Gamla brev/4
| ← III. |
|
V. → |
IV.
Jag har försökt att taga ned mina böcker
på nytt, börja mina studier ånyo på den punkt,
där jag för över fyra år sedan släppte dem.
Men det går icke. Denna förfärliga klara dager,
vilken under vårens långa eftermiddag fyller
mitt rum, är fasansfullt omöjlig för allt samlat
arbete. Jag går fram och åter och ser på den,
känner liksom genom alla porer, hur vårsolen
silar sig in i hela mitt väsen och bringar mina
tankar i oordning. Med förbittring tänker jag
på, att vintern varit så lång, så mörk och så
trist, att ovanan vid ljuset gör mig orolig, som
om ljuset vore en plåga och mörkret en välsignelse.
Längtande efter den stund, då skymningen
skall komma och lampans matta ljus
bringa mina tankar i ordning, går jag fram
och åter, och hela tiden grubblar jag över,
att jag ej kan pressa minnet av de år, som
varit, ut ur mitt liv.
Det är underligt, att man ej kan binda sitt eget öde vid en annans, utan att detta skall förvirra hela ens liv, bringa det i oordning. Ännu underligare är det, att när anledningen till denna oordning bortfallit, harmonien mellan mig och min värld ändå icke vill återkomma. Och medan jag tänker på detta, slår det mig, att anledningen till, att min hustru och jag skildes åt — eller att jag skildes från min hustru — det var, att jag redan från början kände, att mitt liv med henne ej kunde bliva vad det först var. Det var hon, som rubbade ordningen i mitt liv, och jag tror, att jag redan tidigt under mitt äktenskap hade förnimmelsen av, att hon var mig till hinders.
Varför skulle hon göra detta? Vad var det i hennes natur eller i min, som gjorde, att jag redan tidigt, medan ännu min känsla för henne var så brännande stark, att jag förebrådde mig det som en låghet, dock städse gick och bar på den känslan: »hon står mig i vägen. Den bana, som skulle bära mig fram, är stängd genom henne»? Jag har grubblat över, varuti detta låg, och jag har aldrig kunnat finna det. Jag vet blott, att jag ständigt kände det, som om hon höll mig tillbaka, liksom fjättrade mig vid sig, band mig vid den värld av drömmar och ro, som var hennes, och utanför vilken hon aldrig kom.
Jag märkte detta tydligast, när vi flyttade till Stockholm. Hon hyste en besynnerlig fruktan för den stora staden, en barnslig, naiv, nästan trolldomsbunden motvilja mot allt, vad som här mötte henne. Hon fruktade gatorna med deras folkvimmel och buller, isynnerhet promenaderna, där stadens bekanta personligheter möta varandra. Hon fruktade de höga husen, med deras många våningar, mängden av familjer, vilka trängdes under samma tak. Teatrarna, kaféerna, de överfyllda matsalarna, slamret av tallrikar, sorlet av röster och skratt, virrvarret av detta uteliv, som tränges i det elektriska ljuset, spårvagnarnas klockor, telefonernas ringande, skämtet hos den värld, vars livskänsla yttrar sig som ironi och en smula lättfärdigt skämt — allt detta fruktade hon, fruktade det, som om det innebure en fara för henne själv. Och förde jag henne ut bland människor, så följde hon mig. Men mitt bland livligt skämt eller intressanta debatter satt hon tyst och sluten, svarade på varje tilltal med trötta leenden och frånvarande svar. Mitt i ett samkväm kunde jag ertappa mig själv med, att jag satt och betraktade henne, och när jag då mötte hennes blick, vilken syntes bedja mig om att föra henne hem, kände jag, hur energien frös bort i mitt väsen, orden stelnade på min tunga, och jag förstod blott, att den värld, som måste vara min, kunde aldrig bliva hennes. Hon gick utanför den, om hon ock kväll efter kväll följt mig i samkväm med de människor vilka jag ej kunde umbära, om jag ej ville begrava mig själv.
