Geyser/I katakomberna
| ← Från Italien |
|
Sångarvinter → |
I katakomberna.
Se San Pietro, världens underblomma,
konstens högsta tack för nådens ord!
Hon har spirat ur det gömda fromma
Hon har rötter — rötter under jord.
Under gamla Roma de sig sträcka,
och se'n länge safven gått till ro.
Men den skall ånyo världen väcka
till en blomningstid af renad tro...
Ut till katakomberna vi ila.
Munken möter. Och med tända ljus
gå vi nedåt, där martyrer hvila,
där de döda fått i klippan hus.
Träd med vördnad på de nötta stegen,
som de första kristna vandrat på!
Herrens väg de gingo, ej sin egen.
Och det gafs dem ingen annan vrå.
Nisch vid nisch i långa, smala gångar
sluta ännu till om deras stoft.
Ingen rädsla dock mitt sinne fångar,
än jag känner Sarons liljedoft.
Stigen smög sig förr i labyrinter,
som blott kristianen kände till.
Ack, det var de frommas enda finter
mot förföljarn, som ibland sprang vill.
Hit de flydde att sin Herre dyrka,
hemta krafter emot världens storm.
Klippans hvalf blef deras gömda kyrka.
Tro till döden gaf åt kulten form.
Här i stillhet detta lif fick mogna,
som har Gud till medelpunkt i allt.
Och en själfvisk värld hos Herrens trogna
fick se människan i ny gestalt.
Det var andens lif, som seger vinner
öfver alla bål och bödelsvärd —
som hos snillet i exstasen brinner
och förtär all konstens svek och flärd.
Denna höga eld i stift och pänsel
gifvit åt San Pietro form och färg.
Därför har en pilgrim där en känsel,
som han lyftats upp till Zions bärg .
Men — när skall väl safven åter sjuda
genom kristenhetens torra träd
och till syskonlikhet grenar skruda,
till ett enda helt få alla med?
In i läroformer, trånga, hårda —
som till katakomber — fromhet flyr.
Men de mäkta icke lågan värda,
när den sista otrosstormen gnyr.
O, må alla bokstafsskrankor falla
med förkrympta hjärtans heta kif!
Och må andesafven åter svalla
och ge forna brödraglöden lif!
Si, jag ser hvar tämpelskara renad,
ett från helgongudar fäjadt Rom,
ser all kristenheten åter enad
kring San Pietro — världens helgedom.