Geyser/Golgatha
| ← Evighetslampan |
|
Den förlorade sonen → |
Golgatha.
Ropen, alla Salems stenar,
bristen ut i Hosianna,
när bland eder Davidssonen
går med törnet kring sin panna!
Skälfve alla portar höga,
dotter Zion, i din mur,
när med korset på sin skuldra
Ärans Konung går därur!
Är väl än Hans herradöme
på de axlar, korset släpa?
Är väl det ett kungafölje,
som nu går att Honom dräpa?
Han är såld, med ed förnekad,
lämnad — ack, af hvarje vän,
skymfad, slagen och beljugen,
räknad in bland upprorsmän ...
Men det skammens trä, Han drager,
bördan från vår skuldra lossar.
Och det tunga fjät, Han trampar,
gamle ormens hufvud krossar.
Detta är Messiasvägen
för att Davidsväldet nå —
tronen, som all världen vinner,
blott på Golgatha kan stå.
Fötter, som på hafvet vandrat,
låta nu sig genomstingas.
Händer, som hvar krämpa tvingat,
låta själfva sig betvingas.
Naglad fast... Den bilden ville
ropa hvarje mörk minut:
»den, som till Mig kommer, kastar
sannerligen Jag ej ut!»
⁎
Vår synd Guds anlet skymmer.
Hans själ af natt betäcks.
Mysterium, mysterium!
Och blixten lämnar ej sitt rum,
och molnens röst förblifver stum,
och själfva solen släcks.
Hans frid ur hjärtat rymmer.
Den Rene nu förskräcks.
Fast krossad, ormen röjer
ännu sin gamla list.
»Se, Gud har öfvergifvit Dig!
Så lyssna då en gång till mig!
Från korset ned till folket stig!
Då tro de Dig förvisst.»
Förgäfves... Och han höjer
mot hälen hugg till sist.
Se kärleks underblomma
i stoftets smädeskrud!
Den växte ut från korsets stam,
och under mörker slog den fram,
och blott frår röfvarmun förnam
den några hyllningsljud;
men den blef all vår fromma,
när doften steg till Gud.
⁎
Ack, all min onda lust
har Dina lemmar spikat!
Min yra höjt en gång
den råe knektens lans.
Se'n fåfängt med Ditt lif
Du kärlek mig predikat,
förmörkas i Din död
min lefnadshimmels glans.
Mitt sinne rämnar sär —
ur grafvars bräckta famnar
stå barndomsminnen upp
i spöklikt hemska hamnar
och vittna ångestfullt,
med hand mot blodig fors,
att jag min salighet
har naglat vid Ditt kors.
Men ack, Ditt frälsarlif
med fridens sol ej släcktes.
Till själens mörka djup
förlossande Du kom.
Från bundna tankars hop
de hårda bojor bräcktes —
med fria andebarn
Du vände mäktig om.
Så blif i evighet
nu mina tankars Förste!
De vilja palmbeströ
Din väg från bröst till bröst.
Blott Du, som evigt är
i kärleken den störste,
blott Du åt hvarje värld,
hvar barm kan bringa tröst...