Gösta Berlings saga/Kapitel 07
| ← Gösta Berling, poeten |
|
Balen på Ekeby → |
LA CACHUCHA
STRIDSHÄST, stridshäst! Du gamle, som nu står tjudrad på åkern, minns du din ungdom?
Minns du kampens dag, du modige? Du sprängde fram, som om du hade burits av vingar, din man vajade över dig som fladdrande lågor, på din svarta bringa glänste stänk av blod bland löddrigt skum. I seltyg av guld sprängde du fram, marken dånade under dig. Du skalv av fröjd, du modige. Ah, vad du var skön!
Det är en grå skymningsstund uppe i kavaljersflygeln. I det stora rummet stå kavaljerernas rödmålade skrin utmed väggarna, och deras helgdagskläder hänga på krokar i vrån. Eldskenet ur den öppna spiseln spelar på vitrappade väggar och på gulrutiga gardiner, som dölja väggarnas sängskåp. Kavaljersflygeln är intet kungligt gemak, ingen seralj med stoppade divaner och mjuka kuddar.
Men därinne höres Lilliecronas fiol. La cachucha spelar han i skymningen. Om och om igen spelar han den.
Skär av strängarna, bryt sönder stråken! Varför spelar han denna fördömda dans? Varför spelar han den, då Örneclou, fänriken, just ligger sjuk i giktplågor, så svåra, att han inte kan röra sig i sängen? Nej, ryck fiolen från honom och kasta den mot väggen, om han inte vill sluta!
La cachucha, är den för oss, mästare? Skall den dansas över kavaljersflygelns gungande golvtiljor, mellan trånga väggar, sotade av rök och feta av smuts, under detta låga tak? Ve dig, så du spelar!
La cachucha, är den för oss, för oss kavaljerer? Ute tjuter snöstormen. Ämnar du lära flingorna dansa i takt, spelar du för yrvädrets lättfotade barn?
Kvinnokroppar, som skälva under det heta blodets pulsslag, små sotiga händer, som ha kastat grytan för att gripa kastanjetterna, nakna fötter under uppskörtade kjolar, gård, belagd med marmorflisor, nedhukade zigenare med säckpipa och tamburin, moriska arkader, månsken och svarta ögon, har du detta, mästare? Eljest låt fiolen vila!
Kavaljerer torka sina våta kläder framme vid brasan. Skola de svänga om i höga stövlar med järnskodd klack och tumstjock sula? Genom alnsdjup snö ha de vadat hela dagen för att nå björnidet. Tror du de skola dansa i våta, rykande vadmalskläder, med den lurviga nalle till moatjé?
Aftonhimmel, glittrande av stjärnor, röda rosor i mörkt kvinnohår, ängslande ljuvhet i kvällens luft, olärd plastik i rörelserna, kärlek, stigande ur jorden, regnande från himlen, svävande i luften, har du detta, mästare? Eljest varför tvinga oss att längta efter slika ting?
Grymmaste av människor, blåser du till strids för tjudrad stridshäst? Rutger von Örneclou ligger i sin säng, fängslad av giktplågor. Spara honom de ljuva minnenas kval, mästare! Också han har burit sombrero och brokigt hårnät, också han har ägt sammetsjacka och dolkbesatt gördel. Spara den gamle Örneclou, mästare!
Men Lilliecrona spelar la cachucha, ständigt la cachucha, och Örneclou plågas såsom älskaren, då han ser svalan taga vägen till den älskades fjärran boning, såsom hjorten, då han av det ilande drevet jäktas förbi den läskande källan.
Lilliecrona tar för ett ögonblick fiolen från hakan.
»Fänriken, minns fänriken Rosalie von Berger?»
Örneclou svär en dyr ed.
»Hon var lätt som en ljuslåga. Hon glimmade och dansade som diamanten i stråkens spets. Fänriken minns henne nog från teatern i Karlstad. Vi sågo henne, när vi voro unga, minns fänriken?»
Om fänriken mindes! Hon var liten och yr. Sprittande eldig var hon. Hon kunde dansa la cachucha. Hon lärde alla ungherrar i Karlstad att dansa cachucha och knäppa kastanjetter. På landshövdingens bal dansades ett pas de deux av fänriken och fröken von Berger, kostymerade som spanjorer.
Och han hade dansat så, som man dansar
under fikonträd och plataner, som en spanjor, en riktig spanjor.
Ingen i hela Värmland kunde dansa cachucha såsom han. Ingen kunde dansa den, så att det var värt att tala om det, mer än han.
Vilken kavaljer förlorade inte Värmland, då gikten förstelnade hans ben och stora knölar växte ut över ledgångarna! Vilken kavaljer han hade varit, så smärt, så vacker, så ridderlig! Den vackre Örneclou kallades han av dessa unga flickor, som hade kunnat råka i dödlig fejd om en dans med honom.
Så börjar Lilliecrona igen la cachucha, ständigt la cachucha, och Örneclou föres bort till gamla tider.
Där står han, och där står hon, Rosalie von Berger. Nyss voro de ensamma inne i toalettrummet. Hon var spanjorska, han spanjor. Han fick kyssa henne, men varligt, ty hon var rädd för hans svärtade mustascher. Nu dansa de. Ah, såsom man dansar under fikonträd och plataner! Hon viker undan, han följer, han blir djärv, hon stolt, han sårad, hon försonande. Då han till sist faller på knä och mottar henne i sina utbredda armar, går en suck genom balsalen, en suck av hänförelse.
Han hade varit som en spanjor, en riktig spanjor.
Just vid det stråkdraget hade han böjt sig så, sträckt armarna så och satt fram foten för att sväva fram på tå. Vilken grace! Han hade kunnat huggas i marmor.
Han vet inte hur det har gått till, men han har fått foten över sängkanten, han står upprätt, han böjer sig, han höjer armarna, knäpper med fingrarna och vill sväva fram över golvet på samma sätt som förr, då han begagnade så trånga blankskinnsskor, att strumpfoten måste klippas bort.
»Bravo, Örneclou! Bravo, Lilliecrona, spela liv i honom !»
Foten sviker honom; han kan inte komma upp på tå. Han sparkar med ena benet ett par gånger, mer kan han inte, han faller åter ned på sängen.
Vackra señor, ni har blivit gammal.
Kanske señorita också är det?
Det är endast under Granadas plataner la cachucha dansas av evigt unga gitanas. Evigt unga, såsom rosorna äro det, därför att varje vår kommer med nya.
Så är då stunden kommen att skära av fiolsträngarna.
Nej, spela, Lilliecrona, spela la cachucha, ständigt la cachucha!
Lär oss, att fast vi i kavaljersflygeln ha fått tröga kroppar och stela leder, vi till känslorna alltid äro desamma, alltid spanjorer!
Stridshäst, stridshäst!
Säg, att du älskar trumpetstöten, som narrar dig hän i galopp, om du också drar din fot blodig på tjudrets järnlänkar!