enkla seder men stor förmögenhet, som hustruns fåfänga tvingar till att blifva ägare af det gamla adelsgodset Örnvik. Han går djupt olycklig ikring på sin stora herrgård, hvars skötsel han icke förstår, önskande att han åter vore i en hamnstad, där han kunde få språka med skutskeppare och båtbyggare, lukta beck och tjära samt åtminstone för sitt nöjes skull styra och ställa med ett par skutor. Han bokstafligen dör af ledsnad.
Emellertid, fru Carléns egentliga område är skildrandet af folket och medelklassen och framförallt folket och medelklassen i den bohuslänska skärgården. Redan i Skjutsgossen hade hon förlagt scenen till sin födelsebygd, norra Bohuslän, men den unge Borgenstjernas äfventyr tilldrogo sig ännu på landbacken.[3]
Som redan nämnts, hafva männen spelat en icke ringa roll i fru Flygare-Carléns lif, och det är utan tvifvel skäl att i hennes produktion söka efter, hvar mannen är. Själf har hon i Minnen af Svenskt författarlif på ett putslustigt sätt berättat, huru hon förstod att draga nytta och lärdom af den habile fabrikanten G. H. Mellin, hvilken mer än en gång »lotsade henne af ett grund som hon stött på». Likaledes har hon själf antydt, hvad hon hade att tacka Dalin för: »Hvad han lämnat efter sig åt mig, det var minnet af den klara och fria blick, som en snillrik, om än excentrisk mans samtal sprida öfver föremål, personer och lifvets djupare frågor och förhållanden. Utan dessa samtal hade jag icke tretton år senare skrifvit En natt vid Bullarsjön». Slutligen var det också en man, nämligen hennes broder häradshöfdingen Edward Smith, som i ett bref fäste hennes uppmärksamhet, på hvilka oanvända skatter hon hade i sina barndomsminnen. Han skref:
»Jag försäkrar dig, att du handlar alldeles oförsvarligt, om du låter den grufva, som du har i dina skärgårdsminnen, ligga oarbetad och obegagnad.
Det var ju riktigt en försynens skickelse, att vår gamle, käre fader skulle gifva dig denna uppfostran på kusten, så olik flickors i allmänhet, och att du själf från de tidigaste barnaåren skulle få umgås med detta slags folk, som ofta visar starkare karaktärsdrag och varmare hjärtan än hvad man påträffar bland de »bildade» klasserna. Tänk på huru många och i sin naturenkelhet ypperliga typer, som du från denna tid hittat! Jag säger än en gång, att du ej har rättighet att låta dessa resurser dö bort. Gör dina fattiga vänner kända bland dina landsmän, och jag tror icke, att afbrottet från de nötta vägarna skall göra, att man bedömer dig sämre. Tänk slutligen på vad vår far skulle ha gladt sig, om han lefvat.»
Icke nog därmed, han sände henne också handlingarna i ett gammalt mål, som han funnit i ett häradsarkiv, och det var dessa, som gåfvo henne motivet till Rosen på Tistelön. Det är hennes första skärgårdsroman. Som helhet betraktad är den också den bästa. Och icke nog därmed, den är bland det yppersta, som svensk prosadikt hittills åstadkommit. Sällan eller aldrig har ett ämne behandlats med sådan verklig tragisk storhet i svensk litteratur.
Scenen är den bohuslänska skärgården med dess kala kobbar och förrädiska haf — en värdig ram till denna storslagna tafla, hvars människor utgöra ett med denna natur liksom mossan, hvilken betäcker de skrofliga klipporna eller tången, som af årstidens stormar vräkes upp vid deras fot.
Historien är utmärkt berättad. Den glider fram enkelt och naturligt, men samtidigt dramatiskt tillspetsad.
