Från Aftonbladet till Röda Rummet/VII. Emilie Flygare-Carlén
| ← VI. Sofia von Knorring |
|
VIII. Emilie Flygare-Carlén. Fortsättning → |
VII.
I början af 1864 hade fru Emilie Flygare-Carlén i Illustrerad tidning skrifvit en varm artikel om Fredrika Bremer, hvilken hon sett 1837 i Strömstad för första gången och sedan alltid blickat upp till med beundran. De båda berömda författarinnorna stodo emellertid icke eljest i någon intimare beröring med hvarandra. De tillhörde helt olika kretsar. Fru Carlén umgicks med tidens liberaler, Blanche, Braun, m. fl. Fredrika Bremer däremot rörde sig närmare de akademiska kretsarna. Någon djupare sympati kunde hon icke hysa för den henne så olika fru Carlén.
Artig som alltid besvarade hon emellertid artikeln med en inbjudan till en af hennes aftoncirklar, då högeligen berömda och eftersökta, men mycket exklusiva. Majestätet själf hade till och med någon gång hedrat dessa samkväm med sin närvaro.
Det var i denna förnäma och intima krets, som fru Flygare-Carlén en afton gjorde sitt inträde, hvarvid följande tilldrog sig efter ett ögonvittnes berättelse.
»Efter hälsningen, som var tämligen stel å ömse sidor, bad värdinnan sin gäst taga plats i soffan; och då ett stort tungt, med böcker och album belastadt divansbord stod så nära soffan, att den ganska korpulenta fru Carlén med svårighet kunde komma till sin plats, tog den lilla, späda värdinnan tag i bordet liksom för att flytta det, oaktadt hon naturligtvis icke kunde rubba det i minsta mån. ’Behöfs inte,’ sade fru Carlén raskt, ’jag bogserar mig nog in.’ Och därmed banade hon sig väg fram och sjönk ned i soffan.»
I denna lilla tidsmålning har man de båda författarinnorna åskådligt framför sig: den späda och eteriska Fredrika Bremer, den kraftiga och praktiskt anlagda fru Carlén. Och det var icke endast två författarinnor som här möttes, det var helt enkelt två samhällsklasser: den högre medelklassen, som stod adeln nära, och den lägre. Och med samma oförskräckthet, som hon i Fredrika Bremers salong bogserade sig själf in i soffan, hade fru Carlén i litteraturen tagit medelklassen och folket, hvilka hittills varit orepresenterade, på släp och låtit dem intaga deras plats vid sidan om de öfriga samhällsklasserna.
Emilie Flygare-Carlén föddes som den yngsta af fjorton
syskon den 8 augusti 1807. Hennes föräldrar voro
sjökaptenen och handlanden Rutger Smith och Margareta Stigler.
Fädernesläkten var ursprungligen skotsk. Farmodern var
en Belfrage, och genom henne var Emilie befryndad med
åtskilliga svenska adelssläkter ända upp till riksföreståndaren
Karl Knutsson Bonde.
Den lilla Emilie uppväxte i ett burget hem och blef naturligen såsom den yngstfödda af de redan åldriga makarna något bortskämd. Fadern var en öm och finkänslig, ej så litet romanesk natur med mycket af sjömannens tro på skrock och vidskepelse. Han saknade icke intresse för boklig bildning och poesi. Synbarligen är det från honom som Emilie ärft sin rika inbillningskraft, hvilken tidigt framträdde. Redan som liten flicka tyckte hon bäst om att leka ensam. Hon uppsökte de mörka gångar, belamrade med sönderfallna silltunnor, tågvirke, trasiga flaggor och gallionsbilder, hvilka lågo mellan sjöbodarna på den stora köpmansgården. Här lefde hon i sitt eget drömrike, som var befolkadt med många underliga väsenden, och det enda, som störde den lilla i hennes umgänge med flickorna »Ålbotten» eller andra af dessa bekantskaper, var när någon förbigående skrattade åt hennes högljudda samtal och underliga fasoner. »Jag sårades mycket,» berättar hon i sina Skuggspel, »af att mina äldre syskon alltid gycklade med mig öfver detta mitt sätt, att själf skapa mig sällskap, men min mor sade: ’låt barnet vara — hvar och en har sitt sinne!’ Och så fick jag då ha mitt sinne och i ro spinna mina lifliga meddelanden med dessa för mig alltid existerande väsenden, små underbara flickebarn, som städse bebodde de mörka gångarne. Innehållet af våra samtal berättade jag ofta för min mor, till hvilken jag hade ett gränslöst förtroende. Ibland nämnde jag dem äfven för min far, och hans melankoliska småleende och framförallt hans klappning på mitt hufvud uppfyllde mig med någonting ödmjukt och högtidligt, då däremot min mors leende gaf mig en spänstighet, som lät drömmarna draga undan för en fullklar dager…» Lyckligtvis var där äfven rörelse och lif kring henne, och den lilla flickans uppmärksamhet drogs åt olika håll. Där fanns handelsboden, som om aftnarna var full af sjöfolk, hvilka där roade sig med lifliga samtal.