Vad hjälpte det mig, om hon, när vi blevo ensamma, med ett uttryck av lycka, som ibland gjorde mig helt varm om hjärtat, smög sig tätt intill mig och sade: »Nu är jag ensam med dig. Nu få vi gå hem»? Vad hjälpte det mig, om jag kände, hur hennes känslor levde kvar med samma intensitet som förr, att hon älskade mig högre än allt annat på jorden? Hon älskade mig, så som hon kunde älska. Men hon älskade mig ej så högt, att hon för min skull kunde bryta igenom skalet av sin egen natur och tillsammans med mig tvinga oss båda fram genom livet.
När vi skulle flytta till Stockholm, bad hon mig, att jag skulle skaffa oss en våning, vilken låg långt borta från de stora stråkvägarna, och där vi kunde se en flik av landet. Jag gjorde så, och vid ett fönster, som finnes i den våning, vilken nu är stängd, plägade hon sitta med sin bok eller med sitt arbete. När jag hämtade henne för en promenad, ville hon alltid gå utåt slätten eller inåt skogen. Hon sade det med en blick, vilken jag icke kunde motstå. Och jag följde henne, fylld av en besynnerlig känsla av vemod och motvilja. Det var, som om hon arbetat på att draga mig bort från livet och till sig, eller rättare — tillsammans med sig själv utanför hela det liv, som jag måste leva. Och när umgängeslivet gjorde sina krav gällande, voro hennes ord alltid: »Kan du icke gå ensam? Du tycker det är roligt, men jag trivs bäst, när jag sitter hemma och väntar på dig.»
Det lönade sig aldrig att tala vid henne om sådant, visa henne, vad hon egentligen begärde av mig, visa henne, att sådan som världen nu en gång var, strävade hon egentligen varken till mer eller mindre än att hålla mig kvar på min plats som en stackars lektor, vilkens enda möjlighet till ökade inkomster låg i att öka antalet av privata lektioner. När jag talade därom och sökte visa henne, hur dåraktigt hon handlade, lyssnade hon alltid uppmärksamt till mina ord, och jag trodde gång på gång, att hon givit mig rätt. Hon motsade mig aldrig, och hon betraktade mig städse med en min, som om hon tänkt detsamma själv och endast saknat energi att utföra sina tankar. Men jag märkte snart, att så icke var fallet. Mina ord hade i stället susat henne förbi, utan att ens stanna i hennes minne. Och som en lycklig sömngångare gick hon sin väg för sig, obekant med den värld, vari hon levde. När jag talade till henne om detta, väckte jag henne ej ur hennes villa. Jag endast störde henne för en kort minut. När hon hörde på mig, voro hennes tankar långt borta, och vad jag sade, var henne en pina, som hon blott till en tid kunde dölja för mig.
Men säkrare, hastigare, mera obevekligt än den mest allvarliga anledning till oenighet och schism skilde mig detta drag i hennes natur från min hustru. Jag tror ej att hon anade, hur främmande hon småningom blev mig, och hur skarpt jag kände klyftan mellan henne och mig. Jag tror ej, att det ens föll henne in, att detta på allvar kunde avlägsna mitt hjärta från hennes. Ty märkte hon någon gång en retlighet eller tecken till missnöje från min sida, trodde hon aldrig att denna misstämning gällde henne. Hon oroade sig endast över, att jag var så nervös. Hände det, att hon talade till mig, och jag någon gång icke svarade, likgiltig som jag blivit för hennes intressen, liksom hon blivit det för mina, kallade hon mig tankspridd och skämtade däröver. Gick jag i vrede och lämnade henne ensam, förebrådde hon mig min häftighet och trodde, att jag ångrade mig. Ja, jag ångrade mig också. Men icke som hon trodde. Jag ångrade den dag, då jag första gången mötte hennes blick, vilken lovade, vad hon själv aldrig kunde hålla. Jag ångrade, att jag — när nu allt var som det var — icke behärskade mig bättre. Men jag ångrade icke de känslor, vilka dikterade mitt handlingssätt, och om vilka hon icke var medveten. Jag befraktade dem som en rättvis följd av min antipati mot en ofruktbar, stelnad och vissen drömsjuka, vilken, likt en mur, som är under byggnad, strävade att dagligen hopa sten på sten, vilka till sist skulle stänga både henne och mig från det liv, där jag ville deltaga och verka.
