Fruntimmers-Tidningar 1772 No 30
| ← N:o 29 |
|
N:o 31 → |
Fruntimmers-Tidningar.
*********************
N:o 30.
Stockholm, d. 14 Nov. 1772.
Böneskrift
Af det olyckliga Swenska Fruntimret, til
Almänheten; upsatt af Fru D**[1].
Huru ömt talar icke en Thomas för Folket? Huru torde icke ock de brister, som beswära wårt Kön, redan til hälften hafwa warit hulpne, om någon tagit sig wår Sak så nära an? Men, som dessa nu synas komma til sitt högsta, och wi hafwa ingen Thomas, som wårdar sig yppa detta för Almänheten, äro wi förtwiflade nog, at stjäla oss fram i egna kläder; och ehuru de efter den almänna anstalten äro ganska illa skurne, tro wi dock ej, at de kunna ådraga oss mera spe och förakt, än wi redan äro underkastade.
Fabeln berättar, at Philomela miste sin tunga, på det hon ej skulle kunna klaga sin nöd; wi tycka oss äfwen hafwa anledning, at tro, det wår Upfostran, i mörker och okunnoghet, härrörer af samma orsak. Men war Nöden hennes Läro-mästarinna, at wäfwa Bokstäfwer, så är hon ock nu wår, då wi med klämda hjertan och tårefulla ögon uti en oskyldig enfaldighet, drista oss denna Frihets-tiden, at blanda wårt klago-rop med det Almännas.
Ifrån längre intil närwarande tider, hafwa wåra Kläd-Ordningar förorsakat Riksens Ständer många brydsamma öfwerläggningar, och tör hända emot deras wilja ofta borttagit tiden för angelägnare ärender. Den ringa Frukt, som desse Lagar werkat på wåra sjelfswåldiga sinnen, tör ock hädanefter förorsaka ledsnad i dylika mål hos Lagstiftarena. Men huru woro wi lycklige, om den tiden i dess ställe anwändes, at tänka på wårt werkeliga bästa. Den ringaste Undersåte får ådagalägga sina Beswär; böra då wi allena påläggas tystnad, då wåra oförätter ej gå ut på mindre, än wårdslösande af den halfwa delen utaf Människo-slägtet, ända til at blottställa wåra lif, ära och gods, för de swåraste öden? Det låter hårdt, och hwem wil til et slikt utförande emot oss göra sig skyldig? Men saken blir på följande sätt bewislig:
Wi stackare weta ej stort, men det erfara wi, at det naturliga lifwet ej bibehålles utan födo och kläder; wåra Föräldrar och Förmän förlora tilgång til sina behof, nu den ena här, den andra där, och när utkomst och Näringar förswinna, faller Hushåldningen af sig sjelf.
En ömsint Moder, som föder et Flicke-barn til werlden, har en onaturlig orsak, at önska det qwaft af dagsljuset. Wåra Bröder hafwa wid misslyckade Förslag den trösten, at på en främmande Jord söka bröd eller död; men hwarest wilja wi uslingar komma? Wi äro liksom dömde, at uti elände förgås inom Gränsen. Wi knota billigt öfwer ödet, som ej låtit oss födas af Torpare och Bönder. Wi blefwo då eftersökte, och undgingo dymedelst en stor del af oss den nöden, at förtwifla i blygsel och hunger. Wår utbudna Års-tjenst föraktas hos högre och lägre. Man misstror oss om de sämre sysslor, och sedan Pigor börjat bli antagna til Jungfrur, hafwa de äfwen i den delen tilstängt wägen för wår utkomst. Wåra händers werk afwisas med förakt man ifrån man, under det, at wåra nödtorfter ej wilja låta sig nöja med så magra swar, och skulle nöden twinga oss utom Dygdens gränsor, ledo wi et billigt förakt, och dymedelst förwärrade wårt tilstånd.
