Från Stockholms synkrets/När sommaren nalkas
| ← En riksdagsreferent |
|
Då prinsessan gifte sig → |
När sommaren nalkas.
(Maj 1869.)
Sommaren är i antågande. Vi belysas hvarje dag
af den mest strålande sol, och vi hafva sett ångfartyg
på Nybroviken, där man ännu i förra veckan hade den
präktigaste skridskois.
Det är tid på att höra sig om efter sommarnöje. Man tycker om litet ombyte och skulle gärna bo på något annat ställe än där man i fjol stektes i solbaddet eller där man led så förskräckligt af vätan. Annonserna på »rum att hyra utom tullarne» studeras flitigt.
Hälst vill man bo vid saltsjön för att njuta af bad som man inbillar sig vara salta. En annons skildrar en liten treflig lägenhet med grönsaker, mjölk och dricksvatten, belägen vid sjö och med lätta kommunikationer.
»Det är just hvad vi behöfva,» utropar den sökande och vandrar till en kryddbod i Kungsbacken, där närmare underrättelse skall lemnas.
»Tre skilling såpa, sa’ jungfrun? Skall strax bli . . . Herrn frågar efter sommarnöjet? . . . Var det ett halft skålpund kaffe, lilla vän skulle ha? . . . Ja, det är mycket vackert, ligger vid sjö . . . Se, här är såpan! . . . Strax hitom Arboga . . . Förträffliga kommunikationer med Köping . . . Lilla vän tittar på kaffebönorna? Brasilianskt java, prima kvalitet, nyss inkommet . . . Fiskvatten kan herrn också få.»
Strax hitom Arboga! Tackar så mycket!
Från Kungsbacken går den sökande till ändan på Götgatan, där man får underrättelse om en annan sommarlägenhet vid sjö.
»En liten, mycket nätt lägenhet i Djurgårdsstaden,» får han till svar på sin fråga. »Alldeles inte långt till badhuset vid Lewenhaupts.»
Det är ett oskattbart nöje att gå från den ena stadsdelen till den andra och fråga efter sommarnöjen, och springa från Ladugårdslandstorg till Kungsbacken, från Kungsbacken till Götgatan, från Götgatan till Fredrikshof endast för att få veta hvar sommarlägenheterna finnas.
»Passande till sommarnöje» stod det en dag i en annons.
»Där har jag min affär!» menade en af de tusen sökande, glad öfver att ändtligen hafva funnit något riktigt passande.
Det var väl en liten nätt lägenhet med badhus, mjölk och grönsaker?
Nej, det var — en nästan ny kägellek med tvänne björkrotsklot, onekligen ett sommarnöje, men af hvilket man dock kanske icke har så stort nöje i det inre af en stor stad.
Men jemte käglorna och björkrotskloten utbjödos under samma öfverskrift en pulpet med flera lådor samt en i godt stånd varande vagga.
En kägellek, en pulpet och en vagga, alt passande till sommarnöje!
Den sökande afstår från att vandra till Tavastgatan och taga sommarnöjet i skärskådande.
Han sätter sig i stället på en liten ångbåt och far ut på upptäcktsresor.
»Teorien är visst bra,» säger han, »men praktiken är onekligen bättre.»
Så han sväfvar kring på det ödsliga haf, där ännu icke många farkoster synas, men så många flera isstycken. Han far vida som jagande falk, kommer både till Blockhusudden och Lidingöbro och långt in i Lilla Värtan, men kapten lägger icke i land vid något ställe. Det blåser för starkt.
»Jag måste i land och se på sommarnöjen,» förklarar han som är stadd på upptäcktsfärd.
Hu-u-u, hviner blåsten omkring honom.
»Herrn ser dem ju härifrån,» menar kapten och håller öppna sjön.
»Inte kan jag från ångbåtsdäck hyra sommarnöje,» klagar den sökande.
Snökorn börja flyga, smälta mot ångbåtens skorsten. men fastna i skägget på den som är ute och letar efter sin sommarfröjd. Solen har för länge sedan gömt sig i snömolnen. Blåsten tilltager.
»Jag lägger inte i land förr än vid Djursholm,» gifver kaptenen till känna.
»Kan jag inte få komma till Rödstugan?»
»Nej, jag aktar mig för den knuten i det här vädret.»
Ångbåten lägger ändtligen till vid Djursholm, men man har icke tid att gå i land. Återfärden anträdes genast.
Vädret är afskyvärdt. Han som är ute och letar efter sommarnöje klämmer sig fast vid skorstenen. Hatten blåser i sjön. Hårtestarne vilja göra sällskap.
Hagel, snö och vinterstorm!
Ingen restauration finnes om bord. Sommaren börjar vackert.
I djupaste mörker kommer ångbåten slutligen genom Lidingöbro, dock icke förr än några stycken af bron tagits med. Man nalkas Blockhusudden, och då fordrar sommargästen som en rättighet och anhåller som en nåd att varda satt i land.
Kaptens hjärta röres ändtligen, och af medlidande bifalles bönen. Den olycklige färdmannen drager rockkragen upp åt öronen och stretar af i blåsten in åt Djurgården. Han tänker gå raka vägen till Blå Porten för att få något värmande.
»Så här tidigt på våren går man till Blå Porten och inte till Hasselbacken,» säger han.
När han ändtligen hunnit fram, finner han ej mera något värdshus. Det hade brunnit ned på eftermiddagen.
——————