Början utgöres af en mordscen på hafvet. Haraldssönerna, den gamle och sonen Birger, äro lurendrejare. En stormig höstnatt befinna de sig ute i en viktig affär, hvarunder de öfverraskas af tulljakten. Då de icke kunna undkomma, mörda de vilda sällarna, af hvilka Birger dessutom är förtviflad öfver ett afslaget frieri, tullöjtnanten och hans karlar samt sänka jakten i vågorna. Men denna förfärliga natt har gjort dem trötta på sitt yrke. Birger blir skeppare och gifter sig med Erika, en i allo aktningsvärd kvinna af en viss bildning, anställd i huset som uppfostrarinna af hans yngre syster. Den gamle fadern fortsätter sina vanliga sysslor, går på säljakt, sköter sitt fiske och svär öfver sonen, som icke längre vill lurendreja. Så förflyter allt på den lilla ön i hvardagligt enahanda, under det de på hederligt sätt öka sitt välstånd.
Mästerligt skildras, huru, midt i detta lugn, brottet osynligt hvilar öfver alla sinnen och spinner sina trådar ikring dem. Eller rättare sagdt, minnet af den rysliga natten går lefvande och synbart ikring bland dem. Ty Haraldssons yngste son, Anton, som också deltagit i färden, fast endast som ett overksamt vittne, har blifvit svagsint, och hans tankar kretsa ständigt ikring mordet. Den första, som anar förhållandet på grund af hans antydningar, är Erika, hvilken därefter af Birger inviges i förhållandet.
Åren gå. Midt ibland dem uppväxer den lilla Gabrielle, Haraldssons dotter, till en ståtlig tärna, öfverallt i skärgården känd för sin skönhet under namn af Rosen på Tistelön. Hon är den enda af hela familjen, som icke känner till mordet, men öfver hennes oskyldiga hufvud är det, som alla dess olycksaliga följder skola samla sig.
En stormig höstnatt klappar en hand på rutan till deras boning. Det är en skeppsbruten matros, som berättar att det fartyg, han tillhört, strandat på Pater Nosterskären. Nästa dag räddas kaptenen, hvilken ännu befinner sig ombord på vraket. Då han är svårt medtagen, stannar han vintern öfver på ön och vinner därunder Gabrielles kärlek. De trolofvas.
Emellertid drager han snart åter ut på hafvet för att återvinna det välstånd, som skeppbrottet beröfvat honom. Han ber henne vänta i tre år på hans återkomst.
Under tiden uppdyker en ny gestalt på horisonten. Det är en son till den mördade jaktlöjtnanten Arnman. Han gripes af kärlek till Gabrielle, och äfven i hennes sinne vaknar småningom samma känsla för honom. Då man redan nått in på fjärde året efter kaptenens bortresa, förklarar han sig och får ja.
Hela den öfriga familjen sätter sig emot detta parti mellan den mördades son och mördarens dotter. Särskildt Anton, hvars sjuklighet ständigt ökas: han tror sig numera vara Näcken och höra till där nere på hafvets botten. Hans utbrott blifva allt talrikare, hans ton alltmera hotande, och en morgon, då han sett jaktlöjtnanten och Gabrielle i förtroligt samspråk, är han försvunnen från ön. Han har begifvit sig in till Marstrand och angifvit fadern och brodern för brottet, hvarefter han dränker sig.
I samma vefva återkommer kaptenen och finner jaktlöjtnanten vid Gabrielles sida. Arnman tråder frivilligt tillbaka. Och nu följer upplösningen på alla punkter. Gabrielle förklarar, att hädanefter vill hon icke tillhöra någon utan framlefva sitt lif ogift. Kaptenen drager åter bort till främmande land. Erika innebrännes samma natt, som de båda mördarna gripas, hvilka sluta sitt lif i galgen. — Och många år därefter såg en resande, som besökte dessa trakter, på ett litet värdshus i en dyster kammare en liten skrynklig, hopskrumpen gumma, hvars vissnade händer lekte mekaniskt med tvenne snäckor. Intet spår af skönhet fanns i det gulbleka, af sorgen utmärglade ansiktet; och »likväl», sade traktörskan, »kallades hon fordom Tistelöns ros!»
