Gamla brev/Efterskrift
| ← XVIII. |
|
Efterskrift.
Det har gått lång tid, sedan jag första
gången läste detta brev. Åtminstone har denna
tid synts lång för mig. Jag vet väl, att vi
nu hava midsommar, nordens vackra midsommar,
och att det alltså endast är några fattiga
veckor, som gått. Och dock tycker jag, att
jag levat här ensam i många år med skogen
kring min skärgårdsstuga och havet, som slår
upp mot stenarna under mitt fönster.
De dagar, som gingo sedan jag läst min döda hustrus brev, kan jag nog aldrig komma att minnas. Jag minns blott, att den gamla tjänarinnan en morgon fann mig liggande på golvet i hennes rum, med huvudet mot sängkanten, och att ej långt därefter avslutades skolan, och jag reste bort. Det var ingenting som hade hänt, ingenting annat, än att jag lärde mig känna, att jag nu var en barnlös änkling, som hållit lyckan i min hand och klämt henne sönder mellan mina ovarsamma händer.
Härute sjunger havet sin sång. Jag går här och tänker om igen hela mitt förflutna liv. Ingenting finner jag att säga, som kan giva mig ro, och jag har aldrig försökt att försvara mig mot de anklagelser, som ingenting kan få att tystna. Men det känns inom mig, som om någonting veknade och smalt, jag trivs i denna natur, som är så växlande, ombytlig och strålande, jag tycker att jag trivs med människorna också, och jag finner dem alla så lyckliga.
Vad jag själv genomlevat kan icke berättas med ord. Men som om varje dag gåve mig något nytt, känner jag, att min hustru kommer mig närmare, träder mig nära som aldrig förr, och jag, som aldrig kunnat bedja, har förvandlat hela mitt liv till en tacksägelse, vilken på samma gång är en bön om förlåtelse. Nu, när nätterna äro ljusa, och solen endast på ett par timmar glider bort från den härliga jorden, nu tackar jag henne, för att jag en gång som man kunnat känna livets fullhet, för att jag en gång fått lära att leva. Vad som skall komma, vet jag icke. Men jag vet, att det gamla är förgånget, och att allting skall för mig bliva nytt.
Hela mitt rum är klätt med löv, och över dörren till verandan är böjd en port av två vitstammiga unga björkar. Hela huset är tyst, ingen är hemma där mera än jag. Från byn, som ligger på andra sidan om sjön, hör jag ljudet av handklaver, ibland smäller ett skott, och över den ljusa vattenytan glida lövade båtar, fulla med unga, glada människor, som skola samlas till fest.
Jag har icke kunnat gå hemifrån, och därför stannade jag här. Ensam lyssnar jag till den tystnad inom mig, vilken efterträtt stormen, och jag får det besynnerliga intrycket, att inom mig växer en tro — huru eller på vad vet jag icke — men den på en gång förintar mig och gör mig stark. Långsamt fogas de slitna delarna i mitt innersta jag samman, och alltmera sällan känner jag den pinande smärtan, som om någonting slete i fogarna.
Men som jag hör på dansens avlägsna toner, vågornas skvalp och måsarnas skrin, smälter allt detta ihop till en underlig harmoni, med vilken jag känner mig själv höra samman. Långsamt går jag ned till stranden och skjuter min båt från land. Nattbrisen fyller det stora seglet, och sakta glider jag fram på det ljusglänsande vattnet, som speglar solnedgångens rodnande strimma och de drömmande stränderna.
Då stiger för första gången inom mig ett minne från den natt, då jag medvetslöst sjunkit ned, ensam med huvudet lutat mot min döda hustrus bädd. Det var, när den gamla tjänarinnan kom in och fann mig på golvet. Då såg hon på mig och började gråta, när hon sade:
»Nu vet jag då, att lektorn sörjer frun.»
Jag tänker därpå, medan jag sitter ensam vid rodret, och båten glider fram över vattnet, som nattbrisen krusar. Långt borta skymtar det öppna havet mellan låga skär, och över mig tindrar på himmelen en ensam stjärna.