Gamla brev/17
| ← XVI. |
|
XVIII. → |
XVII.
Hur länge jag sedan satt i mina tankar,
vet jag icke. Jag vet blott, att när jag åter
kom till mig själv, hade hela min överretning
försvunnit, och jag erfor en känsla av befrielse
och av lättnad, som om något i hela min tillvarelse plötsligt och oförberett hade bytt färg.
På samma gång kände jag det, som om något
främmande och nytt, på en gång svalkande och
starkt, arbetade sig fram inom mig. Jag fick
den underliga känslan av att stå inför ett nytt
skede i mitt liv; och denna känsla hade icke
karaktären av ett avgörande beslut — det var
alls icke något, som jag själv kunde eller ens
behövde göra — utan den var fylld av det
dunkla medvetandet, att på något för mig
ofattbart sätt en vändning inträtt i hela mitt öde.
Jag hade väntat, att jag efteråt skulle känna mig förbittrad mot den man, vilken jag givit ett så hänsynslöst förtroende och på samma gång satt jag och väntade, att min gamla fruktan skulle återkomma. Men intet av vad jag väntat inträffade. I stället greps jag av en underbar ro. Alla föremål omkring mig visade sig med bestämda, säkra konturer, fingo ett utseende, som på ett obeskrivligt välgörande sätt syntes mig naturligare, än vad som under en hel månad varit fallet. Jag satt i skymningen, men såg min värld klarare än på länge vid dagsljus, jag märkte, att jag längtade efter det fulla dagsljuset, som jag på länge icke hade tålt att se, i mina öron ljödo som ett milt eko av de ord, vilka jag nyss hört med en ton av obeskrivligt lågt välljud uttalas över mitt huvud — »stackars vän» — och i min själ steg som en varm våg känslan av tacksamhet mot den man, vilken uttalat dem.
Plötsligt fick jag den idén, att jag ville se ut. Och gripen av begäret att se något annat än de fyra väggarna i mitt rum, drog jag upp gardinen och märkte att det var fullmåne. Det slog mig, att jag under de föregående aftnarna icke lagt märke därtill, ehuru månen naturligtvis även då lyst lika klart som nu, medan jag i min upphetsning strövat omkring, slutande mig inom skalet av min egen bitterhet. Någonting hade brutit igenom detta skal, så att jag åter kunde se omkring mig, och med ett nästan nyfiket begär att få se stod jag i fönstret och stirrade ut över slätten.
Som om jag upptäckt, att jag i min närhet haft en vän, vilken ägt outtömliga skatter av godhet och sinnesfrid att bjuda mig, men som jag länge försummat, betraktade jag denna slätt, vilken sträckte sig så underbart vid i månens bleka majdager. En lätt dimma steg över slätten, knappast en aln över marken, som ett mjukt flor låg den över det korta gräset, ljus, oändligt ljus verkade hela denna yta, så att även den mörka skogen fick ett återsken av dess glans, blev mjuk, mildrad, nästan ljus även den. Och över hela denna tavla vilade den bleka, klara himmelen, som syntes hämta sitt ljus från denna strålande jord, vars yta den berörde vid horisonten.
Fåfängt skall jag söka att beskriva det underbara intryck, vilket åsynen av denna tavla gjorde på mig, jag, som så länge glömt, att något existerade utanför min egen pinade tillvaro. Jag stod där, till dess att jag tyckte mig bliva till ett med denna natur, smälta samman därmed, som älven försvinner i havet. Och när jag vaknade ur mina drömmar, gick jag helt sakta till skrivbordet och tog fram en packe av brev, som jag hade fått ett efter ett, på resor under veckor av skilsmässa, men som jag sedan aldrig genomläst. Det var Gertruds brev, och de lågo ordnade i min låda, omknutna med ett band. Det var min hustru, som en gång gjort det åt mig. Själv hade jag aldrig tänkt därpå, och jag mindes i detta ögonblick, att hon, när det skedde, hade förebrått mig mitt slarv.
Det slog mig nu, att hon kanske menat mera, än hon sade, och jag tyckte, jag ännu kunde se hennes blick, vilken uttryckte något, som kanske var en besviken förhoppning, när hon först upptäckte, att hennes brev lågo oordnade i min låda, sammanblandade med min övriga korrespondens. Jag satt och vände denna lilla packe brev i mina händer, men jag undrade icke över, vad som föranlett mig att just nu söka fram dem ur den gömma, där de så länge legat, olästa och glömda. Det föreföll mig endast helt naturligt, att jag skulle läsa dem just nu, och att de kanske skulle säga mig något, som jag icke vetat. Jag tog fram dem ett efter ett, och jag fann, att de lågo där alla — i kronologisk ordning — från de första fästmöbreven med sin barnsliga, osäkra handstil till det sista årets brev, när jag lämnat henne ensam under en vecka för en affärsresa. Det var helt kort innan hon dog. Och jag såg på dessa kuvert, hur hennes handstil med åren förändrats. För första gången märkte jag, att den hade ett tycke av min egen.
Jag märkte detta med en känsla, som på ett obeskrivligt sätt gjorde mig ont, och jag höll just på att lägga dem undan igen, när min blick föll på ett tjockt kuvert utan poststämpel eller utanskrift. Det låg underst i packen och syntes vara ditlagt med avsikt. Åtminstone flög den tanken igenom mig, och med en känsla av plötslig förfäran betraktade jag detta vita kuvert, vars innehåll jag icke kände.
När jag brutit det, fann jag, att det innehöll ett brev, och att detta brev var till mig. Det var daterat just under den vecka, då jag sista gången lämnat henne ensam, och kuvertet gömde, utom det brev, som jag ej vågade läsa, en hårlock och ett porträtt, som tydligen var taget under den allra sista tid, hon levde.
Dessa båda föremål fyllde mig med den mest obeskrivliga känsla. Hon ville tala till mig ännu en gång, hon ville, att jag skulle minnas henne. Hon hade alltså vetat och dock icke vetat, talat och tegat, tackat mig i dödens ögonblick och dock lidit, innan hon dog.
Jag grep darrande efter det brev, som jag ej vågade läsa och dock måste, och i krampaktig sorg läste jag det från den första raden till den sista.