Det fordrades en wigare Pensel, at afmåla det elände, hwartil wanan blottstält en stor del af oss; men så litet är wår sak ansedd, at ingen Advocat wil föringa sig så djupt, och taga den på sina axlar. Wi drista oss därföre sjelfwe i al blygsamhet fråga: om wi allena äro stängde ifrån al omtanka uti den Almänna Hushåldningen? Hwad brott wi gjort, som betagit oss Barna-rätt inom Fäderneslandet? Eller om det är så litet bewänt med wåra fattiga lif, at wi med tålamod böra underkasta oss deras försmägtande?
Wi föreställa oss, at den, som i någon sak beswärar sig, tillika föreslår Hjelpe-medel; ty drista wi oss äfwen, som nu komma, at bedja om wåra lif, at föreslå medel til deras bibehållande. Beware oss GUD ifrån, at på minsta sätt wilja betunga Rikets swagare tilgång på Skatter. Wi äro intet så dumdristiga Tiggare. Landets Wäl är wår ögnasten; och med hwad nit önska wi icke, at få utgöra en del til dess nytta!
Wåra öron blifwa ej wande wid nyttiga och alfwarsamma saker, men händelse-wis hafwa wi hört, at Riket är i saknad af närande Lemmar. Här säges i brist af Arbetare wara mycken illa häfdad Jord, och många nyttiga fält aldeles obrukade. Til wår olycka äro wi för späda, at i den delen gagna oss och Landet; men mån ej et byte skulle stå, at förmoda? Den styfwa och starka Bond-drängen kunde ju blifwa wid Plogen, och lämna oss Sy-nålen tillika med många andra lätta Werktyg och Näringar i fred? Kan det wäl klagas öfwer Folkbrist i et Land, där grofwa och starka Karlar bestrida sådana lätta sysslor, som kunde och borde blifwa en rikelig utkomst för alla fattiga och behöfwande Fruntimmer? Nu hindras de förra ifrån Landets ädlaste förkofring, under det, at de sednare i fattigdom och sysslolöshet försmägta. Wi lämna i wår enfaldighet til Almänhetens wisa ompröfwande, huru många Näringsgrenar af oss kunde bestridas, och töras ej sjelfwe gifwa Förslag däruppå, af frugtan, at reta för många Skrån emot oss.
Mån, för de hederligare af wår Kön, Kloster-Inrättning kunde wara skadelig uti et Land, där en uplyst Religion regerar? Kunde et wäl inrättadt Barnhus inom få år komma til stadga, hwarföre skulle man intet hos ädla sinnen göra sig samma hopp om Tilflygts-hus för Fruntimmer af Stånd, som nu flyta kring Landet, likt watnet om stenar? Många behöfwande och hederliga Fruar skulle med glädje åtaga sig Öfwer-inseendet, många wackra Slögder därifrån komma Riket til nytta, många Barn där få en skickelig upfostran för lindrig afgift, och Riket til slut få glädja sig öfwer sina wisa anstalter på samma sätt, som en Moder öfwer sina wältucktade Barn.
Til dåraktig och skadelig kärlek för oss äro wåra Herrar snart nog bewekte. Ack! at så wisst wårt werkliga bästa wille röra deras hjertan, och wi arma fingo blifwa wid lif, så länge GUD och Naturen det medgåfwe.
Huru wår Ära är uti et lika äfwentyr, utwisar wårt almänna förakt. Ingen Satyrisk Skrift hade någon smak, om wåra Försmädelsers salt wore utelämnat, och hwad behag hade de unga Bussarnes Sällskap, om wi ej utgjorde ämnet til deras samtal? Men detta blir dock ingalunda orsaken til wår klagan; wi gifwa dem al rätt, at häkla wåra swagheter. Wi erkänna dem sjelfwe med blödande hjertan, och medgifwa, at de äro alt begabberi wärde. Men det blir alles wår ödmjuka begäran, at det wisa och starkare Könet, må uptänka och anstalta om tilförlåteliga medel, huru wår weklighet i tid må afböjas, och wi således blifwa skickelige til de wigtiga ämnen, Naturen oss utsedt.
