←  Ljus
Geyser
av Harald Jacobson

Frid
Evighetslampan  →


[ 53 ]

Frid.

(1904)

Vi tåga genom drifvor
i hvit kristallarkad.
Vi skrida mellan vifvor
i grönhvälfd kolonnad.
Vi gå, där rosor brinna,
där lunden slocknar gul.
Men ingen ro vi finna,
förr än vi hunnit jul!

En ljusvärld då sig sänker
ur hvardagstöcknet ned
och fram till välkomst blänker
på arm och årslång led.
Till lek och blida drömmar
i hvila vandrar'n går,
och bloden svalnad strömmar
som förr i gossevår.

Då lyser helga stjärnan,
då tindrar minsta bo,
och grubblet släcks i hjärnan,
och hjärtat värms af tro.

[ 54 ]

Det lif, vi annars prisa,
blir nu oändligt kallt,
när barndomsda'r sig visa
i julens strålgestalt.

Och gamla hemmet når jag
och hör miu moders ord.
Som pilten åter står jag
vid litet landskapsbord.
Du näjd, som själf jag danat
en gång med menlös hand,
din ljufhet ingen anat
i blåa söderland!

Du gran förutan like,
med tända ljus till blom!
All skogens vida rike
mot dig är fattigdom —
ditt skimmer en gång bringat
mig syn af Himlens glans,
och ned små änglar svingat
och sväfvat med i dans...

Ack, oskulds sälla välde!
Ditt minne aldrig dog,
fast hvarje bom du fällde,
när lustans makt oss tog.

[ 55 ]

Dock nu jag bittert gråter
och dömer vilset lopp.
Din frid jag vill ha åter —
låt opp din port, låt opp!