Fru Carlén har aldrig nått så högt som i denna roman. Icke blott att skildringen på hvarje punkt är full af det åskådligaste lif, utan den är äfven som helhet förträffligt komponerad. Hvad som framförallt är mästerligt, är hennes återgifvande af de elementära lidelser hos dessa varelser, som lefva i civilisationens utkanter. Trots själfva ämnets beskaffenhet finnes det intet falskt melodramatiskt i återgifvandet af brottet och dess historia, hvilket är så mycket märkligare, om man betänker att arbetet framkom samtidigt med de franska sensationsromanerna och deras svenska imitationer, där brottet vanligen ställdes i en falsk teatralisk belysning. Här ser man, huru brottet naturligt födes och naturligt medför sina följder, utan att författarinnan ett enda ögonblick nedsjunker till vare sig ett konventionellt moraliserande (hvilket skulle verkat onödigt och torftigt) eller till ett falskt förhärligande. Rosen på Tistelön är en naturalistisk roman, innan ännu naturalismens program var uppställdt i Sverige.
Icke mindre djärft konstnärligt är det, då hon låter Gabrielles kärlek för den frånvarande kaptenen småningom afsvalna och en ny kärlek till jaktlöjtnanten uppväxa och småningom uttränga den gamla. Hon har förstått att hos detta omedvetna naturbarn göra denna förändring fullt förklarlig. Och likväl låter hon oss strängt taget icke vara vittnen till själfva processen. Klokt nog afhåller hon sig från en detaljerad abstrakt analys, hvilken aldrig lyckas för henne (hon blir då oredig och pratsjuk). Men hon har själf tydligt sett de båda tillstånden hos sin hjältinna, och hon visar dem också för oss som ett fullbordadt faktum. På samma sätt skildrar hon sedan Justus af Carleborg utveckling från en svärmisk natur i allmänhet till den fanatiske prästen. Hon visar oss honom först i det förra stadiet på Örnvik; ett år förflyter, och vi återse honom i hans nya skepnad, och som det verkligen är samma karaktär, begripa vi den mellanliggande utvecklingen, liksom vi skulle ana den i det verkliga lifvet.[4]
Äfven Antons gestalt är ett bevis på huru hon förmår att tränga ned till det elementära, det kroppsliga, blodets och nervernas lif i människoväsendet. Denne svagsinte idiot är utmärkt uppfattad, och rent poetiskt är det också en lycklig idé, då hon låter honom tro sig vara Strömkarlen, som bor där nere i djupet.
I denna roman spåra vi redan tydligt Almqvists inflytande på hennes konst. Det var just hän emot denna icke konventionella, rent naturalistiska uppfattning af brott och kärlek, som han hade sträfvat i sina skildringar. Hvad han hade försökt att göra i Johannes, det lyckades för fru Carlén i Anton: hon framtrollade på ett fullt naturligt sätt hela naturgrunden i människan. Och alla de öfriga gestalterna, men särskildt Gabrielle, äro visserligen icke efterlikningar af Almqvistska figurer, men väsen af samma art som hans skapelser.
I flera andra af fru Carléns romaner återfinna vi Almqvistska idéer och gestalter, hvilka helt naturligt förmäla sig med hennes uppfattningssätt. Dock hennes framställning är alltid utan all tendens: hon speglar endast lifvet. Så t. ex. återfinna vi i Paul Värning, hennes nästa skärgårdsroman, i hvilken en hel serie af scener är berättad med nästan Bellmansk liffullhet, samma tanke, som Almqvist uttryckt i Columbine: en kvinna, som felat, kan återupprättas genom kärlek. Den lättsinniga och obetänksamma Nora har först lofvat sin tro åt Paul, men låter förföra sig af en herreman, som en vinter bor på hennes moders värdshus. Paul tager henne emellertid slutligen åter till nåder och de förenas i ett lyckligt äktenskap.
Boken väckte anstöt vid sin framkomst, men med orätt: den skildring, som fru Carlén här gifvit, föröfrigt utan all den sentimentalitet, med hvilken dylika ämnen så ofta behandlas, är helt enkelt en verklighetsskildring med en upplösning fullt naturlig för det samhällslager, hvarest händelsen är förlagd.