Den försigtiga Trägårds-mästaren wårdar aldramäst de späda Plantorna, wäl wetandes, at han utom deras flitiga skjötsel förlorarhoppet om en god Frukt. Wi understå oss äfwen hysa den förmätna inbillningen, som skulle wi både gagna och fägna Människo-slägtet med wåra Dygder, om någon gjorde sig beswär med wår upfostran. Wi wäxa nu så tilsägandes up, som et ogräs; wår Själs ädla egenskaper blifwa i brist af ryckt förqwafde, och wårt medfödda fördärf tager på slutet en sådan stadga til sig, at det skadar både oss, och til wälförtjent straff wåra missundsamma Ledare.
* * *
Johanna Gray,
Eller Religionens Seger öfwer Kärleken,
af H:r Young. Slutet.
Nu nalkas det hiskeliga ögnablicket: Bödlarna klifwa fram, Bilan uplyftes, slaget skal nu ske. Hennes Wänner, som stå omkring henne, och i tysthet gråta, upfylla detta Dödsens Tempel med sorg och fasa. - - Skal jag här afbryta min klagofulla Målning, eller skal jag förut omtala något, som Efterwerlden aldrig lärer tro? - -
Sannerligen, det finnes aldeles ingen ting utom Religionen, som kan gifwa det Hjeltemod, hwarmed denna unga Prinsessan mottog Döds-hugget[2]. Stilla och nögd at offras, stiger hon fram, omfamnar sin Gemål och sin Far, trycker dem några ögnablick mellan sina armar, och talar så til dem dessa sista orden[3]: „Obetänksamheten af Eder blinda ömhet har ej förargat mig: det är mig en glädje, at se Eder så högt wärdera mitt lif; men förlåten, om jag lyckönskar mig öfwer den styrka jag haft, at göra Himmelen et offer af Edra hufwuden, som äro mig flere resor kärare, än mitt eget, men som samwetet nu förbudit mig at frälsa. (Wid hon sade dessa orden, omfamnar hon dem andra gången.) Men, fortfor hon widare, jag har anledning at tro, det mitt Blod tilfredsställer Lagarna, och at I ännu hafwen Nåd at förwänta. Uti döden är nu för mig ej mera någon bitterhet: den har aldeles förswunnit uti dessa sista famntagen, alt hwad för mig nu följer, är idel salighet och frid. Ack! stillen då Edra onyttiga och omåttliga tårar, och söken ej längre at afhålla mig ifrån det lugn, som på mig wäntar!„
Sedermera wände hon sig til Bödlarna, och med et behagligt småleende, som witnade om hennes förnöjelse, tiltalte dem således: „Sägen Eder Drottning, at jag tackar henne för min död. Jag förlorar mycket litet, då jag lämnar henne Engelska Thronen, emedan mig däremot tilfaller en ewig Salighet. Det är hennes hämd, som jag har at tacka för denna Lycksaligheten, och döden war den enda hämd, som stådt i hennes magt. Huggen til.„
Sjelfwa Rom kunde ej utan tårar afhöra Berättelsen om hennes ömkeliga Död, och den oförsonliga Maria gaf omsider et sent och onyttigt medlidande rum uti sitt hjerta.
STOCKHOLM,
Tryckte hos Wennberg och Nordström, *1772
- ↑ Denna Böneskrift är wäl tilförene, och särskilt, tryckt (Stockh. i Kgl. Finska Tryckeriet, 1770, 8 sidd. i 4.) men förtjenar, både som et Swenskt Original, och för dess märkeliga Innehåll, et rum i dessa Tidningar.
- ↑ Hon wälsignar Stormen, som med sådant wåld anfallit hennes Själ, och Martyrernas hela Frimodighet segrar nu uti hennes hjerta.
- ↑ Änglarna hörde dem, och i Himmelen wardt en hastig och stor frögd.