Utpost
| ← Tjugo år |
|
Friska krafter → |
Utpost.
Ensam, stödd mot bajonetten
stirrar han mot ljusnad sky,
och han ser hur öfver slätten
nattens mörka töcken fly.
Morgonfriska bataljoner
tåga fram i slutna led,
och trumpetens maningstoner
smattra öfver daggig hed . . .
Allvarsam han står, den unge,
i det röda morgonsken; —
men i närbelägen dunge
kuttra dufvorna från gren.
Mildt de bjuda honom luta
sig mot mossans hufvudgärd,
trötta ögonlocken sluta
för att glömma stormtung värld;
deras vingar skola vifta
svalka till hans heta kind,
och när stridens öden skifta,
vyssas han af västanvind;
han skall drömma om att våren
åter randats lyckosam . . .
och han lyssnar . . . men i snåren
blänka fiendens vapen fram.
Utfall ifrån fästningssidan: —
»Halt werda?» »Gif akt!» »Alarm!»
Ryckt ur drömmande förbidan
drar han blankt med senfull arm. —
Ställd på utpost, ung och modig,
ser han randad nu den dag,
då i strid, som rasar blodig,
han skall slå sitt första slag.