Under de långa vinteraftnarna samlades familjen kring ett stort bord under lampan, och informatorn eller en af bröderna läste högt. Endast fadern, som hade svårt för att höra, satt för sig själf borta vid byrån och studerade sina egna favoritböcker, synnerligen baron Trencks och Aschebergs lefnadsöden, hvarvid vaxstapeln, som han höll mellan ögat och boken, i denna rummets mörka bakgrund syntes som en liten lyktgubbe sväfva fram och åter öfver bladen. Då Emilie ledsnat på att stå vid moderns sida, skyndade hon sig till fadern, som alltid då framkastade samma af Emilie med förtjusning hörda fråga: »nå, du dansdocka, har du hört några äfventyr i kväll?» Det var nämligen förebudet till en tillåtelse att besöka handelsboden. Hastigt skyndade hon ut i boden, hvarest »lilla mamsells» ankomst alltid väckte stor uppståndelse bland hennes goda vänner skutskepparna och kaptenerna. Och nu följde den ena berättelsen efter den andra om hafsmänniskor och små gråtande missfoster, hälften barn och hälften fiskar, så att hon slutligen blef riktigt rädd och först åter lugnades, då någon förtäljde en vacker saga om hafsfrun, som i månskenet dök upp bland böljorna och tröstade en stackars skeppsbruten, som ensam dref ikring på en planka. Då hon sedan med glödande kinder, varm och lycksalig, kom in, kunde modern icke sällan, vänd till fadern, säga: »det här måste någon gång ha ett slut, min vän — det är icke nyttigt för flickan att höra på så mycket vidskepliga historier!» — »Högfärd, mor!» svarade då fadern. »Låt du henne prata med sjöfolket — sämre läror kan hon få.»
Det var under sådana förhållanden som Emilie Smith gjorde sina första studier till sina blifvande sjöromaner.
Inom kort utvidgades emellertid området för dessa studier.
Snart nog såg man nämligen den tolfåriga köpmansdottern som en äkta sjömansjänta uppklängd vid rodret bredvid »gubben Elias» på den snällseglande kuttern Kulten, och i faderns sällskap företog hon nu i alla väder vidsträckta färder i den skärgård, hvilken hon sedan så mästerligt skulle skildra. Därunder lärde hon sig känna alla kobbar och skär i det storslagna ödsliga landskapet och var en kärkommen gäst både på fisklägen och i köpmanshusen. »Jag var så hemmastadd», berättar hon, »på både de stora och små fisklägena, att jag hvar gång återhälsades som en gammal kär vän, hvilken man kunde förtro allt hvad som händt under mellantiden eller hvad som troligen skulle komma att hända till härnäst, alltid säker om intresse, deltagande och en smekande bön hos gamle patron, där en sådan var af nöden, och det var ofta nog fallet.» Det var därunder som hon gjorde bekantskap med en mångfald af de typer, som sedan blefvo modeller för hennes ypperst tecknade personligheter.
