Geyser/Ljus
| ← Änglar |
|
Frid → |
Ljus.
(1900)
Nu i fjärran det tindrar i enfaldens hus,
och det lockar i lekarnes tjäll;
men på heden jag skälfver vid kylande brus,
där jag irrar i stjärnfattig kväll.
Jag drog bort ifrån barndomens stormfria bo
med en arfsskatt af jubel och frid;
men mitt jubel förklang, när jag miste min tro,
och min frid föll i lidelsens strid.
Jag fick rus i min bägare, guld i min pung,
och af klokskap min hjärna låg mätt;
men min lefnad dock vardt mig olideligt tung,
och all världen en ödemarksslätt...
Dock i fjärran nu tindrar i enfaldens hus.
Ack, så ljuft — jag vill in, jag vill in!
Och jag flyr från min skatt och mitt bägarerus,
och all klokskap jag vräkt ur mitt sinn.
Och jag stupar, står upp; men jag tränger mig dock
förbi fördomars sargande snår.
Och i vanmakt förtonar förförelsens lock,
när vid enfaldens portar jag står.
Än ett steg, än ett ryck — så gick dörren då opp!
O hvad ro efter suckarnes ban!
O hvad glans från det ljuset, som ledde mitt lopp,
från min barnavärlds tindrande gran...
Och jag dignar på knä vid ett altarebord
— vid mitt julebord sjunker jag säll.
Och jag böjer mitt hufvud för ängelens ord
om den lille i Betlehems tjäll.
Hell dig, signade Barn! Hell dig, heliga Ljus,
som vår Fader till ledstjärna satt!
Du vill locka till himmelska boningars hus
hvarje själ i den heliga natt.