Detta stod emellan oss som en pina, en beklämning, en gnagande sjukdom, vilken tärde på livskraften i vårt samliv. Det blev småningom allt tystare mellan oss, en hemsk tystnad som skrämde mig och jagade mig från hemmet, kastade mig in i en virvel av nöjen och arbete, varur jag först vaknade, när jag känslolös och häpen satt vid hennes sista bädd.
Det rådde skymning i rummet, där min hustru låg, och där ett ord från läkaren plötsligt gav mig vissheten, att jag satt vid Gertruds dödsbädd. Ofta i förbittrade ögonblick hade den tanken rusat som med eld genom min hjärna, att döden en dag kanske kunde göra mig fri. Denna tanke hade sysselsatt mig så ofta, att jag blivit liksom förberedd på, vad som skulle komma. Därför träffade mig också läkarens ord, icke som ett häftigt slag, ej som något skarpt, vilket slet i mitt hjärta, ej som något av allt det, varmed skägglösa poeter pläga beteckna den känsla, varmed en man mottager dödsbudet om den kvinna, han en gång älskat. Som något dovt, långt ifrån kommande bud om ett åskväder, vilket jag måste uthärda utan fruktan, för att himlen åter skulle bli klar, hörde jag dessa ord, vilkas verklighet jag kände med en sådan intensitet, att jag ej ens gjorde läkaren en enda fråga. Jag blott satte mig ned och tog Gertruds hand i min, liksom om jag beslutat mig för att uppfylla en plikt. Så satt jag i timmar, böjde mig ned och mottog de ord, varmed hon bjöd mig farväl. Så satt jag ännu, när de tunga, skarpa, rosslande andedrag började, med vilka döden förkunnar sin ankomst. Och jag tänkte på, hur underligt det var, att jag aldrig förr sett någon människa dö. Så satt jag ännu, när dessa andedrag plötsligt upphörde, när allt omkring mig blev tyst, och när den sista pusten med sitt underbara, susande ljud pressade den sista luften ut ur hennes näsa. I mitt väsens innersta fibrer kände jag, att detta var verklighet, och jag darrade icke på handen, när jag böjde mig över den döda och slöt hennes ögon till.
Långsamt som om det varit månader gingo dagarna före begravningen. Jag såg människor, vilka gingo ut och in i mitt hus, människor, vilka sade, att jag själv skickat efter dem, med vilka jag talade om allehanda, och till vilka jag betalade räkningar. Jag såg det långa tåget av sörjande, som från vagnarna tågade upp över kyrkogården, såg mig själv svartklädd stå närmast graven, hörde prästens välbekanta ord och ljuden av mullen, som föll över kistans lock. Sedan kände jag händer, vilka tryckte mina, jag märkte, att jag steg in i en vagn, fick en förnimmelse, att jag avslagit anbudet från någon, som ville hålla mig sällskap, och steg slutligen ensam uppför trapporna till min bostad.
Där gick jag genom alla rummen. Utan att dröja vid de minnen, de gömde, fällde jag själv gardinerna och stängde alla dörrar. Utmattad efter den oerhörda ansträngning, vilken denna dag för mig inneburit, satte jag mig i min gungstol och såg mig omkring med en känsla, som om jag länge varit borta och äntligen kommit hem till mig. Jag satt och väntade på, att en lättnadens känsla skulle komma över mig, därför att jag nu var fri. Men den kom icke. Som plågad av kommande dagars tyngd kände jag mig upprörd på ett sätt, som jag aldrig skall kunna beskriva. Jag var till mods, som om jag i hemlighet begått ett brott, utan att veta varför, och det är ur denna begynnande plåga, som mina dagars och nätters ångest vuxit, vuxit med städse stegrad kraft.