Det kan icke förvåna, om hon under dessa sysselsättningar något försummade den kvinnliga delen af sin uppfostran. Hon, som under dessa färder äfven ådagalade ett sådant sinne för köpmannaskap, att det allvarligt var fråga om att upptaga henne i firman, och hvilken under senare år, enligt Orvar Odds och för öfrigt många andras beskrifning, icke blott var en lycklig författarinna utan äfven en förträfflig husmoder, som än »nedskref några blad af en berättelse, än hastigt försvann i köket, sysselsatt med den intima tillredningen af en delikat roman utaf ägg och mjöl och grädda, kallad pannkakor,» — hon visade under dessa år intet intresse för hushållsgöromål. När doktor Flygare sedan begärde hennes hand, svarade fadern öppet: »Hon kan inte ens koka en ärlig gröt.» Långt bättre stod det icke heller till med hennes bokliga studier, hvilka hvarken blefvo långvariga eller djupa. Den fransyska grammatikan, som ju vid denna tid utgjorde det värsta tortyrredskapet för de unga flickorna, stod ännu med fasa för henne långt fram i tiden. I förordet till sin första roman yttrar hon på sitt vanliga öppna sätt: »För öfrigt anhåller jag, att det icke måtte läggas mig till last, att jag ej kan uppvakta med några fransyska verser eller talesätt. Till mitt försvar för detta fel emot all god ton får jag nämna, att en mängd romanläsare icke känna annat språk än sitt modersmål, och för dessa är det ett verkligt ondt, då, vid en högt spänd uppmärksamhet, en fransysk afbrytning äger rum.» Jag misstänker nästan, att de enda bokliga studier, som hon dref med verklig ifver, utgjordes af de mer eller mindre söndertrasade lånbiblioteksromaner, som föllo i hennes händer: Röfvareslottet, Midnattsklockan, Celinda eller det hemlighetsfulla barnet o. s. v. Men dessa slukades också med ett glupande intresse af henne, och följderna däraf visade sig snart i ett manuskript, som en af bröderna upptäckte i stoppningen på en söndrig kontorsstol — det var nämligen det ställe, som mamsell Smith tillsvidare använde som förvaringsrum för sitt författareskap. Början af denna roman gifver en tillfyllestgörande antydan, om hurudan fortsättningen skulle blifvit, om icke brödernas gyckel gjort ett slut på hennes författareskap: »En rysligt kolsvart natt med blodröda skyar simmade på hafvet.»
Emellertid hade den unga Emilie under allt detta växt upp till en fager tärna med rikt svart hår, lifliga bruna ögon, fyllig barm, fasta armar och säkerligen åtskilliga liknande behag — som dock icke synas på den tidens litografier. Ansiktet, fast regelbundet, är icke tillräckligt fint för att tillhöra en italienska, eljest ligger det något sydländskt varmblodigt och lefnadsgladt öfver hela hennes själfsäkra uppsyn.[1] Det var ett rikt blod som rullade i denna vältacklade skärgårdsjäntas ådror. Också dröjde det icke länge, förrän friarna infunno sig. Tjugu år gammal stod hon brud med doktor Flygare och födde åt honom i ett femårigt äktenskap två barn.
Mycket är icke att säga om dessa år, som hon framlefde vid doktor Flygares sida. Det tyckes, som om hon under denna tid samlat sig, läst, mognat i tysthet och ökat sin erfarenhet om människorna. Ty hon följde ofta sin man på dennes ämbetsresor i Småland och lärde således därunder känna nya landskap och nya förhållanden.
Männen ha spelat en icke obetydlig roll i Emilie Flygare-Carléns lif — större kanske än i någon annan svensk romanförfattarinnas lif. Två år efter sin förste makes död sammanträffade hon i sin hemort, dit hon återflyttat, med häradshöfdingen Reinhold Dalin, en excentrisk och högt begåfvad man, den förste som väl framtagit och satt i rörelse de rika skatter, som bodde i hennes själ. De trolofvades, och äktenskapet skulle snart ägt rum, men han dog plötsligt, och hon stod åter ensam, med ett litet barn på sina armar, frukten af denna förbindelse.[2]
Nu, sedan Dalin väckt hennes håg för författareskap, var det som fru Carlén på allvar grep till pennan. År 1838 debuterade hon med romanen Valdemar Klein och under de närmaste åren följer en lång serie af romaner, som hastigt gjorde henne berömd och älskad öfver hela landet och snart äfven förde hennes rykte ut öfver Sveriges gränser.
1839 hade hon afflyttat till Stockholm, och 1841 ingick hon nytt äktenskap, med kungl. sekter Johan Gabriel Carlén.
- ↑ Bland den intimare manliga krets som omgaf henne tyckes hon hafva
gått under den särdeles betecknande benämningen sköldmön. Braun skrifver
åtminstone till Carlén, då han hemfört henne som brud:
Sedan vi träffades sist, har du öfver Rubicon farit;
slutit med äganderätt sköldmön, den hulda, i famn. - ↑ Det var den senare såsom författarinna bekanta Rosaura Katarina Carlén.