Geyser/Änglar
| ← Templet upp! |
|
Ljus → |
Änglar.
Se vinterns hvita flinga!
Så mild hon sväfvar ned,
som om hon ville bringa
från himlen hjärtat fred.
Vid hennes glans jag glömmer,
att allting är så grått,
och går som barn och drömmer
om hvita vingar blott.
Ack, skall det aldrig skimra
af vingad ljusgestalt!
Så fjärran stjärnor glimra
och lämna lifvet kallt.
Skall rymden aldrig klinga
igen af änglasång?
Så fattigt klockor ringa,
och tung blir lifvets gång.
Du helga änglaskara!
Sök åter upp en jord,
som tror dig diktad vara
och drömda dina ord!
Bryt fram ur hvardagstöcken
och oss om himlen tälj!
Nu lifvet har blott söcken,
men gif oss åter hälg!
Dock dig ej ögon skåda,
som blicka efter flärd —
du kan ej glädje båda
för nöjets yra värld.
Men där en längtan bränner
till löftet, som du för,
din klarhet hjärtat känner,
ditt jubel hjärtat hör.
Så längta millioner
igen i julekväll
vid dina harpotoner
och gå till krubbans tjäll.
Där vinnes julefröjden,
där varder viljan blid,
där äras Gud i höjden,
och där får jorden frid.