Hafsigt är däremot ett annat liknande motiv behandladt i Enslingen på Johannisskäret. Georg älskar först Fanny, en skärgårdsflicka, med hvilken han uppväxt, men då han får se Elvira, en herrgårdsdam, blir han kär äfven i henne, dock utan att riktigt veta, hvilkendera han skall taga. Yttre omständigheter och missförstånd göra, att han friar till Elvira, men när hon efter ett kortare äktenskap dör, gifter han om sig med sin barndoms älskade. Här går först och främst Georgs karaktär sönder (han skildras först som en man, som visste hvad han ville, men ter sig sedan som en narr) och hela romanens byggnad lider af dessa förvecklingar. Öfverhufvud står Enslingen som helhet lågt, men den förtjänar det anseende, som den allmänt åtnjuter, på grund af enskilda mästerliga scener och personager. Särskildt båtsman Stormbom och hans äkta hälft i deras lilla interiör glömmer man icke, om man en gång gjort deras bekantskap.
År 1847 utkom En natt vid Bullarsjön, hvilken uppväckte en verklig storm i den svenska pressen. Här angrep hon nämligen läseriet och dess utväxter, hvilket vid denna tid florerade i de svenska bygderna. Ästetiskt kan det göras åtskilliga anmärkningar mot denna roman. Den är för lång och intresset slappas därför betänkligt, innan man når den tredje volymens slutsida. Färgerna äro äfven väl starkt pålagda. Fru Carlén har denna gång icke intresserat sig för att sätta sig in i själfva den andliga rörelse, hvilken hon tecknar och hvilken möjligen äfven hade och har sina förtjänster eller åtminstone sin ursäkt. Hon ser på läseriet rent utifrån såsom en sjuklig utväxt på religiositeten, såsom en farsot, hvilken bör bekämpas. Det är kanske den enda gången under hela hennes författarelif, som hennes framställning blir verkligt tendentiös.
Intressant är det emellertid att se från hvilken synpunkt som hon behandlat läseriet. Äfven här uppfattar hon sitt ämne från dess elementära sida, rent naturalistiskt, ungefär som sedan Daudet behandlat det i L'Évangèliste. Kraftigt framhäfver hon nämligen, huru denna religiösa fanatism i själfva verket är ett utslag af en förvänd sensualitet. Både svärmaren och asketen Justus af Carleborg och den hycklande jesuiten Grave, mera djäfvul än människa, hvilken förför och förstör alla kvinnor, som komma i hans närhet, belysa denna sats. Klart är att den i sin allmänhet är ensidig, och att det också finnes en religiös extas, som går fri för denna anklagelse, men erfarenheten vittnar dock om, att fru Carlén träffat en svaghetspunkt i hela rörelsen. Huru ofta hafva tidningarna icke afslöjanden af den art, som fru Carlén här gör: en eller annan läsarepräst, som missbrukat sin ställning till att i stor utsträckning bedrifva otukt med de kvinnliga fåren i sin hjord. Föröfrigt vittnar arbetet alls icke om någon fientlighet mot religiositeten i dess högre och ädlare former.
Äfven de följande åren fortsatte hon sin lifliga produktion. År 1850 var hon färdig med Ett rykte, återigen en tre bands roman, men denna gång sade kritiken allvarligt ifrån, att något mindre och bättre vore att föredraga framför så mycket och sämre. Då dessutom husliga sorger tillkommo — hennes älskade och begåfvade son, magister Edvard Flygare, dog 1852 — tröttnade hon på att skrifva och i sex år hvilade hennes penna. Det var närmast af yttre anledningar, som hon åter upptog den, men det arbete, med hvilket hon år 1859 framträdde för den svenska publiken, hör likväl till hennes bästa. Ett köpmanshus i skärgården betecknar visserligen icke något egentligt nytt i hennes skriftställareskap, men den ansluter sig värdigt till hennes bästa skärgårdsskildringar. Undantager man hennes Skuggspel, hvilka gifva minnen från hennes ungdomstid, är däremot hennes följande produktion af föga eller intet intresse. Hon dog först 1892 och af sina medsystrar är hon den, som längst bevarat sin popularitet; ännu i dag utgör hon en kär läsning i de svenska hemmen.
