Gamla brev/3
| ← II. |
|
IV. → |
III.
Det säges, att det är tungt att sörja sin
hustru. Jag vet det icke. Jag vet blott, att det
är tyngre att icke sörja henne.
Dagen efter begravningen gick jag tidigt på morgonen till skolan, och som om ingenting hänt, ämnade jag träda in i klassrummet, där mina elever väntade mig. Då mötte jag i korridoren rektorn, vilken gav mig handen och med ett, som det föreföll mig, besynnerligt uttryck både i min och röst frågade mig:
»Kommer verkligen lektorn i dag?»
»Naturligtvis kommer jag.»
Han tryckte min hand och sade mig ett par ord, varmed han ville betyga mig sin synnerliga högaktning. Jag fick ögonblickligen det intrycket, att han talade ironiskt, och med en känsla av förstämning inträdde jag i klassen. Vad menade han? Syns det verkligen på mig, att jag icke sörjer? Ville han säga, att det varit mera passande, om jag stannat hemma ett par dagar, eller ville han verkligen endast säga, vad hans ord inneburo, nämligen att det är storartat, när man lägger band på sina känslor för att endast kunna göra sin plikt? I detsamma kom jag att kasta mina blickar på lärjungarna, vilka vid mitt inträde hade rest sig upp och stående hälsade mig, medan jag gick fram mot katedern. Det var ett påtagligt allvar över allas ansikten, något av en högt uppskruvad stämning, som fyllde hela rummet och nästan tycktes förena sig till en luftström av beklagande, vilken gick direkt till mig, omvärvde mig och ville avtvinga mig ett tack för denna medkänsla, vilken hos dessa femtonåringar säkert hade en helt och hållet romantisk natur. Jag måste vända mig bort för att dölja det skarpa leende, som var nära att röja mig, och när jag kände mig i stånd att tillräckligt behärska mitt anlete, uppfordrade jag ynglingarna med en nick att sätta sig ned och började lektionen som vanligt, utan att låtsa om deras deltagande.
Jag märkte, att det föll något som av besviken väntan över denna samling av gossar, och det var med möda, jag kunde hålla mig uppe, till dess att lektionen var slut. Jag gick hastigt ut, smög mig en bakväg undan mina kamrater och tillbragte rasten på en del av gården, där ingen plägade uppehålla sig. Genom fönstren såg jag dock, hur man inifrån den stora byggnaden följde mig med medlidsamma blickar, vilka jag ej kunde möta, och ju mera jag bemödade mig att icke se åt detta håll, desto tydligare kände jag, hur allas ögon sökte mig. De tio minuter som rasten räckte, föreföllo mig så onaturligt långa, att jag två gånger måste se på mitt ur, för att övertyga mig om, att icke tiden stod stilla, och när jag äntligen hörde skolklockan ringa, kallade den mig in för att i ett nytt klassrum möta samma beklagande miner, samma deltagande, stumma hälsning. Fyra gånger genomgick jag under förmiddagens lopp denna tortyr, och när äntligen befrielsens timme slog, uppehölls jag i korridoren av en kamrat, vilken med ett tungsint uttryck i ögon och röst beklagade sorgen. Jag tyckte, att jag kunde ha slagit honom i ansiktet.
Jag ilade hem som förföljd av onda andar, jag gick bakgator för att icke möta någon bekant, och jag andades icke ut, förrän jag åter stod i mitt rum, vetande, att dörren var stängd bakom mig, och att ingen mot min vilja kunde störa min ensamhets rätt.