Från Stockholms synkrets/Vid påsk
Vid Påsk.
(April 1874.)
Med undantag af prester, lokomotivförare och
andra åkare, poliskonstaplar, kypare, tidningsskrifvare och
andra lykttändare, så har hela mänskligheten påsklof,
från och med talmannen i Första kammaren till och med
skolgossen i nedersta klassens förberedande afdelning.
Äfven kunglig maj:t och kronan brukar icke regera
under påsk, men det bör man kanske icke tala om.
Hvad det måtte kännas skönt att hafva påsklof! Att icke behöfva sitta vid skrifbordet eller stå vid kasten eller svettas vid pressen! Att få sträcka sig i en bekväm länstol med en bok i handen, en bok som man ej är tvungen att läsa, som man ej skall recensera, och med det ljufligaste påsklugn rundt omkring sig!
Det finnes verkligen människor som äro så lyckliga, tusentals människor. Måtte de rätt skatta sin lycka! Måtte de aldrig mer knota öfver sitt öde, äfven när detta synes dem som hårdast, ej ens då de i trettio graders kammarvärme sitta och gäspa öfver en något långt utdragen riksdagsförhandling, som hindrat dem från ett gladt aftonsamkväm eller ett trefligt småprat inter pocula eller en föreställning af den nyaste operan, den nyaste för oss, om också icke för Europa.
Vi som alldeles icke äro afundsjuka och hvilka liksom lykttändarne, presterne och åkarne veta att vi måste vara på vår plats, vare sig att denna är en predikstol, en kuskbock eller en snällpress, vi vilja gärna glädja oss åt den öfriga mänsklighetens ferier. Tidningsskrifvarne göra det så mycket hällre som det kan hända, att en och annan brinnande fråga också får påsklof, och det är alltid till fördel för den stackars tidningsarbetaren, till stor lättnad för dem som hafva till näringsfång att sysselsätta sig själfva och kanske ännu mera andra med politiska rykten, sammanställningar, utfunderingar samt hopläggningar af liknande skäl och bindande omständigheter inom statskonsten. Detta är ett af de allra svåraste och otacksammaste handtverk i hela samhället.
Hvilket arbete är det icke att lyssna till hvad alla andra »väl underrättade» hafva att förkunna, i synnerhet som det händer, att dessa måste uppsökas på de mest olika ställen, än i ämbetsverken, än på Kung Karls kafé, än i bankerna, på tidningsbyråerna, i de enskilda kabinetten, på parkett, i foyern — om vi hade någon — i östra allén . . . gud vet hvar.
Har man lyckats göra en någorlunda god skörd, ej sällan under medelmåttan, får man själf sedan hafva besväret med att tröska och skilja agnarna från hvetet. Det är icke lätt att veta hvad som är agnar och hvad hvete. Man måste vara mycket stark i den politiska varukännedomen. Efter tröskningen skall man samla i hop alt, och så kommer bakningen, det vigtigaste af hela tillverkningen. Förstår man ej att låta baket väl jäsa, att sätta till smakliga kryddor och gifva det hela ett lockande utseende, så har man ingenting för de kol man bränt och man förlorar allmänhetens förtroende. Det är därför ganska lugnt, när de politiska ryktena få påsklof. Då behöfver man icke äta sig förderfvad på de anrättningarna.
Mycket mindre skadligt är det att förtära ett halft tjog påskägg, i synnerhet om de äro naturliga. De onaturliga, vi mena de konstgjorda äggen, hafva ännu icke kommit riktigt i bruk här i landet. Dock träffar man äfven hos våra sockerbagare ett och annat konstägg, som kunde förtjäna att läggas bredvid de underbara ägg hvilka man ser i Paris på denna tid af året. Äfven Paris har sina naturägg, det är sant, men, oaktadt de granna färger i hvilka skalen äro målade, väcka de icke uppseende bredvid dessa praktfulla prof på yrkesskicklighet och konstslöjd som utställas af mästarne inom la haute confiserie och till hvilka vi troligen ännu hafva ganska långt, vare detta sagdt utan att vilja såra dem som här i Sverige försötma lifvet.
Ännu längre hafva vi kanske till dess man här hittar på att i påskägg skänka bort ej blott de dyrbaraste, utan äfven de mest storartade gåfvor. Att skänka ett par örhängen, ett par skjortknappar eller till och med ett armband och andra småsaker i guldsmedsväg, inlagda i ett ägg, det har man kunnat hitta på äfven hos oss, men ännu har man ej fallit på den tanken att gifva en kalesch eller ett par hästar i ett ägg. Man har icke ens hittat på att i ett påskägg skänka bort en förmaksmöbel, ett piano eller ett litet sommarnöje, utgånget från Ekmanska fabriken.
Tänk, om man kunde stoppa in en hel ministère i ett påskägg och gifva svenska nationen på påskafton! Vi mena en ny ministère eller åt minstone en som vore så upplappad, tåstött och klackad, att man kunde taga honom för ny och aldrig förr begagnad. Eller om man kunde få en kunglig teaterdirektion ab ovo! Det vore onekligen en rätt artig påskgåfva. Men sådant brukas icke i Sverige.
——————