Fru Carlén öfverglänser obestridligen icke blott sina båda medsystrar, Fredrika Bremer och friherrinnan Knorring, utan äfven alla sina manliga konkurrenter under denna tid. Det är endast med Almqvist, som hon kan i vissa punkter jämställas. Hon, tillhörande en senare generation och riktad med de idéer, som han mödosamt tillkämpat sig, har säkert på vissa punkter fört den svenska romanen längre än han, redan uttröttad, förmådde. Fru Carlén förebådar i mångt och mycket, såsom redan sagts, den senare naturalismen. Hon äger en fantasikraft, hvilken är sällsynt icke blott i den svenska litteraturen, men litet hvarstädes. Det finnes ögonblick, då hon verkligen öfverraskar läsaren och med sin enkla naturlighet håller honom fjättrad vid de taflor, hon framtrollar. I dylika ögonblick erinrar hon om hafvet, som sett henne födas och ammat henne vid sitt bröst. Den ena stunden ligger det lugnt och stilla, den nästa vräker det på skumfradgade böljor upp i dagen underliga ting, som kommit man vet icke riktigt hvarifrån. Sådan är också fru Carlén. Hon kan vara banalare än de flesta, men till gengäld är hon stundom nästan outgrundlig i sitt djup: ett naturväsende, en hafsjungfru, som sjunger dårande sånger om allt det underliga i människosjälen.
Det finnes drag i hennes naturell, som snarare äro norska än svenska. Genombläddrar man hennes Skuggspel, där hon gifver inblickar från sina uppväxtår, förstår man orsaken. Denna norra del af Bohuslän är till seder och åskådningssätt mera norsk än svensk. I sin hvassa humor kan hon stundom påminna om Holberg (se t. ex. i En natt vid Bullarsjön, orig. uppl. sid. 30, skildringen af konsulinnan). Hennes bristande sinne för det konventionella, för tradition och samhällslif, egenskaper så utmärkande för svensken, hvilken sedan urminnes tider såsom ämbetsman och krigare är van vid den strängaste disciplin, själfbehärskning och iakttagande af yttre värdighet, sammanhänger säkert med denna rasegenskap i hennes väsende. Lyckligt det land, som inom sina gränser kan uppvisa så starka motsatser i folklynnet! Det är en af de många nödvändiga förutsättningarna för skapandet af en rik och allsidig kultur.
Bibliografi: Schöldström, B., Emilie Flygare-Carlén. Stockholm 1888. — Warburg, K., Emilie Flygare-Carlén. Nord. tidskrift. 1892. — Biogr. Lexik. n. f. 3.
- ↑ Ojämnheten i rent stilistiskt afseende beror möjligen äfven på något annat, nämligen om en vänlig hand och ett vänligt öga genomsett och korrigerat hennes manuskript eller icke. Jag kan icke på annat sätt förklara den ytterst stora skillnaden i hennes kompositionssätt. Melin har, enligt hennes egen uppgift, med troget öga följt hennes Rosen på Tistelön.
- ↑ Ett par exempel: i Enslingen på Johannisskäret låter kommendörkapten von U. bestraffa hufvudpersonen efter ett förhör, som är minst sagdt lättvindigt; sedan blir han åter alltför hjärtlig. Under bokens lopp antager han alltmera karaktären af en hygglig skutskeppare utan alla adelsfördomar. Och kommendörkapten är visst icke en af hennes sämst tecknade adelsmän. — Hans dotter Hedvig, skön som Haydyadé, och som i allo skall vara mönstret af en verkligt väluppfostrad ung dam, verkar högst blandad: halft romanesk och halft kaféfröken.
- ↑ Särskildt inledningsscenerna i denna roman äro värda att beaktas.
- ↑ Fru Carlén arbetar alltid öfver lefvande modell. Därpå beror icke minst hennes styrka. Att så förhåller sig, låter med lätthet påvisa sig med detaljer. När t. ex. Justus af Carleborg ankommer till Örnvik för att informera, har konsulinnan bestämt, att han skall bo tillsammans med sin elev. Han svarar bestämdt, att han önskar ensam upptaga rummet. — Flera hundra sidor längre fram i romanens andra del, då han ankommer till pastor Graves bostad, heter det, orig. uppl. sid. 279, att han, när han steg ur åkdonet, kastade omkring sig en lång blick, hvars otillfredsställelse röjde förtrolighet med bekväma lefnadsvanor. Detta är ett obetydligt drag i karaktären, men just därför bevisar det så mycket tydligare, att hon arbetat öfver verklig modell.