Gamla brev/15
| ← XIV. |
|
XVI. → |
XV.
Men märk nu, hur ödet ledde mig, hur allt
skulle sammansvärja sig för att öka mitt elände.
Just då, när jag som livligast kände förbannelsen
att till ingen nytta vara kedjad fast vid en
kvinna, vilken för varje dag visade sig för mig
som allt mera ordinär, allt mindre lik en bild
av den människa, vilken jag nu blott alltför
väl visste, att jag skapat mig själv, då kom hon
en dag med glädjestrålande ögon och berättade
mig, att vår lycka skulle bli fullständig, och att
vi skulle få ett barn.
Hur denna höst gick och efter den vintern, det kan jag ej säga dig. Det är ju så, att den ena skall böta med sitt lidande för den andras lycka. Det är ju så, att den som ej förstår att söka och finna lyckan, går den förbi, och han skall endast kunna se, huru andra taga därav med fulla händer.
Förut hade jag emellertid lyckats att lägga band på mig, och det hade ofta förvånat mig, att Gertrud ingenting syntes märka av min förändrade sinnesstämning. När man offrar för mycket, ser du, så märker man det till sist själv, och naturen, som är sund, säger stopp för offervilligheten. Men den, för vilken man offrat, märker ingenting. Hon bara tager emot, tager med fulla händer och drömmer ej om, att hennes rikedom gör en annan fattig.
Detta var, vad Gertrud gjorde med mig. Jag såg hennes lycka växa med varje dag, som gick, och jag tänkte på, hur allt kunde hava varit, om hon blott med ett ord hade sagt mig, att jag icke var så ensam om mitt lidande, som jag trodde. Men hon tänkte aldrig ditåt. Hon trodde, att allt för mig var, som det skulle vara, endast därför att hon var lycklig. Hon anade ej, att hennes barn ännu fullständigare dödade mitt, min andes barn, mitt livs förhoppning.
Det värsta var dock, att hon dog. Du kan ej tänka dig detta. Ty jag vet, att man kallar sådant för onaturligt. Hon dog och barnet med henne. Det skedde en dag i början av april, det är för övrigt ej långt ifrån att vara jämnt en månad i dag sedan det skedde. Jag har ej ännu hunnit glömma den stund, då jag stod vid hennes dödsbädd.
Jag säger dig — det var icke sorg, som fyllde mig då. Det var raseri. Som i en dröm såg jag läkaren och sköterskan gå omkring varandra i det skumma rummet, där jag satt på bädden och höll min hustrus hand i min. Hela tiden var jag fylld av den enda, allt uppslukande känslan av, hur meningslöst hela detta uppträde var. Den ohyggliga förlossningsprocessen, efter vilken barnet framtogs dött, febern, som följde, den fasansfullt långa natten — allt detta gick mig förbi, som om jag varit långt borta och endast vetat, att nu trodde alla, att det var jag, som led. Min hustru drog mig till sig och viskade till mig, att jag gjort henne så lycklig. En liten stund därefter var allt slut, och läkaren förde mig bort för att tvinga mig att söka en stunds vila.
Men då sörjde jag icke henne. Jag sörjde över huvud ingen, icke ens mig själv. Jag lät utan motstånd föra mig bort, och när jag blev ensam, grät jag som ett barn i mörkret, grät av den mest ohyggliga nervositet. Jag tror, att om jag haft ett vapen till hands, skulle jag hava dödat mig, utan att veta, vad jag gjorde. Och legenden hade kommit ut, att jag ej kunde överleva min hustru.
Det kan man ju också säga, att jag icke kunnat. Ty det som nu lever kvar av mig, är icke mycket värt. Men jag avundas henne, avundas henne med en känsla av förtvivlans bitterhet, emedan hon dog i sin illusion, dog, innan hon hann mer än på sin höjd ana, vad ont livet kan bjuda en människa. Hon dog, innan hon lärt sig se på mig med samma ögon, som jag betraktade henne. Kanske skulle hon på sitt sätt haft lika rätt som jag. Men det hade också varit rättvist. Och denna rättvisa får jag aldrig.
Det är förfärligt att ej kunna vända sig till de levande för att få rättvisa. Det är det, som fängslar mig vid den döda, starkare än om jag sörjde henne av hela min själ.»