Friska krafter
← Utpost |
|
Det ringer till otta → |
Friska krafter.
Till en teckning af Carl Larsson.
Han träder fram med öppen blick,
medveten om sin kraft,
och kramar valkig näfve hårdt
kring hammarns tunga skaft . . .
Där ute dagas alla re’n
på nattligt tunga skyn,
och sol skall stiga inom kort
vid horisontens bryn.
Å nyo gryr en arbetsdag,
en tung och mödosam,
men friska fläktar sopa bort
det unkna verkstadsdam;
och mödans son, ej mer en träl
vid bänk och ässja smidd,
i morgnad styrka blickar ut
mot himlens fria vidd.
Han träder fram . . . På honom främst
sitt ansvar tiden lagt,
med dåd och styrka bryta väg
för andens fria makt.
Hans värf det är, att spränga grund
för nya tidehvarf,
och tåligt, bland de månge en,
att mura hvarf på hvarf.
Han ser att randas skall en dag,
då nattens dimma flytt,
en folkens stora jubeldag,
då allt skall varda nytt;
då kvinnan stiger, stark och fri,
vid mannens sida opp,
en dag, då barnen bärga skörd
af fädrens tysta hopp.
Han träder fram . . . Han lyddes nyss
till morgonklockors ljud. —
Där vaknade väl tusen hem
vid deras maningsbud.
De ordna sig, de djupa led,
de komma, flock vid flock,
där arbetsskjortan gäller mer
än galonerad rock.
Han träder fram . . . Han äskar ord:
»kom med oss hvem som vill,
ty vet! att tiderna som gry,
dem endast höra till,
som sträfva i sitt anlets svett
kring seklets lystringsord,
i verkstad som vid krämardisk
och boktyngdt arbetsbord!»
»I våra led, i tidens här
för alla finnes plats . . .
och då skall knytas fridens länk
från stuga till palats. —
Där ute dagas alla re’n
på nattligt dunkla skyn,
och sol skall stiga inom kort
vid horisontens bryn!»