←  Tjugo år
Efterlemnade dikter
av Edvard Fredin

Utpost
Friska krafter  →


[ 97 ]

Utpost.


Ensam, stödd mot bajonetten
stirrar han mot ljusnad sky,
och han ser hur öfver slätten
nattens mörka töcken fly.

Morgonfriska bataljoner
tåga fram i slutna led,
och trumpetens maningstoner
smattra öfver daggig hed . . .

[ 98 ]


Allvarsam han står, den unge,
i det röda morgonsken; —
men i närbelägen dunge
kuttra dufvorna från gren.

Mildt de bjuda honom luta
sig mot mossans hufvudgärd,
trötta ögonlocken sluta
för att glömma stormtung värld;

deras vingar skola vifta
svalka till hans heta kind,
och när stridens öden skifta,
vyssas han af västanvind;

han skall drömma om att våren
åter randats lyckosam . . .
och han lyssnar . . . men i snåren
blänka fiendens vapen fram.

[ 99 ]


Utfall ifrån fästningssidan: —
»Halt werda?» »Gif akt!» »Alarm!»
Ryckt ur drömmande förbidan
drar han blankt med senfull arm. —

Ställd på utpost, ung och modig,
ser han randad nu den dag,
då i strid, som rasar blodig,
han skall slå sitt första slag.

1883.